Easter eggs, Harlem style (och ett halvhysteriskt påskminne)

Det är ju den där tiden på året nu när man som webbnörd gärna passar på att tipsa om easter eggs. Det vill inte säga påskägg (eller menar vi påskskägg?) i klassisk mening, utan som i den här sorten, det vill säga gömda meddelanden, funktioner eller skämt, som till exempel finns att finna på webben, så länge man vet hur och var man ska leta.

Jag har tipsat om ”webbägg” förr, så i år nöjer jag mig med ett enda, som – även om det redan är nästintill uttjatat – i alla fall ligger i tiden. Det enda du behöver göra för att hitta det är att öppna en tabb i Chrome, klicka dig in på Youtube, skriva in ”do the harlem shake” i tubens sökfält och sen…ja, låta ägget göra sitt.

På samma tema, äggjakt och shake, passar jag också på att bjuda på ett annat klipp. Redan när jag var barn i Naperville – långt innan Youtube, och än mindre webbmems av dagens kaliber fanns på kartan – var det här halvt hysteriska äggjakts-racet en årlig påsktradition som jag i alla fall vill tro att jag älskade… Hur som kul att via vårt älskade internet kunna konstatera att traditionen lever kvar.

Det här är bloggpost 65 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Tummen upp för PayTango – snart kan kort och kontanter ”talk to the hand”!

Följer upp förrgårdagens post med mer startup-relaterat.

Häromdagen gick Y combinator, en så kallad ”seed accelarator” (finns det ett svenskt ord för det?) ut med sju rätt balla startups att hålla ögonen på just nu, vilket till exempel Mashable skrivit om. Bland de sju listas en jag fastnar särskilt för – PayTango, ett företag som bokstavligt talat vill göra business av fingeravtryck.

Med deras produkt ska du kunna ‘länka ihop dina fingertoppar med dina kreditkort’ och på sätt kunna betala utan ha plånkan med dig – dina fingertoppar blir alltså ditt betalningsmedel. Eller ditt sätt att checka in någonstans, på gymmet till exempel. Eller ta del av ett lojalitetsprogram, vilket PayTangos tjänst tydligen också ska kunna användas till.

Touch to pay

Produkten, PayTangos grundare, teknik och affärsmodell kan du läsa mer om hos TechCrunch. Och givetvis finns företaget att följa på både Twitter och Facebook.

Om och när det här blir verklighet återstår ju att se (har i alla fall signat upp mig så att jag blir pingad om och när PayTango intar Stockholm). Men frågar du mig får det här gärna ta över världen idag:

 

Det här är bloggpost 64 i #blogg100 (som på grund av att min blogg låg nere igår publiceras först idag) – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Heja entreprenördarna! (det tycker EU med)

“Europeans need to be creative and fearless. That’s how dozens of the world’s most exciting web and tech companies were born in the EU, and I want the world to know it. I want young entrepreneurs to have role models, and for them to have a real digital single market to grow their ideas in”

Citatet kommer från den webbvurmande EU-kommissionären Neelie Kroes.  Hon är en av initiativtagarna till The Startup Europe Leaders Club, som genom sin samling utvalda, framgångsrika webbentreprenörer (i dagsläget nio stycken, däribland våra svenska stjärnor Daniel EkMartin Lorentzon och Niklas Zennström) ska inspirera och vägleda fler med entreprenöriella ambitioner. Eller som The Next Web beskriver det i sin artikel om nyheten:

”All of them have committed to regularly engaging with Neelie Kroes in meetings and come up with ways to inspire future Web entrepreneurs across Europe by sharing strategic views, experiences and best practices on what needs to be done to improve the current situation”

‘Ledarklubben’ är en av sex steg i EU-kommissionens spännande projekt  Startup Europevars mål är att väcka och boosta entreprenörsgnistan hos fler unga européer, skapa nätverk mellan lokala, entreprenöriella ekosystem i Europa och hjälpa startups i techosfären att komma igång och växa, inte bara inom Europa utan även på global nivå.

