Några meningar om meningen med skiten

Alltså, jag är nog inte sämst i världen på att läsa böcker. I perioder av mitt liv har det varit den bästa, dagliga sysselsättningen. Och egentligen tycker jag nog fortfarande att det är få ”konsumera-aktiviteter” som kan mäta sig mot att låta sig slukas av en bok. Men (klart det skulle komma ett men), numer kommer de där perioderna alltmer jättesällan. Blame it on the Internet. Eller jobb. Eller jag vet inte. Men beställa böcker till mig själv, det typ gör jag inte, kommer liksom inte ens på tanken.

Tills för nån vecka sen. När jag upptäckte att en av mina favoritbloggare (blame it on the Internet….), som jag också ganska nyligen bloggade om, var klar med sin bok nu och att Meningen med hela skiten gick att förbeställa. Så det gjorde jag.

Och efter att ha jobbat till tonerna av MP-podden ”Kaffe och bulle med Gustav Fridolin” och det avsnitt som just gästas av Nina Åkestam (för er som inte orkat klicka länkar – det är alltså hon som är bloggaren som skrivit boken), är jag inte desto mindre sugen på att vidga pupillerna till den här skönheten som fyllde dagens brevinkast:

Signerad och hela skiten också.

Jag funderar ganska mycket över det där med balans. Över svårigheterna att hitta något slags lagomtillstånd. Över att inte tänka ”hundratusen procent eller inte alls”. Över avunden över alla som verkar tyckas fixa det där. Och samtidigt förälskelsen i just obalansen – i hängivelsen, i hundratusen-satsandet, i nästan-botten-skrapet och sedan vändningen och vägen upp igen.

För mig gäller det balans, eller obalans om man så vill, i det mesta. Men ganska mycket funderar jag förstås på det i samband med mitt jobb  i synnerhet (tidigare var det plugg) och prestation i allmänhet.

Meningen med hela skiten handlar om en person och en generation som inte riktigt får ihop sina arbetsliv. En generation som hastar fram utan att ha en chans att hinna tänka på de viktiga frågorna [...]. Det är en berättelse för dig som känner att livet bara spinner på [...]”.

Inte för att jag inte oftast får ihop mitt arbetsliv. Eller aldrig tar mig tid att reflektera över sådant jag tycker spelar roll. Eller är fast i tanken att livet springer ifrån mig.

Men det drabbar mig då och då (eller om det är så att jag kanske låter mig drabbas), mer eller mindre, ibland av delar och ibland av allt. Och därför tänker jag att jag kanske är en sån som den här boken är för.

Och om inte så kommer jag i alla fall få plöja 220 sidor riktigt välskrivna ord. För att välja sina ord, det kan hon ju, Nina.

Och så ett PS. Det här med #Blogg100, kan väl efter lite velande och (igen) några dagars icke-bloggande konstatera att jag droppat ur. Och att apropå det här med lite ”lagomtillstånd” är det kanske inte världens ände ändå. Får se det som att det var en ruskigt bra kickstarter. Och att jag ska försöka fortsätta blogga ofta, om än inte varje dag. På Bloggbyrån däremot håller vi fortfarande dagligen igång bloggen. Nu senast med tips för twittrarn00bs, för den det intresserar.

Helgens poddplanering

Först bara: Nej, har inte hunnit med det där med tema, knappt alls kunnat fundera på’t. Så nu kör jag så här superbasic och fult tills jag hinner med nåt finare och mer funktionellt. Tänker att jag kan få ut text i alla fall och att det väl får vara det viktigaste.

Sen bara: Som kanske gissat är det ”möcket i huvvet”och på agendan nu, men hinns det planerar jag plöja lite podd i helgen. På min lista, inte helt oväntat med förtecken i det digitala:

  • Doge-kortet är nördarnas revansch” – avsnittet som av Internetworld beskrivs som följer: ”Vad innebär Alibabas amerikanska börsnotering, och är Tinitell en smart innovation eller ett utslag av föräldraparanoia? I veckans avsnitt pratar Internetworlds Julia Skott och Ada Fredelius med den digitala strategen Beata Wickbom, nyss hemkommen från Webbdagarna i Luleå”.
  • Beroendecharlataner och w00t” – avsnitt 14 av .SE-podden Ping! där studion gästas av ”nätkramaren, nätdebattören och nätestradören Marcin de Kaminski som berättar om sitt nya jobb, pratar om charlataner som säljer internetberoende och fildelning och desstom  lär förklara vad w00t egentligen står för?”.

