Precis som åren innan så vet jag inte exakt vad jag har att att vänta mig. Men precis som åren innan är jag ganska övertygad om att jag kommer åka hem helt trött, hes, informationsspäckad, bakis och skakis med rufsigt hår och skitiga skor och dans-i-ladan-träningsvärk och ångest över hur man ska lyckas sammanfatta alla klokheter och galenskaper i ett blogginlägg och…. mer eller mindre överlycklig. Förhoppningsvis med ett helt gäng nya bekantskaper.

Jag menar, se bara så stövlad och glad och omgiven av finfolk man var på båten på väg hem förra året (vilket ”Bjorn Stockholm” lyckades fånga):

Kommer verkligen (bland andra som av olika anledningar inte ska med) sakna mina SSWC-vapendragare @johannacelion och @monawallin, men är å andra sidan sjukt glad över att få första gången få med mina bästisar @SophieS och @mariofrost och inte minst mina Bloggbyråkollegor @MatsLindborg och @kwasbeb. Liksom alla andra som jag ännu inte känner men som jag hoppas kunna namedroppa på vägen hem.

Imorrnbitti rullar det iväg (pepp, pepp!) – men innan dess en liten reminder till alla er som ska dit. Ni har väl inte glömt att till exempel…

• ladda ner SSWC 2011-appen (och lägga till lite info om er själva) som grymma Appcorngänget kirrat åt oss.
• beställa wünderbara (och gratis!) SSWC-skins till era telephoner (för sent nu, men ändå, för fin grej av @popdevelop för att inte nämna).
• lägga till er på Google Latitude-kartan a la @videren, som visar alla var och när ni är där ni är.
• inte glömma att fota på ön (eh, stor risk…). Och det snyggt. Finns ju liksom priser att kamma hem för sånt där…
• aktivera (eller re-aktivera?) Gowalla en stund eftersom det också där kommer finnas ”priser” att hämta på Tjärö.
• kolla in och checka av packlistorna.
• och faktiskt packa (men strunta i lakan och handduk om du som jag har fixat rum)…
• PEPPA!!

Regn eller inte, SSWC Får The Win!

PS. Jobbar du som journalist eller känner någon som vill publicera något om det här och behöver ‘le facts’ – missa inte pressmeddelandet om årets SSWC.

Related posts:

1. Twitterbio och domänjuridik, men framför allt – hur Twitter leder till kunskap och kreativitet! Det är många som redan bloggat om vad Twitter betyder...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Det är smart om man vill visa sitt nätverk att man inte längre finns tillgänglig på en viss plattform och att man, om tillhör det nätverket som nyttjar just den plattformen, inte kan förvänta sig vare sig svar eller aktivitet.

Och jag har full förståelse för att människor utan att blinka hoppar av en tjänst till förmån för en annan om den andra tjänsten har funktioner och användarvänlighet som bättre motsvarar deras önskemål och behov.

Men*. Och innan jag vidareutvecklar invändningsordet, ska jag vara helt ärlig och säga att jag, trots invite, vare sig haft tillräckligt med tid eller lust för att fullt ut testa Google+ och därför inte kan säga varken bu eller bä om huruvida det utklassar Facebook eller ej.

*Trots att jag i de flesta fall, särskilt webbrelaterade, ser mig själv som en ”early adopter”, som gärna snabbt testar och nyttjar nya smarta webbtjänster och uppskattar rörelse och utveckling, har jag mycket svårt att bara hux flux överge ett så gigantiskt ”mainstreamnätverk” som Facebook. Anledningarna är flera, men den främsta är att en stor och viktig del av mitt nätverk (till exempel alla mina privata, nära vänner) inte är ”early adopters” och, om jag ska lita på mitt eget siande, inte kommer att överge Facebook i första taget. Dessutom kan inte ens alla – även om de skulle vilja det – lämna Facebook-plattformen eftersom Google+ fortfarande endast fås genom invite, och dessa är fortfarande begränsade.

Så, att i nuläget säga tack och hej och nu drar jag och jag skiter i om du inte hinner följa med känns för mig väldigt underligt. När jag får lite mer tid ska jag definitivt aktivera mig fullt ut på Google+ (för visst, det ligger säkert något i det här), men så länge stora delar av mitt nätverk på Facebook fortfarande är där vill jag inte lämna dem och deras statusuppdateringar som, hur banalt det än må låta, faktiskt kommit att bli en både nyttig, rolig och betydande del av min sociala vardag.

