Per och per definition…

Idag hittar jag tack vare Jardenberg* till Pers Värld – en blogg ”om kommunikation, helt enkelt”.  I dagarna har Per skrivit ett briljant inlägg om hur man bäst marknadsför sig via sociala medier.

Inlägget inleds med en diskussion kring själva begreppet ”sociala medier” och varför det inte är en klockren definition.

Word on!

Själv håller jag på att kräkas på just ordet sociala medier, så jag tycker diskussionen kommer lägligt. Inte för att jag inte älskar vad begreppet innebär (det gör jag), men precis som Per också påpekar, börjar det i många lägen kännas otroligt omgärdat av klyschor.

Frågan är dock hur man lyckas döpa om ett så djupt rotat begrepp… Men samtidigt, ju viktigare ”sociala medier” blir och ju djupare fäste fenomenet får, ju viktigare är det förstås att använda en term som gör innebörden rättvisa. Missa inte Pers kommentarsfält för att läsa mer om vad andra tycker!

Under tiden undrar jag: vem blir den första att uppdatera Wikipedia med ett ”riktigare ord” och vad kommer det ordet i så fall att  vara?

Själv klurar jag på det. Kanske är ”mötesplatser” (vilket dyker upp i Pers kommentarsfält), i all sin enkelhet inte så dumt?

* Joakim Jardenberg: enligt mitt tycke bloggosfärens mest mångsidigt uppdaterade man. Herregud, ge människan omvärldsbevaknings- och analyspris flera gånger om!!

Social media när den är som bäst…

…ja, det finns många härliga exempel, och idag fick  jag själv uppleva ett: Social Media

Lunchclub – en lunchträff IRL* för sociala nätentusiaster, som hållits med jämna mellanrum på intiativ av Disruptive Medias Annika Lidne.

Jag har länge tänkt att närvara, men av någon outgrundlig anledning var det först idag som jag fick arslet ur vagnen (ursäkta franskan) och kom iväg. Med facit i hand: välinvesterad tid och pengar (delikat lunchkrubb a la Lebanon Meza Lounge)!

Dagens trendspaningsfråga var ”vad har hänt på webben om tre år?” och en hel del intressanta teser fick bubbla ut. Spana in Bambuser-sändningen för att höra hur snacket gick:

Själv hoppas jag på en hel del. Jag hoppas till exempel att politiker, domare och andra med olika grader av inflytande i samhället förstår poängen med ett fritt och tillgängligt internet. Att fler resonerar som Isobel och Lisa.

Jag hoppas att fler företag och kommersiella aktörer hänger kvar vid (eller okej, lär sig) begrepp som transparens och lär sig använda sociala medier på vettiga sätt. Jag hoppas i överhuvudtaget att fler inser både tjusningen, nyttan och den sociala funktionen med internet (läs Mindparks blogginlägg kring detta idag).

Jag hoppas, liksom det pratades om på lunchen, att det uppstår fler intelligenta geo-baserade tjänster och att webben och den fysiska verkligheten närmar sig varandra ännu mer genom fler integrerande tjänster (”the internet of things”).

Jag hoppas att de entusiastiska innovatörerna fortsätter att blomstra (och att det uppstår nya affärsmodeller för hur de faktiskt kan tjäna pengar på sina startups).

Och – en bubblare -  jag hoppas att Internet Explorer är vad Netscape är idag – en browser i det glömda.

Vi får se vad som händer, time will tell. Men jag älskar att vara barn av min tid. Jag älskar internet. Och det spritter av förväntansfullhet att tänka på dess framtid. På vår framtid. För det är ju vad internet är – det är vi. Sociala varelser som lever och träffas när och där det passar oss bäst, ibland på webben, ibland IRL*.

*Uppdaterat: Inte IRL. AFK ska det förstås vara!!

Uppdaterat nr 2: Läs om framtidsspaningar kring den sociala utvecklingen på internet, hos Minpark.

…men med en gammal i behåll

Må vara att det inte är i paritet med Skittles senaste kampanjutspel. Men att ICA nu stapplat sig ut på den sociala mediearenan tycker jag ändå är värt en liten prime time blogspot.