Både Beata och Marcin är två smartskallar jag ser upp till, så tänker att lyssna på dem aldrig kan vara förspilld tid, hur lite av den man än må ha.

Det här är dag 70, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

Tummen upp för Upworthy som fattar värdet av ett första mejlhej!

Alltså, glädjeinjektion. Tänk om alla välkomstmail såg ut så här!

Bara inledningen: ”Vill du säga hej tillbaka? Svara på det här mailet”.

Det_här_mailet. Ingen no-reply och hänvisning till nån annan dödlig infoadress. Bara en sån sak.

Diggade man inte Upworthy innan (det gjorde man, man kom bara inte på att prenumerera på dem), så fick man ju (ännu en) anledning nu.

2.Upworthy

Det här är dag 66, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Från produktplacering till hacktivism – tips för dokumentärsugna

Mellan griljant middag och…ja, grillrester, har den här helgen mest gått ut på arbete. Arbete-arbete och trädgårdsarbete, så både knopp och kropp har fått sitt så det heter duga.

Lite nöjesduglig tid har det dock också blivit, i dokumentär-soffan bland annat. Bränt av både Morgan Spurlocks The Greatest Movie Ever Sold (inte hans senaste och inte heller, om du frågar mig, hans bästa, men likväl sevärd film som lyfter intressanta frågor kring varumärkesbyggande, reklam och produktplacering och litegranna företags villighet till transparens) och den prisbelönta We are legion, av dokumentärfilmaren Brian Knappenberger.

Den senare en film jag verkligen varmt kan rekommendera alla som vill lära sig mer om hacktivism och den digitala kampen för yttrandefrihet i allmänhet och organisationer och fenomen som Anonymous, Lulzsec och 4chan i synnerhet.

Själv såg jag bägge filmerna via Netflix, men de går förstås att hitta på fler ställen. Nedan trailers för dem båda.

Det här är dag 65, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

Ät, lev, bo – ett storytellingobjekt värt att berätta om

Det var inte så länge sen som jag uppmärksammade Elizabeth Gilbert på Bloggbyråbloggen – då i egenskap av hennes skaparglöd, vilja att alltid förtsätta och reflektioner över att det mentala tillstånden mitt i misslyckande och framgång, motpolerna till trots kan te sig ganska lika.

Och nu poppar hon upp på min nyhetsradar igen. Den här gången är det Sanna (åh, blogga mer Sanna, gillar så din blogg!) som uppmärksammar att den kända författaren till ”Eat Pray Love” ska sälja sitt vackra hus. Givetvis(?) gör hon det genom storytelling. Sagolikt.

Skulle nog gärna tänka mig fler som sålde sina bostäder så här. Kanske inte tvunget med en helt egen sajt, men hur fint vore det inte om alla ofta klyschigt mäklarförfattade Hemnetobjekt kompletterades med en ägarberättelse om kanske vad bostaden betytt just för hen. Det är en tradition jag länge önskat mig fanns etablerad – att varje hem kom med en bok som varje person som bor i det hemmet obligatoriskt måste skriva några rader i någon gång innan hen flyttar därifrån. En ”hembok” helt enkelt, en typ av dag- eller gästbok som ger bostaden en historia. För det är i alla fall något jag ofta brytt min hjärna med på den +20 någonting platser jag bott på, som inte varit nyproducerade – vilka liv har dessa väggar skådat innan mitt?

Nu finns det ju mäklarfimor som försöker sälja sina objekt på mer innovativa vis. Stockholmsbaserade Fantastic Frank tillhör mina favoriter, som har något så anmärkningsvärt som en kreativ rådgivare bland medarbetarna, vilket också märks på det sätt bostäderna presenteras. Och på exempelvis uthyrarcommunityt Airbnb kan man hitta riktigt personliga beskrivningar av de objekt som finns till utlåning.

Men ändå, få kommer i närheten av Eat, Pray, Crib, det är ju bara att konstatera.

Det här är dag 64, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

Varje markering gör skillnad

Jag är ingen kyrkovän i själ och hjärta. Eller så här: jag har ingen religiös tro och jag är inte konfirmerad, men jag är döpt och jag har inte gått ur Svenska Kyrkan, även om jag allvarligt funderat på det flera gånger.

Oavsett min religiösa inställning finns det ändå få platser som så direkt skänker sådan ro och sådan eftertanke som de kyrkor jag stundvis klivit in i. Och av de människor jag mött, som genom samtal hjälpt några av mina närmsta allra mest när nöden varit som störst, har det ”råkat” vara präster som varit de där samtalande personerna. Så jag har väl anledning att inte förkasta det kyrkliga helt.

