Är uppe i ett snöklätt, snowboardschysst och Gowallavänligt (!) men seg-dong-uppkopplat Kläppen just nu, så verkar det råda barmark på min bloggfront, finns så att säga ”förklarliga skäl”.

Måste dock trotsa segnätet och få ut detta tips om att läsa Joakim Jardenbergs Mindpark100-epilog (om du inte redan gjort det…) – ett vackert, avslutande inlägg om ett vackert, spännande projekt som tyvärr inte gick i mål.

Som en av skribenterna tycker jag förstås att det är synd att ett så fantastiskt kul initiativ inte resulterade i ”projektet med det perfekta resultatet” (aka 100 poster på 100 dagar). Samtidigt är jag inte övertygad om att det alltid är bättre att gå i mål än att snubbla någonstans nära målsnöret. Precis som Jardenberg påpekar ger det lärdomar, och framför allt tror jag att det är nyttigt med synliga målsnöressnubblingar då och då. Förhoppningsvis kan det inspirera fler att våga ta sköna initiativ, även om det innebär att samtidigt riskera ett ”misslyckande” (hur man nu väljer att definiera det…).

I vilket fall tycker jag inte att man bör underskatta det gamla ordspråket ”det är tanken som räknas” (åtminstone ibland och vad gäller somliga saker). Och tycker det är särskilt applicerbart när den ”tanken” ger en sån här hel drös av tänkvärda, lärorika och välformulerade blogginlägg (läs eller lyssna på dem du missat!), frambringade av enbart vilja, engagemang och (faktiskt!) bra redaktörskap!

I lördags kväll var jag och boyfriend och avnjöt delikatesser på restaurang Grill i Stockholm. Och låt mig bara inledningsvis säga: nej, Melker är inte överskattad. Mat, dryck, atmosfär, service – hela Grillkitet är en upplevelse värd varenda krona. Och trots att Burger King i sammanhanget inte alls hör till sammanhanget måste jag ge deras varumärke en en-menings-plats här: en sak Burger King verkligen förstått sig på – grillat är godast.

Med detta sagt vill jag (i vanlig ordning…) addera ett par sociala medieaspekter, kring restaurangbranschen i allmänhet och Grill i synnerhet.

Vårt Grillbord bokade jag i förväg enkelt och smidigt online (där jag även, förstås, kunde ta del av meny och samtliga priser). Fick omgående bokningsbekräftelsen per mail och, samma dag som vårt restaurangbesök, även en påminnelse via sms. Dagen efter fick jag ännu ett mail, denna gång med ett ”Tack för att Ni besökte vår restaurang. Vi skulle vilja veta vad ni tyckte om besöket” med länk till en utvärdering.

Att Melker & co. vill veta vad gästerna tycker är hur bra som helst. Det jag tycker är synd är att sättet de väljer att göra det på inte är hur bra som helst. För det första undrar jag vad utvärderingsformuläret egentligen säger dem. Visst, betygsskalan 1 – 10 kan förstås ge en fingervisning om vad vi restaurangbesökare tycker om mat, dryck, atmosfär och service (vilket var det som frågorna i huvudsak gällde).

Det förutsätter kanske dock att betyget ”mycket bra” endast finns i ena änden av skalan och inte båda (…). Se nedan. Men även om man frånser detta inte så lilla misstag, har jag svårt att se hur de kan använda sifferskalan i syfte att själva utvecklas.

Ett exempel är frågan som gällde hur jag som besökare upplevde onlinebokningen. Där gav jag ett mycket lägre betyg (utgick då, helt på eget bevåg, från att 1 = mycket dåligt och 10 = mycket bra). Men skälet till detta lägre  betyg – i mitt fall att delningsfunktionen, den där jag ska ha möjlighet att direkt  dela med mig av bokningsdetaljerna till en annan person via mail, inte fungerade – det kan jag inte ange någonstans. Anledningen – ett fel som, om de nu fick reda på det, säkerligen enkelt skulle kunna fixa till – begravs helt sonika i en rät och slät 5:a.

Låt säga att jag på samma sätt hade givit sämre betyg på maten/drycken/servicen – hade det inte varit av stort intresse för restaurangen att då också veta varför min siffra var så låg?

