De som känner mig, på ett eller annat sätt, kan min historia och inte minst min relation till självmord.

2001 tog min pappa livet av sig och i och med det började jag och min familj föra en intensiv kamp (bland annat i media) för att andra familjer skulle slippa gå samma öde till mötes.

Vi var, och är fortfarande, övertygade om att självmord – fortfarande en av våra vanligaste dödsorsaker i Sverige – går att förhindra. Vi tror bland annat att det handlar om att minska fördomarna och skammen kring psykisk ohälsa, och att vi måste sprida kunskap om både psykisk ohälsa, självmord och självmordsprevention, såväl inom vården som hos befolkningen i stort.

Och, inte minst, detta måste göras i alla samhällsskikt, överallt, och på webben inte minst.

Googlar man på ordet “självmord” idag är det tyvärr inte den kunskap och fakta vi tror man behöver sprida som hamnar högst upp bland resultaten, utan snarare det motsatta. Det här har några personer med uppenbarligen både hjärna och hjärta uppmärksammat genom sin “sökmotorkampanj mot självmordhetsare” – sjalvmordguide.se

Genom att länka till hjälpsidan Självmordguide från din blogg eller sajt (såsom jag gör nu) kan du (och jag) förhoppningsvis hjälpa någon som funderar på det oåterkalleliga. Samtidigt bidrar vi till att sidan rankar högt i Google och konkurrerar med sidor där budskapet är det motsatta.

Läs mer på sjalvmordsguide.se. Och som sagt, har du möjlighet, var med och sprid budskapet!

Vill du lägga samma widget (ikonen till höger på bloggen här) på din egen blogg eller sajt för att visa att du stödjer kampanjen, kopiera bara HTML-koden nedan och klistra in på din egen sida:

Startar veckan med lanseringen av en ny ickevetenskaplig vetenskap – Kryptolologin (se Kryptozoologi för referenser…).

Ursprung och sammanhang finnes i dagens bloggpost på Binero – en lite annorlunda galarapport från Guldägget 2011 (som jag själv här på TheJennie tidigare bloggat om här och här).

Önskar er en vårglad måndag och många lol:s!

Ja, det var ju denna där galan i torsdags (för femtionde gången i rad). Som jag förälskade mig i på plats och dagen efter förbannade på Facebook (med andra ord, precis som en riktigt bra gala ska behandlas).

Själva strössladet av ägg över förbannat duktiga kreatörer beskrev Mattias Åkerberg så bra redan igår att det bara känns galet att dagen efter dagen-efter försöka sig på att göra samma sak. Och vad det blev att mitt eget uppdrag (aka “galaspanare” i Bineros namn) får du veta på deras blogg på måndag. Kan säga att en bra ledtråd är något i stil med det här:

Men missförstå mig rätt (j*vla märkligt uttryck btw…) – varken Binerorepresentationen eller galan var en skräckupplevelse. Tvärtom var jag sjukt glad över att texten som jag, bra mycket mer än Guldäggsgalan, förälskade mig i också fick det pris det mer än väl förtjänade (silver i alla ära, men guld hade heller inte varit fel). Ja, eller snarare den livsbejakande copywritern ska jag väl säga (fast honom har jag inte träffat, så vore att ta i att säga att jag blivit kär i honom…).

Och så blev jag sjukt glad över att få hamna vid samma middagsbord som en av mina blogghjältar Per Torberger, twalso known as @pellet. Vi firade vår IRL-premiär med att leka avatarkapare och tyckte att om det är någons avatar man ska kopiera så är det ju @pleasecopyme.

Sagt och gjort.

Blev extra kul när jag retweetade något som @pellet skrev.

Jodå, det rådde full förvirring där ett tag. Men som tur var har Mattias humor. Och nu har han fått tillbaka ensamrätten om sin avatar.

Största skrällen under kvällen var dock knappast en avatarkapning på balkong, utan (jag tror åtminstone en och annan hickade till) det Guldägg i kategorin Film som gick till Honesty (grattis!). Jesper Åström ruvar på vinnarreceptet, och ja, kanske är det inte svårare än så här?

“Well. The formula is actually quite simple. You work with some of the most devoted creative people you’ve ever been around, you hang around for a year or two and woops. There it is.”

