”Steve Jobs är död”, en mening som tycks ha vilat på allas läppar idag. Själv vaknade jag till just de orden, yttrade av en nyhetsuppläsare på radio, och det tog bara några sekunder att sedan inse (via först min iPhone, sedan min MacBook Air…) att den meningen också totalt dominerade alla andra nyhetsmedier, Twitter, Facebook och inte minst mitt RSS-flöde av bloggar. De unga tonåringarna på bussen pratade om det, killen på 7-eleven diskuterade det med kunden framför mig i kön, och det var det första samtalsämne som kom upp runt cafébordet på Medieinstitutet, i väntan på den föreläsning jag själv skulle hålla (och ja, Steve Jobs död blev också inledningen på det jag sedan var där för att prata om).

Givetvis kan man inte ”värdera” människors bortgångar och säga att en människas död (särskilt någon man inte känner) betyder mer än någon annans. Men det man kan i alla fall säga är att när andan går ur somliga, är det svårt att värja sig för vinddraget.

Steve Jobs var inte bara ”han som startade ett coolt företag”. I alla de bloggposter, artiklar, kommentarer och hyllningar på olika håll jag läst och hört och sett idag, har Steve kallats allt från ”förebild” och ”visionär” till ”entreprenell inspiratör” och ”ikon”. Och, som Apple i sin hyllning till sin grundare, skriver på sin sajt, ”kreativt geni” och ”otrolig människa”. Inte bara som hängiven Applekonsument, utan också (om inte mer) som någon som inspirerats av Steve Jobs ‘människan‘, är det beskrivningar jag nästan löjligt lätt vill stämma in i.

Precis som alla andra människor, kommer och går även de kända. Men det är inte så ofta som bortgången av en känd person berör mig så på djupet som denna faktiskt gjort. Också när jag skriver detta viner det lite kring tårkanalerna. Att Steve dessutom bara blev 56 år, född samma år som min egen mamma, har föstås också sin inverkan. 56 år är ingen ålder att dö i.

Många har som sagt skrivet om Steve Jobs idag, somliga mindre, andra mer. Men en sak tycks alla ha gemensamt – Steve Jobs var långt mycket mer än bara ett namn för oss.

Här några av alla de enormt många bloggposter som tillägnats Steve (och berört mig) under dagen:

”Steve Jobs är död” | Peter Rosdahl

”Steve Jobs död är slutet på en epok” | Deeped Niclas Strandh:

”Steve Jobs – Thank you!” | Björn Alberts

”Steve Jobs – 1955-2011″ | Fredrik Stenbeck (Sixx)

”Steve Jobs är död” | Joakim Jardenberg (Jardenberg Unedited)

”#sorg” och ”It just works” | Daniel Åberg

”Stay hungry. Stay foolish” | Mattias Åkerberg (Please Copy Me)

”Vila i frid, Steve” | Jonathan Sulo

”r.i.p Steve Jobs” | Sofia Mirjamsdotter (Mymlan)

”Steve Jobs är död” | Fredrik Lyreskog (Wolber)

”Thank you Steve!” | Johan Ronnestam (Blog of Ronnestam)

”Hur man lever innan man dör” | Helen Alfvegen

”One genius less” och ”Spinn’s PR links October 6 2011″ | Jerry Silfwer (Doktor Spinn)

”Think Different – RIP Steve Jobs” | Jesper Åström

”Steve Jobs är död – en ikon har gått ur tiden” | Heidi Wold (Heidi’s news)

”Steve Jobs, iLegend” | Simon Sundén (Join Simon)

”Tack, Steve. Du gjorde skillnad” | Joakim Nyström (Indie Makes Me Emo)

Rest in peace, Steve. /Jennifer

Efter att Google+ tycks ha tagit åtminstone den early-adopterande webbosfären med storm, har fler och fler profilbilder i mitt Facebook-nätverk byts ut mot en sådan här:

Det är smart om man vill visa sitt nätverk att man inte längre finns tillgänglig på en viss plattform och att man, om tillhör det nätverket som nyttjar just den plattformen, inte kan förvänta sig vare sig svar eller aktivitet.