Dessutom, som konsult inom sociala medier känns det aningen märkligt att så starkt signalera att jag överger världens största sociala plattform – särskilt som den fortfarande attraherar och fyller funktioner för företag som i alla fall jag inte lyckats uppfatta att Google+ gör.

Resonerar jag konstigt och konservativt? Och ni som dragit upp flyttskylten – hur resonerar ni?

Related posts:

1. Här är bloggposterna med allt du vill och behöver veta om Google+ Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår,...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Jag har själv skrivit om det förut, men i söndags halkade jag (ganska oplanerat) in i en Twitterdiskussion som nästan kräver att jag bloggar om det igen.

Och det handlar inte bara om hur Twitter leder till kunskap. Det handlar också om hur det kan trigga kreativitet, bredda kontaknät och lära en glädjen med idétransparens (inte minst modet att tänka att delade idéer oftast är odelat bättre än de man håller för sig själv av rädsla för att någon ska sno dem).

Den korta bakgrunden är att jag för Bloggbyråns räkning satt och gick igenom en hel hög med twittrare som kunde tänkas vara intressanta att följa (och vice versa, förhoppningsvis har något intresse i att följa oss), och då slogs jag av det här.

Påhejad av @pauspling och inte minst @matslindborg loggade jag snabbt in mig på Binero och köpte både twitterbio.com och twitterbio.se. Och twitterbiografi.se (jag vet, domänköparsjukan är inte att leka med…). Men så gjorde @dreadnallen mig uppmärksam på att Twitter skulle kunna ha invändningar på en sådan idé. Eller inte idén i sig kanske, men idén om att idén skulle ligga på en allt för Twitter-relaterad domän. Med @dreadnallen’s hjälp engagerades fler i diskussionen, och ganska snart hade jag en hel skara av juridiskt kunniga twitterpersoner att diskutera det hela med.

Det kom att handla både om vilka invändningar Twitter skulle kunna ha och varför (samt vad det skulle kunna innebära för mig om det ”landar snett”) samt vilka invändningar användare själva skulle ha rätt och kanske anledning att ha mot att jag publicerar deras biografier (vilket tydligen är att betrakta som något annat än när tidningar publicerar Twittercitat). Liksom vem som egentligen äger en Twitterbiografi.

Mycket lärorikt att diskutera för en sån som jag, som förvisso tycker att jag har bra webbkoll, men är långt ifrån expert på webbjuridik. Och förhoppningsvis lärorikt för ett gäng andra tweeps som hade möjlighet att följa diskussionen (och sno idén, om de så hade velat…).

Jag får se vad det blir av Den Stora Twitterbiografin. Men ja, jag känner mig lite taggad att go for it. Och kanske kan det leda till andra intressanta projekt (även om somliga av dem skulle ta 140 år att avsluta…). Att det blir något utav det är i alla fall ett som är säkert. Så sent som igår började jag och @dreadnallen leka runt i WordPress och med @reuteras hjälp kan vi nog söka upp alla möjliga biografier av intresse.

Var det än landar har jag i alla fall fått med mig ett par tips på intressanta artiklar och diskussioner om domänregistrering och varumärkesintrång, som jag rekommenderar att läsa om du snabbt och tydligt vill lära dig mer:

• Varumärken och namnrättigheter på internet | dnzup
• Varumärken på internet | PRV
• Twitter moves to shut down twiter.com | The Next Web

Och så vill jag såklart tacka de hittills engagerade, lärande, och peppande: @dreadnallen, @sennbrinkonsult, @internetsweden,@johanejohansson, @northwiz, @letterman_se, @reuteras, @mariahagglof, @hans_g (@parnygards) (parantesen på grund av det här…), @pauspling, @bolstad, @dcarlbom, @hampusbrynolf, @mansj och kanske någon mer som jag i så fall ursäktar att jag har glömt.

Vad tror du om ”Den Stora Twitterbiografin” – skulle du läsa? Skulle du bidra med tips? Skulle du rent av vilja kunna skriva förslag på andras Twitterbiografier? Helt enkelt – är det en idé att riskera bli stämd för eller ska jag bara se det som ett (287 kronor dyrt) lärotillfälle som breddat mitt tweep-nätverk och givit mig uppslag till en sjukt upplänkad bloggpost?