Jag råkar ju brinna rätt hårt för entreprenörskap (digitalt sådant inte minst), och tror av flera skäl det är en viktig mekanism för samhällets utveckling och välmående. Därför blir jag också särdeles glad över den här sortens satsningar. Inte för att det svenska startup-klimatet på något sätt är kallt, tvärtom, men det är långt över-uppmuntrat.

Så heja det här, ser fram emot att följa. Och heja alla ni webbentreprenörer, vänner och andra, som dagligen brinner och sliter för era idéer, stora som små – ni är en sjujävla bra källa till motivation.

Lajk på det här då.

Det här är bloggpost 63 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Lyssna på Professor Mem!

Jo men faktiskt, är det någon som förtjänar att tituleras professor i internetkultur är det Jack Werner. Är nästan så att jag ska överlåta den här domänen åt honom.

Undrar du något, vad som helst, om ungefär vilket mem som helst (ja, det heter mem på svenska, det har man ju fått lära sig nu), så vågar jag lova att Jack har ett svar som han lätt låter mynna ut i en helt egen liten historia.

En memifierad Jack, från hans mem-session på SSWC 2011.

Utöver sin memprofessur, gör han sig dessutom väldans bra i radio (det vet du kanske, om du hört den där flugan jag tipsat om förut). Så bra att resten av morgonpasset-gänget för en gångs skull inte behövde (eller kunde?) hugga särskilt många sylar i vädret. Eller ens hålla koll på klockan.

Asch, lyssna själv om du missade imorse – är om inte annat en fin liten crash course i memens historia.

Det här är bloggpost 62 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Hit är du bjuden! (för bloggare och annat digitalt folk)

Har mailen, kalendern, Asana, what not – jag tror man kallar det häcken (märkligt egentligen) – full. Inne (typ insnöad, j*vligt ohett) på fjortonde-och-ett-halvte kontorstimmen, och fler lär det bli, så dagens bloggpost får ni ta för vad den är: en semi-repris.

Det finns alltså, som jag tidigare skrev på Bloggbyråbloggen, bloggpass att söka till Global Health Beyond 2015  – en tvärvetenskaplig konferens där medicin, hälsa, politik och näringsliv möts för att förbättra mänsklighetens hälsovillkor. 4 april på Stockholm Waterfront, mark the date.

Här mer om alla hur och varför du kanske kan känna dig manad att söka. Jag hade nog gjort det, om jag inte redan skulle dit. För att agendan engagerar. Men också för att till exempel Hans Rosling är där (råkar typ jättejättemycket gillar det han säger, tycker och gör, på scen inte undantaget . Ja, kommer bli starstruck om jag får chansen att hälsa…). 

Vill du hellre hålla dig allena till konferenser och mötesplatser för webbfolk (inte för att det ena behöver utesluta det andra, men du fattar), ger Therese Reuterswärd idag en rad grymma tips på fysiska forum för webb och sociala medier.

Ska förstås försöka hålla till på flertalet av de där också. Ikväll går jag dock ingenstans. Möjligtvis hem så småningom.

:)

Det här är bloggpost 55 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

 

Jag skulle gärna betala för fortsatt Google Reader

Hänger du hyfsat med i techvärlden så har du förmodligen hört att RSS-läsartjänsten Google Reader kommer att läggas ner. Google offentliggjorde det sent igår kväll, och på bloggar, Twitter och Facebook har många upprörda röster redan hunnit ta ton. Jag stämmer in i klagokören. Som jag nämnt tidigare är Google Reader en av de tjänster jag gillar mest och sedan sex år tillbaka använder beyond flitigt. I dagsläget har jag över 600 RSS-flöden samlade och strukturerade där, som jag under åren hunnit bygga upp en solid rutin kring hur jag hanterar. Det är genom readern jag kommit att sköta en stor del av min privata omvärldsbevakning, och jag kollar min Reader – nästan lika naturligt som att äta, sova, borsta tänderna –  flera gånger per dygn.

