Jag gillar smarta människor. Och jag gillar smarta initiativ. Och jag gillar verkligen de två i kombination, vilket precis är vad Gate Two är.
”Bakom versalerna” är bloggens underfundiga punchline, och bakom bloggen står Medieinstituteleverna Rasmus Lewenhaupt och Feffe Kaufmann, lika smarta och trevliga som bloggens innehåll:
”Idén till Gate Two föddes med en viskning under en lektion i webbkommunikation på Medieinstitutet i Stockholm där både jag och Feffe studerar till webbkommunikatörer. På Gate two publicerar vi intervjuer med framstående personer inom alla vrår i kommunikationsbranschen och låter dom berättar om sitt yrke och dess framtid. Bloggen ger en insikt om hur branschen utvecklas och intressanta namn, tjänster och event som du som kommunikatör bör bevaka”.
I en serie mallade intervjuer får besökaren möta intressanta branschmänniskor, och med en så hittills imponerande lista över inspirerande individer i intervjufältet, vågar jag inte annat än att peta in Gate Two in min RSS. Gör’t du med om mediebranschen och människorna inom den är något som intresserar och inspirerar (och om du som jag, gillar slumpad header)!
Många saker tar lätt spinn i sociala medier, det gäller såväl positiva som negativa, roliga som tråkiga, larviga som allvarsamma ämnen. Kort sagt, det skräller ofta och det skräller snabbt. Och nej, jag planterar inget nytt under vintersolen med det. Att se samma artiklar, bilder, videoklipp och citat snabbt börja snurra runt bland alla ens vänner i alla sociala kanaler är smaken av vardagsmat.
Just därför känns det vältajmat att säga ett ord eller två om det där kanske uttjatade, men långt ifrån utnötta (som i utslitna, överanvända) begreppet källkritik.
Som ex journalist, och inte minst dotter till en mamma som ta mig f*n måste haft ”granska allt!” utspätt i bröstmjölken, är det naturligt att nästan alltid tänka kritiskt kring ny information. Det gäller både den information som ges mig, men inte minst den jag delar vidare.
Nu tycker jag ju inte att ”alla är journalister”, men jag kan nog tycka att alla vi som är med och sprider information har ett visst ansvar i vad vi delar. Och då menar jag inte ansvar som i att det vi delar är något någon kan ställa oss till svars för (det vore döden för delarkulturen), utan mer ur ett moraliskt perspektiv. Typ att tänka att man inte vill göra ont och så.
För så är det ju. Felaktig information kan göra stor skada. Och med den hastighet information färdas idag, och på den mikrotid den når en utspridd massa, kan felaktigheter rätt snabbt ta abnorma proportioner.
Ett färskt exempel är den här bilden, som i alla fall i mitt flöde gått varm senaste dygnet:
Min spontana reaktion när jag först såg den postad på Facebook, var, likt de många andras: 1. ”Näääääe” och 2. ”Måste dela vidare!”. Men så också 3. ”Kolla upp”. Och så visar det sig att trean (kolla upp) faktiskt bekräftar ettan (näääe). Sanningen (vilken DN Kultur skriver mer om) var en helt annan än den bild som så många med ”hon är ju helt bakom flötet”-kommentarer delat:
Vill med detta egentligen bara höja pekpinnen och uppmana till att dubbelkolla det innehåll du delar, innan du delar det. Och jag säger det lika mycket till andra som till mig själv. För oavsett källkritisk bröstmjölk – när viralkarusellen börjar snurra är det förrädiskt lätt att ryckas med.
Vill du ha några enkla och konkreta tips på vad du bör tänka på innan du retweetar nyhetsuppgifter (applicerbart ävenpå Facebook och andra kanaler), spana in Hans G Anderssons bloggpost ”Källkritik och faktakoll på Twitter”.
Sharing är fortfarande caring, men är vi snälla kollar vi källa.
Vad man kanske kan kalla bloggkramp och definitivt influensa till trots, måste det till ett inlägg här nu (det är långt, jag vet, men det är viktigt).
Och visst vore det enkelt att inleda med ett gäng ordvitsar. Med förkastliga lagförslag som ”SOPA” (Stop Online Piracy Act) och ”PIPA” (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011….?!?) är det svårt att låta bli. Eller så läser man på, tänker efter en sekund, och inser att det är väldigt, väldigt enkelt – dessa lagar lämnar inte mycket utrymme för humor.
Var du vaken igår så kan det nästan omöjligt ha gått dig förbi. I medier såväl på som utanför internet pratades det ivrigt om Sopan och Pipan och tack vare att engelska Wikipedia stängt ner sig själv i 24 timmar för att få människor att förstå vad lagförslag som dessa kan leda till. Att neutrala Wikipedia för första gången tog något som kan liknas vid politisk ställning var i sig en stor nyhet, och något som potentiellt skulle kunnat skapa debatt och opinion. Samtidigt föll och faller allt sådant rätt lätt platt när man läser Wikipedias grunder för sin aktion:
”But although Wikipedia’s articles are neutral, its existence is not. As Wikimedia Foundation board member Kat Walsh wrote on one of our mailing lists recently:
‘We depend on a legal infrastructure that makes it possible for us to operate. And we depend on a legal infrastructure that also allows other sites to host user-contributed material, both information and expression. For the most part, Wikimedia projects are organizing and summarizing and collecting the world’s knowledge. We’re putting it in context, and showing people how to make to sense of it.