Hur glad och förvånad man bör bli och hur många glas man potentiellt ska ha omkull när man vinner, har Honesty i alla fall garanterat på det torra (eh, “torra”):

Har för övrigt redan en plan för nästa års femtioförsta kalas, så hoppas jag får anledning att gå då.

Ikväll väntar guld, gala, galant reklam och glada människor. Ja, och så ett gäng ägg förstås…

Det stora syftet med reklamarnas gyllene ägg är…

“…att lyfta fram Sveriges bästa kommunikation och föra svensk kommunikation framåt. Den kreativa standarden ska höjas. Det ska inspirera och ge mod till en hel bransch. Kommunikationsskapare ska vilja anstränga sig ännu mer och näringslivet ska uppleva den avgörande betydelsen av god kommunikation.”

För egen del blir Guldägget 2011 en premiäromgång och syftet bara aningen annat. Jag (eller snarare min uppdragsgivare för kvällen) hoppas att jag ska kunna förena nöjet med lite nytta också (…) och resultatet dyker förhoppningsvis upp på en vänlig blogg imorgon eftermiddag. Tills dess tänkte jag eventuellt hinna bekanta mig lite bättre med de nominerade bidragen.

Fast min personliga absoluta favorit, copynörd som jag är, är redan sedan länge utsedd (och råkar bara härligt nog tillhöra en av de nominerade i kategorin Tidningsannonsering) – “Här är inte ditt liv“ (Papercut).

Så sanslöst bra copy av Magnus Jakobsson på DDB Stockholm att vokabulärnerven i mig löper glädjeamok. Och jag hoppas verkligen att jag under kvällens  kommer få tokapplådera fler vassa bidrag….

Tänkte du också svälja ner den vassaste och bästa kommunikationen med trerätters, bubbel, babbel och fest ikväll så pinga mig gärna!

Tills dess bjuder jag på reklamfilm.

Precis som jag tjatade om på twitter igår, besökte jag lördagen till ära Lakritsfestivalen som hela helgen leker 600-kvadratsgranne (släng dig i väggen Teppanyaki!) med Vin & Sprithistoriska muséet på Hotell Norrtull i Stockholm.

“Oj så relevant för en blogg som den här…”. Tänker kanske du.

Och jo, lite relevant är det faktiskt. Inte minst för att jag fick ett presspass för att komma in där. Inte i egenskap av journalist, utan i egenskap av bloggare. Och jag tycker faktiskt att det är ett positivt tidstecken – att man kan lika gärna kan bli “bloggackrediterad” som ackrediterad journalist. Och ibåda fallen komma in som “press”. Journalistisk rapportering 2011. Kan ske på dn.se. Eller på en WordPressblogg som den här (eller den här. Jag gillar’t. Och jag gillar att arrangörer som Lakritsfestivalen är öppensinnade nog för att också vidga vyerna åt det hållet. Så. Nu ska jag ge en rapport också, åt denna där svarta festen som både bloggar och
Facebookar och lockar galna mängder folk IRL.

Drog med mig min kusin Maria, som inte bara är ännu större lakritsjunkie än jag, utan även är något så ovanligt som en entusiastisk, (ny)bloggande och (ny!)twittrande gymnasielärare. Liksom sjuhundraåttioelva andra lakritsfanatiker smakade vi på mer underbara saker än vad som är sötsaksmoraliskt försvarbart, men…

…intressantast av allt var nog ändå lakritsprovningen “Vad är lakrits?”, som jag och åtta andra personer fick äran att delta i tillsammans med Mike Rässänen, bror till festivalarrangören, tillika ägarinnan av Choklad & Lakrits, Tuija Räsänen (som på grund av sjukdom inte själv kunde hålla i smakkalaset). Får du chansen att göra en liknande provning kan jag verkligen rekommendera det. Och här har du faktiskt möjlighet att vinna en!

