Viralgranskaren – based on a true story

Igår skrev teknikbloggaren Tommy K Johansson om hur vi, bland annat enligt en artikel hos Bufferapp, har en större benägenhet att vilja dela länkar som gör oss glada. Glad fakta i tid då jag tror att många kanske upplever att det är mycket ”neggande” i sociala medier (ungefär som att det är lätt att uppleva att medier som dagstidningar och andra nyhetsredaktioner bara lyfter allt det tråkiga och negativa som sker i världen).

Det jag funderar mest över är dock inte i huvudsak om det som delas är positivt eller negativt, utan oavsett – om det är sant. En sak är att sprida något där man inte kunnat veta bättre. Än annan är att inte kolla källan och dela vidare bara för att någon annan gjort det. Men som programmet Kobra lyfte häromdagen, och som jag också bloggade om, är det inte alltid så lätt att veta vad som är sant och inte. Även om man råkar ha för vana att försöka ta reda på bakgrunden.

Därför tror jag att Metros senaste social-mediesatsning Viralgranskaren med redaktörerna Jack Werner (heja Jack! och ja, jag är ”partisk” här: stolt över att känna och ha jobbat med), Linnea Jonjons och Åsa Larsson i spetsen, kommer i helt rätt tid och verkligen fyller sin plats som källkritisk kompis för alla som känner sig vilse i vad vi ska ”gå på” och ej.

Den korta beskrivningen av Viralgranskaren lyder att ”vi hjälper dig reda ut om storyn som sprids på sociala medier är sann. Låt oss granska innan du delar”.

Den ganska mycket längre men mycket välskrivna och tänkvärda varianten, säger så här:

”Antagligen tänker du inte på det, men varje gång du delar en länk, skriver en status eller instagrammar en bild berättar du en liten historia. Om dig själv, om din samtid, om Sverige. Tack vare nätet berättar vi i dag fler historier än någonsin förut. Vi berättar om vår omvärld, och därigenom formar vi den.

Inte sällan får dessa historier stor spridning. En Facebookstatus som börjar delas kan plötsligt ha nått tusentals människor, och leda till löpsedlar och heta debatter. Men eftersom över 4,7 miljoner svenskar har Facebook kan texter delas tiotusentals gånger utan att någonsin passera en journalists flöde. Och det är ett problem. För när en berättelse om något känsligt eller viktigt, något som placerar sig mitt i samtidens strömningar, läses av många människor formar de inte sällan sin verklighetsbild efter den. Oavsett om det är sant.

Detta har hänt många gånger, och några gånger har vi lyckats upptäcka det. Den helt påhittade historien om Marcia Karlsson som skulle ha mördats av sin expojkvän till exempel, ett fall som påstods ha blivit nedtystat eftersom han bodde på en flyktingförläggning. En annan efterlysning på Facebook visade sig leda till att en kvinna med skyddad identitet fick sin nya hemort röjd. Ett tredje rykte om en pojke som hade flytt hemifrån visade sig vara taget helt ur luften, i själva verket satt han hemma och pluggade.

Hur många missade att storyn Marcia Karlsson var påhittad, och tror nu att media inte får rapportera om brott, bara för att de begåtts av flyktingar? Hur många vet att en delning kan leda till att en hemlig identitet röjs? Hur många tror att Simon fortfarande är borta? Ingen vet.

Men vi vet att journalisters uppdrag är att ta reda på sanningen och berätta den. 2014 är ett valår, och det är många som vill övertyga svenskarna om att just deras agenda är den bästa. Vi i media vet att det är hos folket vår lojalitet ligger, och i en tid då era berättelser så tydligt formar samtiden är det vår plikt att granska dem. Att hitta felen, och kunna berätta vad som gäller. Att i stort och smått ge en så sanningsenlig bild av Sverige som det bara går.

Därför lanserar Metro nu Viralgranskaren, en ny fast punkt i tidningen och på Metro.se, och ett löfte om att vi kommer hålla ögonen på detta. Men det är också en utsträckt hand till er läsare. För att detta ska fungera måste vi nämligen ha er hjälp. Vi vill kunna granska de historier som passerar era flöden, gå igenom dem och berätta vad som är sant, så därför ber vi er läsare att tipsa oss om dem.