But that knowledge has to be published somewhere for anyone to find and use it. Where it can be censored without due process, it hurts the speaker, the public, and Wikimedia. Where you can only speak if you have sufficient resources to fight legal challenges, or if your views are pre-approved by someone who does, the same narrow set of ideas already popular will continue to be all anyone has meaningful access to’.”
Själv blev jag rörd (nej, jag överdriver inte) av folkrörelsen och protesterna på den sociala webben igår. Bloggare och sajter, till och med smått obskyra sådana, gjorde sina egna blackouts, inflytelserika människor och gigantiska påverkare tog öppet ställning, och mitt flöde på såväl Facebook som Twitter dominerades av länkar och kommentarer kring varför vi måste strida för ett fritt internet.
Och jag tänkte, mitt uppe i allt det här, att just det här, just det här jag bevittnar och tar del av just nu – hur mängder av människor från olika kulturer och sammanhang delar med sig och blir en del av någonting (även om det inte är något de själva kreerat), och låter mig bli del av och dela vidare någonting, är på sätt och vis precis det som just nu är hotat.
Nja, tänker kanske någon. Lite mer komplicerat är det ju. Och det stämmer ju, förstås. Men jättelångt från sanningen är det inte. Den dag då allt innehåll vi skapar och/eller delar över internet ska granskas och i någons ögon kanske vara något att fälla och fängsla oss för, den dagen kommer min kärlek för internet att dö. Och jag tror inte att jag är ensam där. Och det gör mig inte bara heligt förbannad och aningen rädd utan också uppriktigt tårögd. För är det någonting jag verkligen älskar med den tid vi lever i just nu, så är det just friheten och enkelheten att kunna dela upplevelser, upptäckter och innehåll. Någonting jag tror vi alltid gjort och velat göra och som är något av en förutsättning för vår evolution. I alla fall är det definitivt en förutsättning för ett internet så som vi känner det idag.
Men jag är inte bäst på att prata om SOPA och PIPA och de risker de för med sig och jag vet att jag lätt snöar in och iväg på de mer filosofiska resonemangen. Däremot finns det andra som håller sig till ämnet och som gör det riktigt bra (länkar längre ner).
Och ju mer jag läser, ju fler jag hör prata om det, ju mer övertygad blir jag – det är, som jag sa på Twitter igår, verkligen Kill Bill som gäller. Och trots att gårdagens protester redan verkar ha givit resultat (må så vara att det mer handlar om rädsla för att inte bli återvald i kommande grand election än en helhjärtad senatorförståelse för problematiken, men det är ändå handlingen som någonstans räknas) – trots det är det viktigt att hålla frågan levande och lagar av dessa slag nerslagna. Även idag, när Wikipedia ”vaknat”, vilket de också själva understryker.
Ett sätt att göra det på är att skriva under här, och sedan dela länken.
Men köper du inte mina ord eller känner att du inte riktigt greppat grejen, ta en titt på bland annat dessa artiklar och klipp:
* Clay Shirky(en av mina husgudar) sätter SOPA i sammanhang jag tror alla kan relatera till. Han gör det i vanlig ordning briljant, och till och med med….tada, humor!
Så. Det var bara det jag ville säga. Avslutar med ett par fritt översatta tackord från Wikipedia:
”Tack.
Wikipedias blackout är över – och ni har talat.
Över 162 miljoner människor såg vårt meddelande där vi frågade om ni kunde föreställa er en värld utan fri kunskap. Ni sade nej. Ni stängde ner kongressens telefonväxlar. Ni smälte deras servrar. Från all världens hörn dominerade era meddelanden de sociala medierna och nyheterna. Miljontals människor har talat och försvarat ett fritt och öppet internet.
För oss handlar detta inte om pengar. Det handlar om kunskap. Som community bestående av författare, redaktörer, fotografer och programmerare, bjuder vi in alla att dela och bygga vidare på vårt arbete.
Vårt uppdrag är att stärka och engagera människor att dokumentera summan av all mänsklig kunskap och göra den tillgänglig för hela mänskligheten, för all framtid. Vi bryr oss starkt om upphovsmännens rättigheter, eftersom vi är författare.
Sopa och PIPA är inte döda, de väntar i skuggorna. Det som har hänt under de senaste 24 timmarna är dock extremt ovanligt. Internet har gjort det möjligt för kreativitet, kunskap och innovation att lysa och när Wikipedia blev mörkt, använde ni er energi för att skydda den.
Nu tänder vi ljusen igen. Hjälp oss att hålla dem brinnande.”