PS. Hade ju tänkt krydda det här inlägget med diverse skärmdumpar, men tyvärr har jag någon WP-bugg (som trots fantastisk Twittersupport) ännu inte gått att lösa.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

På hemresan snubblade jag och Johanna hur som genom Oslos taxfree, och upptäckte då det här:

Precis, du läser rätt – Smirnoff Augmented Reality Vodka! Nu var varken jag eller @jossibaloo tillräckligt släpa-på-en-liter-sprit-sugna för att inhandla ett exemplar, men efter lite internettande fick jag fram vad det handlar om. Orkar du inte läsa får du säkert en hyfsad bild av upplevelsen i Youtube-klippet nedan:

Okej, det slår ju knappast ett IRL-partaj, men jag tycker ändå idén är lite kul(och vill du veta vad mer Smirnoff har för sig på webben kan du till exempel besöka deras Facebooksida där de nu har en”fan of the week-kampanj”).

”The Internet of things” – att fysiska produkter på olika sätt börjar interagera med webben och att internet byggs in i dem, tror jag (och fler med mig) snabbt kommer att bli allt vanligare. Och även om AR-vodka väl inte riktigt är att betrakta som en ”of-Internet-thing”, tycker jag i alla fall att den är ett lekfullt tecken i tiden och en kul fingervisning om var vi är på väg.

Bland molnen (…), utsikt från Norwegianfönstret.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

En intressant nisch inom apputveckling är (iphone- och iPad)appar som riktar sig till barn. För en liten tid sedan hade jag nöjet att, åt tidningen Mobil:Business, intervjua Björn Jeffery och Johan Ronnestam som båda, på varsitt håll, är engagerade i detta. Den första av dessa intervjuer, den med Björn och Toca Boca som lanserat sina två första spel idag, finner du nu publicerad på Mobil:Business sajt. Talar ju lite ur egen sak här (…), men tycker absolut ni ska läsa. Muy interesante!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Hur det än är med den egenkomponerade frasen så var det i alla fall så att sistens det skulle testas Sonyprylar så skedde det i Prylkollande mobilsammanhang. Den här gången fick jag i egenskap av TheJennie-bloggare en Sony X50iP iPod Dock och en Walkman S750 video- och mp3-spelare att prova på. Eller som man skulle säga på ren svenska: en högtalare och walkman kom efter många om och men och timmar/dagar av obestämd väntan fram med (norra halvklotets sämsta budfirma?) UPS.

Nåja. Efter ett par veckor med poddande och dockande har jag kommit fram till vad jag tycker.

Sony RDP X50iP iPod Dock

Vad är grejen?

Well, det speciella och bästa med den här högtalardockan är enligt Sony att den:

• (kan) spela upp ditt iTunes-bibliotek i suverän ljudkvalitet
• (har) snygg design som passar in i alla rum
• (låter dig) kontrollera musiken trådlöst via fjärrkontroll

Vad tycker testartjejen…

…om ”suverän ljudkvalitet”?
Såhär: jag är ingen ljudfascist. Det vill säga – jag överlever att lyssna på monobrusiga radiofrekvenser och brukar känna mig tillfreds med MacBook Airens hyfsat klena högtalare när jag poppar Spotify. Mitt omdöme vad gäller ljudkvalitet är kanske därför inte det första som någon annan, mer ljudkänslig individ, skulle välja att lita på. Men. Att jag accepterar dålig ljudkvalitet betyder inte att jag inte kan höra skillnaden på något som ljuder riktigt, riktigt bra. Och är det något Sonys iPod Dock ska ha credd för så är det just ljudkvalitén. Dockan levererar skarpa toner som fungerar utomordentligt bra även på hög volym och med ”mega bass”-läget intryckt blir ljudupplevelsen i mina mått mätt total. Senast jag hyrde Headweb-film kopplade jag Airen till Dockan (med medföljande, lite i-kortaste-laget-kabel) och jag måste nog erkänna att filmupplevelsen fick en ny dimension.