Och jag har full förståelse för att människor utan att blinka hoppar av en tjänst till förmån för en annan om den andra tjänsten har funktioner och användarvänlighet som bättre motsvarar deras önskemål och behov.

Men*. Och innan jag vidareutvecklar invändningsordet, ska jag vara helt ärlig och säga att jag, trots invite, vare sig haft tillräckligt med tid eller lust för att fullt ut testa Google+ och därför inte kan säga varken bu eller bä om huruvida det utklassar Facebook eller ej.

*Trots att jag i de flesta fall, särskilt webbrelaterade, ser mig själv som en ”early adopter”, som gärna snabbt testar och nyttjar nya smarta webbtjänster och uppskattar rörelse och utveckling, har jag mycket svårt att bara hux flux överge ett så gigantiskt ”mainstreamnätverk” som Facebook. Anledningarna är flera, men den främsta är att en stor och viktig del av mitt nätverk (till exempel alla mina privata, nära vänner) inte är ”early adopters” och, om jag ska lita på mitt eget siande, inte kommer att överge Facebook i första taget. Dessutom kan inte ens alla – även om de skulle vilja det – lämna Facebook-plattformen eftersom Google+ fortfarande endast fås genom invite, och dessa är fortfarande begränsade.

Så, att i nuläget säga tack och hej och nu drar jag och jag skiter i om du inte hinner följa med känns för mig väldigt underligt. När jag får lite mer tid ska jag definitivt aktivera mig fullt ut på Google+ (för visst, det ligger säkert något i det här), men så länge stora delar av mitt nätverk på Facebook fortfarande är där vill jag inte lämna dem och deras statusuppdateringar som, hur banalt det än må låta, faktiskt kommit att bli en både nyttig, rolig och betydande del av min sociala vardag.

Dessutom, som konsult inom sociala medier känns det aningen märkligt att så starkt signalera att jag överger världens största sociala plattform – särskilt som den fortfarande attraherar och fyller funktioner för företag som i alla fall jag inte lyckats uppfatta att Google+ gör.

Resonerar jag konstigt och konservativt? Och ni som dragit upp flyttskylten – hur resonerar ni?

Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår, så kan jag idag lika gärna plussa på med lite buzz kring Google+ (eller, ”The Google+ Project”, om rätt ska vara rätt) - Googles senaste tjänstmeteorit som slog ner i webbosfären häromdagen. Den är fortfarande inte officiellt lanserad, utan enbart tillgänglig för dem som lyckats knipa en invite. Dessvärre är jag (ännu) inte en av dem, men i flödet jag följer och bevakar finns ett par lyckliga få som redan hunnit testa runt och få ner ruskigt bra utvärderingsposter i bloggen.

Och, nej, de gör mig inte precis mindre intresserad av att få testa själv. Bara det att på sikt vara en potentiell utmanare till Facebook (vilket många som testat faktiskt uttryckt) får ju ögonbrynen att höja sig en en centimeter eller två. Inte minst tror jag att min kollega skulle växa samma cirka antal enheter (eller i alla fall ställa sig på tå) efter att nyligen ha yttrat ”Sedan kommer ju den mediala strukturen se annorlunda ut om fem år, Facebook kommer säkerligen inte vara störst” i Resumé och undra hur många som skulle försöka skövla ner den meningen i hans mun igen.

