Twitterbio och domänjuridik, men framför allt – hur Twitter leder till kunskap och kreativitet!

Det är många som redan bloggat om vad Twitter betyder för dem i vardagen och vilken fantastisk källa till nyheter och kunskapsutbyte kanalen kan vara.

Jag har själv skrivit om det förut, men i söndags halkade jag (ganska oplanerat) in i en Twitterdiskussion som nästan kräver att jag bloggar om det igen.

Och det handlar inte bara om hur Twitter leder till kunskap. Det handlar också om hur det kan trigga kreativitet, bredda kontaknät och lära en glädjen med idétransparens (inte minst modet att tänka att delade idéer oftast är odelat bättre än de man håller för sig själv av rädsla för att någon ska sno dem).

Den korta bakgrunden är att jag för Bloggbyråns räkning satt och gick igenom en hel hög med twittrare som kunde tänkas vara intressanta att följa (och vice versa, förhoppningsvis har något intresse i att följa oss), och då slogs jag av det här.

Påhejad av @pauspling och inte minst @matslindborg loggade jag snabbt in mig på Binero och köpte både twitterbio.com och twitterbio.se. Och twitterbiografi.se (jag vet, domänköparsjukan är inte att leka med…). Men så gjorde @dreadnallen mig uppmärksam på att Twitter skulle kunna ha invändningar på en sådan idé. Eller inte idén i sig kanske, men idén om att idén skulle ligga på en allt för Twitter-relaterad domän. Med @dreadnallen’s hjälp engagerades fler i diskussionen, och ganska snart hade jag en hel skara av juridiskt kunniga twitterpersoner att diskutera det hela med.

Det kom att handla både om vilka invändningar Twitter skulle kunna ha och varför (samt vad det skulle kunna innebära för mig om det “landar snett”) samt vilka invändningar användare själva skulle ha rätt och kanske anledning att ha mot att jag publicerar deras biografier (vilket tydligen är att betrakta som något annat än när tidningar publicerar Twittercitat). Liksom vem som egentligen äger en Twitterbiografi.

Mycket lärorikt att diskutera för en sån som jag, som förvisso tycker att jag har bra webbkoll, men är långt ifrån expert på webbjuridik. Och förhoppningsvis lärorikt för ett gäng andra tweeps som hade möjlighet att följa diskussionen (och sno idén, om de så hade velat…).

Jag får se vad det blir av Den Stora Twitterbiografin. Men ja, jag känner mig lite taggad att go for it. Och kanske kan det leda till andra intressanta projekt (även om somliga av dem skulle ta 140 år att avsluta…). Att det blir något utav det är i alla fall ett som är säkert. Så sent som igår började jag och @dreadnallen leka runt i WordPress och med @reuteras hjälp kan vi nog söka upp alla möjliga biografier av intresse.

Var det än landar har jag i alla fall fått med mig ett par tips på intressanta artiklar och diskussioner om domänregistrering och varumärkesintrång, som jag rekommenderar att läsa om du snabbt och tydligt vill lära dig mer:

Och så vill jag såklart tacka de hittills engagerade, lärande, och peppande: @dreadnallen, @sennbrinkonsult, @internetsweden,@johanejohansson, @northwiz, @letterman_se, @reuteras, @mariahagglof, @hans_g (@parnygards) (parantesen på grund av det här…), @pauspling, @bolstad, @dcarlbom, @hampusbrynolf, @mansj och kanske någon mer som jag i så fall ursäktar att jag har glömt.

Vad tror du om “Den Stora Twitterbiografin” – skulle du läsa? Skulle du bidra med tips? Skulle du rent av vilja kunna skriva förslag på andras Twitterbiografier? Helt enkelt – är det en idé att riskera bli stämd för eller ska jag bara se det som ett (287 kronor dyrt) lärotillfälle som breddat mitt tweep-nätverk och givit mig uppslag till en sjukt upplänkad bloggpost?

;)

PS. Hade ju tänkt krydda det här inlägget med diverse skärmdumpar, men tyvärr har jag någon WP-bugg (som trots fantastisk Twittersupport) ännu inte gått att lösa.

 

 

Smirnoff bjuder på en hutt augmented reality!

Det blev en kort men intensiv vistelse i Oslo (åkte i förrgår, kom hem igår) – och lyckad, på många sätt. Hotellrummet var en sak, resesällskapet (dubbelt upp) var en annan och bloggfrukosten vi ordnade en tredje, för att nämna några saker. Och precis som jag skrev häromdagen är jag nu mer än tidigare övertygad om att den norska bloggosfären fortfarande är i rotstadiet, men att den håller på att gro – något som både känns spännande och roligt att så här i ett blixtkort dygn få vara del av och kanske bidra till.