Inte bara har jag nu fått testa det som påstås vara världens finaste, renaste lakrits (från Kalabrien i södra Italien), utan även gnagt på lakritsrot (som avger smak först när den blir blöt), doppat tungan i anispulver (typ sånt som används i Ouzo för sin påstådda bra matsmältningenseffekt), lakritsextrakt (starkt, gott), salmiak (det som alltid används i saltlakrits och framställs av ammoniumklorid, japp….ammonium + saltsyra….), 100% lakritsrena pastiller, glutenfri(!) chililakrits (ska glädja min mamma med denna rismjölsfröjd snart – som “hardcore-allergiker” hon har inte kunnat äta lakrits på drygt 30 år…). Fast lika spännande som avsmakningen var, var givetvis berättelsen till den. Här lite lakritsfakta (axplock från 45-minutaren) för den det intresserar:

• Svenskar äter i genomsnitt 1 kg lakrits per person och år (av totalt 17 kg godis per person och år…). Endast i Holland och Finland konsumerar man mer lakrits.
• 2/3 av svenskarna fördrar saltlakrits (jag är en av dem!), vilket är unikt för Norden.
• Turkisk peppar har blivit utsedd till svenska folkets favoritlakrits 2011. Därefter kommer i tur och ordning Djungelvrål (love it!), Kookaburra (google it…), Hallonlakritsskalle (sägs med sina drygt 269 000 fans, vara  Sveriges största “godisfansida” på Facebook), Salt sill, Balkar, Pipor, Ahlgrens bilar och däck, Fazer sötlakrits och slutligen Häxvrål.
• Lakritsoten användes ursprungligen som medicin och såldes länge på Apoteket (rekommenderas ej till gravida, barn eller personer med högt blodtryck, men sägs däremot vara bra för magen och funka som medicin för personer med lågt blodtryck = lucky me!).
• Största användningen av lakritsrot sker inom tobaksindustrin (ca 90 % om jag hörde rätt). Anledningen är bland annat att lakrits binder fukt vilket hjälper till att fördela smaken jämnt och att det är blodkärlsutvidgande, det vill säga hjälper nikotinet att tränga längre in (= poor me, även om jag är på slutar-spåret nu…).
• Lakritsroten har ett eget socker som är 100 gånger sötare än rörsocker. Vi snackar alltså snabb energi! Hejdå kaffeintablett. Hej rot?!
• Lakritschokladen (alltså, lakrits och choklad i ett) kom till Sverige först för cirka två till tre år sedan. Den har sitt ursprung på Island, där den i sin tur sägs ha uppkommit genom att isländska barn virade lakritsremmar runt sina chokladkakor (vilket någon sötsugen entreprenör måste ha uppmärksammat…).
• Den största lakritsrelaterade olycka som enligt Mike Räsänen rapporterats i Sverige (åtminstone Stockholm) var när två finska damer akut fick åka in till SÖS efter att under en Finlandskryssning tillsammans konsumerat 3 kg lakrits på väldigt kort tid….
• En lakritsrot kan bli 10 meter. Lång eller kort är den i alla fall salivutsöndranden och sägs vara en bra vän i öknen.
• Om Facebok vore en lakritsrot skulle… Nej. Jag skojar bara.

Fler svarta fakta får du här. Några egna helt ovetenskapliga (men inte desto mindre sanna) observationer är att:

• folk kan seriöst köa i över en timme för att gå in och tokträngas bland mängder av människor och salmiak i en saligt härlig röra
• ekotrenden slår igenom överallt, även på lakritsfronten. Många av utställarna erbjöd ekologiskt och “100% rena” alternativ.
• lakrits är inte bara något man äter. Det är något man kan ha i öronen (smycken), i håret (schampo, balsam), på kroppen (massageolja), i levern (….eh, likör), på händerna (handtvål) med mera. Alltså, man kan (ledsen Mats och Bengt och Helena och Jack och ni andra jag träffar den dagen, mitt hår kommer inte dofta salmiak på måndagsmötet).

Kan du inte få nog av det svarta gomguldet, kan du till exempel spana in TV4:s morgonsändningar från festivalen igår. Eller följa lakritspsykopater med värre diagnos än jag själv och min kusin, till exempel @lakritsfest (<— namnet “Sal Miak”, som man kan läsa under Twitterprofilen, roar en banalbloggare som jag…) och @lakritslobbyn. Ja, eller så kan du ju faktiskt själv besöka Lakritsfestivalen. Den håller även idag öppet på St:Eriksgatan 119 (gå av vid St:Eriksplans t-bana och följ bara de svarta ballongerna. Du har till klockan 17 på dig, men som sagt – räkna med kö.