ICA har redan tidigare visat att de är starkare än många av sina konkurrenter på webben, och dessutom verkar de ha insett vikten av omvärldsbevakning. Igår testade de för första gången vingarna på Twitter. Och i ett sting av planlöst surfande snubblade jag igår också över följande interaktiva banner (som är delbar på Facebook, Myspace och Blogger och går att Pusha, Digg:a, Delicious-tagga och, som här implementerat, embedda):

I all sin enkelhet tycker jag det är riktigt kul och bra gjort, och som stamkund* (jag erkänner, jag är partisk) är det tillfredsställande att se en butikkoncern som prioriterar nytänk och utveckling.

*Apropå stamkund: Ta en ICA-betonad nostalgitripp, långt bortom bannerStigar och fågeltwitter, men med naturtrogen copy så det förslår:

Uppdaterat: Är du nyfiken på själva formatet som Stig rör sig svettig i? Det var jag, och nu har jag fått veta att den virala bannern kommer från TheWidgetFactory, en produkt i sin tur utvecklad av RXL (också medlemmar i Swedish Startups som jag tipsat om tidigare).

Och det här menar RXL själva att ”grejen är”: ”ett business to business-verktyg som kan implementeras helt transparent utan branding. Applikationen sprider sig själv till alla större sociala nätverk, bloggverktyg och länksidor. Tack vare en avancerad trackingfunktion går det att mäta både hur många användare som interagerar med applikationen, på vilket sätt de gör det, var de befinner sig och till vilka url:er den sprider sig”.

Personligen tror jag starkt på den här sortens nya marknadsföring. Liksom den digitala e-bössan (som jag skrivit om i Internetworld) bygger det på att ta kampanjen till användarna och inte tvärtom – ett tänk som känns helt rätt i tiden.

Det är en händelserik fredag i webbvärlden, på gott och på ont.

Domen i TPB-målet (en torrent hos thepiratebay.org!) har fallit, utslaget en grov pinsamhet i Sveriges rättsliga historia. Många bloggare har under dagen stått upp för nätmedborgarnas rättigheter och delgivit sina välformulerade åsikter i ämnet. Jag kan till exempel rekommendera att läsa vad Anders Mildner (mmmalmo),  Johan Larsson(Digitala Affärer), Lisa Magnusson, Niclas Strandh (Deepedition)och  Måns Svensson (Cybernormer) har att säga. På Newsmill hittar du fler intressanta röster. Och självklart diskuteras det både på Bloggy och Twitter.

The Pirate Bay hanterar, åtminstone publikt, situationen så briljant de kan. Med ett pressmeddelande värt en statyett, en  Bambusad presskonferens från Peter Sundes soffa i Malmö och uppdateringar på Spectrial visar de tydligt att de vägrar falla.

Överklagande kommer att göras, men givetvis handlar det inte bara om att stå upp mot en förkastlig dom. Det handlar om att stå upp för ett internet och en kultur som bygger på exakt detsamma som alltid ingått i den demokratiska människans natur: friheten att dela, tillgängliggöra, sprida och ta till sig av information. Utan ett sådant inslag i evolutionen är det rätt många kunskaper och lärdomar som hade gått mänskligheten förlorad…

Gladbonus: En komisk groda mitt i allt är att SVT fortfarande kl 15.08 hade den här notisen publicerad:

Måhända ligger den kvar än =)

Gladbonus nr 2: (som inte har ett jota med havererande rättssystem att göra) Bloggy’s engelska tvilling Cuzo lanserades idag. Bör Twitter se upp nu?

Internetparodier att ROFL:a åt

Jag snackar mycket mikrosfär just nu, men så får det vara. Det som engagerar gör en lätt snacksalig. Tack vare en ny Bloggykontakt och hans hjärtade inlägg hittade jag igår den här underbara filmsnutten (som på ett träffsäkert sätt parodierar just Twitterkulturen):

Och som man säger på andra sidan Atlanten – there’s more where that came from! Supernews bjuder på en hel drös både smarta och sjukt roliga animationssketcher, de flesta med komiska anspelningar på sociala medier och internetfenomen.

