Om vad som kanske går förlorat i transparensens tillvaro
Medan Lilla Gumman duktigt vårstädar burken, håller jag mig till att rensa i små kartonger. Imorse hittade jag bland semiskrotet det här:
…ett litet hänglås jag en gång i tiden var tänkt att säkra dagboken (den jag andaktsfullt nyårslovade att dagligen fylla, men konsekvent lämnade mer-än-halvtom) med.
Kartongfyndet fick mig först att fånle, sedan till att fundera på ett djupare plan.
Det där med att låsa in sina tankar och funderingar är inte särskilt på modet längre. Nu är det öppenhet som ligger i luften. Det var temat för Open Breakfast , det är het fråga i mikrosfären, det är ett vapen i kampen mot Ipred, också vidare. Man pratar transparens på alla plan, både hos företag och på individnivå. Det handlar om allt från att öppna upp sina trådlösa nätverk, creative commons-licensera och släppa källkod fri till att twittra (eller inte twittra), bemöta kritik och stå för sina åsikter, också vidare.
Jag gillar det. Både öppenhet som sådan, men också just det faktum att det är en fråga man diskuterar, att det är ämne som människor tycks brinna för. Det inger hopp i en värld som annars år 2009 (för i helvete) globalt sett fortfarande tenderar brista rätt rejält när det kommer till frihet och demokrati.
Och jag tror fullt ut att den digitala öppenheten smittar av sig på den fysiska och att den på det stora hela gör människor mer ödmjuka.
Men däremot kan jag inte, med dagbokslåset dinglandes i en fortfarande vintertorr hand, låta bli att fundera över vad det är vi går miste om i en allt mer pro-transparent tillvaro. Själv var det väldigt länge sedan jag bara satte mig och skrev någonting för mig själv – någonting fullkomligt personligt ocensurerat, aldrig tänkt för någon annan att läsa, döma, risa eller rosa.
Det är egentligen först nu jag börjat reflektera över det, men med tanke på att jag brukade egoklottra rätt ofta förr (vi snackar om lappar och urrivna kollegieblocksblad, sällan välstrukna dagbokssidor) kan jag undra om det inte är något som gått mig smått förlorat, någonting som fattas mig?
Kanske är det nu i öppenhetens tidevarv viktigare än någonsin att faktiskt skaffa sig den där dagboken (eller dylikt), införliva ett barnsligt nyårslöfte och bara vara sig själv transparent då och då. Kanske behöver man något eget att hänga ett stort jävla låsa på (eller okej, ett petit), säkra och gömma nycklarna till för att också orka vara den ständigt publika uppdateringen och öppenheten utåt trogen?
Kanske är jag bara sentimental och i stunden bakåtsträvande. Kanske kräver öppenheten inga motvikter. Kanske har världen redan sett för många dagbokslås. Eller så är det helt enkelt så enkelt att det ena inte behöver utesluta det andra, men att det kan vara sunt att påminna sig om att just göra både det ena och det andra då och då.
Mitt lilla lås fick dimpa ner i kartongen igen. Men nu när jag har bloggat (och Facebookat och bloggyat och copy:at) ska jag ta och leta upp en lapp. En alldeles egen analog som inte en käft ska få läsa. Kanske inte för att det påverkar min öppenhet, men åtminstone för att det borde vårstäda lite hos mig själv.