På hemresan snubblade jag och Johanna hur som genom Oslos taxfree, och upptäckte då det här:

Precis, du läser rätt – Smirnoff Augmented Reality Vodka! Nu var varken jag eller @jossibaloo tillräckligt släpa-på-en-liter-sprit-sugna för att inhandla ett exemplar, men efter lite internettande fick jag fram vad det handlar om. Orkar du inte läsa får du säkert en hyfsad bild av upplevelsen i Youtube-klippet nedan:

Okej, det slår ju knappast ett IRL-partaj, men jag tycker ändå idén är lite kul(och vill du veta vad mer Smirnoff har för sig på webben kan du till exempel besöka deras Facebooksida där de nu har en”fan of the week-kampanj”).

“The Internet of things” – att fysiska produkter på olika sätt börjar interagera med webben och att internet byggs in i dem, tror jag (och fler med mig) snabbt kommer att bli allt vanligare. Och även om AR-vodka väl inte riktigt är att betrakta som en “of-Internet-thing”, tycker jag i alla fall att den är ett lekfullt tecken i tiden och en kul fingervisning om var vi är på väg.

Bland molnen (…), utsikt från Norwegianfönstret.

Har intervjuat @bjornjeffery om @tocaboca och appar för barn – in och läs!

Ja, det är en rapp appmarknad som börjar breda ut sig. Eller i alla fall börjar intresset för apputveckling äntligen rejält ha kommit på fötter. Den “traditionella mediebranschen” (vännerna av tryckta publikationer) börjar förstå värdet av “digitalt mervärde” och fler och fler publicister börjar inse att ett tryckt magasin snart måste skaka hand med en läsplatta för att inte sluta med besviken målgrupp och sviken köpvilja.

En intressant nisch inom apputveckling är (iphone- och iPad)appar som riktar sig till barn. För en liten tid sedan hade jag nöjet att, åt tidningen Mobil:Business, intervjua Björn Jeffery och Johan Ronnestam som båda, på varsitt håll, är engagerade i detta. Den första av dessa intervjuer, den med Björn och Toca Boca som lanserat sina två första spel idag, finner du nu publicerad på Mobil:Business sajt. Talar ju lite ur egen sak här (…), men tycker absolut ni ska läsa. Muy interesante! :)

Från Docka till Walkman – idag recenserar jag Sonyprylar!

Som jag sa till någon senast i helgen – trots perioder av materiell ångest (de brukar om inte annars drabba mig när jag flyttar – “vad behöööver jag egentligen alla grejer till?!”) måste jag erkänna mig vara en prylnissa. Särskilt när det kommer till teknik. Så när Sony erbjuder mig att testa grejer mot en recension är jag inte den som tackar nej. “Because there’s No thing like a Sony thing….”?

Hur det än är med den egenkomponerade frasen så var det i alla fall så att sistens det skulle testas Sonyprylar så skedde det i Prylkollande mobilsammanhang. Den här gången fick jag i egenskap av TheJennie-bloggare en Sony X50iP iPod Dock och en Walkman S750 video- och mp3-spelare att prova på. Eller som man skulle säga på ren svenska: en högtalare och walkman kom efter många om och men och timmar/dagar av obestämd väntan fram med (norra halvklotets sämsta budfirma?) UPS.

Nåja. Efter ett par veckor med poddande och dockande har jag kommit fram till vad jag tycker.

Sony RDP X50iP iPod Dock

Vad är grejen?

Well, det speciella och bästa med den här högtalardockan är enligt Sony att den:

  • (kan) spela upp ditt iTunes-bibliotek i suverän ljudkvalitet
  • (har) snygg design som passar in i alla rum
  • (låter dig) kontrollera musiken trådlöst via fjärrkontroll

Vad tycker testartjejen…

…om “suverän ljudkvalitet”?
Såhär: jag är ingen ljudfascist. Det vill säga – jag överlever att lyssna på monobrusiga radiofrekvenser och brukar känna mig tillfreds med MacBook Airens hyfsat klena högtalare när jag poppar Spotify. Mitt omdöme vad gäller ljudkvalitet är kanske därför inte det första som någon annan, mer ljudkänslig individ, skulle välja att lita på. Men. Att jag accepterar dålig ljudkvalitet betyder inte att jag inte kan höra skillnaden på något som ljuder riktigt, riktigt bra. Och är det något Sonys iPod Dock ska ha credd för så är det just ljudkvalitén. Dockan levererar skarpa toner som fungerar utomordentligt bra även på hög volym och med “mega bass”-läget intryckt blir ljudupplevelsen i mina mått mätt total. Senast jag hyrde Headweb-film kopplade jag Airen till Dockan (med medföljande, lite i-kortaste-laget-kabel) och jag måste nog erkänna att filmupplevelsen fick en ny dimension.