…om ”snygg design som passar in i alla rum”?
Jag kan förstå dem som tycker att Sony-dockan är snygg. Svart med raka, rena linjer, diskreta knappar på toppen och överlag absolut symmetri – hur kan det bli fel? Nej, teoretiskt sett är den väl heller inte det. Men ju längre den fått stå på min vita köksö (det enda stället på mina 24 kvadrat där det just nu finns en ledig 35,6 x 15,81 x 15,19 centimetersyta), ju svårare har jag i praktiken haft att tycka att en svart, plastig tegelsten utan vare sig spännande former eller utmanande design är annat än just ganska tråkig, tegelstensliknande och faktiskt nästan ful. Men smaken är ju bekant som baken och ska jag vara objektivt generaliserande kan jag förstå om Sony-dockan faller många andra bakar i smaken.

…att kunna ”kontrollera musiken trådlöst”?
Ja, till att börja med bör jag väl nämna att Sony X50iP iPod Dock är en mångkompatibel pryl. Den funkar för iPod Nanos, iPhones, iPod Touches och, som jag förstår det, i stort sett alla andra devices som har en inbyggd ”iPod dock connector”. Som ägare av iPhone4, där jag brassar all musik genom Spotify, blev det tekniska giftermålet mellan docka och device dock ingen sensationell vigselakt. Av någon anledning ville inte telefonen ladda samtidigt som den satt i dockan (något som den enligt specifikationen borde göra). Tvärtom resulterade iPhone + docka bara i en massa slukad batteritid och en iPhoneägare på surt humör.

Inte heller tyckte jag att den medföljande fjärrkontrollen var någon hit tillsammans med iPhone4 och Spotify. Det enda jag lyckats göra med fjärrisen är att höja och sänka volymen, slå på och av ”megabasen” och (ibland) få till paus/play. Byta låt fungerade inte alls. Trist!

Kör man däremot via iTunes fungerar det bättre och jag förstår att det snarare (och naturligtvis) är iTuneslyssnare än Spotifydiggare man haft i åtanke när man utvecklat denna produkt (trist…).

I min enfald tänkte jag att Sonys egna Walkman kopplad till dockan borde göra det tekniska samspelet till närmast en grekisk bröllopsfest, men inte heller där lyckades allting komma till sin rätt. Endast vissa av fjärrkontrollensfunktioner kunde utnyttjas.

Prisvärd?
Alltså. 2500 SEK ink. moms och frakt  (i Sonys shop) – tillåt mig att tvivla en sekund eller två. Nog för att ljudupplevelsen är utomordentlig, men det krävs nog lite mindre tegelsten (och gärna i lite andra eller åtminstone en annan färg) samt lite mer finess för att jag ska hosta upp den summan för ett högtalarsystem till min iPhone. Gör prislappen lite rödare och vi kan ta diskussionen igen!

Sony Walkman S754 video-mp3-spelare

Vad är grejen?
Det coola med den här iPod-liknande Walkmannen är enligt Sony bland annat att den:

• (är) ultraslimmad, passar i fickan
• (kan) matcha musik efter humör
• (ger) skarpare, ljusare videouppspelning

Fast det man pushade mest för på Sonys Londonbaserade PR-byrå var att ”det i Walkman S750 finns en inbyggd ’Karaoke Mode’ samt Lyric Sync, det vill säga att sångtexterna syns på skärmen så att man kan sjunga med”.

Vad tycker testartjejen…

…om att den är ”ultraslimmad, passar i fickan”?
Jo absolut, att säga annat vore ljug. Den här lilla spelaren mäter endast 42,5 (B) x 94 (H) x 7,2 (D) mm och väger ynka 55 gram. En fågelunge är en sumobrottare i jämförelse. Dessutom finns den i olika, ”matt aluminium-färger” – blå, svart, vit och, den som jag fick testa, rosa (förövrigt exakt samma nyans som den Sonymobil som en gång för länge sedan, långt innan iPhonen vände upp och ner på min världsbild, kom in och förgyllde en fredag i mitt liv). Snyggt och kul att man själv får välja!

Ultraslimningen ger förstås inte utrymme för någon gigantisk skärm. Den är bara 5,08 cm (2 tum), men känns förvånande nog fullt tillräcklig, och mer därtill, för vad man kan förvänta sig av en sådan här mager spelare. Men det återkommer jag till längre ner.