Å andra sidan har ju @Deeped en klar poäng i det han skriver i ”Vi som gillar att poka-gruppen” på Facebook

Nåja. Till det (näst efter pokandet) riktigt viktiga. Vem har testat och vem tycker vad om Google+? Här är ett par poster jag tycker ni kan läsa för att få koll:

• Google+ Project: It’s Social, It’s Bold, It’s Fun, And It Looks Good — Now For The Hard Part. I vanlig ordning, en must-read från TechCrunch! Matigt som sjutton, särskilt om du även kollar in de relaterade länkarna i slutet av artikeln.
• Stort test: Så här är Facebook-dödaren Google+ på insidan [Guide]
  Wolbers Worlds Fredrik Lyreskog (@FreddeGradde) har gjort ett riktigt ambitiöst test och inte minst arbete med att få ner sina tankar kring Google+ i ord. På svenska dessutom, vilket ju här i landet är ett….+.
• Google+
  Ganska kort, koncis och kärnfull beskrivning av olika Google+-funktioner (”+-”, dålig skriftkombo…) på Fredrik Näs blogg Sökoptimering. Liksom många andra tror han att tjänsten helt klart har potential att göra stor succé. En helt annan ganska rolig sak i sammanhanget är att om du Googlar Google+ (inga tautologier här inte…) så hamnar just det här inlägget förbluffande högt upp. Inte för intet att det ligger på bloggen ”Sökoptimering” alltså…
• Googles facebookdödare är väl bra, men vad är grejen med namnet?
  Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) tar ett något annat grepp och spinner loss kring själva namnet ”Google+”. Kort och skön läsning, inte minst Emanuels motivering till hela inlägget i sig: ”eftersom mitt jobb just nu går ut på att tycka om saker som jag ännu inte vet så mycket om, så gör jag ett försök”.
• Vem behöver Facebookdödaren Google+?
  Brit Stakston (@BritStakston) på JMW gör en intressant reflektion kring varför hon tror att Google+ inte kommer att ta kål på Facebook och varför det kommer sig att andra tror det.

Vad tror du om Google+? Och har jag missat några bloggposter som bara måste läsas? Disqusfältet är all yours!

Uppdaterat: Och KOLLA i kommentarsfältet. Börjar fyllas på av fler grymma länktips där!

För ungefär exakt (så skön tidsangivelse…) ett år sedan satt jag och nästan grät ikapp med Twitterflödet från Almedalen och svor att var det en enda sak jag skulle åka på den här sommaren (utöver Sweden Social Web Camp, midsommar i Delsbo, Storsjöyra i Östersund och förmodligen en tripp till Berlin – andra saker som faktiskt kommer eller redan blivit av den här sommaren), så var det Almedalsveckan i Visby. Twårarna var alltså varken av lycka eller ledsenhet, utan så nära ren och skär avundsjuka man kan komma.

Nu var det som sagt ungefär exakt ett år sedan och under den ungefärexakta tiden händer det hända en del. Till exempel hinner man byta jobb, starta upp en PR-byrå, börja driva ett digitalt frilanskollektiv och inte ha så många semesterdagar. Alls (vilket ändå är en #win att säga när det är juli och man är i den förstafas av mycket jag ändå är). Och även om Almedalssuget inte är mindre (tvärtom!) och säkerligen nyttan av att vara där, för mig, aldrig varit större, har jag lite för mycket att pyssla med på hemmaplan för att kunna fysiskt delta.

Däremot kommer jag och mina kollegor på Bloggbyrån i allra högsta grad att delta digitalt som ”blogg- och twitkorrar” åt fantastiska BloggplatsH12 – något som jag ju inte heller kanske hade trott för ett år sedan och som gör att det känns helt okej ändå att inte helt och fullt och fysiskt (skadat…) vara där.

Men du som verkligen kommer att vara där på plats – glöm inte att regga dig på Makthavare.se:s både snygga och smarta tjänst ”Vem är vem i Almedalen?”. Och du som är där och bloggar – regga dig för sjutton hos BloggplatsH12!

Vi ses i Almedalen! (typ)

Det har varit lite småtyst här på bloggen ett tag, och jo, det fins en anledning.