…om “snygg design som passar in i alla rum”?
Jag kan förstå dem som tycker att Sony-dockan är snygg. Svart med raka, rena linjer, diskreta knappar på toppen och överlag absolut symmetri – hur kan det bli fel? Nej, teoretiskt sett är den väl heller inte det. Men ju längre den fått stå på min vita köksö (det enda stället på mina 24 kvadrat där det just nu finns en ledig 35,6 x 15,81 x 15,19 centimetersyta), ju svårare har jag i praktiken haft att tycka att en svart, plastig tegelsten utan vare sig spännande former eller utmanande design är annat än just ganska tråkig, tegelstensliknande och faktiskt nästan ful. Men smaken är ju bekant som baken och ska jag vara objektivt generaliserande kan jag förstå om Sony-dockan faller många andra bakar i smaken.

…att kunna “kontrollera musiken trådlöst”?
Ja, till att börja med bör jag väl nämna att Sony X50iP iPod Dock är en mångkompatibel pryl. Den funkar för iPod Nanos, iPhones, iPod Touches och, som jag förstår det, i stort sett alla andra devices som har en inbyggd “iPod dock connector”. Som ägare av iPhone4, där jag brassar all musik genom Spotify, blev det tekniska giftermålet mellan docka och device dock ingen sensationell vigselakt. Av någon anledning ville inte telefonen ladda samtidigt som den satt i dockan (något som den enligt specifikationen borde göra). Tvärtom resulterade iPhone + docka bara i en massa slukad batteritid och en iPhoneägare på surt humör.

Inte heller tyckte jag att den medföljande fjärrkontrollen var någon hit tillsammans med iPhone4 och Spotify. Det enda jag lyckats göra med fjärrisen är att höja och sänka volymen, slå på och av “megabasen” och (ibland) få till paus/play. Byta låt fungerade inte alls. Trist!

Kör man däremot via iTunes fungerar det bättre och jag förstår att det snarare (och naturligtvis) är iTuneslyssnare än Spotifydiggare man haft i åtanke när man utvecklat denna produkt (trist…).

I min enfald tänkte jag att Sonys egna Walkman kopplad till dockan borde göra det tekniska samspelet till närmast en grekisk bröllopsfest, men inte heller där lyckades allting komma till sin rätt. Endast vissa av fjärrkontrollensfunktioner kunde utnyttjas.

Prisvärd?
Alltså. 2500 SEK ink. moms och frakt  (i Sonys shop) – tillåt mig att tvivla en sekund eller två. Nog för att ljudupplevelsen är utomordentlig, men det krävs nog lite mindre tegelsten (och gärna i lite andra eller åtminstone en annan färg) samt lite mer finess för att jag ska hosta upp den summan för ett högtalarsystem till min iPhone. Gör prislappen lite rödare och vi kan ta diskussionen igen!

Sony Walkman S754 video-mp3-spelare

Vad är grejen?
Det coola med den här iPod-liknande Walkmannen är enligt Sony bland annat att den:

  • (är) ultraslimmad, passar i fickan
  • (kan) matcha musik efter humör
  • (ger) skarpare, ljusare videouppspelning

Fast det man pushade mest för på Sonys Londonbaserade PR-byrå var att “det i Walkman S750 finns en inbyggd ’Karaoke Mode’ samt Lyric Sync, det vill säga att sångtexterna syns på skärmen så att man kan sjunga med“.

Vad tycker testartjejen…

…om att den är “ultraslimmad, passar i fickan”?
Jo absolut, att säga annat vore ljug. Den här lilla spelaren mäter endast 42,5 (B) x 94 (H) x 7,2 (D) mm och väger ynka 55 gram. En fågelunge är en sumobrottare i jämförelse. Dessutom finns den i olika, “matt aluminium-färger” – blå, svart, vit och, den som jag fick testa, rosa (förövrigt exakt samma nyans som den Sonymobil som en gång för länge sedan, långt innan iPhonen vände upp och ner på min världsbild, kom in och förgyllde en fredag i mitt liv). Snyggt och kul att man själv får välja!

Ultraslimningen ger förstås inte utrymme för någon gigantisk skärm. Den är bara 5,08 cm (2 tum), men känns förvånande nog fullt tillräcklig, och mer därtill, för vad man kan förvänta sig av en sådan här mager spelare. Men det återkommer jag till längre ner.

…om att den “matchar musik efter humör”?
Den här Sonytypiska “SensMe-funktionen” känns inte revolutionerande. Har man varit ihop med en Sonyprodukt tidigare vet man förmodligen redan vad det handlar om (och liknande funktioner finns ju på liknande devices av andra fabrikat). Men gammal skåpmat är inte nödvändigtvis dålig skåpmat. I grund och botten gillar jag “SensMe-idén” – särskilt som jag själv utgör arketypen för en humörslyssnare. Ändå glömmer jag av att använda den och går hellre direkt på en viss låt eller artist. Det må säga mer om mig än tekniken och behovet av den, men är likväl något jag publikt vill konstatera.