…om att den ”matchar musik efter humör”?
Den här Sonytypiska ”SensMe-funktionen” känns inte revolutionerande. Har man varit ihop med en Sonyprodukt tidigare vet man förmodligen redan vad det handlar om (och liknande funktioner finns ju på liknande devices av andra fabrikat). Men gammal skåpmat är inte nödvändigtvis dålig skåpmat. I grund och botten gillar jag ”SensMe-idén” – särskilt som jag själv utgör arketypen för en humörslyssnare. Ändå glömmer jag av att använda den och går hellre direkt på en viss låt eller artist. Det må säga mer om mig än tekniken och behovet av den, men är likväl något jag publikt vill konstatera.

…om att den ger ”skarpare, ljusare videouppspelning”?
Först och främst måste man fråga sig – vill man titta på film på en 2-tumsskärm? Frågan ställs av någon som är så långt ifrån en 42-tums-TV man kan komma, men som samtidigt väljer att titta på film och videoklipp på sin iPad framför sin iPhone och på sin MacBook Air framför sin iPad…. Men. Om man tycker att skärpa går framför skärmstorlek och inte bryr sig så mycket om antalet tum är nog Sonys S754-spelare en riktig charmör. Bilden är häpnadsväckande skarp och ”TruBlack-visningsfunktionen” ger verkligen en otroligt ljus och klar uppspelning utan störande ljusreflektioner. MVG på det!

När det gäller de andra tech-specarna har jag inte så mycket att addera. Ljudkvalitén är oklanderlig och den ”digitala brusreduceringen” säkert ett guldkorn för den som orkar pyssla med inställningarna. Menyn är tydlig och snabb-begriplig och knapparna sköna att trycka på. Men (alltid ett men…). Jag kan ju fortfarande inte komma över att jag hade grava problem att få spelaren att dansa tango med min Mac (eller snarare, de dansade aldrig), alltmedan det tog knappa minuten att installera den på en Windowsbaserad Sony(…) Vaio. Stilla frågar jag mig själv: lade man så mycket kompabilitetsenergi på dockan att spelaren glömdes bort eller är det jag som fått ett sting av teknisk IQ-befrielse? Den som köper, lever och får se eller redan har erfarenhet får gärna svara….

…om ”inbyggd ’Karaoke Mode’ samt Lyric Sync”?
Och här har vi ytterligare en sak som låter helt fantastiskt. I teorin. Säg bara ”karaoke” och jag tror det är fler än jag som av någon oförklarlig anledning tänder till. Sjunga med, sjunga falskt(?), leka stjärna(?) – wohoo! Saken är bara den att nu står du inte på en barscen med bästa polarna runtomkring, tequila i kroppen och en peppande karaokevärd som sträcker dig en kåtvänlig mikrofån. Utan nu sitter du där (hemma?) med hörlurar i öronen, en 2-tumsskärm med text som (i bästa fall) rullar på en pryl som väger bråkdelen av en fågelunge. Och du ska sjunga med till musik där originalsångaren hörs på låg volym.

Vad kan jag säga? It just ain’t the same thing…

Dock ska jag inte såga den helt. Det är en kul funktion som får en stjärna i kanten för möjligheten man som ”sångare” har att höja och sänka tonarten i alla låtar man vill karaoka till (äntligen Whitney Houston – here I come!). Och i brist på Singstar och karaokebarer, eller kanske just i övningsfasen inför de tillfällena, får väl ändå Sonys tunna Walkman ett skapligt betyg.

Prisvärd?
1600 SEK ink. moms och fri leverans (i Sonys shop). Nej, jag vet, något hutlöst pris är det inte med tanke på den kvalitet man faktiskt får. Samtidigt ramlar man inte av stolen av motsatt anledning heller. Som Mac-junkie skulle jag hellre investera pengarna i en produkt jag vet synkar fullt ut med mina övriga Apple-prylar (och inser i och med den meningen hur brutalt ”köpt” jag är…). Men bortser man från den aspekten vågar jag nog säga att denna Sony Walkman är en prisvärd liten mp3- och videospelare. Alltså – så länge du diggar högupplöst film på en miniliten skärm. Och framför allt inte köper den för karaokens skull.

♥ – bara för att

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Så här förklarar SEB själva kortfattat appens innehåll och vad den kan användas till:

”Enkla firman innhåller tre helt nya nyttofunktioner som riktar sig till enskilda näringsidkare.