Det var den Readern det...

Att Google väljer att stänga ner tjänsten kommer lite som en chock för mig. Samtidigt är det väl inte helt förvånande. Precis som Jan Videren påpekar blev man ju redan 2011 varse de minskade satsningarna när funktionen ”shared items” togs bort. Och Google tjänar väl inte ett öre på den här produkten. Samtidigt undrar man ju, som i så många fall, hur mycket det kostar ett företag att göra sina kunder/användare besvikna? Nu vet jag inte hur många som i dagsläget är så trogna sin Google Reader som jag, men av twittrare och bloggare att döma, exempelvis Tommy K Johansson, som förstås var tidig att blogga om den trista nyheten, är jag inte helt allena på min front.

Jag övervägde ett ögonblick att för en gångs skull skriva både rubrik och detta inlägg på engelska, som om det skulle kunna påverka. Men den snabba tanken var nog grovt naiv. Chansen att Google i det här läget skulle välja att lyssna på sina användare och tänka om (som vi ju sett en del andra större företag tidigare göra, exempelvis Metro som var i färd att stänga ner den populära Metrobloggen, men fick vika sig för bloggilskan som uppstod), tror jag tyvärr är obefintlig.

Vill man exportera all sin Reader-data, rekommenderar Google att använda Google Takeout. Och det lär jag väl göra. Dock löser det inte mitt mest akuta problem – eller som det i alla fall kommer att vara den 1 juli – vad ska jag använda istället? Lifehacker har listat de tydligen bästa alternativen, och den listan ska jag kolla igenom så fort jag har tid. Har du själv tips på ett bra alternativ får du gärna bjussa på det i kommentarsfältet.

Jag vet att jag kommer hitta ett alternativ, förmodligen ett jag kommer lära mig uppskatta precis lika mycket. Och förnyelse är ju i grunden en bra grej. Men just nu är jag mest förbannad och osugen på att behöva byta ut en tjänst jag jag verkligen gillar (därav rubriken att jag med glädje hade börjat betala för att få behålla min Google Reader).

Som jag ju nyligen skrev i inlägget ”En sekund från att överlåta min blogg”: att välja att snabbt eller gradvis lämna en tjänst eller plattform, själv eller tillsammans med andra, är en helt annan sak än att utan förvarning förlora den”.

Inte glad.

Det här är bloggpost 51 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

 

Gör som jag (få lite bättre koll på Twitter)

Hej. Råkar du vilja ha en inblick i vad jag ägnat några eftermiddagstimmar åt (eller åtminstone bryr dig om hur det svenska Twitterklimatet ser ut) så titta på klippet nedan. Det är inte bara intressant för alla som bryr sig om inhemskt Twitteranvändande och ser värdet av att veta vem som hur ofta och hur mycket twittrar med vem om vad och varifrån, utan bör tillföra värde för alla som är nyfikna på hur relationer och samtalsämnen överlag kan uppstå och hänga samman.

Ja, jag pratar förstås om Twittercencus – en årligt återkommande genomlysning av det svenskspråkiga Twitter, med syftet att ge en bild av twitters utbredning, användning och förändring över tid i Sverige – som presenterades idag, Så här ser det alltså ut 2013:

Tack Hampus Brynolf för imponerande arbete och över förväntan rolig(!) dragning.

Det här är bloggpost 49 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Det bästa med att jobba med utvecklare

Du kanske läste min post häromveckan om det bästa med att inte vara först med en idé? Huvudbudskapet i det inlägget, som jag fortfarande står fast vid, var hur fantastiskt det är att leva i en tid som nu, där om man kommer på någonting, så finns det förmodligen någon annan som redan både kommit på det och gjort något av det.

Ibland har man ju dock idéer för att lösa problem, eller helt enkelt bara problem utan lösning, som faktiskt ingen gjort ut eller skapat en lösning för (eller som man i alla fall inte lyckats googla sig till). I sådana lägen är det helt underbart att jobba med kreativa utvecklare.

