Precis som jag tjatade om på twitter igår, besökte jag lördagen till ära Lakritsfestivalen som hela helgen leker 600-kvadratsgranne (släng dig i väggen Teppanyaki!) med Vin & Sprithistoriska muséet på Hotell Norrtull i Stockholm.

“Oj så relevant för en blogg som den här…”. Tänker kanske du.

Och jo, lite relevant är det faktiskt. Inte minst för att jag fick ett presspass för att komma in där. Inte i egenskap av journalist, utan i egenskap av bloggare. Och jag tycker faktiskt att det är ett positivt tidstecken – att man kan lika gärna kan bli “bloggackrediterad” som ackrediterad journalist. Och ibåda fallen komma in som “press”. Journalistisk rapportering 2011. Kan ske på dn.se. Eller på en WordPressblogg som den här (eller den här. Jag gillar’t. Och jag gillar att arrangörer som Lakritsfestivalen är öppensinnade nog för att också vidga vyerna åt det hållet. Så. Nu ska jag ge en rapport också, åt denna där svarta festen som både bloggar och
Facebookar och lockar galna mängder folk IRL.

Drog med mig min kusin Maria, som inte bara är ännu större lakritsjunkie än jag, utan även är något så ovanligt som en entusiastisk, (ny)bloggande och (ny!)twittrande gymnasielärare. Liksom sjuhundraåttioelva andra lakritsfanatiker smakade vi på mer underbara saker än vad som är sötsaksmoraliskt försvarbart, men…

…intressantast av allt var nog ändå lakritsprovningen “Vad är lakrits?”, som jag och åtta andra personer fick äran att delta i tillsammans med Mike Rässänen, bror till festivalarrangören, tillika ägarinnan av Choklad & Lakrits, Tuija Räsänen (som på grund av sjukdom inte själv kunde hålla i smakkalaset). Får du chansen att göra en liknande provning kan jag verkligen rekommendera det. Och här har du faktiskt möjlighet att vinna en!

Inte bara har jag nu fått testa det som påstås vara världens finaste, renaste lakrits (från Kalabrien i södra Italien), utan även gnagt på lakritsrot (som avger smak först när den blir blöt), doppat tungan i anispulver (typ sånt som används i Ouzo för sin påstådda bra matsmältningenseffekt), lakritsextrakt (starkt, gott), salmiak (det som alltid används i saltlakrits och framställs av ammoniumklorid, japp….ammonium + saltsyra….), 100% lakritsrena pastiller, glutenfri(!) chililakrits (ska glädja min mamma med denna rismjölsfröjd snart – som “hardcore-allergiker” hon har inte kunnat äta lakrits på drygt 30 år…). Fast lika spännande som avsmakningen var, var givetvis berättelsen till den. Här lite lakritsfakta (axplock från 45-minutaren) för den det intresserar:

  • Svenskar äter i genomsnitt 1 kg lakrits per person och år (av totalt 17 kg godis per person och år…). Endast i Holland och Finland konsumerar man mer lakrits.
  • 2/3 av svenskarna fördrar saltlakrits (jag är en av dem!), vilket är unikt för Norden.
  • Turkisk peppar har blivit utsedd till svenska folkets favoritlakrits 2011. Därefter kommer i tur och ordning Djungelvrål (love it!), Kookaburra (google it…), Hallonlakritsskalle (sägs med sina drygt 269 000 fans, vara  Sveriges största “godisfansida” på Facebook), Salt sill, Balkar, Pipor, Ahlgrens bilar och däck, Fazer sötlakrits och slutligen Häxvrål.
  • Lakritsoten användes ursprungligen som medicin och såldes länge på Apoteket (rekommenderas ej till gravida, barn eller personer med högt blodtryck, men sägs däremot vara bra för magen och funka som medicin för personer med lågt blodtryck = lucky me!).
  • Största användningen av lakritsrot sker inom tobaksindustrin (ca 90 % om jag hörde rätt). Anledningen är bland annat att lakrits binder fukt vilket hjälper till att fördela smaken jämnt och att det är blodkärlsutvidgande, det vill säga hjälper nikotinet att tränga längre in (= poor me, även om jag är på slutar-spåret nu…).
  • Lakritsroten har ett eget socker som är 100 gånger sötare än rörsocker. Vi snackar alltså snabb energi! Hejdå kaffeintablett. Hej rot?!
  • Lakritschokladen (alltså, lakrits och choklad i ett) kom till Sverige först för cirka två till tre år sedan. Den har sitt ursprung på Island, där den i sin tur sägs ha uppkommit genom att isländska barn virade lakritsremmar runt sina chokladkakor (vilket någon sötsugen entreprenör måste ha uppmärksammat…).
  • Den största lakritsrelaterade olycka som enligt Mike Räsänen rapporterats i Sverige (åtminstone Stockholm) var när två finska damer akut fick åka in till SÖS efter att under en Finlandskryssning tillsammans konsumerat 3 kg lakrits på väldigt kort tid….
  • En lakritsrot kan bli 10 meter. Lång eller kort är den i alla fall salivutsöndranden och sägs vara en bra vän i öknen.
  • Om Facebok vore en lakritsrot skulle… Nej. Jag skojar bara. ;)

Fler svarta fakta får du här. Några egna helt ovetenskapliga (men inte desto mindre sanna) observationer är att:

  • folk kan seriöst köa i över en timme för att gå in och tokträngas bland mängder av människor och salmiak i en saligt härlig röra
  • ekotrenden slår igenom överallt, även på lakritsfronten. Många av utställarna erbjöd ekologiskt och “100% rena” alternativ.
  • lakrits är inte bara något man äter. Det är något man kan ha i öronen (smycken), i håret (schampo, balsam), på kroppen (massageolja), i levern (….eh, likör), på händerna (handtvål) med mera. Alltså, man kan (ledsen Mats och Bengt och Helena och Jack och ni andra jag träffar den dagen, mitt hår kommer inte dofta salmiak på måndagsmötet).

Kan du inte få nog av det svarta gomguldet, kan du till exempel spana in TV4:s morgonsändningar från festivalen igår. Eller följa lakritspsykopater med värre diagnos än jag själv och min kusin, till exempel @lakritsfest (<— namnet “Sal Miak”, som man kan läsa under Twitterprofilen, roar en banalbloggare som jag…) och @lakritslobbyn. Ja, eller så kan du ju faktiskt själv besöka Lakritsfestivalen. Den håller även idag öppet på St:Eriksgatan 119 (gå av vid St:Eriksplans t-bana och följ bara de svarta ballongerna. Du har till klockan 17 på dig, men som sagt – räkna med kö.