…om att den ger “skarpare, ljusare videouppspelning”?
Först och främst måste man fråga sig – vill man titta på film på en 2-tumsskärm? Frågan ställs av någon som är så långt ifrån en 42-tums-TV man kan komma, men som samtidigt väljer att titta på film och videoklipp på sin iPad framför sin iPhone och på sin MacBook Air framför sin iPad…. Men. Om man tycker att skärpa går framför skärmstorlek och inte bryr sig så mycket om antalet tum är nog Sonys S754-spelare en riktig charmör. Bilden är häpnadsväckande skarp och “TruBlack-visningsfunktionenger verkligen en otroligt ljus och klar uppspelning utan störande ljusreflektioner. MVG på det!

När det gäller de andra tech-specarna har jag inte så mycket att addera. Ljudkvalitén är oklanderlig och den “digitala brusreduceringen” säkert ett guldkorn för den som orkar pyssla med inställningarna. Menyn är tydlig och snabb-begriplig och knapparna sköna att trycka på. Men (alltid ett men…). Jag kan ju fortfarande inte komma över att jag hade grava problem att få spelaren att dansa tango med min Mac (eller snarare, de dansade aldrig), alltmedan det tog knappa minuten att installera den på en Windowsbaserad Sony(…) Vaio. Stilla frågar jag mig själv: lade man så mycket kompabilitetsenergi på dockan att spelaren glömdes bort eller är det jag som fått ett sting av teknisk IQ-befrielse? Den som köper, lever och får se eller redan har erfarenhet får gärna svara….

…om “inbyggd ’Karaoke Mode’ samt Lyric Sync”?
Och här har vi ytterligare en sak som låter helt fantastiskt. I teorin. Säg bara “karaoke” och jag tror det är fler än jag som av någon oförklarlig anledning tänder till. Sjunga med, sjunga falskt(?), leka stjärna(?) – wohoo! Saken är bara den att nu står du inte på en barscen med bästa polarna runtomkring, tequila i kroppen och en peppande karaokevärd som sträcker dig en kåtvänlig mikrofån. Utan nu sitter du där (hemma?) med hörlurar i öronen, en 2-tumsskärm med text som (i bästa fall) rullar på en pryl som väger bråkdelen av en fågelunge. Och du ska sjunga med till musik där originalsångaren hörs på låg volym.

Vad kan jag säga? It just ain’t the same thing…

Dock ska jag inte såga den helt. Det är en kul funktion som får en stjärna i kanten för möjligheten man som “sångare” har att höja och sänka tonarten i alla låtar man vill karaoka till (äntligen Whitney Houston – here I come!). Och i brist på Singstar och karaokebarer, eller kanske just i övningsfasen inför de tillfällena, får väl ändå Sonys tunna Walkman ett skapligt betyg.

Prisvärd?
1600 SEK ink. moms och fri leverans (i Sonys shop). Nej, jag vet, något hutlöst pris är det inte med tanke på den kvalitet man faktiskt får. Samtidigt ramlar man inte av stolen av motsatt anledning heller. Som Mac-junkie skulle jag hellre investera pengarna i en produkt jag vet synkar fullt ut med mina övriga Apple-prylar (och inser i och med den meningen hur brutalt “köpt” jag är…). Men bortser man från den aspekten vågar jag nog säga att denna Sony Walkman är en prisvärd liten mp3- och videospelare. Alltså – så länge du diggar högupplöst film på en miniliten skärm. Och framför allt inte köper den för karaokens skull.

♥ – bara för att ;)

SEB:s nya “nyttoapp” – Enkla Firman

Jag har ju skrivit om SEB och deras webb-/socialamedier/-mobilsatsningar förr (som kund råkar det engagera mig hyfsat mycket…) och igår fick jag ett pressmeddelande om deras nya “nyttoapp” (deras ordval, inte mitt, även om jag gillar benämningen) –  Enkla Firman.

SEB - Enkla Firman

Så här förklarar SEB själva kortfattat appens innehåll och vad den kan användas till:

“Enkla firman innhåller tre helt nya nyttofunktioner som riktar sig till enskilda näringsidkare.

  1. Sök information om firmatecknare och annat för vilket bolag som helst.
  2. Räkna snabbt fram vad som behöver faktureras.
  3. Håll koll på viktiga datum med notifiering direkt i telefonen (moms/skatt/deklartion/pensionsavsättningar etc).

Förutom detta finns filmer med råd och annan information som är relevant, telefonnummer och inloggning till mobila banken.”

Den kostnadsfria iPhoneappen laddar du ner här (släpps tydligen för Android i november), men för att den ska funka behöver du först vara ansluten till mobila banken, vilket är snabbt ordnat.

Okej, så hur nyttig är den egentligen?