Att ha Joakim närsbords på Bloggbyrån är inte bara fint för alla våra kundprojekt. Även internt är det en stor tillgång att ha någon som bara kan ”koda ihop nåt”, som till exempel tillgodoser ett internt litet projekthanteringsbehov. Eller som när vi, som igår, för femtielfte gången undrar vilket datum det är om 30 dagar (en vanlig fråga i faktureringssammanhang), och någon kvart senare blir serverade 30dagarfran.nuvilket vi också skrev om på Bloggbyråbloggen idag.

Ibland grämer jag mig över att jag inte kan mer än bara behjälpligt mycket kod. Å andra sidan kanske det är tur, för jag undrar samtidigt hur jag skulle lyckas behålla någon slags jordad rim och reson om jag ens i närheten av trodde att alla de små idéer jag får (som ingen annan redan hunnit göra något av vill säga) också var något jag snabbt skulle kunna bygga verklighet av. Bättre då att omge sig med andra som får hantera det potentiella problemet. Typ uppfinnarjockar.

:)

Bloggbyråns egen uppfinnarjocke!

Det här är bloggpost 35 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Utan min iPhone – reflektioner kring behovet av dokumentation

Det största beviset på precis hur mycket plats ens smartphone tar i ens liv, brukar yttra sig när den ofrivilligt inte får ta någon plats allt. Med andra ord, när man jag glömt den hemma. Det händer extremt sällan (herregud, den ligger ju bredvid huvudkudden när jag sover), men idag är en sådan sällan-dag.

Visst, det är stereotypen av ett i-landsproblem, men (som i-landsbo) ändå lite intressant att reflektera kring. Och då menar jag inte bara det uppenbara, det vill säga den nästan löjliga känslan av att mer eller mindre ha gått hemifrån utan en kroppsdel…

Smartphone-samhälletPrecis som när man försöker sluta med någonting (typ rökning, och som en konsekvens av det ser cigaretter överallt) lägger man verkligen märke till hur precis alla, överallt, är sysselsatta med sina smartphones eller läsplattor på bussar, tåg och hållplatser. Det är ju inga konstigheter, det blir bara så mycket mer tydligt precis hur utbrett och hur aktivt användandet är, när man inte själv sitter nergjuten med blick och fingertoppar i skärmen.

Men utöver det, och saknaden av att inte kunna göra allt det som nu nästintill blivit standard i min vardag när jag rör mig mellan platser – att läsa och svara på mail; scrolla genom bloggflödet i readern; kolla Twitter och Facebook och kanske Instagram; kommentera, lajka, dela; ha koll på klockan(!); spela senaste rundan i något spel; lyssna på Spotify och så vidare – är det en annan saknad, vi kan nästan kalla det rädsla, som dyker upp hos mig. Det är förlusten av min möjlighet att kunna dokumentera. 

Me and ma' phone!Blir nästan lite fascinerad över det här, för det är inte något jag aktivt reflekterat över. Men någonstans har jag självklart vant mig vid tanken att alltid kunna fånga upp, dokumentera och dela det som händer runt omkring mig. Om så bara med genom en bild av en halvkul bil att posta på Instagram, eller ett tweet för att återge en situation på bussen, men ändå. Nu är det verkligen inte så att jag alltid delar allt jag snappar upp i min omvärld, men just den där möjligheten att kunna göra det – den har blivit så självklar att den känns nästan skrämmande att vara utan.

Är det bara jag och är jag bara löjlig eller är det någon, rentav många, som känner igen sig? Och i så fall –  är det här något slags bevis på att ”alla är journalister”-mottot ändå rotat sig djupt hos allmänheten? Och, om det nu också är så, är det någon slags vinst för mänskligheten, den här möjligheten till och (för vissa) behovet av att alltid kunna dokumentera allt?