Och så gör ju faktiskt Svenska Kyrkan ibland ganska bra saker. Som det här i dag, när Sofiakyrkan i Jönköping lät sina klockor ringa i vad som kan tyckas det oändliga för att varna för fara – en signal som uppenbarligen inte använts sen andra världskriget, men som i dag kändes adekvat då nazistiska Svenskarnas parti demonstrerade några hundra meter ifrån den plats där Sofiakyrkan ligger.

Det var många som delade den här i mitt Facebookflöde i dag, men jag väljer att citera Ulrika Goods delningskommentar (hon väljer ju som så ofta de bästa orden):

”Det här ger mig ståpäls av flera anledningar. Symboliskt, givetvis, men även verkshöjden i att komma på idén. Äntligen något vettigt från Svenska Kyrkan-håll! Potential att bli en världsnyhet”.

Sen var det ju inte bara Jönköpings kyrka som tog ställning i dag. Hela kommunen gjorde sitt för att markera sitt motstånd mot rasism, bland annat genom att skylta om på E4:an. Och invånare blockerade gatan i protest, som till exempel Stiftelsen Expo rapporterar om. Djup lajk på det, varje markering gör skillnad tror jag.

Mer första maj-relaterat (men off topic anti-rasism) finns annars att läsa bland annat på Bloggbyråbloggen, där jag i dag skriver om digitala demonstranter.

Det här är typ inlägg nr 62 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

 

 

Var går gränsen mellan verkligt och virtuellt?

Somnade i går, halvt feberstinn, till dokumentären ”Det sa bara klick – fem som möttes på nätet”. Hyfsat intressant och tidvis gullig film fram till 33:40 in, då den i mina ögon blir faktiskt helt fascinerande. Därifrån handlar det nämligen om kärlek, karriär och drömmar förverkligade i Second Life, och förbi, där man verkligen får anledning att fundera över vad som egentligen är ”verklighet”.

Jag har full respekt och förståelse för att den virtuella verkligheten för vissa kan vara fullt lika verklig och meningsfull som den allmänt betraktade ”verkligheten” (köttlivet, kan vi kalla det). Däremot, när människor sitter och följer sitt fysiska liv genom det virtuella, istället för att vara mitt i det, blir jag fundersam. Och tänker bland annat, hur är det egentligen att växa upp med sin pappa nästan enbart som avatar i en påtagligt konstruerad värld?

Se och fundera själv. Finns tillgänglig på SVT Play fram till lördag.

Det här är inlägg 37 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

Tänk om jag hade en liten, liten ap…fin copywriter överallt

”Lucky old me. Here I am, sitting here having a good old breathe, looking around the place and thinking about getting up and walking around a bit. That’s the beauty of being a person. You can do all of this stuff. Like a monkey, but with less hair and more remote controls. Yep, I sure am a lucky son of a gun. 

Soon I’ll be able to fly to the moon and drink lots of fruit from a bottle. Yes, a bottle. I know, sounds crazy, but remember, they said we’d never invent the self-cleaning toilet seat. And boy did we invent it.” 

Nej, det är inte det senaste från Seth Godin. Jag citerar bara en produkt. (Eller en nästan-apa. Eller ja, en copywriter som förgyllt en flaska. Ni fattar).

Vet inte om det är yrkesskada, nyfikenhet, passion för ord och enskildheter eller kanske en kombo av dem alla (troligtvis), men jag har sedan länge en vana att lusläsa förpackningar. Kanske kommer det ursprungligen från, som barn till en glutenintolerant, vanan att lusläsa innehållsförteckningar.

Hur som är det förvånansvärt sällan som förpackningscopy gör en glad i termer av att vara personlig och lite out of the box-box, så att säga. Men så finns det undantag värda att uppmärksamma. Som den här bananfria favoriten (bara därför värd att lyfta faktiskt – försök att hitta bananfria smoothies liksom, jag lovar och sanna här mina bananhatarord, de som erbjuds på marknaden är extremt få, och ja, även den minsta bananbit tränger igenom all smak, oavsett smak).

Jag brukar ju tjata om det här med att det sitter i detaljerna. Såväl i ord, som i konst, som i kärlek och som i det mesta annat. Och det tänker jag fortsätta med. Oavsett hur stor, glöm inte bort det lilla. Och oavsett allt, gör ingenting tråkigare eller svårare än det behöver vara. Det tror jag är ledord man kommer ganska långt med.