Rubriken (undantaget pingen) är ett skämt som brukar studsa mellan mig och några av de bästa personer, som inte jobbar med text, som jag jobbat med. Vi vet att varandras respektive kompetensområden är viktiga och behövs, att det inte är något som vem som helst, hur som helst behärskar och framför allt att yrkena kopplade till dem sällan kan utövas vare sig snabbt, nästan-gratis(!) eller “på en höft” om resultatet ska bli bra. Ändå är det förvånansvärt vanligt att beställare inte förstår värdet av vad de beställer, eller ens förstår att det är något de borde beställa.

“Äsch, lite text, det kan vem väl vem som helst ta hand om? Vi kan ju alla alfabetet liksom. Och äsch, lite kommunicera, skicka mail, vad är det som är svårt?”.

Och på samma sätt verkar många som inte jobbar med till exempel utveckling, design eller foto fullt ut förstå att kod är en teknikens konstart (“det är ju bara lite kod”), att layout inte är så enkelt som att se till att text och bild ryms på samma sida (“det ska ju bara sättas ihop”) och att ett foto kräver mer tid och arbete än den lilla sekund det tar att knäppa av själva bilden (“det är ju bara en enkel bild”).

Men, igår var en webbdag som åtminstone gick i textförsvarandets tecken och flera inlägg i min reader berörde vikten av copy och ord. Peter @peterdalle Dahlgren på Backend Media postade ett helt underbart klipp i sin bloggpost “Ordets makt – därför är bra texter så viktiga“.

Fredrik @bisonblog Wass påminde i sin blogg om att han för Internetworlds räkning intervjuat stjärncopyn Anna Qvennerstedt kring hur “Språket på nätet är viktigare än någonsin” (intressant artikel och inte minst en pepp för yrkesverksamma webb- och textfetischister som jag!).

Och samma dag fick jag även ett mail om en rätt kul copytävling som just nu pågår på Tradera. Något som en av Sveriges, i mitt tycke, bästa* copybloggar Mattias @pleasecopyme Åkerberg uppmärksammade redan igår (*den andra en-av-de-bästa är Ulrika Good).

Och jag skulle gärna också skrivit ett helt eget inlägg om Traderagrejen. Om det inte var för att Traderas sätt att “seeda ut” nyheten till mig som bloggare, om du frågar mig, är under all kritik.
(klicka på bilden för fullformat)

Vad hände med “Hej“? Vad hände med “adressera mottagaren (och inte bara lägga till som kopia)”? Vad hände med “det här tror jag kan intressera dig för att…“?

Nej. Ska man kommunicera ut nyheter via mail ska man akta sig för att göra det så här, såsom jag uppfattar det, snabbt och på en höft. Det hade varit illa nog om det var ett pressmeddelande till en journalist eftersom man ingenstans får reda på att det faktiskt handlar om ett pressmeddelande. Och vill man få någon att blogga om innehållet är mailet kort sagt uselt utformat.

Nu bloggar jag visserligen om det här ändå, men kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt (också något att alltid ha i åtanke – det du skickar till en bloggare är hon fri att göra vad hon vill av). Möjligtvis borde Tradera ha anlitat de tävlande copypersonerna i fråga för att inte bara sköta sin egen utan även Traderas PR. Att döma av bilbanetexterna hade i alla fall tilltalet i mailet varit klart mer personligt, sympatiskt och inte minst tydliggörande i frågan om vad jag som mottagare förväntas göra.

Men, det klart, “det är ju bara lite text”. Och här säger jag faktiskt som Tradera: Må bästa text vinna.

Det blev en kort men intensiv vistelse i Oslo (åkte i förrgår, kom hem igår) – och lyckad, på många sätt. Hotellrummet var en sak, resesällskapet (dubbelt upp) var en annan och bloggfrukosten vi ordnade en tredje, för att nämna några saker. Och precis som jag skrev häromdagen är jag nu mer än tidigare övertygad om att den norska bloggosfären fortfarande är i rotstadiet, men att den håller på att gro – något som både känns spännande och roligt att så här i ett blixtkort dygn få vara del av och kanske bidra till.