Ska ärligt säga att jag inte precis gått runt och saknat den här typen av app, men så är det ju heller inte som enskild företagare jag just nu huvudsakligen bedriver mina dagar. Oavsett eget behov så måste jag ändå säga att appen innehåller vissa schmutta funktioner. Att få den lättnavigerade listan över viktiga datum (typ som idag – sista dag att betala in septembers F-skatt till skatteverket!) är inte dumt och jag gillar bevakningsfunktionen som möjliggör pushnotifieringar av enskilda händelser två arbetsdagar före respektive datum. Skulle dock önska att dessa datum även gick att direktexportera till sin iCal eller Google Calender för att göra bevakningen ännu mer nyttig.

Bevaka datum

Offertfunktionen, där du utifrån önskad lön och utgifter kan räkna ut hur mycket du behöver fakturera för att det hela ska snurra runt, är också den rätt skön…

Räkna ut offertbelopp

…och likaså fungerar “Företagsinfo”, funktionen där du likt exempelvis allabolag.se kan söka efter bolagsinfo på antingen namn eller nummer, bra och levererar snabbt information (söker du på något som ger för många träffar, exempelvis “SEB”, klarar appen däremot inte av att leverera resultat utan ber dig ändra/förfina din sökning).

Sök företag

Utöver ovan uppräknat kan du givetvis även logga in på mobilbanken samt, som SEB skrev, exempelvis få företagarråd (film!) och snabbt komma åt viktiga telefonnummer.

Filmtips

Någon “must-have-app” är den väl inte, men jag kommer sannolikt att använda den någon gång då och då (och kanske skulle det bli mer om min egna firma var mer aktiv). Framförallt tycker jag återigen att det är roligt med en bank som åtminstone utåt sett (lär uppenbarligen få anledning att återkomma till just det i slutet av oktober…) ser till att utvecklas. Och utveckla.

SEB-appen "Enkla Firman" - on my phone :)

PS. Du som verkligen är aktiv egenföretagare – vilka funktioner skulle du önska att en sådan här typ av bankapp innehöll för att den skulle tillföra dig verklig nytta (inser att det är fråga som borde vara signerad banken själv, men kan inte hjälpa min nyfikenhet…)?

Preppar för #dcode!

Om någon undrar varför @TheJennie är så tyst så  har ni delar av svaret här.

“Just sayin’ ” , som det populärt brukar heta…

#SSWC remix! Fler sköna filmtips…

Har nästan stupat undan (men uppenbarligen överlevt…) i någon besynnerligt elak akutsjukdom som uppstod från ingenstans igår och senare svimmade av mig hemma i hallen…

Därav tänkte jag idag hålla mig hyfsat still och bara mata kroppen med vitaminer och rörlig media. :) Vill du haka på mitt lördagsnöje (botemedlet men inte bacillen) kan jag föreslå att börja med en trio i (fler) SSWC-klipp.

Jörgen Bröms, webbchef på Eskilstunakuriren, har tagit ett fantastiskt retrogrepp och låtit SSWC möta 50-talet(?) på ett tvärlyckat sätt. På Ekurirsbloggen Digitala Tankebanor kan du läsa mer om hur Jörgen gjorde sin “lilla film”. Och både där och här nedan kan (och bör) du se den!

Men, som om det inte vore nog, så gjorde Jörgen sedan en till film som snyggt förmedlar Tjärös partyatmosfär (och i några klipp, hoppdans a la moi…):

Och, eftersom alla goda ting sägs vara tre, vill jag avsluta med ett oremixat men likväl SSWC-relaterat och framförallt kärleksfokuserat klipp!

Med Robin Danehav bakom kameran, Lisah Pettersson vid micen och de kärlekskranka Jaikunostalgikerna Joakim Jardenberg, Kristin Heinonen, Anton Johansson och Johan Ronnestam i ett filmat samtal om “första förälskelsen med internet”.

Så fint så att jag nästan redan känner mig frisk. :)

Några (ganska många) ord om #elitism och #sswc

Jag tänkte i det här inlägget beröra ett sommarcamp – men måste ironiskt nog börja med att prata om snöbollseffekter.

Kort bakgrund: Det är fredagkväll i det enorma Veidekketältet på SSWC. Jag och @sanapes har druckit “ett par glas vin” och kommer av någon anledning in på ämnet “bubblan” i sociala medier och den (inte alltid så positiva) antydan till en existerande “elit” därinom som vi tyckt oss känna av. En antydan till att somliga känner sig exkluderade och osäkra på om deras sociala mediebeteenden är de “rätta”. En antydan till att det bara är vissa som får tycka och det bara är vissa saker som får tyckas… Och så råkar vi stå framför gridtavlan, råkar se att det ju finns sessionsplatser lediga, och vips har vi med hårnålar (tejpen var slut) satt upp en av de sista lapparna på tavlan:

“Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”.