1. Sök information om firmatecknare och annat för vilket bolag som helst.
2. Räkna snabbt fram vad som behöver faktureras.
3. Håll koll på viktiga datum med notifiering direkt i telefonen (moms/skatt/deklartion/pensionsavsättningar etc).

Förutom detta finns filmer med råd och annan information som är relevant, telefonnummer och inloggning till mobila banken.”

Den kostnadsfria iPhoneappen laddar du ner här (släpps tydligen för Android i november), men för att den ska funka behöver du först vara ansluten till mobila banken, vilket är snabbt ordnat.

Okej, så hur nyttig är den egentligen?

Ska ärligt säga att jag inte precis gått runt och saknat den här typen av app, men så är det ju heller inte som enskild företagare jag just nu huvudsakligen bedriver mina dagar. Oavsett eget behov så måste jag ändå säga att appen innehåller vissa schmutta funktioner. Att få den lättnavigerade listan över viktiga datum (typ som idag – sista dag att betala in septembers F-skatt till skatteverket!) är inte dumt och jag gillar bevakningsfunktionen som möjliggör pushnotifieringar av enskilda händelser två arbetsdagar före respektive datum. Skulle dock önska att dessa datum även gick att direktexportera till sin iCal eller Google Calender för att göra bevakningen ännu mer nyttig.

Offertfunktionen, där du utifrån önskad lön och utgifter kan räkna ut hur mycket du behöver fakturera för att det hela ska snurra runt, är också den rätt skön…

…och likaså fungerar ”Företagsinfo”, funktionen där du likt exempelvis allabolag.se kan söka efter bolagsinfo på antingen namn eller nummer, bra och levererar snabbt information (söker du på något som ger för många träffar, exempelvis ”SEB”, klarar appen däremot inte av att leverera resultat utan ber dig ändra/förfina din sökning).

Utöver ovan uppräknat kan du givetvis även logga in på mobilbanken samt, som SEB skrev, exempelvis få företagarråd (film!) och snabbt komma åt viktiga telefonnummer.

Någon ”must-have-app” är den väl inte, men jag kommer sannolikt att använda den någon gång då och då (och kanske skulle det bli mer om min egna firma var mer aktiv). Framförallt tycker jag återigen att det är roligt med en bank som åtminstone utåt sett (lär uppenbarligen få anledning att återkomma till just det i slutet av oktober…) ser till att utvecklas. Och utveckla.

PS. Du som verkligen är aktiv egenföretagare – vilka funktioner skulle du önska att en sådan här typ av bankapp innehöll för att den skulle tillföra dig verklig nytta (inser att det är fråga som borde vara signerad banken själv, men kan inte hjälpa min nyfikenhet…)?

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

”Just sayin’ ” , som det populärt brukar heta…

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Därav tänkte jag idag hålla mig hyfsat still och bara mata kroppen med vitaminer och rörlig media. Vill du haka på mitt lördagsnöje (botemedlet men inte bacillen) kan jag föreslå att börja med en trio i (fler) SSWC-klipp.

Jörgen Bröms, webbchef på Eskilstunakuriren, har tagit ett fantastiskt retrogrepp och låtit SSWC möta 50-talet(?) på ett tvärlyckat sätt. På Ekurirsbloggen Digitala Tankebanor kan du läsa mer om hur Jörgen gjorde sin ”lilla film”. Och både där och här nedan kan (och bör) du se den!

Men, som om det inte vore nog, så gjorde Jörgen sedan en till film som snyggt förmedlar Tjärös partyatmosfär (och i några klipp, hoppdans a la moi…):

Och, eftersom alla goda ting sägs vara tre, vill jag avsluta med ett oremixat men likväl SSWC-relaterat och framförallt kärleksfokuserat klipp!

Med Robin Danehav bakom kameran, Lisah Pettersson vid micen och de kärlekskranka Jaikunostalgikerna Joakim Jardenberg, Kristin Heinonen, Anton Johansson och Johan Ronnestam i ett filmat samtal om ”första förälskelsen med internet”.