Om du som jag saknar TV (jo, sant, klarar mig rätt galant med en uppkopplad miniburk) är det här ett vardagskvällsförgyllarfynd (lix 101 :O  ) som heter duga.

Så vill du få en skön start på helgen, svälj ner fredagsölen med ett par nötter och förslagsvis de här:  ”Friend Request: Hookin’up” och ”The Craigslist Genie”.

Jag har berört ämnet förr, spammare i bloggosfären. Vad man definierar som spam, var gränserna går. Tyvärr är det ett ämne som ständigt verkar aktualiseras.

Ett som är säkert är i alla fall att det för bloggare och mikrobloggare – i synnerhet om du representerar ett företag – är rejält viktigt att du har fingertoppskänsla i din kommunikation. Att bulldozra fram och köra megafontricket (skrika i folks öron och tro att de lyssnar) – nej, mikrosfären betackar sig, det fungerar inte.

Senast igår deltog jag i en Bloggytråd som engagerade spammotståndare. Där blev det mer än tydligt att mikrobloggande fulspel inte accepteras.
Och idag kan man på Deepedition läsa om ett synonymt fenomen, då Niclas Strandh skriver om fejkade bloggar med konstiga uppsåt.

Rätt använt tror jag verkligen på Twitter och Bloggy (liksom vanliga långbloggar) som både marknadsförings- och informationskanaler. Och sedan jag i januari skrev den här artikeln för Internetworld om företagstwittrande har det hunnit hända rätt mycket på marknaden. Många företag har anslutit sig, och flera har också förstått grejen.  Ola Eriksson på Dagens Media-bloggen Digmar listar idag till exempel Dagslivs som ett företag som greppat formatet.

Jag vet att det finns fler exempel. Men det börjar bli dags att fler lär av dem.

Plusläsning: Den här mikrotråden från i vintras berör ett närliggande ämne – vem ett företag får kalla för sin ”vän”. Intressant!

Uppdaterat: JNystrom har skrivit ett långt och lysande inlägg om mikrobloggar och netikett. Läs!

Boka in den 12:e maj redan nu

Då kommer det nämligen att hända grejer på Chinateatern i Stockholm. Medieinstitutet (där bland annat jag kör sista racet nu) och Medieskolan slår på stort i vårens gemensamma slututställning och bjuder in till ett riktigt schysst event.

Alla är välkomna, besökstiden flexibel (kl.16-22) utbudet påkostat men inträdet gratis. Så nej, det finns inte så många anledningar till att inte gå.

Läs mer om eventet och anmäl dig här.  I’ll be there! =)

Om vad som kanske går förlorat i transparensens tillvaro

Medan Lilla Gumman duktigt vårstädar burken, håller jag mig till att rensa i små kartonger. Imorse hittade jag bland semiskrotet det här:

…ett litet hänglås jag en gång i tiden var tänkt att säkra dagboken (den jag andaktsfullt nyårslovade att dagligen fylla, men konsekvent lämnade mer-än-halvtom) med.

Kartongfyndet fick mig först att fånle, sedan till att fundera på ett djupare plan.

Det där med att låsa in sina tankar och funderingar är inte särskilt på modet längre. Nu är det öppenhet som ligger i luften. Det var temat för Open Breakfast , det är het fråga i mikrosfären, det är ett vapen i kampen mot Ipred, också vidare. Man pratar transparens på alla plan, både hos företag och på individnivå. Det handlar om allt från att öppna upp sina trådlösa nätverk,  creative commons-licensera och släppa källkod fri till att twittra (eller inte twittra), bemöta kritik och stå för sina åsikter, också vidare.

Jag gillar det. Både öppenhet som sådan, men också  just det faktum att det är en fråga man diskuterar, att det är ämne som människor tycks brinna för. Det inger hopp i en värld som annars år 2009 (för i helvete) globalt sett fortfarande tenderar brista rätt rejält när det kommer till frihet och demokrati.