Sessionen blev av (Mona Wallin hoppade också uppskattat in som “sessionsledarpartner”) och trots att diskussionen, som Miriam Olsson påpekar, blev något spretig, blev den ändå både givande och intressant.

Jag ska återvända till vad som sades där. Men först några ord om snöbollen. Vad som började med ett litet över-glas-vin-samtal och två hårnålar, har bara ett par dagar senare vuxit till ett ämne som diskuteras/omnämns både på bloggar, Twitter (kolla bara #elit!), Facebook och i krönikor (vill inte slå mig för bröstet här, men tror att vår lapp/session delvis kan ha dragit igång den?). Det måste, i alla fall som jag ser det, betyda att det är ett ämne som många velat lufta. Och det har helt klart varit riktigt intressant att följa olika människors åsikter och inlägg i debatten. Några av dem som berört ämnet (blir delvis en upprepning av länkar från mitt tidigare inlägg):

Under själva sessionsdiskussionen varierade åsikterna både kring bland annat…

  1. Huruvida det alls existerar någon “bubbla” och “elit”.
  2. Om detta, utifrån att svaret på frågan ovan är “ja”, är en negativ, positiv eller bara helt enkelt ofrånkomlig sak.
  3. Huruvida den påstådda “eliten” är inkluderande eller exkluderande och…
  4. …om den egentligen alls fyller någon funktion utöver internt ryggdunkande.

Som tidigare nämnt spretade diskussionen och åsikterna med den, men tänker delge ett ax av min egen syn på saken:

  1. Visst kan man tala om en “elit” (eller bubbla, om man så vill) – den uppstår naturligt när flera människor brinner för, jobbar med, är duktiga på och extremt aktiva inom ett visst gemensamt och nischat område – något som verkligen gäller för alla oss som var nere på campet (men även dem som inte var där men dagligen jobbar med och/eller är extremt engagerade i sociala medier).
  2. Är denna elitistiska grupp “av ondo”? Well…elitistiska samhällsgrupper utgör ju alltid en riskfaktor för demokratin. Hög kollektiv kompetens, utmärkt kommunikationsförmåga, extremt hög kreativitet och en sjujävlars do:er-mentalitet (allt det jag upplever inom min yrkeskår och bland dem som var nere på SSWC) har ofta hög maktpotential, och har du makt kan du förstås alltid missbruka den. Men gör vi det, vi “eliten”?

    Mitt svar är förstås knappast objektivt grundat, men nej, överlag tror jag att det finns få “elitistiska sällskap” som har en sådan inkluderande attityd som den grupp som tältade ihop på Tjärö (förtydligande dock – SSWC-gänget var långt ifrån en homogen grupp av “sociala medieexperter”, vilket
    Niclas så fint demonstrerar). Bara det att vilja och våga ifrågasätta sin egen elitställning och diskutera hur fler kan känna sig respekterade, accepterade och välkomna att ta plats säger en hel del… Därmed inte sagt att det inte finns personer och åsikter som i diskussioner, exempelvis på bloggar och Twitter, väger tyngre än andras – det gör det. Definitivt. Och jag kan förstå hur det är lätt att inte våga hoppa in i en debatt utav osäkerhet att man inte har kunskaper nog eller tillräckligt hög personlig status för att bli tagen på allvar. Få riskerar gärna att “ha fel”, särskilt på en arena där åsikter har en benägenhet att eka både snabbt, högt och i många olika riktningar.

    Å andra sidan är detta inget fenomen som är unikt för den sociala webben. Och precis som i alla andra åsiktsfria sammanhang (vilket den sociala webben trots allt de facto är) kan du inte hindra någon från att uttrycka sin åsikt – även om den råkar vara stark, välformulerad och ur ett hierarkiskt perspektiv svår att bemöta. Lika lite som du kan hindra människor från att ha förebilder, eller höja sina likar – dem man kanske jobbar eller är kompis med – till skyarna. Det man kan göra är att prata om det (hey, that’s what we’re doing!) och hjälpas åt att uppmärksamma de sammanhang där åsiktsfriheten spiller över i kränkning eller förtryck. Samt att tidvis våga frångå jantelagen, den i min mening kanske egentligen största boven i exkluderingsdramat. Om vi nu i överhuvudtaget ska prata om bovar och draman, vilket jag inte är helt säker på att vi ska…
  3. Inkluderande eller exkluderande? Tror att jag svarat på det ovan. Vill du ta plats så får du plats – även om det inte alltid kommer ske dörrknackar- och välkommen-in-vägen (men när och var gör det egentligen det?). Och ja, du kan hamna i debatter, diskussioner och sammanhang där du väldigt snabbt kan få väldigt många emot dig – en effekt av webbens fantastiska spridningsförmåga, självklart på gott och på ont…

    Men den sociala webben består trots allt av människor – elitistiska eller ej – och så länge vi inte glömmer det tror jag också vi har potential att stävja mänskliga beteenden som inte är okej, oavsett vem det är som står bakom dem. Framförallt har vi förmågan att diskutera, självrannsaka och förhoppningsvis utvecklas.
  4. Vi som var på SSWC, vi som jobbar med sociala medier, vi som i sociala medier pratar om sociala medier med andra som också pratar om sociala medier i sociala medier – tillför vi någonstans någon nytta utöver att credda oss själva och varann? Det första givna svaret på den frågan tycker jag är ganska enkelt: Ja. De flesta av oss har ju uppenbarligen fortfarande jobb. Och ganska mycket att göra på jobbet dessutom. Och, kanske värt att poängtera – det är en ganska liten andel av världens alla bloggare, twittrare och facebookare som har “sociala medier/webb-någonting” inskrivet i sin titel (med andra ord – det område vi diskuterar är rätt poppis bland rätt många, och det är sällan som folk låter bli att snacka om och försöka utveckla sådant som är populärt…).

    Att vårt (<— vi som har sociala medier/webb-någonting inskrivet i vår titel) interna “skvallerforum” – ett sådant som brukar finnas på de flesta företag och i de flesta branscher – råkar vara publikt och hyfsat transparent är en annan sak. Men internet är stort och vi tvingar ingen att lyssna (vi äger ju knappast arenan heller, utan är bara ett rätt stort gäng som bestämt oss för att ta rätt stor plats här). Däremot får vem som helst lyssna, och vem som helst kan hoppa in och kommentera ryggdunkar eller delta i djupare resonemang
    . Och det tror jag inte att du, oavsett vem “du” är, lika lätt gör inom andra branscher som du inte per definition tillhör.

Min avslutande åsikt i elitismfrågan, för den här gången i alla fall (och för dig som orkat tugga bokstäver ända hit…) blir denna:

Jo, visst tycker jag att man inom sociala medier kan tala om en “elit”. Men jag säger nog hellre som jag redan sagt, att vi “e leet” – enligt min definition ett duktigt gäng som gärna nördar ner oss, och som litar både på vår kompetens och på vår förmåga att dela den med andra.

Håller du inte med, säg till. Jag tänker i alla fall lyssna.

Jennifer Bark, Sweden Social Web Camp 2010 #SSWC

(foto: Paula Marttila)

Hämtar andan efter #sswc2010 (#elit eller bara #leet?)

SSWC 2010 - hela gänget!
(Hela SSWC2010-gänget, fångat av Anders Frick. Klicka för större bild :) )

Är tillbaka i Stockholm och på jobbet efter vad som möjligtvis kan kallas årets bästa helg.

Precis som jag kände efter förra årets Sweden Social Web Camp är tankarna, känslorna, intrycken och lärdomarna i skrivande stund nästan överväldiganden. Och precis som efter förra året, är det framförallt människorna som var där som etsar sig fast.

Niclas Strandh kunde inte formulerat det bättre: “#sswc handlar om möten” – något som jag även tycker att morgonens Tv4-inslag på nyheterna delvis lyckas förmedla. För att inte tala om alla fantastiska fotografier. Och alla bidrag i SSWC-boken. Och alla blogginlägg och filmklipp. Och alla #SSWC-tweet. Och…

…finns så mycket mer att säga, belysa och länka till. Och jag kommer givetvis att återkomma med en längre post, där jag bland annat berättar mer om de session som jag och @sanapes höll i på lördagskvällen (och som verkar bäddat för en fortsatt engagerad diskussion både i bloggar, på Twitter och i andra medier). Vi rubbade den “Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”, och även om jag på plats sammanfattade sessionen oerhört skämtsamt, lättsamt och kort, finns det nu i efterhand egentligen mycket kring den självrannsakande bransch- och bubbeldiskussionen att reflektera kring. Någon som redan gjort det bra är Brit Stakston.  Läs hennes inlägg på jmw.se – där finns det gott om kloka tankar och tänkvärda åsikter att ta del av! Även Miriam Olsson har uppmärksammat elitismsessionen (liksom många andra campinslag) i en som vanligt Miriam-Olsson-välskriven artikel på Internetworld.

Men så länge och i väntan på de längre (och skarpare?) formuleringarna här, vill jag bara än en gång rikta mitt allra största tack till Kristin Heinonen och Tomas Wennström för ett obeskrivligt bra “nördkollo”! Liksom en riktigt fet “like” till alla er andra som var där och gjorde helgen fantastisk!

