Du kanske läste min post häromveckan om det bästa med att inte vara först med en idé? Huvudbudskapet i det inlägget, som jag fortfarande står fast vid, var hur fantastiskt det är att leva i en tid som nu, där om man kommer på någonting, så finns det förmodligen någon annan som redan både kommit på det och gjort något av det.

Ibland har man ju dock idéer för att lösa problem, eller helt enkelt bara problem utan lösning, som faktiskt ingen gjort ut eller skapat en lösning för (eller som man i alla fall inte lyckats googla sig till). I sådana lägen är det helt underbart att jobba med kreativa utvecklare.

Att ha Joakim närsbords på Bloggbyrån är inte bara fint för alla våra kundprojekt. Även internt är det en stor tillgång att ha någon som bara kan “koda ihop nåt”, som till exempel tillgodoser ett internt litet projekthanteringsbehov. Eller som när vi, som igår, för femtielfte gången undrar vilket datum det är om 30 dagar (en vanlig fråga i faktureringssammanhang), och någon kvart senare blir serverade 30dagarfran.nu, vilket vi också skrev om på Bloggbyråbloggen idag.

Ibland grämer jag mig över att jag inte kan mer än bara behjälpligt mycket kod. Å andra sidan kanske det är tur, för jag undrar samtidigt hur jag skulle lyckas behålla någon slags jordad rim och reson om jag ens i närheten av trodde att alla de små idéer jag får (som ingen annan redan hunnit göra något av vill säga) också var något jag snabbt skulle kunna bygga verklighet av. Bättre då att omge sig med andra som får hantera det potentiella problemet. Typ uppfinnarjockar.

Det här är bloggpost 35 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Det största beviset på precis hur mycket plats ens smartphone tar i ens liv, brukar yttra sig när den ofrivilligt inte får ta någon plats allt. Med andra ord, när man jag glömt den hemma. Det händer extremt sällan (herregud, den ligger ju bredvid huvudkudden när jag sover), men idag är en sådan sällan-dag.

Visst, det är stereotypen av ett i-landsproblem, men (som i-landsbo) ändå lite intressant att reflektera kring. Och då menar jag inte bara det uppenbara, det vill säga den nästan löjliga känslan av att mer eller mindre ha gått hemifrån utan en kroppsdel…

Precis som när man försöker sluta med någonting (typ rökning, och som en konsekvens av det ser cigaretter överallt) lägger man verkligen märke till hur precis alla, överallt, är sysselsatta med sina smartphones eller läsplattor på bussar, tåg och hållplatser. Det är ju inga konstigheter, det blir bara så mycket mer tydligt precis hur utbrett och hur aktivt användandet är, när man inte själv sitter nergjuten med blick och fingertoppar i skärmen.

Men utöver det, och saknaden av att inte kunna göra allt det som nu nästintill blivit standard i min vardag när jag rör mig mellan platser – att läsa och svara på mail; scrolla genom bloggflödet i readern; kolla Twitter och Facebook och kanske Instagram; kommentera, lajka, dela; ha koll på klockan(!); spela senaste rundan i något spel; lyssna på Spotify och så vidare – är det en annan saknad, vi kan nästan kalla det rädsla, som dyker upp hos mig. Det är förlusten av min möjlighet att kunna dokumentera. 

Blir nästan lite fascinerad över det här, för det är inte något jag aktivt reflekterat över. Men någonstans har jag självklart vant mig vid tanken att alltid kunna fånga upp, dokumentera och dela det som händer runt omkring mig. Om så bara med genom en bild av en halvkul bil att posta på Instagram, eller ett tweet för att återge en situation på bussen, men ändå. Nu är det verkligen inte så att jag alltid delar allt jag snappar upp i min omvärld, men just den där möjligheten att kunna göra det – den har blivit så självklar att den känns nästan skrämmande att vara utan.

Är det bara jag och är jag bara löjlig eller är det någon, rentav många, som känner igen sig? Och i så fall –  är det här något slags bevis på att “alla är journalister”-mottot ändå rotat sig djupt hos allmänheten? Och, om det nu också är så, är det någon slags vinst för mänskligheten, den här möjligheten till och (för vissa) behovet av att alltid kunna dokumentera allt?