Det är en fascinerande tid vi lever i, och att alla kan berätta sin historia är av godo. Men när falska uppgifter sprids och formar andras uppfattning av verkligheten är det viktigt att någon kliver in och granskar. Någon som har betalt för att göra det, någon vars plikt det är att göra det. Med Viralgranskaren fokuserar vi på Metro på att göra journalistik där ni läsare faktiskt finns. Låt oss granska innan ni delar”.

Vid sidan om Viralgranskaren passar jag avslutningsvis också på att pusha för socialanyheter.se som hjälper dig hålla koll på vilka nyheter – sanningsenliga eller ej – som delas mest i sociala medier. Schysst tjänst att få ett dagligt mail från, om du frågar mig.

Det här är inlägg 16 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

 

Språkgodis på Youtube – lite lättsamt lördagstugg

Det är inte bara klädsamma kyssar som eldlöper över nätet nu. Ett annat klipp som rullar hett är finskbloggande Sara-Maria Forsbergs språkgeniala rappakalja som illustrerar hur olika språk låter för dem som inte pratar dem. Eller som titeln lyder: ”What Languages Sound Like To Foreigners”.

Not so much chockerande att klippet hunnit ses av ett Youtube-gäng typ motsvarande Sveriges totalantal invånare. Och nu läser jag dessutom i DN att den här finsksvenska talangen har ”uppmärksammats av medier som brittiska BBC, amerikanska Huffington Post, franska L’Express och schweiziska 20 Minuten” samt blivit inbjuden av delta i Selfie-Ellens populära tv-show.

Underbart var Youtube kan ta en. Men inte utan talang förstås. Det visar sig nämligen att det här finsksvenska språkgeniet även är en stjärna på att sjunga. Och råkar klottra typ skitsnyggt när hon har tråkigt. Lite skillnad i estetiken på hennes Insta-#bored och min, så att säga.

Men tillbaka till Youtube och språket och vidare till den underbara Catherine Tate-sketch, som Sara-Marias klipp får mig att tänka på, och som får avsluta denna 15:e bloggpost i #Blogg100:

 Ja, det här är som sagt inlägg 15 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

Vem kan man lita på när alla luras?

Att spela någon ett spratt, att luras, att skoja, det har folk gjort i alla tider. Men är det svårare att avgöra vad som är sant eller falskt i dag?

Kobra (även på FacebookTwitterInstagram och Spotify) inleder en ny säsong med ett avsnitt dedikerat pranks (dock inte det första av tolv pranks, som url:en antyder…): ett 29 minuters populärkulturellt och lagom ytligt djupdyk i hur privatpersoner, organisationer, medier och framför allt konstnärer lurar sin omvärld. Och om var gränsen för bluffande egentligen går – vilka mål kan helga humbug? Hett ämne i en tid då frågorna om vem och vad vi egentligen kan lita på går varma som aldrig förr.

Trailer ser du nedan och hela programmet hittar du här:

Det här är helt ärligt inlägg 13 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

”En youie blir aldrig lika poppis som en selfie”

Det här med selfies alltså, det är ju helt klart värt en kommentar. Min kollega Joakim delade den här bilden igår, och jag skrattade i en eon, internettid mätt (typ fem minuter alltså). Men kanske ligger det nåt i den där bilden, kanske är en selfie inte så långt ifrån begreppet självbild. Eller ja, i alla fall den självbild vi vill måla upp.

Brit Stakston bloggade lite om selfietrenden, precis efter att Oscarsgalan gått av stapeln och Ellen DeGeneres så kallade ”superselfie” (jo, det är ett begrepp, precis som ”space selfie”, selfies tagna i rymden, är ett annat) blev den mest retweetade bilden någonsin. Brit skrev då att ”vi kan häckla hur mycket vi vill med selfietrenden, men det skapar onekligen en unik bakom-kulisserna-känsla och en närhet”.

Jag håller med. Inte för att alla selfies berör, men i alla fall många har förmågan att roa. Skam den som inte skrattat åt Selfie Olympics liksom!

Andra ser faror. Som Cindy Wahler som i sin Forbes-krönika Why Companies Must Discourage ‘Selfies’, bland annat ifrågasätter om vår självkänsla verkligen blir så mycket bättre av att ”må bättre genom sociala medier”.

The number of followers, likes, favorites and re-tweets may create a false sense of validation. I would venture to guess that those who obsessively track their level of social media activity are sadly trying to fill a void.  You become highly competitive with both yourself and your peers.

Visst, jag kan se somliga poänger i det hon skriver, och det följande är nog väldigt sant som det är sagt (älska ordet ”youie”!):

Self-adulation through Instagram, selfies, Facebook and Twitter all work to support and promote our own views.  A sad statement, but a “youie” would never be as popular as a selfie”.