På hemresan snubblade jag och Johanna hur som genom Oslos taxfree, och upptäckte då det här:

Precis, du läser rätt – Smirnoff Augmented Reality Vodka! Nu var varken jag eller @jossibaloo tillräckligt släpa-på-en-liter-sprit-sugna för att inhandla ett exemplar, men efter lite internettande fick jag fram vad det handlar om. Orkar du inte läsa får du säkert en hyfsad bild av upplevelsen i Youtube-klippet nedan:

Okej, det slår ju knappast ett IRL-partaj, men jag tycker ändå idén är lite kul(och vill du veta vad mer Smirnoff har för sig på webben kan du till exempel besöka deras Facebooksida där de nu har en”fan of the week-kampanj”).

“The Internet of things” – att fysiska produkter på olika sätt börjar interagera med webben och att internet byggs in i dem, tror jag (och fler med mig) snabbt kommer att bli allt vanligare. Och även om AR-vodka väl inte riktigt är att betrakta som en “of-Internet-thing”, tycker jag i alla fall att den är ett lekfullt tecken i tiden och en kul fingervisning om var vi är på väg.

Bland molnen (…), utsikt från Norwegianfönstret.

Idag hoppar jag på ett flygplan tillsammans med Johanna @jossibaloo Ögren och Sveriges coolaste bloggarbebis Tage @tageogren Ögren (lucky me!) mot norska Oslo för att styra upp ett bloggevent för mode- och lifestylebloggare där. Ska bli kul av flera skäl. Inte minst för att norska bloggosfären, åtminstone utifrån den research jag hittills gjort, fortfarande känns lite “up and coming”. Den verkar inte vara i närheten av lika stor som den svenska; bloggarna tycks till antalet vara mycket färre och den omdiskuterade “PR-approachen” verka inte ha nåt lika långt där som här. Och att döma av responsen tycks norska bloggevents – rätta mig om jag har fel –  ännu inte höra till supervanligheterna.

Märkligt hur trender och utveckling kan variera så tillsynes mycket i länder som ligger så både geografiskt och kulturellt nära varandra, särskilt när det är den digitala arenan vi pratar om. Å andra sidan är det ytterligare ett bevis på hur verkligt lokal (<— minns ni den?!) den “globala webben” i praktiken är.

Nåja, vi får se var både norsk bloggosfär och morgondagens bloggevent landar, men först ska det lyftas och landas för egen del. Och äntligen får jag kanske anledning att prova Arlandas iPhone-app som lanserades i februari i år (nej, jag flyger inte så ofta).

Apropå modebloggare vill jag också passa på att tipsa den som känner sig kallad (eller som känner någon som troligen skulle göra det) om att senast den 20 april söka “Årets lyxigaste jobb”. I alla fall anser Damernas Värld att det är det och är man en bloggsugen fashionista (eller, för all PK:s del,  ”fashionist”), kan man nog vara beredd att hålla med. Eller vem med lite mode och mediesug i ådrorna tänder inte till på en en rekryteringsmening som denna:

“Vi söker en person som kan axla rollen som Guldknappen-ambassadör, där den huvudsakliga uppgiften är att blogga om Guldknappen”?

Läs mer om deltidstjänsten och sök här om det intresserar.

Är det både Norge och mode du är ute efter men gärna skippar bloggande och flyg kan annars Designgalleriet på Odengatan 21 i Stockholm kanske vara värd en omväg. Där pågår nämligen mellan 7 – 30 april utställningen “Norway Now – Fashion” under följande paroll:

Efter två intensiva konferensdagar är det inte för intet man känner sig lite sliten, ja närmast gammal faktiskt eftersom återställningen numer tar betydligt längre tid än förr år om åren…

Därför känns det idag mer än passande att tipsa om .SE:s senaste rapport “Äldre svenskar och Internet 2010″. I rapporten framgår bland annat, som .SE själva skriver i sitt nyhetsbrev, “att antalet äldre ickeanvändare i Sverige idag är 1,3 miljoner och att den mest troliga framtidsprognosen är att siffran kommer att ha sjunkit till 500 000 år 2020.”

Intressanta utdrag ur rapporten hittar du i deras blogg här. Och vill du veta hur jag, enligt tjänsten Face of the future kommer att se ut när jag är gammal och gråhårig, kan du avskräckas nedan:

Nu ska jag Skypa min farmor att jag gärna kommer på söndagsmiddag (nej, jag skämtar inte, det är på riktigt det näst-enklaste sättet att nå henne). Ha en lurig fredag och fortsatt trevlig helg!