Så fint så att jag nästan redan känner mig frisk.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Kort bakgrund: Det är fredagkväll i det enorma Veidekketältet på SSWC. Jag och @sanapes har druckit ”ett par glas vin” och kommer av någon anledning in på ämnet ”bubblan” i sociala medier och den (inte alltid så positiva) antydan till en existerande ”elit” därinom som vi tyckt oss känna av. En antydan till att somliga känner sig exkluderade och osäkra på om deras sociala mediebeteenden är de ”rätta”. En antydan till att det bara är vissa som får tycka och det bara är vissa saker som får tyckas… Och så råkar vi stå framför gridtavlan, råkar se att det ju finns sessionsplatser lediga, och vips har vi med hårnålar (tejpen var slut) satt upp en av de sista lapparna på tavlan:

”Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”.

Sessionen blev av (Mona Wallin hoppade också uppskattat in som ”sessionsledarpartner”) och trots att diskussionen, som Miriam Olsson påpekar, blev något spretig, blev den ändå både givande och intressant.

Jag ska återvända till vad som sades där. Men först några ord om snöbollen. Vad som började med ett litet över-glas-vin-samtal och två hårnålar, har bara ett par dagar senare vuxit till ett ämne som diskuteras/omnämns både på bloggar, Twitter (kolla bara #elit!), Facebook och i krönikor (vill inte slå mig för bröstet här, men tror att vår lapp/session delvis kan ha dragit igång den?). Det måste, i alla fall som jag ser det, betyda att det är ett ämne som många velat lufta. Och det har helt klart varit riktigt intressant att följa olika människors åsikter och inlägg i debatten. Några av dem som berört ämnet (blir delvis en upprepning av länkar från mitt tidigare inlägg):

• Brit Stakston | JMW Kommunikation – ”#sswc. Elitism och sociala medieexperter”
• Sweet Sunday Web Crunch – ”SWCrunch S03E02”
• Maria Hägglöf  | maria.hagglof.info:  ”Kortbloggat: Måste vi försvara #sswc?”
• Niclas Strandh | digitalpr.se:  ”#sswc: det handlar om möten”
• Joakim Jardenberg (video) : ”Nyhetsmorgon om #sswc – extended, personal edition”
• Miriam Olsson – IDG: ”400 röster i webbens öråd”
• Anna Nilsson – Raftsjö: ”Sharing is caring – mitt bidrag elitdebatten…”
• Fredrik Wass | Bisonblog: ”Snäll elit eller punkterat luftslott?”
• Mona Wallin | Monawallin.se – ”En tribut till eliten”
• Anna Lindberg | Mindpark:  ”Bubblan, eliten och torglåten”
• Newyn | Newyn.se: ”Var det mycket mygg på #SSWC?”

Under själva sessionsdiskussionen varierade åsikterna både kring bland annat…

1. Huruvida det alls existerar någon ”bubbla” och ”elit”.
2. Om detta, utifrån att svaret på frågan ovan är ”ja”, är en negativ, positiv eller bara helt enkelt ofrånkomlig sak.
3. Huruvida den påstådda ”eliten” är inkluderande eller exkluderande och…
4. …om den egentligen alls fyller någon funktion utöver internt ryggdunkande.

Som tidigare nämnt spretade diskussionen och åsikterna med den, men tänker delge ett ax av min egen syn på saken:

1. Visst kan man tala om en ”elit” (eller bubbla, om man så vill) – den uppstår naturligt när flera människor brinner för, jobbar med, är duktiga på och extremt aktiva inom ett visst gemensamt och nischat område – något som verkligen gäller för alla oss som var nere på campet (men även dem som inte var där men dagligen jobbar med och/eller är extremt engagerade i sociala medier).
2. Är denna elitistiska grupp ”av ondo”? Well…elitistiska samhällsgrupper utgör ju alltid en riskfaktor för demokratin. Hög kollektiv kompetens, utmärkt kommunikationsförmåga, extremt hög kreativitet och en sjujävlars do:er-mentalitet (allt det jag upplever inom min yrkeskår och bland dem som var nere på SSWC) har ofta hög maktpotential, och har du makt kan du förstås alltid missbruka den. Men gör vi det, vi ”eliten”?
   