TV4:s inslag med efterföljande debatt (utifall att du lyckats missa bland de i runda svängar 400 personer som pushat det på webben…) hittar du här:

Uppdaterat: Även Fredrik Wass kommenterar diskussionen kring elitism i sitt inlägg “Snäll elit eller punkterat luftslott”. Gillar och tror det ligger en hel del i Fredriks avslutande mening: “Bara genom att bestämma vad som är värde och framgång kan vi avgöra om det vi gör är luftslott. Och kommersiell framgång kan ställas mot ideologisk utveckling, men måste inte nödvändigtvis göra det”.

Teknik vs social förmåga – ett litet webbfilosofiskt deviceresonemang

Krävs det bra teknik och rätt devices för “att vara social”?

Jag ställer frågan eftersom den denna sommar vara högst aktuell för mig (btw precis återkommen från den längsta och bästa av semestrar, så nu borde det åter börja hända mer konstanta saker här på bloggen. Borde….).

Miste ju min iPhone sent i våras, lyckades ganska länge hanka mig fram på testlurar (Sony Ericsson Xperia Mini, Xperia Mini Pro och senast underbara Samsung Galaxy S), men har mellan varven och sista tiden försökt socialisera med en Sony Ericsson w595 (jo precis, den som för 1,5 år sedan gav mig en känsla av teknikbefrielse när den införskaffades!).

Och nej. Jag har varken varit eller är asocial – har tvärtom aldrig tillbringat så många av dygnets vakna sommartimmar (de har i sig varit både många och långa…) med så många olika fantastiska människor. Men. På den webbsociala fronten har det varit/är tuffare. När det kostar tid och viss besvärlighet att twittra, Facebooka, ladda upp bilder och följa flöden – då vill det till att man också har mycket tid, uthållighet, vilja och rätt många stunder av stillasittande för att göra allt det (värt att tänka på när man försöker sälja in sociala medier med “du integrerar det så lätt i din vardag” och “det behöver inte alls ta så mycket tid” till kunder…). Och i mitt (något sommarlata) fall har det blivit betydligt mindre av allt.

Var jag vill ta resonemanget? Ingen vidare vart alls egentligen, förutom att egentligen bara väcka frågan: Går det människor förlorade i “den nya kommunikationen” om de inte har tillgång till den nyaste tekniken?

Och (en mer filosofisk fråga kanske…), är det teknikutveckling som driver människans kommunikationsförmåga och utveckling framåt, eller är det vårt behov av att ständigt finna nya och förbättrade kommunikationsvägar som bäddar för utvecklingen av (inom det området) ny och förbättrad teknik?

För egen del kan jag bara svara att ju mobilare tekniska hjälpmedel jag fått (eh, “fått”), och ju bättre de varit, ju mer har jag kommunicerat, ju fler människor har jag lyckats träffa IRL (faktiskt) och ju roligare har jag upplevt själva kommunikationsprocessen. Samtidigt får man förstås inte förglömma att det är mitt eget ständigt ökade behov av effektivare kommunikationsmöjligheter som just fått mig att uppgradera mitt “deviceinnehav”. Med andra ord – det är ingen som har tryckt en iPhone i handen på mig…

Givetvis är svaret inte svart eller vitt. Men när jag också läser Joakim Jardenbergs fina inlägg om och jämförelse av #SSWC och de gamla grekerna, och om hur viktigt det är att vi stannar upp, reflekterar och faktiskt funderar över hur vi får fler att förstå mer av till exempel tjusningen med den sociala webben, tycker jag att frågan känns än mer aktuell.

Kan det rentav uppstå webbsociala klyftor på grund av skillnader i vilka tekniska devices vi bär med oss? Eller är frågan i det stora sammanhanget irrelevant? Handlar det snarare bara om kunskap och intresse kring hur och var man bäst och smidigast delar, snappar upp, kommenterar och diskuterar på webben och har en “smartphone eller inte smartphone” inget med det stora hela att göra?

Oavsett hur det ligger till väntar jag nu på 1. en iPhone 4 (må den snälla anlända inom 8 dagar!) och 2. en (förhoppningsvis – om @annika lyckas ragga rätt på en i London) iPad. Och jag vet att det inte bara kommer att göra mig pratsammare och framförallt aktivare i fler dialoger på webben (en bieffekt av den tekniska besvärligheten har också varit att de få gånger jag utanför hemmet äntligen lyckats “ta mig in”, har kommunikationen allt för ofta blivit av monologklassiskt egoistråkig “hej, här är jag, det här gör jag just nu”-karaktär, just den som många “anti-socialmedister” föraktar och håller som argument mot den där tjusningen med sociala medier). Min uppgradering kommer också att göra mig lyckligare på ett plan som jag (ping @jocke) oftare ska försöka stanna upp på och reflektera över hur jag bäst ska förmedla och bjuda in andra till.

Och fastän jag längtar och kommer bli så exalterad/på utandning att jag skulle kunna bry mig #inteettjota när dessa devices nått min hand, kvarstår ändå frågan: kan jag få någon med en w595:a att riktigt förstå?