Är det någon dag man inte ska väcka en trött gammal blogg till liv med ett seriöst inlägg så är det väl den 1:a april. Å andra sidan finns det väl heller ingen bättre dag att verkligen mena “skämt åsido, det här är allvar”. Så. Nu kör jag.

Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det “proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas “ohlife“.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Oh snap!
Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha “the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till “jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.