(Jo, en sån här dag känns det rätt nära till hands att faktiskt beställa den där Memoto-kameran).

Det här är bloggpost 30  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Ps. Jo, det nya temat jag bloggade om igår, bytte tillfälligt tillbaka. Men det kommer igen, behöver bara som sagt få trolla lite med det bakom kulisserna först.

Uppdaterat: Läs också vad Evelina redan skrivit om Ofrivillig digital detox. Tydligen är jag inte ensam i mina funderingar. :)

 

SLuga appar för Stockholms kollektivtrafik

Alla som har för vana att ta buss eller tub ibland vet nog vilka sisådär fyra saker som brukar vara viktiga att ha koll på:

  1. Vad ska jag åka med för att komma dit jag vill?
  2. När anländer mitt färdmedel?
  3. Hur lång tid tar resan?
  4. Ska jag vara långt fram eller långt bak (om tunnelbana)?
Mycket av det här kan man förstås ta reda på, till exempel via SL:s sajt eller traditionella tidtabeller, men de svarar fortfarande inte på allt. Och framförallt finns det både smidigare, roligare och effektivare sätt att snabbt få svar på just det man behöver veta.
Här är fyra appar som, för att min vana trogen ‘göteborga till det’, verkligen kan få dig att SL-app-na av när det är dags att ge sig ut i huvudstadens kollektivtrafik.

Res i STHLM

SL:s egen app som fortfarande är den bästa (vad jag vet) för att snabbt informera om hur du tar dig från punkt A till B, inklusive avgångs- och ankomsttider, antal meter du eventuellt behöver gå från hållplats till slutligt mål samt nyttig information såsom störningsinfo.

Ladda ner: Gratis i Appstore.

SL Tiden 

Fick via superbloggar’n Anton igår tips om denna app som jag redan vågar påstå är i det närmsta fantastisk. SL Tiden visar i realtid avgångstider för olika färdmedel. Det gör förvisso Res i STHLM också, men inte i närheten av lika översiktligt. Har sen igår hunnit testa SL Tiden både för tunnelbana och buss och för ett antal olika hållplatser, och den fungerar verkligen.

Framförallt är den användbar när man har flera alternativa resvägar att välja mellan och vill veta vilket alternativ man behöver vänta kortast på. Det enda jag egentligen saknar är en locationfunktion. Som det är nu förutsätter appen att du vet vad hållplatsen närmast dig heter för att den ska vara till någon nytta. Vet du inte det måste du först till exempel gå in i SL:s app och ta reda på det, och sen växla över till SL Tiden, vilket känns som ett onödigt jobbigt extrasteg.

Ladda ner: Kostar 7 kr i Appstore.

 

Uppgångar

Den här appen har jag längat efter länge (upptäckte också igår). Den svarar på frågan jag alltid ställer mig men aldrig lär mig svaret på, inte ens om det gäller stationer jag typ alltid går på och av vid  – ska jag vara långt fram eller långt bak i tåget för att hamna rätt när jag ska av? Helt underbar i all sin enkelhet.

Ladda ner: 7 kr i Appstore.

 

Linjekartor

Linjekartor är appen med både nöje och nytta, och – om du väljer att betala för den (och därmed också slipper reklam) – en apposfär att nörda ner sig i om man diggar all tänkbar information kring olika tunnelbanestationer. Först och främst erbjuder förstås appen det den heter: en överskådlig karta över Stockholms kollektivtrafiksystem, både på svenska och engelska vilket till exempel gör den turistvänlig.  Nöjer du dig med det är appen gratis. Men för 15 kronor får du också rikligt med information om varje station – alltifrån vilken kommun den ligger i, när den öppnades och hur många plattformar den har, till hur långt under marken den ligger och vilken konstnärlig utsmyckningen den har.

Ladda ner: Lightversionen gratis i Appstore (15 kr för att uppgradera till reklamfri men informationsspäckad version).

 

Det här är bloggpost 22 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.