För det andra saknar jag den sociala funktionen. Jag förstår visserligen tanken att låsa in åsikterna i ett svarsformulär där svaren endast är tillgängliga för restaurangen. Man slipper risken att ”skylta” med dåliga omdömen. Å andra sidan är det knappast någon raketvetenskap att om kunden tycker något är dåligt, har hon all världens möjligheter att sprida ordet ändå, om kommer med stor sannolikhet göra det (något som jag dock tror att just Grill kanppast behöver oroa sig särskilt över…).

Tänk om Grill – liksom i mitt önsketycke många andra restauranger – istället serverade sociala menyer. Det vill säga att maträtter och drycker, liksom hela restaurangen i sig, gick att kommentera och betygsätta genom förslagsvis ”tumme upp”  (precis som du kan ”gilla” inlägg på Facebook). Då skulle restaurangen automatiskt få sitt utvärderingsformulär, men ett mer användbart sådant eftersom de också skulle kunna läsa sig till varför gästerna tycker som de gör. Dessutom skulle det bli en extra service till oss gäster som får ta del av varandras tycke och tänk och, liksom inför valet av till exempel en hyrfilm eller ett bokköp, få guidning inför vårt besök.

Kan tänka mig fler roliga funktioner här också. Till exempel att man bredvid en viss rätt kunde få en lista över ”de som gillade den här maträtten gillade också det här…” liksom tips på ”relaterade objekt”, typ rekommenderade viner till just den för-/varm-/efterrätten som jag tittar på.

Givetvis önskar jag också, både för restaurangens och min egen skull, att mitt restaurangbesök och upplevelse med ett enda klicks enkelhet, genom en knapp på hemsidan, gick att dela till vänner på Facebook och Twitter (hittar förövrigt varken Grill eller F12 på vare sig Facebook eller Twitter . Eller Flickr, där jag också kan se en poäng med att de skulle ha en sida).

En schmutt-bonus vore också en iphone-app för bokningar på alla F12:s restauranger, men förstår att det nog inte ryms på rimlighetskartan med tanke på hur det i övrigt ser ut idag…

”I övrigt” innefattar bland annat att F12, restaurangkoncernen som Grill är en del i, har något de kallar ”Veckobladet” – en sida som veckovis uppdateras med aktualiteter, recept etcetera. En blogg! tänker ni. Men icke. De enskilda artiklarna är inte klickbara, går inte att kommentera och hela sidan saknar RSS-funktionalitet. Om det beror på okunskap eller rädsla har jag svårt att uttala mig om, men i vilket fall tycker jag som alltid det är tråkigt när webbens potential inte utnyttjas fullt ut, särskilt när man redan lägger energi på att närvara där (dessvärre är det ju inte första gången man springer på en ”blogg som inte är en blogg” – det vill säga en kontinuerligt uppdaterad sida som bara saknar de fina funktioner som gör uppdateringarna möjliga att prenumerera på, länka till och därmed enklare sprida).

Att restauranger skyr den sociala aspekten är inte konstigt. Precis som många andra aktörer inom andra branscher är man beroende av sin goda renommé och det krävs mycket för att våga sätta den på spel. Men – och ja, det här tål att tjatas om – kunders åsikter och omdömen kommer att spridas ändå. Så varför inte minimera ”bakom-ryggen-snacket” så långt det går genom att välkomna åsikterna där man själv närvarar (eller ännu viktigare,  närvara där åsikterna finns) och därigenom ha möjligheten att båda kunna ta del, lära sig av och bemöta dem?!

Att jag själv valde att boka just Grill har till exempel mer att göra med hur folk runtomkring mig (vänner, vänners vänner, webbvänner och arbetskamrater) ”recenserat” restaurangen, än hur Grillfolket själva och ”professionella recensenter” beskriver maten och upplevelsen där.

Fler än jag har förstås varit inne på restauranger, mat och sociala medier. Googlar du ”social media restaurant” får du upp många intressanta resultat. Jag hittade också en relativt färsk artikel i branschtidningen Restauranvärlden där man just uppmärksamman nyttan med att som restaurang varasocialt aktiv online.

Imorse sprang jag dessutom över ett pressmeddelande där KGB Bar (en toksoft Stockholmsbar på Malmskillnadsgatan som, i alla fall sist jag var där, hade rysk skumpa på menyn) stolt berättar att de börjat twittra.

Har du själv ramlat in på en ”social restaurang”, delge mig gärna Och, ja just det, har du vägarna förbi Drottninggatan 89, se till att vara hungrig, någorlunda välstadd i kassan och kliv in på Grill!

PS. Apropå grillat vill jag så här vintertider passa på att tipsa om artikeln ”10 Tips for Grilling in Inclement Weather” som jag hittade via super-duper-allt-i-allo-bloggen Holy Kaw!

Den otwittrande systern...

Vad är nyttan med Twitter? Emanuel Karlsten ger ett av många svar på den frågan i dagens radanmärkningar (förövrigt ej att förväxlas med Dagens radanmärkningar, tidningen han precis lämnat till förmån för Expressen).

Själv försöker jag numer på så gott som daglig basis besvara den frågan – både för kunder i mitt arbete och för otwittrande vänner och familj som antingen inte förstår vad det är jag egentligen jobbar med, eller bara vill veta varför de borde eller inte borde gå med.

Allt med Twitter är givetvis inte nytta, men ibland poppar det upp exempel där huvudet träffar rakt på nyttospiken, och ett sådant sprang jag på idag.

Under en dyrköpt cafélunch tidigare idag, nämnde min18-åriga syster i förbifarten ”ja, just det, min skola har börjat Twittra”. Själv lät hon semi-exalterad, men jag blev förstås eld och lågor och ville genast kolla upp.

”Min skola” är Frans Shartaus gymnasium på Södermalm i Stockholm, och mycket riktigt finns de på Twitter sedan den 24 november 2009. Exakt vem som twittrar framgår inte riktigt, men jag gissar på expeditionen (kallas det fortfarande så?), och i vilket fall tycker jag de är ett exceptionellt exempel på hur twitter kan användas ur nyttosyfte:

Men. Nyttan till trots är det inte oproblematiskt. I Frans fall spelar det ingen roll att de använder en ”modern kanal” på ett, utifrån sin verksamhets roll, utomordentligt sätt eftersom målgruppen för deras kommunikation, eleverna, inte finns på Twittter (i alla fall inte att döma av det ringa antalet – fyra – followers). Inte ens min syster finns på Twitter (och då är hon som sagt ändå syster till mig…).

Skulle Frans Schartau göra sig bätte på Facebook? Ja, antagligen skulle de nå fler där.  Ändå kan jag inte låta bli att verkligen gilla Twitter-initiativet och hoppas innerligt det kan inspirera fler. Liksom jag varit inne på förut behöver svenska skolan genomgå förändringar på många plan. Tänka om, tänka nytt och tja, ibland kanske just tänka Twitter!

Skulle kanske inte säga att 2010 ”rivstartat” än,  men igång är det alla gånger. Och precis som jag skrev i min egen lilla årskrönika tror jag verkligen det kommer bli ett riktigt bra år (inte ”mind-blowing”, men klokare och mer eftertänksamt, inbillar jag mig i alla fall).

Still kommer hur som helst ingenting att stå. Bevis för det kommer som vanligt dagligen, men just idag finns det ett speciellt ”åh-du-sköna-framtids-bevis” jag vurmar lite extra för och det stavas Mini Geek Camp 2010.

Från och med idag till lördag kommer ett gäng strålande, intelligenta och drivna ”minigeeks”, med Gustav Holmström och
Mauritz Zachrisson i spetsen, köra sin egna version av 24 hour businesscamp.

Det vill säga – deltagarna (alla under 18 år med en enda tydligt uttalad definition: nördar) tar med sig varsin dator till en gemensam plats, hittar några att bounda med och kommer tillsammans med det nyskapade teamet på en idé (eller hittar en gammal att mixtra runt med). Sen är det som arrangörerna själva skriver på sidan: ”full rulle!”.

Ska bli otroligt spännande att se vad dessa unga webbkonstnärer (entreprenörer/utvecklare/designerns) lyckas hitta på och producera – samt hur gamla och gråa resten av oss 18-plussare kommer känna oss….Extra kul att geeksen delvis kommer husera på Blustret, där jag annars hänger om dagarna .

Vart än vindarna blåser och vad än resultatet blir är MGC 2010 och framförallt dess deltagare i alla fall en sjujäklars hoppinjenktion när det gäller webbsveriges framtid. En som du nu i dagarna kan få en försmak av på minigeekarnas blogg och kanske framförallt via det mgc2010-taggade Twitterflödet. Eller rentav av på Blustret , om ni har vägarna förbi (och är nördiga nog för att bli insläppta).