Tills döden skiljer oss åt

Jag brukar prata mig nästan överhettad om det digitala, särskilt på den här bloggen. Men ibland måste jag göra undantag. Idag är ett sådant ibland.

Mer analogt än så här blir det knappast, och jag är redan upp över öronen förälskad.

It's gonna be ok.

Känns som att det idag, i vår digitala tidsålder, finns extremt få saker vi med säkerhet vet att vi kommer bära med oss eller vara uppknutna till tills vi dör. Därför känns det extra bra att äga något (bara en sån sak) som jag vet att jag, oavsett tid och rum och andra omständigheter, kommer att få dras och skrynklas med tills det är tack och hej.

Dessutom – trots sin ”analoga karaktär” – har det här en starkare länk till någon annan än något annat innehåll jag skapat, delat eller besitter. Min syster bär numer samma budskap (om än i ett något annat typsnitt på en något annan plats), vilket för mig är en länk lika betydelsefull som innehållet i sig.

(Dock. Kan inte sticka under stol med att den digitala bekräftelsen i form av tummar, hjärtan, stjärnor och kommentarer på Facebook, Instagram och Twitter jag fått idag, värmt minst lika bra som tatueringsnålen brände. Och lite gött är det att via den här fina infografiken också få bekräftelse på att jag förmodligen valt rätt typ av font.)

 

Det här är bloggpost 70 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

2 thoughts on “Tills döden skiljer oss åt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>