(Jo, en sån här dag känns det rätt nära till hands att faktiskt beställa den där Memoto-kameran).

Det här är bloggpost 30  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Ps. Jo, det nya temat jag bloggade om igår, bytte tillfälligt tillbaka. Men det kommer igen, behöver bara som sagt få trolla lite med det bakom kulisserna först.

Uppdaterat: Läs också vad Evelina redan skrivit om Ofrivillig digital detox. Tydligen är jag inte ensam i mina funderingar.

Alla som har för vana att ta buss eller tub ibland vet nog vilka sisådär fyra saker som brukar vara viktiga att ha koll på:

1. Vad ska jag åka med för att komma dit jag vill?
2. När anländer mitt färdmedel?
3. Hur lång tid tar resan?
4. Ska jag vara långt fram eller långt bak (om tunnelbana)?

Res i STHLM

SL:s egen app som fortfarande är den bästa (vad jag vet) för att snabbt informera om hur du tar dig från punkt A till B, inklusive avgångs- och ankomsttider, antal meter du eventuellt behöver gå från hållplats till slutligt mål samt nyttig information såsom störningsinfo.

Ladda ner: Gratis i Appstore.

SL Tiden 

Fick via superbloggar’n Anton igår tips om denna app som jag redan vågar påstå är i det närmsta fantastisk. SL Tiden visar i realtid avgångstider för olika färdmedel. Det gör förvisso Res i STHLM också, men inte i närheten av lika översiktligt. Har sen igår hunnit testa SL Tiden både för tunnelbana och buss och för ett antal olika hållplatser, och den fungerar verkligen.

Framförallt är den användbar när man har flera alternativa resvägar att välja mellan och vill veta vilket alternativ man behöver vänta kortast på. Det enda jag egentligen saknar är en locationfunktion. Som det är nu förutsätter appen att du vet vad hållplatsen närmast dig heter för att den ska vara till någon nytta. Vet du inte det måste du först till exempel gå in i SL:s app och ta reda på det, och sen växla över till SL Tiden, vilket känns som ett onödigt jobbigt extrasteg.

Ladda ner: Kostar 7 kr i Appstore.

Uppgångar

Den här appen har jag längat efter länge (upptäckte också igår). Den svarar på frågan jag alltid ställer mig men aldrig lär mig svaret på, inte ens om det gäller stationer jag typ alltid går på och av vid  – ska jag vara långt fram eller långt bak i tåget för att hamna rätt när jag ska av? Helt underbar i all sin enkelhet.

Ladda ner: 7 kr i Appstore.

Linjekartor

Linjekartor är appen med både nöje och nytta, och – om du väljer att betala för den (och därmed också slipper reklam) – en apposfär att nörda ner sig i om man diggar all tänkbar information kring olika tunnelbanestationer. Först och främst erbjuder förstås appen det den heter: en överskådlig karta över Stockholms kollektivtrafiksystem, både på svenska och engelska vilket till exempel gör den turistvänlig.  Nöjer du dig med det är appen gratis. Men för 15 kronor får du också rikligt med information om varje station – alltifrån vilken kommun den ligger i, när den öppnades och hur många plattformar den har, till hur långt under marken den ligger och vilken konstnärlig utsmyckningen den har.

Ladda ner: Lightversionen gratis i Appstore (15 kr för att uppgradera till reklamfri men informationsspäckad version).

Det här är bloggpost 22 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

I vanlig ordning har jag gjort det mentala misstaget att inbilla mig att bara för att det är hyfsat länge sen det var jul och nyår så är våren nära. Men oroa er icke, den senaste veckan har fått min (för att använda en Jobsbiografiskt vedertagen term) förvrängda verklighetsuppfattning i schack igen. Och fastän det inte får mig att sakna våren mindre, är det här klippet – ett jag snöade in på och Facebookdelade redan förra året – en skön påminnelse om att man kan ha rätt kul med snö ändå.