Däremot får jag inte riktigt ihop hennes slutsats, som om jag tolkar det rätt plötsligt landar i att egofixerat selfieutövande är detsamma som dåligt ledarskap. Så jag lämnar just den krönikan och det spåret därhän.

Häromdagen presenterade hur som Time Magazine statistik över världens mest selfie-täta städer – det vill säga var i världen man tar flest selfies – vilket Metro rapporterade om i går och P3:s Morgonpasset-gäng diskuterade i morse. Filippinska Makati City, där man tar 258 selfies per 100 000 invånare, vann. Om man nu ska se det som en tävling. Sverige hamnade först på 47:e plats, med Malmö som främsta selfiestad. Att vi inte hamnar högre, när vi med så många andra trender gör det, tänker jag kanske har lite med en släng av den gamle Jantelagen att göra? Eller så har vi bara bättre(?) saker för oss.

Varför vi tar selfies, vad vi gissningsvis får ut av det och en del historiska perspektiv (självporträttet som sådan är ju ingenting nytt) kan man läsa mer om på älskade Wikipedia. Ganska rolig läsning faktiskt.

Och avslutningsvis: ja, jag har också mitt stall av självbilder.

:)

Det här är inlägg 12 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014. Eller på Banalt. Där jag typ uteslutande ägnar mig åt… ja, selfies!

 

Vi är många som sörjer Steve Jobs

”Steve Jobs är död”, en mening som tycks ha vilat på allas läppar idag. Själv vaknade jag till just de orden, yttrade av en nyhetsuppläsare på radio, och det tog bara några sekunder att sedan inse (via först min iPhone, sedan min MacBook Air…) att den meningen också totalt dominerade alla andra nyhetsmedier, Twitter, Facebook och inte minst mitt RSS-flöde av bloggar. De unga tonåringarna på bussen pratade om det, killen på 7-eleven diskuterade det med kunden framför mig i kön, och det var det första samtalsämne som kom upp runt cafébordet på Medieinstitutet, i väntan på den föreläsning jag själv skulle hålla (och ja, Steve Jobs död blev också inledningen på det jag sedan var där för att prata om).

Givetvis kan man inte ”värdera” människors bortgångar och säga att en människas död (särskilt någon man inte känner) betyder mer än någon annans. Men det man kan i alla fall säga är att när andan går ur somliga, är det svårt att värja sig för vinddraget.

Steve Jobs var inte bara ”han som startade ett coolt företag”. I alla de bloggposter, artiklar, kommentarer och hyllningar på olika håll jag läst och hört och sett idag, har Steve kallats allt från ”förebild” och ”visionär” till ”entreprenell inspiratör” och ”ikon”. Och, som Apple i sin hyllning till sin grundare, skriver på sin sajt, ”kreativt geni” och ”otrolig människa”. Inte bara som hängiven Applekonsument, utan också (om inte mer) som någon som inspirerats av Steve Jobs ‘människan‘, är det beskrivningar jag nästan löjligt lätt vill stämma in i.

Precis som alla andra människor, kommer och går även de kända. Men det är inte så ofta som bortgången av en känd person berör mig så på djupet som denna faktiskt gjort. Också när jag skriver detta viner det lite kring tårkanalerna. Att Steve dessutom bara blev 56 år, född samma år som min egen mamma, har föstås också sin inverkan. 56 år är ingen ålder att dö i.

Många har som sagt skrivet om Steve Jobs idag, somliga mindre, andra mer. Men en sak tycks alla ha gemensamt – Steve Jobs var långt mycket mer än bara ett namn för oss.

Här några av alla de enormt många bloggposter som tillägnats Steve (och berört mig) under dagen:

”Steve Jobs är död” | Peter Rosdahl

”Steve Jobs död är slutet på en epok” | Deeped Niclas Strandh:

”Steve Jobs – Thank you!” | Björn Alberts

”Steve Jobs – 1955-2011″ | Fredrik Stenbeck (Sixx)

”Steve Jobs är död” | Joakim Jardenberg (Jardenberg Unedited)

”#sorg” och ”It just works” | Daniel Åberg

”Stay hungry. Stay foolish” | Mattias Åkerberg (Please Copy Me)

”Vila i frid, Steve” | Jonathan Sulo

”r.i.p Steve Jobs” | Sofia Mirjamsdotter (Mymlan)

”Steve Jobs är död” | Fredrik Lyreskog (Wolber)

”Thank you Steve!” | Johan Ronnestam (Blog of Ronnestam)

”Hur man lever innan man dör” | Helen Alfvegen

”One genius less” och ”Spinn’s PR links October 6 2011″ | Jerry Silfwer (Doktor Spinn)

”Think Different – RIP Steve Jobs” | Jesper Åström

”Steve Jobs är död – en ikon har gått ur tiden” | Heidi Wold (Heidi’s news)

”Steve Jobs, iLegend” | Simon Sundén (Join Simon)

”Tack, Steve. Du gjorde skillnad” | Joakim Nyström (Indie Makes Me Emo)

 

Rest in peace, Steve. /Jennifer

Nej, jag har INTE flyttat #GooglePlus

Efter att Google+ tycks ha tagit åtminstone den early-adopterande webbosfären med storm, har fler och fler profilbilder i mitt Facebook-nätverk byts ut mot en sådan här:

I have moved

Det är smart om man vill visa sitt nätverk att man inte längre finns tillgänglig på en viss plattform och att man, om tillhör det nätverket som nyttjar just den plattformen, inte kan förvänta sig vare sig svar eller aktivitet.

Och jag har full förståelse för att människor utan att blinka hoppar av en tjänst till förmån för en annan om den andra tjänsten har funktioner och användarvänlighet som bättre motsvarar deras önskemål och behov.

Men*. Och innan jag vidareutvecklar invändningsordet, ska jag vara helt ärlig och säga att jag, trots invite, vare sig haft tillräckligt med tid eller lust för att fullt ut testa Google+ och därför inte kan säga varken bu eller bä om huruvida det utklassar Facebook eller ej.

*Trots att jag i de flesta fall, särskilt webbrelaterade, ser mig själv som en ”early adopter”, som gärna snabbt testar och nyttjar nya smarta webbtjänster och uppskattar rörelse och utveckling, har jag mycket svårt att bara hux flux överge ett så gigantiskt ”mainstreamnätverk” som Facebook. Anledningarna är flera, men den främsta är att en stor och viktig del av mitt nätverk (till exempel alla mina privata, nära vänner) inte är ”early adopters” och, om jag ska lita på mitt eget siande, inte kommer att överge Facebook i första taget. Dessutom kan inte ens alla – även om de skulle vilja det – lämna Facebook-plattformen eftersom Google+ fortfarande endast fås genom invite, och dessa är fortfarande begränsade.

Så, att i nuläget säga tack och hej och nu drar jag och jag skiter i om du inte hinner följa med känns för mig väldigt underligt. När jag får lite mer tid ska jag definitivt aktivera mig fullt ut på Google+ (för visst, det ligger säkert något i det här), men så länge stora delar av mitt nätverk på Facebook fortfarande är där vill jag inte lämna dem och deras statusuppdateringar som, hur banalt det än må låta, faktiskt kommit att bli en både nyttig, rolig och betydande del av min sociala vardag.

Dessutom, som konsult inom sociala medier känns det aningen märkligt att så starkt signalera att jag överger världens största sociala plattform – särskilt som den fortfarande attraherar och fyller funktioner för företag som i alla fall jag inte lyckats uppfatta att Google+ gör.

Resonerar jag konstigt och konservativt? Och ni som dragit upp flyttskylten – hur resonerar ni?

 

Här är bloggposterna med allt du vill och behöver veta om Google+

Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår, så kan jag idag lika gärna plussa på med lite buzz kring Google+ (eller, ”The Google+ Project”, om rätt ska vara rätt) - Googles senaste tjänstmeteorit som slog ner i webbosfären häromdagen. Den är fortfarande inte officiellt lanserad, utan enbart tillgänglig för dem som lyckats knipa en invite. Dessvärre är jag (ännu) inte en av dem, men i flödet jag följer och bevakar finns ett par lyckliga få som redan hunnit testa runt och få ner ruskigt bra utvärderingsposter i bloggen.

Och, nej, de gör mig inte precis mindre intresserad av att få testa själv. Bara det att på sikt vara en potentiell utmanare till Facebook (vilket många som testat faktiskt uttryckt) får ju ögonbrynen att höja sig en en centimeter eller två. Inte minst tror jag att min kollega skulle växa samma cirka antal enheter (eller i alla fall ställa sig på tå) efter att nyligen ha yttrat ”Sedan kommer ju den mediala strukturen se annorlunda ut om fem år, Facebook kommer säkerligen inte vara störsti Resumé och undra hur många som skulle försöka skövla ner den meningen i hans mun igen.

Å andra sidan har ju @Deeped en klar poäng i det han skriver i ”Vi som gillar att poka-gruppen” på Facebook ;)

Google+ gillar inte att poka?

Nåja. Till det (näst efter pokandet) riktigt viktiga. Vem har testat och vem tycker vad om Google+? Här är ett par poster jag tycker ni kan läsa för att få koll:

Vad tror du om Google+? Och har jag missat några bloggposter som bara måste läsas? Disqusfältet är all yours!

Uppdaterat: Och KOLLA i kommentarsfältet. Börjar fyllas på av fler grymma länktips där!

 

En nästanresa till #Almedalen med #BloggplatsH12

För ungefär exakt (så skön tidsangivelse…) ett år sedan satt jag och nästan grät ikapp med Twitterflödet från Almedalen och svor att var det en enda sak jag skulle åka på den här sommaren (utöver Sweden Social Web Camp, midsommar i Delsbo, Storsjöyra i Östersund och förmodligen en tripp till Berlin – andra saker som faktiskt kommer eller redan blivit av den här sommaren), så var det Almedalsveckan i Visby. Twårarna var alltså varken av lycka eller ledsenhet, utan så nära ren och skär avundsjuka man kan komma.

Nu var det som sagt ungefär exakt ett år sedan och under den ungefärexakta tiden händer det hända en del. Till exempel hinner man byta jobb, starta upp en PR-byrå, börja driva ett digitalt frilanskollektiv och inte ha så många semesterdagar. Alls (vilket ändå är en #win att säga när det är juli och man är i den förstafas av mycket jag ändå är). Och även om Almedalssuget inte är mindre (tvärtom!) och säkerligen nyttan av att vara där, för mig, aldrig varit större, har jag lite för mycket att pyssla med på hemmaplan för att kunna fysiskt delta.

Däremot kommer jag och mina kollegor på Bloggbyrån i allra högsta grad att delta digitalt som ”blogg- och twitkorrar” åt fantastiska BloggplatsH12 – något som jag ju inte heller kanske hade trott för ett år sedan och som gör att det känns helt okej ändå att inte helt och fullt och fysiskt (skadat…) vara där.

Men du som verkligen kommer att vara där på plats – glöm inte att regga dig på Makthavare.se:s både snygga och smarta tjänst ”Vem är vem i Almedalen?”. Och du som är där och bloggar – regga dig för sjutton hos BloggplatsH12!

Vi ses i Almedalen! (typ)

 

 

Imorrn smyglanserar jag och @joakimtrolle en ny webbtjänst!

Det har varit lite småtyst här på bloggen ett tag, och jo, det fins en anledning.

Har just nu ganska många ganska stora projekt på g, i lite olika konstellationer. Kommer förhoppningsvis inom kort att kunna dela med mig av fler stora nyheter, men börjar med den här:

Imorgon, torsdag 5 maj,  håller Medieinstitutet (yepp, skolan där ja en gång i tiden skaffade mig en utbildning inom Kommunikation Nya Medier) studentevent. Det vill säga – de grymma elever som nu flyger sin kos ut i arbetslivet visar under mingelvänliga former upp för vänner, familj, bransch och andra eventbesökare vad de går för.

Och, på schemat står det här:

Precis. Jag och Joakim Trolle har de dryga två senaste månaderna ägnat kvälls- och helgstimmar åt en ny webbtjänst som torde intressera alla som på något sätt är intresserade av kommunikation, media och webbutveckling. Nyfiken på vad det är? Men så kom och ta reda på vad det är vi smyger ut!

Vi är såååå i Beta, men jäkligt stolta över det vi har att presentera. Och vi vill med er hjälp göra det till en riktig grymmefin tjänst.

Läs mer om studenteventet på Facebook och gör oss ännu hellre glada (och lite mer nervösa…) över att se er där!

Måndagskryptolologi (gästbloggar om #guldagget hos @binero)

Startar veckan med lanseringen av en ny ickevetenskaplig vetenskap – Kryptolologin (se Kryptozoologi för referenser…).

Ursprung och sammanhang finnes i dagens bloggpost på Binero – en lite annorlunda galarapport från Guldägget 2011 (som jag själv här på TheJennie tidigare bloggat om här och här).

Önskar er en vårglad måndag och många lol:s!