Hej, här har du en erfaren skribent och konsult inom kommunikation och sociala medier!

Homecoming.

Hej (igen)!

Roligt att du hittat hit.

Jag är en driven och engagerad skribent, strateg och projektledare som lever mitt liv i sociala medier – både på jobbet och privat. Är utbildad journalist och copywriter med hjärna och hjärta på rätt ställe när det gäller människor, internet och kommunikation. Var bland annat grundare av Bloggbyrån och nominerades både 2013 och 2014  till Cision PR Influencer Award som ges till den person inom PR och kommunikation som under året haft störst inflytande.

Kommer senast (2015-2016) från News55 där jag arbetade som redaktör och projektledare med ansvar för PR och spridning av innehåll i sociala medier. 2016 kom jag tillsammans med David Stark ut med boken Sveriges roligaste tabbar (Lind & Co). Och sedan januari 2017 är jag stolt partner i Pug Förlag, som ger ut humor- och faktaböcker med koppling till personer och ämnen som engagerar i sociala medier.

Vill du veta mer om mig gör du nog bäst i att googla mig.

Jag hjälper ditt företag att bli sitt bästa i sociala medier! Och jag skriver förbannat bra. (Dessutom är jag ödmjuk, true story).

Behöver du hjälp med att bygga relationer, vara relevant och förvalta engagemang hos de människor som betyder mest för just ditt företag? Söker du någon med lång och bred erfarenhet av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet?

Jag finns tillgänglig på frilansbasis och hjälper dig mer än gärna med bland annat:

  • Analys och strategi 
  • Bemötande och bevakning
  • Idéer, innehåll och koncept
  • Rådgivning, utbildning och inspiration (workshops, föreläsningar).
  • Copy/textproduktion (såväl redaktionell som kommersiell.)

Hör gärna av dig till mig för att se hur vi tillsammans kan hjälpa just dig, ditt företag eller din organisation och komma igång eller komma vidare på den sociala webben. Eller för att ”bara” få ihop en riktigt bra text.

 

 

Några meningar om meningen med skiten

Alltså, jag är nog inte sämst i världen på att läsa böcker. I perioder av mitt liv har det varit den bästa, dagliga sysselsättningen. Och egentligen tycker jag nog fortfarande att det är få ”konsumera-aktiviteter” som kan mäta sig mot att låta sig slukas av en bok. Men (klart det skulle komma ett men), numer kommer de där perioderna alltmer jättesällan. Blame it on the Internet. Eller jobb. Eller jag vet inte. Men beställa böcker till mig själv, det typ gör jag inte, kommer liksom inte ens på tanken.

Tills för nån vecka sen. När jag upptäckte att en av mina favoritbloggare (blame it on the Internet….), som jag också ganska nyligen bloggade om, var klar med sin bok nu och att Meningen med hela skiten gick att förbeställa. Så det gjorde jag.

Och efter att ha jobbat till tonerna av MP-podden ”Kaffe och bulle med Gustav Fridolin” och det avsnitt som just gästas av Nina Åkestam (för er som inte orkat klicka länkar – det är alltså hon som är bloggaren som skrivit boken), är jag inte desto mindre sugen på att vidga pupillerna till den här skönheten som fyllde dagens brevinkast:

Signerad och hela skiten också.

Jag funderar ganska mycket över det där med balans. Över svårigheterna att hitta något slags lagomtillstånd. Över att inte tänka ”hundratusen procent eller inte alls”. Över avunden över alla som verkar tyckas fixa det där. Och samtidigt förälskelsen i just obalansen – i hängivelsen, i hundratusen-satsandet, i nästan-botten-skrapet och sedan vändningen och vägen upp igen.

För mig gäller det balans, eller obalans om man så vill, i det mesta. Men ganska mycket funderar jag förstås på det i samband med mitt jobb  i synnerhet (tidigare var det plugg) och prestation i allmänhet.

Meningen med hela skiten handlar om en person och en generation som inte riktigt får ihop sina arbetsliv. En generation som hastar fram utan att ha en chans att hinna tänka på de viktiga frågorna [...]. Det är en berättelse för dig som känner att livet bara spinner på [...]”.

Inte för att jag inte oftast får ihop mitt arbetsliv. Eller aldrig tar mig tid att reflektera över sådant jag tycker spelar roll. Eller är fast i tanken att livet springer ifrån mig.

Men det drabbar mig då och då (eller om det är så att jag kanske låter mig drabbas), mer eller mindre, ibland av delar och ibland av allt. Och därför tänker jag att jag kanske är en sån som den här boken är för.

Och om inte så kommer jag i alla fall få plöja 220 sidor riktigt välskrivna ord. För att välja sina ord, det kan hon ju, Nina.

Och så ett PS. Det här med #Blogg100, kan väl efter lite velande och (igen) några dagars icke-bloggande konstatera att jag droppat ur. Och att apropå det här med lite ”lagomtillstånd” är det kanske inte världens ände ändå. Får se det som att det var en ruskigt bra kickstarter. Och att jag ska försöka fortsätta blogga ofta, om än inte varje dag. På Bloggbyrån däremot håller vi fortfarande dagligen igång bloggen. Nu senast med tips för twittrarn00bs, för den det intresserar.

På jakt efter WP-tema, tar gärna emot tips!

Om någon råkat läsa min blogg en längre tid, och verkligen gjort det via min blogg (typ alltså inte via en RSS-läsare), har den eller dem kanske ett hum om att såsom bloggen ser ut nu har den inte sett ut tidigare.

På grund av ett i WordPressvärlden lastgammalt tema (som jag dock gillade väldigt mycket) var det en mängd funktioner som plötsligt inte längre ville hänga med, så jag blev igår ganska akut mer eller mindre tvungen att byta tema för att kunna få ut något alls här på bloggen.

Frågan är nu vilket WP-tema jag väljer? Rådande tema är okej, men inget jag älskar (därav inget jag lagt särskild energi på att anpassa). Däremot får det gärna vara simpelt. Tänk: bloggflöde i fokus, sidomeny med arkiv, kategorier, ett par widgets och bloggroll, toppmeny med listning av max fyra undersidor. (Teman som Twenty Fourteen, som jag egentligen diggar, går bort på grund av är inte alltid så bildfokuserad här).

Kan och ska förstås också göra min egen research, men tar gärna emot tips om du besitter något!

Det här är dag 68, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Odlar orden på annan plats i dag

Jo, har typ förbrukat mitt ordförråd annorstädes i dag. Är du intresserad av mitt ganska långt formulerade perspektiv på aktualiteter som sociala medier, mobila enheter, asocialisering och teknikstress hänvisar jag därför till Bloggbyråbloggen.

Det här är dag 67, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Att inte gå i mål – #Blogg79

Jag gick inte i mål. Kom inte ens halvvägs. Och det är skit för jag hatar att inte gå i mål, inte slutföra. Men så är det ju ”bara” Blogg100 det handlar om, det jag pratar om. ”Bara” för att när livet blir kritiskt måste man se det så: fokusera på bara det allra viktigaste just då. Som när det kommer till kritan oftast kokar ner till väldigt få saker.

Och det är det jag har gjort de senaste sisådär 21 dagarna. Det enda jag faktiskt kunnat göra. Vi har en enda riktigt obligatorisk regel på byrån jag är med och driver, och det är att hälsa och familj, oavsett allt, alltid ska gå först. Och det är den regeln jag helgat.

Nu är det lite mindre kritiskt det som var. Hunnit jobba ikapp det som ”helgetiden” kostade. Så nu hoppas jag kunna vidga det där som är viktigt, vilket innebär att åter göra sånt som, när det just kokar krita, är lite oviktigt (det gör jag ju redan). Som att blogga mer igen, även här. Inte oviktigt på det stora hela, inte alls, och det vet ni att jag tycker ni som känner mig, men allt är ju som det så vackert heter relativt.

Blogg100-loppet är ju lite kört, åtminstone enligt de reglerna. Men jag hoppar på här och nu igen. Och så hoppas jag att jag håller takten fram till allmän målgång. Blogg79 får jag väl kalla det – om jag räknar rätt – det jag härefter deltar i. Hoppas alltså fortsätta som vanligt, fastän mycket inte alls är som vanligt, i morgon igen.

Det här är inlägg *60 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014, och där vi fortfarande inte missat en enda inlägg. 

*typ.

 

Billogram, Garnison och Guillemin. Och Aschberg. Och lite annat. Atjoo!

Prosit. Men först bara: Ja, jag vet. Det här inlägget skulle ha publicerats i förrgår. Och på det ett till igår. Vilket det också hade gjorts om inte ett visst webbhotell fått för sig att tillfälligt parkera alla mina domännamn och göra bloggåtkomsten obefintlig… Ordningen återställd nu. Men bara för att förklara den temporära men ack prekära oordningen i mitt blogghundrande.

Å andra sidan var inte heller det jag tänkt blogga i förrgår av någon omvälvande karaktär. Snarare hade jag nog tänkt skriva att min skämt-och-blogg-åsido-status är fortsatt quo. Men att små nyheter och upptäckter i min digitala vardag ändå livat upp.

Som att faktureringstjänsten Billogram lanserat en app.

Eller att bloggen lyx.se gjort mig varse om att gamla Garnisonen (där jag bland annat tillbringade mina Journalisthögskole-dagar) i augusti ska bli värsta K-märkta restaurangkonceptet, som in sin tur bjuder på resan fram till öppningen via Instagram. Naggande goda nyheter för en nabo som gärna ser kvarteren vakna till lite mer.

Eller att society6, denna underbara plats där man kan klicka hem konstigheter att tapetsera typ hela sin vardag med om man så vill, nu också golvar de flesta med sitt mattutbud. Skrattar lite extra befriande åt Greg Guillemins konstserie ”The Secret life of Heroes”, men nöjer mig så länge med runtklick. I typ en evighet. Som det så lätt blir på society6. Kommer lätt monstershoppa där någon dag.

Igår blev jag ordentligt sjuk. (Ja, igen. Long story. Som jag säkert skulle ägna ett helt inlägg åt att bara babbla om i sig. Om det här nu var den typen av blogg. Vilket jag aldrig riktigt tänkt att det ska vara). Så även om jag kunnat hade jag nog bloggat bristfälligt då med. Typ kanske resonerat lite kring MTG:s nya program #Trolljägarna där Robert Aschbergger sig ut i den vildmark som är internet för att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer”, som hade premiär i veckan, och som inte helt oväntat stött på patrull.

Inte alla tycker att metoderna i programmet helgar målet, att det tvärtom bara föder nytt hat, och vissa förstår inte varför man kallar mobbare för troll (kanske att det skulle behöva förklaras i programmet, att det inte är trollskogstroll vi pratar om, utan en relativt vedertagen slangterm för att beskriva människor som beter sig på ett visst sätt på internet).

I SVT:s Debatt gick också diskussionerna heta om programmets vara eller icke-vara, blandat med lite mer sansat prat om hur till exempel polisen kan bli bättre rustade att hantera näthatet, dess utövare och offer. Intressant. Och förstås en inte alldeles enkel diskussion. Och medan jag på det stora hela tycker att initiativ som det här är mer sympatiska och tar ett större, mer långsiktigt grepp om hela problematiken, tror jag även att sådana här mer ”drastiska grepp” som #Trolljägarna väl ändå måste sägas vara, fyller sin funktion. Sådana som synliggör och tydliggör att handlingar, oavsett var de sker, har konsekvenser. Det tror jag det finns många som kan behöva påminnas om.

Och så idag då. Snäppet sjukare än igår, vilket är mer än betydligt snäppet tråkigare eftersom det att döma av ljuset som tränger genom persiennerna, varit bortom snäppet fantastiskt väder i dag. ”Kul”. Läs-kolla sig igenom ”17 Swedish Secrets That Will Boost Your Career” gör ändå sitt snäpp för ledsna mungipor (dock tveksamt om det verkligen gör det allra minsta för sin karriär). Hur som, punkt 14 har jag ju full koll på…

Och nu helg. Och sen fortsatt bloggande (kanske till och med tillfrisknande!) som om ingenting hänt. I hope, I hope.

Det här är inlägg 32, 33 och 34 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

Skämt åsido

Allt är inte ett skämt i dag. Somligt är det, och delar av den digitala skämtuppställningen har jag bloggat om här. Men allt är som sagt inte inte på riktigt, och inte i närheten av roligt, och då stukar sig skrattnerven liksom lite på fingertoppen när man försöker att fortsätta lyfta lustigheter. Eller egentligen vad som helst. Blogg och sociala forum och det ena med det elfte som jag älskar och predikar – ibland behövs man mer någon annanstans. Och tur är väl egentligen det.

Det här är inlägg 31 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad (och i morgon är en annan dag, kanske just i dag värt att påpeka). Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

 

Dagens media

Mycket sjuk = mycket tid för media (och dessvärre ingen tid för det jag egentligen skulle ha gjort). Så i dag har jag…

läst ikapp lite på Nina Åkestams blogg pga fan vad hon är bra. Lev och låt leva liksom. Amen.

...lyssnat på 1. Senaste avsnittet av Kommunikationsklubben pga David Orlic är med och han är en smartskalle med sunda bygga-byrå-värderingar och som just nu gått på intressant tjänstledighet och 2. Deeped och dottern Amanda som pratar unga och sociala medier pga intressant och kul och pga är för gammal för att hänga med utan att lyssna på och lära av en yngre generation.

tittat på 1. första avsnittet av Welcome to Sweden pga fint litet skådisartelleri och pga följt seriens skapare tillika huvudkaraktär twittra om det en längre tid. (Kommer att se avsnitt 2, ja). Och 2. Klipp som till och med får fladdrande hårstrån på Odenplan (och definitivt min egen busshållplats) att blekna:

Det här är inlägg 22 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014. Eventuella felstavningar och andra wtf:s bortförklaras i dag med bisarra grader feber osv.

I need some sleep feat. Minecraft

Den här nedan är långt ifrån vad jag skulle kalla en snygg musikvideo. (Vem pratar förresten ens längre om musikvideos? Och vem kollar egentligen på dem?). Men jag litegranna älskar låten, särskilt i ett sådant här typ av musten-ur-tillstånd. Och bara för att förtydliga, för dem som faktiskt skulle råka lyssna på låten och titta på m-u-s-i-k-v-i-d-e-o-n: jag är alltså inte det minsta olycklig, bara väldigt, väldigt trött.

Att jag just väljer den här inte så snygga videon bland alla många varianter som finns att tillgå av sovdängen på Youtube, är ändå inte helt en slump. Det är något med Minecraft som fascinerar mig. Kanske framför allt det faktum att så väldigt, väldigt, väldigt många ungar typ över hela världen – det har jag fått bevisat för mig  – älskar det. Och att jag verkligen inte riktigt kan förstå varför. I teorin, visst, men… Jag är antingen (antagligen) för gammal. Eller för byggoentusistisk. Eller för grafikestetiskt lagd. Eller bara alldeles för lätt uttråkad av saker jag just inte förstår. Men spelglädjen i praktiken här övergår mitt förstånd.

Och tänker samtidigt, just därför, att just den här videon ska hjälpa mig somna lite ännu bättre.

Ett relaterat PS dock, för den som faktiskt är lite mer olycklig. Eller åtminstone rädd. Och framför allt är ett barn som ännu inte börjat röka. Och, som ungefär alla andra, fattar och älskar spelet: Just nu testar Non Smoking Generation möjligheterna med att nå barn via Minecraft, genom sin tillfälliga psykologklinik – ”fear clinic” – inne i spelet. Förstår jag den här intervjun i TV4 Nyhetsmorgon rätt pågår försöket ett vecka till, för den som vill (tipsa sina barn om att) testa. Finns också att läsa mer om bland annat i Internetworld.

Det här är inlägg 11, postat i elfte timmen i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014. Men framför allt, sov gott. Hoppas vekligen få göra detsamma.

Kan inte blogga om det jag gör, men nog väl om det jag önskar göra

Är mitt inne i någon slags… ja, skulle inte kalla det kris-, men nog väl ”större hantering av plötslig och massiv realtidskommunikation”. Intressant, utmanande och – bloggovänligt. Det vill säga, icke särskilt bloggbart på grund av relationer och affärsetik och inte minst på grund av ”hantering” (det vill säga, måste jobba framför blogga).

And that´s all I have to say about that.

Nåja, inte riktigt, men nästan. Det väldigt lilla korta jag kan säga about that är att herregump vad det är viktigt med omvärldsbevakning. Den i sig är inte detsamma som en beredskapsplan (snarare en del av den). Men vad tacksamt vilket måste det är att ha den på plats, om och när det smäller eller bara skräller till – i vilken än riktning, positiv eller negativ – kring något eller någon som får folk att prata.

Några jag hoppas (eller ja, faktiskt vet) har sin omvärldsbevakning på plats är helt för övrigt SJ, och gärna just i dag. Då kanske de nämligen snappar upp och tar till sig av idéerna som Sofia bjuder på.

Inte för att jag själv åker tåg särskilt ofta. Undantaget tunnelbana skulle jag våga påstå att det händer på sådan sällannivå att man kan kalla det aldrig. Men skulle inte ha det minsta emot att precis just nu kliva in i ”Friskvårdsvagnen” (deluxvarianten dårå, band och hantlar får gärna vara just i dag).

Och sen skulle jag gärna ta helg.

Det här är inlägg 9 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.