Och jag tror fullt ut att den digitala öppenheten smittar av sig på den fysiska och att den på det stora hela gör människor mer ödmjuka.

Men däremot kan jag inte, med dagbokslåset dinglandes i en fortfarande vintertorr hand, låta bli att fundera över vad det är vi går miste om i en allt mer pro-transparent tillvaro. Själv var det väldigt länge sedan jag bara satte mig och skrev någonting för mig själv – någonting fullkomligt personligt ocensurerat, aldrig tänkt för någon annan att läsa, döma, risa eller rosa.

Det är egentligen först nu jag börjat reflektera över det, men med tanke på att jag brukade egoklottra rätt ofta förr (vi snackar om lappar och urrivna kollegieblocksblad, sällan välstrukna dagbokssidor) kan jag undra om det inte är något som gått mig smått förlorat, någonting som fattas mig?

Kanske är det nu i öppenhetens tidevarv viktigare än någonsin att faktiskt skaffa sig den där dagboken (eller dylikt), införliva ett barnsligt nyårslöfte och bara vara sig själv transparent då och då. Kanske behöver man något eget att hänga ett stort jävla låsa på (eller okej, ett petit), säkra och gömma nycklarna till för att också orka vara den ständigt publika uppdateringen och öppenheten utåt trogen?

Kanske är jag bara sentimental och i stunden bakåtsträvande. Kanske kräver öppenheten inga motvikter. Kanske har världen redan sett för många dagbokslås. Eller så är det helt enkelt så enkelt att det ena inte behöver utesluta det andra, men att det kan vara sunt att påminna sig om att just göra både det ena och det andra då och då.

Mitt lilla lås fick dimpa ner i kartongen igen. Men nu när jag har bloggat (och Facebookat och bloggyat och copy:at) ska jag ta och leta upp en lapp. En alldeles egen analog som inte en käft ska få läsa. Kanske inte för att det påverkar min öppenhet, men åtminstone för att det borde vårstäda lite hos mig själv.

Påsken är en tid då få stannar i staden. Jag fick förstå det idag efter en sommarvarm promenad på öde Östermalmsgator. I samma veva verkar de flesta också ha flytt internet för att umgås analogt och knacka ägg på sitt landställe. Det var längesen min Reader var så tom och i mikrolandet är det idag mest feeds som blommar i kommentarsfälten.

Men det är väl så det ska vara. Ibland måste det digitala få ta en paus.

Själv ska jag snart göra detsamma, men vill ändå blogga ut en påskhälsning och bjuda på några digitala ägg. För är det någon gång man verkligen ska uppmärksamma Easter Eggs så är det väl nu?! Hos eeggs.com finns ett stort arkiv med påskägg inom kategorierna dvd, mjukvara, musik, film, tv, böcker och konst, och dit man är välkommen att bidra med egna tips.

Annars diggar jag CNET:s ”10 awesome Internet Easter Eggs” . Listan är visserligen från förra året och därför har vissa ägg hunnit ruttna,  men merparten fungerar fortfarande! Som till exempel den här:

Yahoo kör påsk året om. Klicka på utropstecknet i deras logga så förstår du...

På Wikipedia hittar du fler exempel. Och får du för dig att läsa den underbara boken jpod (som jag tidigare recenserat  här) kan jag garantera ett garva-läppen-av över en genialt ondskefull påskäggsplan.

Har du själv några påskäggstips på nätet tar jag tacksamt emot dem här.

I vilket fall önskar jag i alla fall en riktigt Glad Påsk, såväl digital som analog!

”Men det är ju dödsdömt att jobba på långfredag” sa min vän P.

Det må vara. Men jag gillar det jag gör just nu, jag gillar det skarpt.
Idag har jag suttit här, varvat bankbetonat copyjobb med bloggande åt The Core (jo, uppdragen varierar rätt markant…) och fått aktiv pausunderhållning i en av Bloggys alla underbara trådar.

Nu faller mörkret över Birkagatan och Spotify spottar Britney Spears (??). Man skulle kunna säga att det talar sitt tydliga språk.

Hög tid nu (det är ju trots allt högtid).