Har just nu ganska många ganska stora projekt på g, i lite olika konstellationer. Kommer förhoppningsvis inom kort att kunna dela med mig av fler stora nyheter, men börjar med den här:

Imorgon, torsdag 5 maj,  håller Medieinstitutet (yepp, skolan där ja en gång i tiden skaffade mig en utbildning inom Kommunikation Nya Medier) studentevent. Det vill säga – de grymma elever som nu flyger sin kos ut i arbetslivet visar under mingelvänliga former upp för vänner, familj, bransch och andra eventbesökare vad de går för.

Och, på schemat står det här:

Precis. Jag och Joakim Trolle har de dryga två senaste månaderna ägnat kvälls- och helgstimmar åt en ny webbtjänst som torde intressera alla som på något sätt är intresserade av kommunikation, media och webbutveckling. Nyfiken på vad det är? Men så kom och ta reda på vad det är vi smyger ut!

Vi är såååå i Beta, men jäkligt stolta över det vi har att presentera. Och vi vill med er hjälp göra det till en riktig grymmefin tjänst.

Läs mer om studenteventet på Facebook och gör oss ännu hellre glada (och lite mer nervösa…) över att se er där!

Startar veckan med lanseringen av en ny ickevetenskaplig vetenskap – Kryptolologin (se Kryptozoologi för referenser…).

Ursprung och sammanhang finnes i dagens bloggpost på Binero – en lite annorlunda galarapport från Guldägget 2011 (som jag själv här på TheJennie tidigare bloggat om här och här).

Önskar er en vårglad måndag och många lol:s!

Ja, det var ju denna där galan i torsdags (för femtionde gången i rad). Som jag förälskade mig i på plats och dagen efter förbannade på Facebook (med andra ord, precis som en riktigt bra gala ska behandlas).

Själva strössladet av ägg över förbannat duktiga kreatörer beskrev Mattias Åkerberg så bra redan igår att det bara känns galet att dagen efter dagen-efter försöka sig på att göra samma sak. Och vad det blev att mitt eget uppdrag (aka ”galaspanare” i Bineros namn) får du veta på deras blogg på måndag. Kan säga att en bra ledtråd är något i stil med det här:

Men missförstå mig rätt (j*vla märkligt uttryck btw…) – varken Binerorepresentationen eller galan var en skräckupplevelse. Tvärtom var jag sjukt glad över att texten som jag, bra mycket mer än Guldäggsgalan, förälskade mig i också fick det pris det mer än väl förtjänade (silver i alla ära, men guld hade heller inte varit fel). Ja, eller snarare den livsbejakande copywritern ska jag väl säga (fast honom har jag inte träffat, så vore att ta i att säga att jag blivit kär i honom…).

Och så blev jag sjukt glad över att få hamna vid samma middagsbord som en av mina blogghjältar Per Torberger, twalso known as @pellet. Vi firade vår IRL-premiär med att leka avatarkapare och tyckte att om det är någons avatar man ska kopiera så är det ju @pleasecopyme.

Sagt och gjort.

Blev extra kul när jag retweetade något som @pellet skrev.

Jodå, det rådde full förvirring där ett tag. Men som tur var har Mattias humor. Och nu har han fått tillbaka ensamrätten om sin avatar.

Största skrällen under kvällen var dock knappast en avatarkapning på balkong, utan (jag tror åtminstone en och annan hickade till) det Guldägg i kategorin Film som gick till Honesty (grattis!). Jesper Åström ruvar på vinnarreceptet, och ja, kanske är det inte svårare än så här?

”Well. The formula is actually quite simple. You work with some of the most devoted creative people you’ve ever been around, you hang around for a year or two and woops. There it is.”

Hur glad och förvånad man bör bli och hur många glas man potentiellt ska ha omkull när man vinner, har Honesty i alla fall garanterat på det torra (eh, ”torra”):

Har för övrigt redan en plan för nästa års femtioförsta kalas, så hoppas jag får anledning att gå då.