Vill du se något betydligt mer betydelsefullt, så missa för allt i världen inte dokumentären som flera redan hunnit blogga om: TPB – AFK (“The Pirate Bay – Away From Keyboard”) av Simon Klose. Här nedan en trailer, men dokumentären i sin helhet kan du också se på Youtube, ladda ner eller köpa för 10 dollar. Närmast ett måste att se, och till och med väl värd att betala för, kan jag tycka.

UPDATE: Bra dock att läsa Peter Sundes bloggpost innan, så att du får chans att “feltolka rätt”.

Det här är bloggpost 18 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Bor du i Sverige och gillar internet är ett hett tips, om du inte redan gör det, att hålla koll på .SE – Stiftelsen för Internetinfrastruktur som “ansvarar för den svenska toppdomänen och främjar utvecklingen av Internet”.

Förutom att det finns gott om fina grejer på deras sajt, såsom bra internetguider och intressant statistik, är de även initiativtagare till en rad spännande och webbfrämjande saker. Webbstjärnan är ett exempel du absolut bör spana in om du jobbar inom skolvärlden (eller tipsa någon som gör det om). Och Internetfonden är ett annat.

Just nu finns det möjlighet att söka pengar till ett projekt från Internetfonden, så sitter du på en idé som du tror kan gynna internetutvecklingen här i vårt avlånga land, tycker jag definitivt du ska ta en närmare titt på’t. Så här skriver .SE själva i sitt senaste nyhetsbrev:

“Har du en idé eller ett projekt som skulle kunna bidra till utvecklingen av Internet i Sverige? Då kan du ska söka finansiering från .SE:s Internetfond. 2013:s första utlysning är i full gång och senast 11 februari vill vi ha din ansökan. I senaste omgången delade vi ut 2,3 miljoner kronor fördelat på 14 olika projekt. Både privatpersoner och organisationer som till exempel föreningar, företag och universitets- eller högskoleinstitutioner, är välkomna att söka. Läs mer här.”

Har själv varit inblandad i ett internetfond-finansierat projekt förut, så vet att det går att gå i mål med sin idé.

.SE kan du för övrigt följa via deras blogg, Twitter, Facebook eller via deras faktiskt riktigt designtrevliga nyhetsbrev.

Det här är bloggpost 16 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Har ungefär en millisekund till övers för eget bloggande idag (en väldigt rolig dag för övrigt) så passar på att snabbposta en bild som jag, trots mitt vurmande för den sociala webbens djup och bla bla, tycker är ganska talande för en och annan ‘social medie-session’ framåt kvällen…

Känner du igen dig?

För övrigt uppsnappad för något halvår sen (i ett typisk scroll-heh-scroll-moment på Facebook…) i en post av 9GAG  – vars Facebooksida rekommenderas att gilla och följa om du diggar meme-kultur. Och letar efter ‘heh’en.

Rock’n'scroll och skön fredag!

Det här är bloggpost 10 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Måndag och flaggdag. Är inget monarkistiskt superfan (även om jag måste erkänna att Kungahusets Facebooksida är en förtjusning att följa), så har därför bortsett från det faktum att det är Kung Karls namnsdag som blåbussarna hyllar, och istället låtsats att det är datorergonomi man flaggat för. Mycket roligare, och minst lika relevant eftersom det idag är Internationella musarmsdagen.

Jodå, googla det, den finns, och verkar efter lite efterforskningar ha instiftats (oklart dock av vem) för att uppmärksamma såväl problemet som behandlingsmetoder. Peppar, peppar har jag aldrig drabbats själv, men slår gärna ett slag för dagen. Hos sjukvårdsrådgivningen kan du läsa det mesta om symptom, behandling samt råd och tips hur du undviker musarmen. Och givetvis (hej, vi pratar ju internet), finns det också en “musarmsportal” för den som vill gå loss totalt.

Nu använder jag extremt sällan mus själv. Men skulle jag göra det, skulle jag inte banga för en sån här. Förmodligen en ergonomisk katastrof, men ack så fin för den nostalgiska muskulaturen.