   Mitt svar är förstås knappast objektivt grundat, men nej, överlag tror jag att det finns få ”elitistiska sällskap” som har en sådan inkluderande attityd som den grupp som tältade ihop på Tjärö (förtydligande dock – SSWC-gänget var långt ifrån en homogen grupp av ”sociala medieexperter”, vilket Niclas så fint demonstrerar). Bara det att vilja och våga ifrågasätta sin egen elitställning och diskutera hur fler kan känna sig respekterade, accepterade och välkomna att ta plats säger en hel del… Därmed inte sagt att det inte finns personer och åsikter som i diskussioner, exempelvis på bloggar och Twitter, väger tyngre än andras – det gör det. Definitivt. Och jag kan förstå hur det är lätt att inte våga hoppa in i en debatt utav osäkerhet att man inte har kunskaper nog eller tillräckligt hög personlig status för att bli tagen på allvar. Få riskerar gärna att ”ha fel”, särskilt på en arena där åsikter har en benägenhet att eka både snabbt, högt och i många olika riktningar.
   
   Å andra sidan är detta inget fenomen som är unikt för den sociala webben. Och precis som i alla andra åsiktsfria sammanhang (vilket den sociala webben trots allt de facto är) kan du inte hindra någon från att uttrycka sin åsikt – även om den råkar vara stark, välformulerad och ur ett hierarkiskt perspektiv svår att bemöta. Lika lite som du kan hindra människor från att ha förebilder, eller höja sina likar – dem man kanske jobbar eller är kompis med – till skyarna. Det man kan göra är att prata om det (hey, that’s what we’re doing!) och hjälpas åt att uppmärksamma de sammanhang där åsiktsfriheten spiller över i kränkning eller förtryck. Samt att tidvis våga frångå jantelagen, den i min mening kanske egentligen största boven i exkluderingsdramat. Om vi nu i överhuvudtaget ska prata om bovar och draman, vilket jag inte är helt säker på att vi ska…
3. Inkluderande eller exkluderande? Tror att jag svarat på det ovan. Vill du ta plats så får du plats – även om det inte alltid kommer ske dörrknackar- och välkommen-in-vägen (men när och var gör det egentligen det?). Och ja, du kan hamna i debatter, diskussioner och sammanhang där du väldigt snabbt kan få väldigt många emot dig – en effekt av webbens fantastiska spridningsförmåga, självklart på gott och på ont…
   
   Men den sociala webben består trots allt av människor – elitistiska eller ej – och så länge vi inte glömmer det tror jag också vi har potential att stävja mänskliga beteenden som inte är okej, oavsett vem det är som står bakom dem. Framförallt har vi förmågan att diskutera, självrannsaka och förhoppningsvis utvecklas.
4. Vi som var på SSWC, vi som jobbar med sociala medier, vi som i sociala medier pratar om sociala medier med andra som också pratar om sociala medier i sociala medier – tillför vi någonstans någon nytta utöver att credda oss själva och varann? Det första givna svaret på den frågan tycker jag är ganska enkelt: Ja. De flesta av oss har ju uppenbarligen fortfarande jobb. Och ganska mycket att göra på jobbet dessutom. Och, kanske värt att poängtera – det är en ganska liten andel av världens alla bloggare, twittrare och facebookare som har ”sociala medier/webb-någonting” inskrivet i sin titel (med andra ord – det område vi diskuterar är rätt poppis bland rätt många, och det är sällan som folk låter bli att snacka om och försöka utveckla sådant som är populärt…).
   
   Att vårt (<— vi som har sociala medier/webb-någonting inskrivet i vår titel) interna ”skvallerforum” – ett sådant som brukar finnas på de flesta företag och i de flesta branscher – råkar vara publikt och hyfsat transparent är en annan sak. Men internet är stort och vi tvingar ingen att lyssna (vi äger ju knappast arenan heller, utan är bara ett rätt stort gäng som bestämt oss för att ta rätt stor plats här). Däremot får vem som helst lyssna, och vem som helst kan hoppa in och kommentera ryggdunkar eller delta i djupare resonemang . Och det tror jag inte att du, oavsett vem ”du” är, lika lätt gör inom andra branscher som du inte per definition tillhör.

Min avslutande åsikt i elitismfrågan, för den här gången i alla fall (och för dig som orkat tugga bokstäver ända hit…) blir denna:

Jo, visst tycker jag att man inom sociala medier kan tala om en ”elit”. Men jag säger nog hellre som jag redan sagt, att vi ”e leet” – enligt min definition ett duktigt gäng som gärna nördar ner oss, och som litar både på vår kompetens och på vår förmåga att dela den med andra.

Håller du inte med, säg till. Jag tänker i alla fall lyssna.

(foto: Paula Marttila)

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.