Ikväll väntar guld, gala, galant reklam och glada människor. Ja, och så ett gäng ägg förstås…

Det stora syftet med reklamarnas gyllene ägg är…

”…att lyfta fram Sveriges bästa kommunikation och föra svensk kommunikation framåt. Den kreativa standarden ska höjas. Det ska inspirera och ge mod till en hel bransch. Kommunikationsskapare ska vilja anstränga sig ännu mer och näringslivet ska uppleva den avgörande betydelsen av god kommunikation.”

För egen del blir Guldägget 2011 en premiäromgång och syftet bara aningen annat. Jag (eller snarare min uppdragsgivare för kvällen) hoppas att jag ska kunna förena nöjet med lite nytta också (…) och resultatet dyker förhoppningsvis upp på en vänlig blogg imorgon eftermiddag. Tills dess tänkte jag eventuellt hinna bekanta mig lite bättre med de nominerade bidragen.

Fast min personliga absoluta favorit, copynörd som jag är, är redan sedan länge utsedd (och råkar bara härligt nog tillhöra en av de nominerade i kategorin Tidningsannonsering) – ”Här är inte ditt liv” (Papercut).

Så sanslöst bra copy av Magnus Jakobsson på DDB Stockholm att vokabulärnerven i mig löper glädjeamok. Och jag hoppas verkligen att jag under kvällens  kommer få tokapplådera fler vassa bidrag….

Tänkte du också svälja ner den vassaste och bästa kommunikationen med trerätters, bubbel, babbel och fest ikväll så pinga mig gärna!

Tills dess bjuder jag på reklamfilm.

Precis som jag tjatade om på twitter igår, besökte jag lördagen till ära Lakritsfestivalen som hela helgen leker 600-kvadratsgranne (släng dig i väggen Teppanyaki!) med Vin & Sprithistoriska muséet på Hotell Norrtull i Stockholm.

”Oj så relevant för en blogg som den här…”. Tänker kanske du.

Och jo, lite relevant är det faktiskt. Inte minst för att jag fick ett presspass för att komma in där. Inte i egenskap av journalist, utan i egenskap av bloggare. Och jag tycker faktiskt att det är ett positivt tidstecken – att man kan lika gärna kan bli ”bloggackrediterad” som ackrediterad journalist. Och ibåda fallen komma in som ”press”. Journalistisk rapportering 2011. Kan ske på dn.se. Eller på en WordPressblogg som den här (eller den här. Jag gillar’t. Och jag gillar att arrangörer som Lakritsfestivalen är öppensinnade nog för att också vidga vyerna åt det hållet. Så. Nu ska jag ge en rapport också, åt denna där svarta festen som både bloggar och
Facebookar och lockar galna mängder folk IRL.

Drog med mig min kusin Maria, som inte bara är ännu större lakritsjunkie än jag, utan även är något så ovanligt som en entusiastisk, (ny)bloggande och (ny!)twittrande gymnasielärare. Liksom sjuhundraåttioelva andra lakritsfanatiker smakade vi på mer underbara saker än vad som är sötsaksmoraliskt försvarbart, men…

…intressantast av allt var nog ändå lakritsprovningen ”Vad är lakrits?”, som jag och åtta andra personer fick äran att delta i tillsammans med Mike Rässänen, bror till festivalarrangören, tillika ägarinnan av Choklad & Lakrits, Tuija Räsänen (som på grund av sjukdom inte själv kunde hålla i smakkalaset). Får du chansen att göra en liknande provning kan jag verkligen rekommendera det. Och här har du faktiskt möjlighet att vinna en!