Det här är inlägg 006 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Få har nog missat gårdagens nyhet om att den populära fotoappen Instagram nu tar steget från ‘mobile only’ till webb (som bland annat @Sa_na_si var snabb på att berätta mer om här, liksom @tkj som också pratar mer om varför du fortfarande inte kommer att kunna publicera Instagramfoton direkt på webben).

Jag tycker det är en glad nyhet, för företagsprofiler inte minst, och ser så klart även fram emot hur min instagram.com/therealjennie kommer att se ut, förhoppningsvis väldigt snart. Hittills är det bara några få som förärats med övergången, däribland Nike, vars Instagram-sida ger en försmak på vad som väntar den stora massan snart.

Det riktigt intressanta med den här nyheten tycker jag dock inte är nyheten i sig, utan den trend som nyheten vittnar om och som jag både hoppas och tror kommer att påverka allt fler tjänster och företag – den trend som stavas mobile  f i r s t. Precis som nyheter har gått från att plockas från papper och därefter publiceras på webb, till att idag i nästan samtliga fall gå i omvänd riktning (där till exempel tweets citeras i papperstidningen dagen eller veckan därpå), har vi idag tjänster som Instagram som startar som mobilexklusiva och först därefter överväger om man ska komplettera med webb.

Med tanke på den brutalt ökade användningen av mobila devices, som bland annat senaste utgåvan Internet och Svenskarna vittnar om, känns det här tänket, och framför allt göret, helt logiskt och jag tror som sagt att vi kommer se många fler sådana här exempel framöver. Om inte annat hoppas jag att det kan ge fler företag en åtminstone tankeställare kring vilken prio mobilanpassning bör ha – det behövs.

Ibland snubblar man över tjänster, eller embryon till tjänster, som bara i magen känns helt rätt. Memoto, vars utvecklare jag igår fick äran att lanseringsmingla med, är en sådan – jag faller pladask:

“Memoto is a Swedish startup with the vision to give everyone the opportunity to have a photographic memory”, förklarar man bland annat på sin FAQ på sajten. Och jag älskar tanken med att smidigt registrera, bevara och påminnas om minnen på det här sättet. Har ju till exempel tidigare talat mig varm för tjänster som OhLife, och glädjer mig även dagligen åt mail från Memolane (som påminner mig om tweets jag gjort på dagens datum, ett eller två år tillbaka i tiden). Därför är det ganska naturligt att jag också går bananer över en tjänst som Memoto.

Att det står ett fantastisk kompetent och sympatiskt utvecklarteam bakom gör inte saken sämre. Är det någon entreprenör jag vet kan få saker att flyga är det grundaren Martin Källström och de människor han sluter till sig. Hejar på och backar upp. Det tycker jag fler ska göra (närmare info om hur och varför får du här). Memoto följer du också via blogg, Facebook och Twitter.

Här är lite minne från gårdagens mingel i Memotos lokaler på Kungsholmen:

(Och en parantes bara, som inte har något med Memoto att göra, men nogväl ämnet digitala minnen. För ett tag sen skrev Kjell ett tänkvärt litet blogginlägg under rubben ‘Kan man ärva en app’?. Fastän jag hatar för mycket prylar och älskar digitalt, håller jag med honom i ganska mycket här. Inte minst har han väldigt rätt i att det lär bli hyfsat svårt att “damma av en gammal app”…).

Inte helt PK kanske (där PK vore att kommentera en allvarlig sak snarare än att bara spinoff-referera till den…), men i dessa minst sagt bryska zoo-tider kom jag plötsligt imorse att tänka på Me at the zoo (yes, my mind works in hilarious ways). Alltså det allra första klippet som lades upp på Youtube 2005 av Jawed Karim, en av medgrundarna till Youtube.

Det i sin tur fick mig att minnas en av mina favoritfilmer på temat vi kan kalla “den älskvärda webben”, nämligen An anthropological introduction to YouTube. Producerad och upplagd av Mike @mwesch Wesch 2008 men lika underbar och intressant 2012. Tycker att du ska ta 55 minuter av den här hösthelgen och se den. Sen kan du joina mig i kommentarsfältet och diskutera reflektioner som ‘seems like everybody’s watching and yet nobody is there’, och annat filosofiskt som tas upp i den här Youtubeklenoden: