Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det ”proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas ”ohlife”.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha ”the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till ”jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

• kunde (återin)flytta in i min nyrenoverade lägenhet och fick in ett elpiano vilket räddade en del rastlösa nattimmar.
• lanserade Frilanskollektiv.se tillsammans med Joakim Trolle (still very in beta, ”vi ska bara”, också vidare).
• träffade Mats Lindborg den fantastiske (skojar inte) och startade tillsammans med honom Bloggbyrån, som sen blev tre och sen fyra personer och som jag gjorde en massa kul och uppskattade kampanjer och annat ihop med, som till exempel Anti Scampi och Bloggkärlek.
• gick på Guldäggsgalan och bestämde att inom ett år vara med på en liknande gala. Som nominerad. Vilket också hände.
• mötte våren i Paris.
• flyttade in på Coffice och fick kändisspotta en del på arbetstid.
• köpte en ny Mac, sålde min iPad och tappade min iPhone i toaletten.
• gjorde en kul sommarbloggserie åt Binero om hur olika företag jobbar med sociala medier.
• firade mitt livs galnaste midsommar (igen) med några av världens bästa människor.
• lade handen på ett bastuaggregat.
• nästan var i Almedalen och absolut var på SSWC (och fick sova i ett rum)!
• TV-twittrade och snackade lite med Måns i Allsång på Skansens guldsoffa.
• förlorade min absoluta favoritjeansjacka. I Bingo Rimérs studio. (still in Bingo Rimérs studio, ”jag ska bara”, också vidare…).
• hängde oförsvarbart mycket på ungefär vartenda ställe på hela Södermalm, men extra oförsvart mycket på Babylon, Indigo och Ljunggrens takterass.
• minglade, festade och dansade mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt, många gånger om, och träffade fler sjukt roliga personer än jag trodde fanns.
• hittade en ny världsbästa frisör på Ekman Hair (men snälla, snälla Ekman, döda er sajtmusik).
• började föreläsa en hel del om olika aspekter av den sociala webben, för sköna människor på bland annat Medieinstitutet, Företagsuniversitetet, Nobel Media, Berghs och Svenska Spel.
• sov ett helt år på en luftmadrass (”bara tillfälligt”,”jag ska bara”, också vidare…).
• började (och tyvärr också slutade) dansa salsa.
• gick på mitt livs andra hockeymatch och hejade givetvis och helt logiskt på Tingsryd.
• gjorde det som så många andra också gjorde: spelade Wordfeud, checkade in på 504 platser, taggade och pokade folk, Hipstamaticade och Instagrammade och bloggade och twittrade litegrann samt lade till 221 vänner och deltog i 65 evenemang på Facebook.
• grät över tragiska världshändelser, men tack och lov och årsovanligt inte över någon eller något som berörde mig personligen

År 2012 hoppas jag blir året då jag, utan inbördes ordning (eller, jo, lite):

• slutar röka, börjar träna, lär mig dricka öl och blir lite, lite bättre på att gå och lägga mig i tid, laga mat och vattna mina stackars blommor.
• köper en riktig säng (nära nu).
• får åka mer snowboard (nära nu).
• tjänar mycket pengar och har en blandning av roliga, kreativa, lärorika och betydelsefulla uppdrag.
• får ha en riktig jävla pang-30-årsfest i februari med typ alla jag tycker om.
• reser till Berlin. Och New York.
• kanske gör något mer av Subtilt. Eller någon av alla andra ”textprojekt” som ligger i högar i kartonger och skulle kunna göras något av…
• får tid till att få till det som fattas på Frilanskollektiv.se.
• plockar hem ett branschpris av något slag, för någonting
• flyttar till Söder
• får vara frisk och glad med människorna runt omkring mig som också får vara friska och glada.

Såklart har jag en hel del andra förhoppningar också, men man ska ju vara ”personlig och inte privat” och yada yada.

Är hur som otroligt tacksam över det här året, och i vanlig ordning är det inte prylarna jag köpt, maten jag ätit eller något annat potentiellt minnesvärt som jag mest kommer ihåg eller som haft störst betydelse för att dygnen varit all over ganska lyckliga – det är personerna och relationerna som är the shit. Är så jävla lyckligt lottad över att ha så mycket fantastiska vänner, arbetskamrater och tokbra familj runt omkring mig och ska jag dedikera mitt Tack för 2011 till några, är det tveklöst er.

Önskar avslutningsvis alla en härlig nyårsafton och ett makalöst Gott Nytt 2012!

Här en ”truddelutt” jag plockade upp på Facebook av Fredrik Marcus igår: något att komma i stämning med inför kvällen.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Alltså, dessa blogginlägg som skrivs bara för att ursäkta oskrivna blogginlägg. Hatar dem, ändå är det inte första gången jag kommer att göra mig skyldig till ett här och nu.

Det börjar bli ganska längesen nu som den här bloggen var högaktiv, och jag känner att det kräver några förklarande ord (om inte för någon annans skull så åtminstone för min egen).

Men först och först, för att inte väcka några tvivel: Nej. Jag varken har slutat eller tänker sluta blogga. Vore ju fantastiskt korkat om man ganska nyligen startat en byrå som kallar sig Bloggbyrån. Dock är det ironiskt nog precis just det – att jag nyligen startat en byrå som heter Bloggbyrån – som gör att mina egna bloggar blir lidande.

Att starta byrå är ett sjujävla arbete har jag upptäckt. Ett sjujävla roligt arbete, men dock. Arbeit, arbeit. Som tur är är jag inte själv, och jag och Mats har lagt underbart många timmar på allt från att formulera värderingar, presentationer, mallar och hundraelva ibland galna, ibland tråkiga dokument till att resonera kring nytänk kring företagsorganisation och hur man bygger en byrå som funkar strålande såväl internt som externt och bollat och pitchat och (hej, det är därför vi finns kvar) fått igenom stundom smarta, stundom skruvade idéer och bla bla bla…

Simultant har vi måstat och fortsätter förstås att träffa och tala om för folk att vi finns, skapa förståelse för vad vi gör, bygga relationer och, förstås inte minst, skaffa oss uppdrag. Det i sin tur förutsätter massor av (spännande!) möten, telefonsamtal, mail, bloggposter, Facebookstatusar, tweets och mingel och you name it.

Det har vi gjort. Och det gör vi (och nu är ”vi” inte längre bara två utan sedan ett bra tag tillbaka fyra och det i sig säger kanske också något om att ja, vi börjar se riktiga resultat av alla ”arbeit arbeit”-timmar).

Utöver det har jag också simultant börjat beta av (obs, misstolka ej, tycker det är skitkul) ett flertal föreläsningsuppdrag som ska löpa över hösten, om allt från Omvärldsbevakning, Personligt varumärkesbyggande och PPP (Privat, Personligt, Professionellt) till Företagsbloggande, Social Journalistik med mera.

Och ja, där har vi mina ”praktiska anledningar” till att bloggandet här får stryka på foten lite. Men, lika mycket som bloggen måste slåss om tiden, slåss den med vad den egentligen ska innehålla. Den nisch jag tidigare haft – att rapportera, analysera och fundera kring webbkommunikation och nyheter och tjänster på den sociala webben – gör jag nu alltmer genom länkar och kommentarer, i första hand på Facebook och Twitter och ibland, när det känns mer relevant, internt för mina Bloggbyråkollegor på Yammer eller vår internblogg (japp, vi har en sån, och den är en av våra bästa investeringar!).

Att samla intressanta länkar, typ bli en Blänkare, är något jag funderat över. Men dels tycker jag att andra redan gör det så bra (Emanuel Karlsten och Jerry Silfwer är i skrivande stund två av mina favoriter), dels är det inte riktigt den nischen jag vill ha.

Så, har du tips eller önskemål, högt och lågt, kring vad jag borde skriva mer om (eller helt enkelt skriva om…) så välkomnas de! Börjar liksom bli trött på att låta bloggen suga marinad.

Ja, var mest det jag ville ha sagt. Under tiden fortsätter jag att åtminstone jobba med bloggar, uppdatera Bloggbyråbloggen (alltid något…) och förstås läsa andras bloggar. Bland nyupptäckta favoriter, och lite utanför den bloggsfär jag tidigare varit helt insnöad i – Fredrik Backman och Hej Sonja. Gör mig inte alltid klokare, men ofta på förbannat bra humör. Och det är väl någonstans däremellan jag tror att jag också vill sträva med den här bloggen – bidra till en gnutta klokhet men inte minst en good mood.

Related posts:

1. Låt mig presentera Bloggbyrån Tycker du att det är lite för tyst här? Då...
2. Hipp hurra! #twingly5 Idag är det konferens/partaj i Linköping. Twingly fyller 5 år...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Har just nu ganska många ganska stora projekt på g, i lite olika konstellationer. Kommer förhoppningsvis inom kort att kunna dela med mig av fler stora nyheter, men börjar med den här:

Imorgon, torsdag 5 maj,  håller Medieinstitutet (yepp, skolan där ja en gång i tiden skaffade mig en utbildning inom Kommunikation Nya Medier) studentevent. Det vill säga – de grymma elever som nu flyger sin kos ut i arbetslivet visar under mingelvänliga former upp för vänner, familj, bransch och andra eventbesökare vad de går för.

Och, på schemat står det här:

Precis. Jag och Joakim Trolle har de dryga två senaste månaderna ägnat kvälls- och helgstimmar åt en ny webbtjänst som torde intressera alla som på något sätt är intresserade av kommunikation, media och webbutveckling. Nyfiken på vad det är? Men så kom och ta reda på vad det är vi smyger ut!

Vi är såååå i Beta, men jäkligt stolta över det vi har att presentera. Och vi vill med er hjälp göra det till en riktig grymmefin tjänst.

Läs mer om studenteventet på Facebook och gör oss ännu hellre glada (och lite mer nervösa…) över att se er där!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Nåja. Hur som så tänkte jag att jag skulle dela med mig lite utav vad denna helgen hittills bjudit mig – vilket är webb, sång och framförallt vänner som varit vänliga nog att dela med sig av sina webbsmultron:

• Den lilla ödmjuka förfrågan som blev ett kollaborativt rör-vem-som-helst-till-tårar-projekt (jo, jag har köpt låten, ganska dyrt dessutom. Men min favorit är inte slutversionen, utan solostycket ”but this was my favorit”). Sharing-is-caring-tack till Mats Lindborg!
• Ryska nationalsången. Som den låter om man är svensk (självklar lystring efter en nattvisit på KGB). Sharing-is-caring-tack Mario Frost (som för övrigt har en blogg to-die-for av skratt)!
  




• Bloggposten som i allmänhet sjöng bäst i min reader i helgen: ”School of getting famous #004: be mysterious”. Tack Studio Total!

Men mitt största halleluja moment består i det faktum att det, som gatumusikanterna bevisar, äntligen verkar ha blivit vår ändå!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

En intressant nisch inom apputveckling är (iphone- och iPad)appar som riktar sig till barn. För en liten tid sedan hade jag nöjet att, åt tidningen Mobil:Business, intervjua Björn Jeffery och Johan Ronnestam som båda, på varsitt håll, är engagerade i detta. Den första av dessa intervjuer, den med Björn och Toca Boca som lanserat sina två första spel idag, finner du nu publicerad på Mobil:Business sajt. Talar ju lite ur egen sak här (…), men tycker absolut ni ska läsa. Muy interesante!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

För ett par dagar sedan bloggade Jerry @DoktorSpinn Silfwer om sitt bloggdilemma. Han lyfte då frågan som alla bloggare måste, eller i alla fall borde fundera över, och det är de fyra P:na som en ensam eller alla fyra gemensamt definierar innehållet på en blogg: Publikt, Privat, Professionellt och Personligt.

Precis som Jerry påpekar är ju allas blogginnehåll publikt, däremot behöver det varken vara professionellt, personligt eller privat – och i synnerhet inte alla delarna samtidigt. Men om man vill uppfattas ”professionell”, var går då gränsen för hur personlig man kan vara, och hur hanterar man att, om det nu är det man eftersträvar, vara personlig utan att bli alltför privat (två begrepp som ofta gärna görs synonyma, men som är helt olika saker)?

Jerry skriver att han själv, till förmån för sitt professionella (men inte opersonliga!) bloggande, de senaste åren helt lagt ner den privata vinkeln, och hur han ibland kan sakna den.

Jag förstår Jerrys dilemma fullt ut, och ”P-frågan” är en jag nästan konstant har i bakhuvudet:

>> ”Bör jag verkligen blanda in personliga åsikter om exempelvis företag på min blogg – kan det skada framtida, eventuella konsultuppdrag?”

>> ”Är det rätt att trycka ut mitt banala, för att inte tala om mitt högst privata subtila flöde i samma kanaler (Twitter, Facebook etcetera) som  jag för ut mina ”TheJennie.se”-inlägg i, och där en hel del för mig viktiga professionella/yrkesrelaterade kontaketr finns och enkelt kan ta del av min person?

>> Kan mitt publika privata skada mitt personliga varumärke – eller är det just det som är med och formar och för det framåt?

Och det finns förstår fler frågor än så, och kanaler utöver bloggen, som då och då passerar trådarna i mitt huvud. Det jag oftast kommer fram till (vilket inte behöver vara rätt, så säg gärna emot mig om du tycker att jag har fel) är att ju mer ”jag” jag vågar vara publikt, ju enklare blir det – både för andra och för mig själv. Jag kan fundera mindre över vilken roll jag behöver ta i olika sammanhang och vilka åsikter jag bör/inte bör redovisa (även om jag givetvis ofta anpassar mig efter sammanhang, något annat vore ju bara korkat). Samtidigt kan till exempel potentiella uppdragsgivare, inbillar jag i alla fall mig, ganska tidigt få en hyfsat tydlig bild av vem jag är och vad jag står för och vilka olika sidor som utgör min personlighet.

Självklart finns det mycket av både mig och mitt liv som jag aldrig gör publikt, liksom saker jag publicerar som aldrig blir privata. Men. Det jag absolut vågar påstå är att min transparens hittills, och vad jag vet, aldrig satt några käppar i hjulet för mig, tvärtom.

Framför allt är det skönt att vakna på morgonen och veta att jag inte har en dubbelmoral som råkar vara till salu när det passar. Det vill säga att jag inte låter pengar gå före principer och, i den mån det är möjligt, inte tänker väja för att outa starka och för mig viktiga åsikter bara för att det kan riskera uppröra någon som en dag kanske kan sätta bröd på mitt bord.

Bla, bla bla…skulle kunna resonera vidare om det här i en evighet tror jag. Frågorna kring transparens och personligt varumärke och gränserna mellan offentligt, personligt och privat är verkligen några som intresserar och engagerar mig (var på mitt gamla Medieinstitut häromveckan och hade bra diskussioner kring det med kommunikationsklassen som läser där nu).

Och det är fler än Jerry och jag som pratar om det privata (<— Sofia @Mymlan Mirjamsdotter, klart en ”privatpublik” förebild för mig!). Och det finns många fler som jag tycker lyckas bemästra och kombinera alla fyra P:a – Publik, Privat, Professionell, Personlig – till exempel Fredrik Wass, aka @bisonblog (som btw precis startat en strålande podcast – ”Bison Trackback”!).

Har du några tankar kring allt det här jag snart skrivit en roman om? Finns det gränser för hur privat man i publika sammanhang får lov att vara, eller handlar det bara om hur skickligt man hanterar konsten? Och i såfall – har du exempel på någon utöver ovan nämnda som gör det riktigt, riktigt bra?

Kommentarer – vill ha dem!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Efter ett fantastiskt roligt, lärorikt och utvecklande (dryga) år på Disruptive Media lämnar jag nu företaget för att stå på egna ben och satsa mer på framförallt skriftlig kommunikation.

Jag kommer fortfarande behålla fötterna (och förhoppningsvis huvudet) i molnet,  det vill säga fortsätta jobba aktivt med det jag utöver skrivandet också brinner för: webb och sociala medier.
Och jag har redan ett par spännande frilansprojekt på g .

Värt att komma ihåg: Kaffe dricker jag gärna och mycket. Så vill du ses över en kopp någonstans i huvudstaden (en Twitter-, Skype- eller Facebookjava går annars precis lika bra!) är du mer än välkommen att höra av dig till mig.

Och vill du se vad jag gjort tidigare kan du kika här.

Ses och hörs bland bokstäver och moln! ♥

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Nu tänkte jag köra igång igen här. Känns som ett väl valt tillfälle, inte minst med tanke på allt som just nu pågår i Egypten.  Det får mig att åter inse hur priviligerad jag är som bor i ett land där yttrandefrihet är en självklarhet. Och där internet ännu inte är stängt (…). Inte minst visar det också än en gång varför det är så otroligt viktigt att slåss för dessa friheter och rättigheter.

När jag för nästan exakt två år sedan (januari 2009) besökte Egypten (för övrigt samma vecka som ”alla” plötsligt flyttade över från den tidens populära mikroblogg Jaiku till den då svenska, starkt Twitterkonkurrerande tjänsten Bloggy och jag efter en veckas nätfrånvaro kom hem och fattade i n g e n g e t i n g…) – då kom jag i kontakt med en Egyptier, Ali, som berättade om svårigheterna att uttrycka sig fritt där nere. Att folk med ”fel åsikter” stängdes ner på Facebook, att många utländska sidor blockerades, att människor riskerade både fängelse och död om de yttrade politiskt provocerande saker och att om man var ”smart” aktade man noga sina ord på internet.

Samtalet med Ali (som jag fortfarande minns med obeskrivlig värme) blev en intervju, ”En vardagsprofet i gatulivets Egypten” kort därefter ”publicerad” som skrivuppgift i en kurs jag då läste på Medieinstitutet. Har du ett par minuter över får du gärna läsa den. Inte för att ge prov på min skrivkunskap, utan för att ge en bild av Egyptien, det egyptiska folket, det politiskt korrupta samhälle de länge levt i och inte minst av den kämparglöd och sociala kärlek som åtminstone jag såg lysa stark hos den egyptiska kille* jag intervjuade.

*liten fotnot bara, det är inte hans riktiga epostadress i texten.

Mycket mer har jag inte att säga just nu. Förutom att jag är otroligt tacksam över min möjlighet att faktiskt kunna blogga. Om i stort sett vad jag vill. Och nu är alltså tanken att jag ska göra det lite mer regelbundet igen…. Vill du också vara med och kämpa för större yttrandefrihet i världen, finns det många sätt att göra det på. En sida jag blev tipsad om på Facebook idag (tack Maria Hägglöf) är accessnow.org. Bakom den står organisationen Access – ”a new global movement for digital freedom”. Har inte hunnit spana in den så noga än, men tror att den kan vara intressant att titta närmare på!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Som du kanske redan läst börjar Stora Bloggpriset åter bli aktuellt och det är dags att nominera vilka kulturbloggar(e) man 2010 tycker är värda lite extra uppmärksamhet, ära och berömmelse.

Det finns fyra kategorier att nominera i – Musikbloggar, Bokbloggar, Filmbloggar och Övriga - och utifrån de förslag som lämnas väljer juryn ut de slutgiltiga fem finalisterna inom respektive kategori. Sista nomineringsdag är 15 oktober (yepp, nu på fredag!) och nominerar gör du förslagsvis på Stora Bloggprisets sajt.

Själv följer jag, verkligen tyvärr, ganska få kulturbloggar (måste prioritera i flödet…). Men jag ska gå igenom mina favoriter och se till att nominera de jag tycker förtjänar rampljus.

Subtilt.se

Kategorin ”övriga” får mig dock att fundera. Vad innefattar egentligen ”kultur” (kanske något att fråga på den nu så populära frågesajten Quora…)? Wikipedias förklaring tror jag nog i alla fall de flesta med mig skriver under på, men begreppet är luddigt. Vad betyder egentligen ”andlig odling” och ”konstnärligt skapande” och framförallt – vilka bloggar är exempel på det?

Den här bloggen är väl knappast någon kulturell webbhåla – men tänker att Subtilt kanske är det? Eller rent av Banalt?

Banalt.se

Nåja, verkar inte finnas några svårtolkade regler för vem eller vad man får nominera, så tror nog att man kan komma ganska långt med klassikerna ”gå på magkänslan” och ”välja med hjärtat”. Och skulle du råka ha subtila hjärtslag och banala magkänslor så är det inte mig emot .

Och oavsett hur man väljer att definiera begreppet kultur  - ett begrepp som kanske för övrigt rentav förutsätter avsaknad av exakta definitioner – instämmer jag i texten nedan. Det är en motivering från Stora Kulturbloggprisets instiftare (WordPresshjälten Thord Daniel Hedengren och Bloggtidningen, numer inflyttad hos Kulturbloggen) till varför just Stora Kulturbloggpriset behövs:

”Kultur är viktig, det ger människor nya infallsvinklar, det ger människor vidgade vyer. Med kultur som böcker, film, teater, bild och foto kan du uppleva andra människors öden. I fantasin kan du besöka andra platser, andra tidsåldrar. Med kultur kan du utveckla ditt språk, hitta nya sidor hos dig själv, lära dig mer om livet, världen, kärleken och hatet, om det onda och det goda”.

Vilken kulturblogg utvecklar, lär och ger dig nya insikter i vardagen? In och nominera!

PS. En annan spännande kulturyttring på G är bokprojektet ”Från ett tweet till ett VM”, som (inspirerad av den kollaborativt producerade SSWC-boken) fantastiska ”Morris @morpac Packer” uppmuntrar sina fina medlemmar i Morris Motorcycles Racing Team 2010 att tillsammans ta del av. Vågar inte säga så mycket mer än att jag som medlem självklart tänker bidra med en liten notis. Stay tuned!

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.