Inte bara har jag nu fått testa det som påstås vara världens finaste, renaste lakrits (från Kalabrien i södra Italien), utan även gnagt på lakritsrot (som avger smak först när den blir blöt), doppat tungan i anispulver (typ sånt som används i Ouzo för sin påstådda bra matsmältningenseffekt), lakritsextrakt (starkt, gott), salmiak (det som alltid används i saltlakrits och framställs av ammoniumklorid, japp….ammonium + saltsyra….), 100% lakritsrena pastiller, glutenfri(!) chililakrits (ska glädja min mamma med denna rismjölsfröjd snart – som ”hardcore-allergiker” hon har inte kunnat äta lakrits på drygt 30 år…). Fast lika spännande som avsmakningen var, var givetvis berättelsen till den. Här lite lakritsfakta (axplock från 45-minutaren) för den det intresserar:

• Svenskar äter i genomsnitt 1 kg lakrits per person och år (av totalt 17 kg godis per person och år…). Endast i Holland och Finland konsumerar man mer lakrits.
• 2/3 av svenskarna fördrar saltlakrits (jag är en av dem!), vilket är unikt för Norden.
• Turkisk peppar har blivit utsedd till svenska folkets favoritlakrits 2011. Därefter kommer i tur och ordning Djungelvrål (love it!), Kookaburra (google it…), Hallonlakritsskalle (sägs med sina drygt 269 000 fans, vara  Sveriges största ”godisfansida” på Facebook), Salt sill, Balkar, Pipor, Ahlgrens bilar och däck, Fazer sötlakrits och slutligen Häxvrål.
• Lakritsoten användes ursprungligen som medicin och såldes länge på Apoteket (rekommenderas ej till gravida, barn eller personer med högt blodtryck, men sägs däremot vara bra för magen och funka som medicin för personer med lågt blodtryck = lucky me!).
• Största användningen av lakritsrot sker inom tobaksindustrin (ca 90 % om jag hörde rätt). Anledningen är bland annat att lakrits binder fukt vilket hjälper till att fördela smaken jämnt och att det är blodkärlsutvidgande, det vill säga hjälper nikotinet att tränga längre in (= poor me, även om jag är på slutar-spåret nu…).
• Lakritsroten har ett eget socker som är 100 gånger sötare än rörsocker. Vi snackar alltså snabb energi! Hejdå kaffeintablett. Hej rot?!
• Lakritschokladen (alltså, lakrits och choklad i ett) kom till Sverige först för cirka två till tre år sedan. Den har sitt ursprung på Island, där den i sin tur sägs ha uppkommit genom att isländska barn virade lakritsremmar runt sina chokladkakor (vilket någon sötsugen entreprenör måste ha uppmärksammat…).
• Den största lakritsrelaterade olycka som enligt Mike Räsänen rapporterats i Sverige (åtminstone Stockholm) var när två finska damer akut fick åka in till SÖS efter att under en Finlandskryssning tillsammans konsumerat 3 kg lakrits på väldigt kort tid….
• En lakritsrot kan bli 10 meter. Lång eller kort är den i alla fall salivutsöndranden och sägs vara en bra vän i öknen.
• Om Facebok vore en lakritsrot skulle… Nej. Jag skojar bara.

Fler svarta fakta får du här. Några egna helt ovetenskapliga (men inte desto mindre sanna) observationer är att:

• folk kan seriöst köa i över en timme för att gå in och tokträngas bland mängder av människor och salmiak i en saligt härlig röra
• ekotrenden slår igenom överallt, även på lakritsfronten. Många av utställarna erbjöd ekologiskt och ”100% rena” alternativ.
• lakrits är inte bara något man äter. Det är något man kan ha i öronen (smycken), i håret (schampo, balsam), på kroppen (massageolja), i levern (….eh, likör), på händerna (handtvål) med mera. Alltså, man kan (ledsen Mats och Bengt och Helena och Jack och ni andra jag träffar den dagen, mitt hår kommer inte dofta salmiak på måndagsmötet).

Kan du inte få nog av det svarta gomguldet, kan du till exempel spana in TV4:s morgonsändningar från festivalen igår. Eller följa lakritspsykopater med värre diagnos än jag själv och min kusin, till exempel @lakritsfest (<— namnet ”Sal Miak”, som man kan läsa under Twitterprofilen, roar en banalbloggare som jag…) och @lakritslobbyn. Ja, eller så kan du ju faktiskt själv besöka Lakritsfestivalen. Den håller även idag öppet på St:Eriksgatan 119 (gå av vid St:Eriksplans t-bana och följ bara de svarta ballongerna. Du har till klockan 17 på dig, men som sagt – räkna med kö.

Idag var inte igår. Kunde inte bloggsammanfatta förmiddagen som igår eftersom jag helt enkelt inte var på plats på förmiddagen idag (oväntad jobbprio, sh*t happens). Och eftermiddagen fick inte heller en bloggrubbe som gårdagens på grund av 1. mer parallellt jobb och 2. dagen-efter-skumpa-seghet (som alltid lyckades jag mellan mingel, mousserande och mumsbitar på den sköna Pontus By The Sea-efterfesten igår glömma bort att det fanns en morgondag, men det var det i vanlig ordning värt).

Dagens förmiddag tänkte jag ta igen via streamningarna (grymt jobbat av @danehav!), och eftermiddagen återger jag nedan bara väldigt, väldigt kort. För mer fascinerande rapportering, besök till exempel bloggen á la @deeped som imponerande bra sammanfattar Webbdagsdagen här (referat av Cybercom och ”Creunaduon”),  här (”Positioneringsspåret” med Future Position X, ESRI och Jung von Matt) och här (referat av dragningen från möbler.se, paneldebatten med webbrepresentanter från Mathem, Ving, Sveriges Radio, Göteborg & co samt Socialdemokraterna).

Själv log jag som godast åt Jung von Matts presentation (imponerande kampanj de gjort med ”Mini Getaway” – varför utnyttjar inte fler företag och reklammakare positioneringstjänster och GIS??), blev mest open source-peppad av Björn Orrenius och Maja Hägerbro Remén från möbler.se, skrattade högst åt dagens utan tvekan bästa citat som nog ganska oplanerat (och grodrelaterat) levererades av Magnus Höij som en kommentar på att Ving.se:s Lisa Rönnberg var gravid: ”det var ingen överraskning för din man eller så?” samt blev (i vanlig ordning) mest imponerad av Joakim Jardenbergs presentation ”Internet om fem år” (<— hela preson hittar ni, förstås, på hans blogg) – kan vi enas om att han är webbsveriges bästa talare?! (@jocke: Stämpla dig själv i pannan med din tack-till-talaren-gåva, one thumb up-varianten förstås).

På Internetworlds Facebooksida har redaktionen en schmutt samling länkar till både eget livebloggande, andras (bland andra mina, wohoo!) bloggposter, Flickr-album med mera. Och på Bambuser hittar ni i stort sett hela konferensen (minus det bästa med konferensen – minglet…) streamad.

Mitt spontana betyg är – om jag, som jag tror att Magnus Höij gärna vill att jag ska (…), måste välja mellan ”tumme upp och ”tumme ner – en tumme upp. Kan i ärlighetens namn inte säga att jag lärt mig så mycket nytt alls (efter x antal webbkonferenser börjar det nu, tyvärr, kännas som att man redan hört det mesta av de bästa). Men å andra sidan tror jag inte att jag tillhör den prioriterade målgruppen för #Webbdagarna. Att hålla låda på Stockholm Waterfront var hur som ett klokt val – lokalen är imponerande och ger hela konferensen en skön atmosfär. Däremot är det katastrofdåligt att ett nybyggt kongresscenter inte kan leverera bättre nät (#WiFiFail är bara förnamnet, fet ”dislike” på det). Tycker till och med att det, i väntan på det sladdlösa samhället (…) borde finnas eluttag i varje stol och laddningsstationer för mobiler etcetera, men det hör måhända till en annan bloggpost.

Hade jag en likestämpel skulle jag i alla fall göra flest tryck på de som jag efter dessa två dagar tycker förtjänar mest credd – arrangörerna! Mycket bra jobbat från morgon till kväll med ett mingelvänligt event som uppmuntrar till nätverkande. Tack!