Sen kommer man ganska långt med att bara välja rätt ord. Typ ”Enjoy By” istället för ”Bäst före”. En liten grej som gör hela skillnaden för mig.

Den och avsaknaden av banan.

Det här är inlägg 36 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014. So far, so smooth-ie. Um-pa, um-pa, falle-ralle-ra.

 

Smileyfiera internet!

När jag uppmärksammade digitala aprilskämt häromdagen så inser jag, först nu :(, att jag ju missade det allra bästa:

Ska ta upp det här med ”emojified coding” med mina utvecklarkollegor på måndag. Tycker det verkar :D.

Det här är inlägg 35 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

 

 

Billogram, Garnison och Guillemin. Och Aschberg. Och lite annat. Atjoo!

Prosit. Men först bara: Ja, jag vet. Det här inlägget skulle ha publicerats i förrgår. Och på det ett till igår. Vilket det också hade gjorts om inte ett visst webbhotell fått för sig att tillfälligt parkera alla mina domännamn och göra bloggåtkomsten obefintlig… Ordningen återställd nu. Men bara för att förklara den temporära men ack prekära oordningen i mitt blogghundrande.

Å andra sidan var inte heller det jag tänkt blogga i förrgår av någon omvälvande karaktär. Snarare hade jag nog tänkt skriva att min skämt-och-blogg-åsido-status är fortsatt quo. Men att små nyheter och upptäckter i min digitala vardag ändå livat upp.

Som att faktureringstjänsten Billogram lanserat en app.

Eller att bloggen lyx.se gjort mig varse om att gamla Garnisonen (där jag bland annat tillbringade mina Journalisthögskole-dagar) i augusti ska bli värsta K-märkta restaurangkonceptet, som in sin tur bjuder på resan fram till öppningen via Instagram. Naggande goda nyheter för en nabo som gärna ser kvarteren vakna till lite mer.

Eller att society6, denna underbara plats där man kan klicka hem konstigheter att tapetsera typ hela sin vardag med om man så vill, nu också golvar de flesta med sitt mattutbud. Skrattar lite extra befriande åt Greg Guillemins konstserie ”The Secret life of Heroes”, men nöjer mig så länge med runtklick. I typ en evighet. Som det så lätt blir på society6. Kommer lätt monstershoppa där någon dag.

Igår blev jag ordentligt sjuk. (Ja, igen. Long story. Som jag säkert skulle ägna ett helt inlägg åt att bara babbla om i sig. Om det här nu var den typen av blogg. Vilket jag aldrig riktigt tänkt att det ska vara). Så även om jag kunnat hade jag nog bloggat bristfälligt då med. Typ kanske resonerat lite kring MTG:s nya program #Trolljägarna där Robert Aschbergger sig ut i den vildmark som är internet för att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer”, som hade premiär i veckan, och som inte helt oväntat stött på patrull.

Inte alla tycker att metoderna i programmet helgar målet, att det tvärtom bara föder nytt hat, och vissa förstår inte varför man kallar mobbare för troll (kanske att det skulle behöva förklaras i programmet, att det inte är trollskogstroll vi pratar om, utan en relativt vedertagen slangterm för att beskriva människor som beter sig på ett visst sätt på internet).

I SVT:s Debatt gick också diskussionerna heta om programmets vara eller icke-vara, blandat med lite mer sansat prat om hur till exempel polisen kan bli bättre rustade att hantera näthatet, dess utövare och offer. Intressant. Och förstås en inte alldeles enkel diskussion. Och medan jag på det stora hela tycker att initiativ som det här är mer sympatiska och tar ett större, mer långsiktigt grepp om hela problematiken, tror jag även att sådana här mer ”drastiska grepp” som #Trolljägarna väl ändå måste sägas vara, fyller sin funktion. Sådana som synliggör och tydliggör att handlingar, oavsett var de sker, har konsekvenser. Det tror jag det finns många som kan behöva påminnas om.

Och så idag då. Snäppet sjukare än igår, vilket är mer än betydligt snäppet tråkigare eftersom det att döma av ljuset som tränger genom persiennerna, varit bortom snäppet fantastiskt väder i dag. ”Kul”. Läs-kolla sig igenom ”17 Swedish Secrets That Will Boost Your Career” gör ändå sitt snäpp för ledsna mungipor (dock tveksamt om det verkligen gör det allra minsta för sin karriär). Hur som, punkt 14 har jag ju full koll på…

Och nu helg. Och sen fortsatt bloggande (kanske till och med tillfrisknande!) som om ingenting hänt. I hope, I hope.

Det här är inlägg 32, 33 och 34 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.