Många saker tar lätt spinn i sociala medier, det gäller såväl positiva som negativa, roliga som tråkiga, larviga som allvarsamma ämnen. Kort sagt, det skräller ofta och det skräller snabbt. Och nej, jag planterar inget nytt under vintersolen med det. Att se samma artiklar, bilder, videoklipp och citat snabbt börja snurra runt bland alla ens vänner i alla sociala kanaler är smaken av vardagsmat.
Just därför känns det vältajmat att säga ett ord eller två om det där kanske uttjatade, men långt ifrån utnötta (som i utslitna, överanvända) begreppet källkritik.
Som ex journalist, och inte minst dotter till en mamma som ta mig f*n måste haft ”granska allt!” utspätt i bröstmjölken, är det naturligt att nästan alltid tänka kritiskt kring ny information. Det gäller både den information som ges mig, men inte minst den jag delar vidare.
Nu tycker jag ju inte att ”alla är journalister”, men jag kan nog tycka att alla vi som är med och sprider information har ett visst ansvar i vad vi delar. Och då menar jag inte ansvar som i att det vi delar är något någon kan ställa oss till svars för (det vore döden för delarkulturen), utan mer ur ett moraliskt perspektiv. Typ att tänka att man inte vill göra ont och så.
För så är det ju. Felaktig information kan göra stor skada. Och med den hastighet information färdas idag, och på den mikrotid den når en utspridd massa, kan felaktigheter rätt snabbt ta abnorma proportioner.
Ett färskt exempel är den här bilden, som i alla fall i mitt flöde gått varm senaste dygnet:
Min spontana reaktion när jag först såg den postad på Facebook, var, likt de många andras: 1. ”Näääääe” och 2. ”Måste dela vidare!”. Men så också 3. ”Kolla upp”. Och så visar det sig att trean (kolla upp) faktiskt bekräftar ettan (näääe). Sanningen (vilken DN Kultur skriver mer om) var en helt annan än den bild som så många med ”hon är ju helt bakom flötet”-kommentarer delat:
Vill med detta egentligen bara höja pekpinnen och uppmana till att dubbelkolla det innehåll du delar, innan du delar det. Och jag säger det lika mycket till andra som till mig själv. För oavsett källkritisk bröstmjölk – när viralkarusellen börjar snurra är det förrädiskt lätt att ryckas med.
Vill du ha några enkla och konkreta tips på vad du bör tänka på innan du retweetar nyhetsuppgifter (applicerbart ävenpå Facebook och andra kanaler), spana in Hans G Anderssons bloggpost ”Källkritik och faktakoll på Twitter”.
Sharing är fortfarande caring, men är vi snälla kollar vi källa.
Vad man kanske kan kalla bloggkramp och definitivt influensa till trots, måste det till ett inlägg här nu (det är långt, jag vet, men det är viktigt).
Och visst vore det enkelt att inleda med ett gäng ordvitsar. Med förkastliga lagförslag som ”SOPA” (Stop Online Piracy Act) och ”PIPA” (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011….?!?) är det svårt att låta bli. Eller så läser man på, tänker efter en sekund, och inser att det är väldigt, väldigt enkelt – dessa lagar lämnar inte mycket utrymme för humor.
Var du vaken igår så kan det nästan omöjligt ha gått dig förbi. I medier såväl på som utanför internet pratades det ivrigt om Sopan och Pipan och tack vare att engelska Wikipedia stängt ner sig själv i 24 timmar för att få människor att förstå vad lagförslag som dessa kan leda till. Att neutrala Wikipedia för första gången tog något som kan liknas vid politisk ställning var i sig en stor nyhet, och något som potentiellt skulle kunnat skapa debatt och opinion. Samtidigt föll och faller allt sådant rätt lätt platt när man läser Wikipedias grunder för sin aktion:
”But although Wikipedia’s articles are neutral, its existence is not. As Wikimedia Foundation board member Kat Walsh wrote on one of our mailing lists recently:
‘We depend on a legal infrastructure that makes it possible for us to operate. And we depend on a legal infrastructure that also allows other sites to host user-contributed material, both information and expression. For the most part, Wikimedia projects are organizing and summarizing and collecting the world’s knowledge. We’re putting it in context, and showing people how to make to sense of it.
But that knowledge has to be published somewhere for anyone to find and use it. Where it can be censored without due process, it hurts the speaker, the public, and Wikimedia. Where you can only speak if you have sufficient resources to fight legal challenges, or if your views are pre-approved by someone who does, the same narrow set of ideas already popular will continue to be all anyone has meaningful access to’.”
Själv blev jag rörd (nej, jag överdriver inte) av folkrörelsen och protesterna på den sociala webben igår. Bloggare och sajter, till och med smått obskyra sådana, gjorde sina egna blackouts, inflytelserika människor och gigantiska påverkare tog öppet ställning, och mitt flöde på såväl Facebook som Twitter dominerades av länkar och kommentarer kring varför vi måste strida för ett fritt internet.
Och jag tänkte, mitt uppe i allt det här, att just det här, just det här jag bevittnar och tar del av just nu – hur mängder av människor från olika kulturer och sammanhang delar med sig och blir en del av någonting (även om det inte är något de själva kreerat), och låter mig bli del av och dela vidare någonting, är på sätt och vis precis det som just nu är hotat.
Nja, tänker kanske någon. Lite mer komplicerat är det ju. Och det stämmer ju, förstås. Men jättelångt från sanningen är det inte. Den dag då allt innehåll vi skapar och/eller delar över internet ska granskas och i någons ögon kanske vara något att fälla och fängsla oss för, den dagen kommer min kärlek för internet att dö. Och jag tror inte att jag är ensam där. Och det gör mig inte bara heligt förbannad och aningen rädd utan också uppriktigt tårögd. För är det någonting jag verkligen älskar med den tid vi lever i just nu, så är det just friheten och enkelheten att kunna dela upplevelser, upptäckter och innehåll. Någonting jag tror vi alltid gjort och velat göra och som är något av en förutsättning för vår evolution. I alla fall är det definitivt en förutsättning för ett internet så som vi känner det idag.
Men jag är inte bäst på att prata om SOPA och PIPA och de risker de för med sig och jag vet att jag lätt snöar in och iväg på de mer filosofiska resonemangen. Däremot finns det andra som håller sig till ämnet och som gör det riktigt bra (länkar längre ner).
Och ju mer jag läser, ju fler jag hör prata om det, ju mer övertygad blir jag – det är, som jag sa på Twitter igår, verkligen Kill Bill som gäller. Och trots att gårdagens protester redan verkar ha givit resultat (må så vara att det mer handlar om rädsla för att inte bli återvald i kommande grand election än en helhjärtad senatorförståelse för problematiken, men det är ändå handlingen som någonstans räknas) – trots det är det viktigt att hålla frågan levande och lagar av dessa slag nerslagna. Även idag, när Wikipedia ”vaknat”, vilket de också själva understryker.
Ett sätt att göra det på är att skriva under här, och sedan dela länken.
Men köper du inte mina ord eller känner att du inte riktigt greppat grejen, ta en titt på bland annat dessa artiklar och klipp:
* Clay Shirky(en av mina husgudar) sätter SOPA i sammanhang jag tror alla kan relatera till. Han gör det i vanlig ordning briljant, och till och med med….tada, humor!
Så. Det var bara det jag ville säga. Avslutar med ett par fritt översatta tackord från Wikipedia:
”Tack.
Wikipedias blackout är över – och ni har talat.
Över 162 miljoner människor såg vårt meddelande där vi frågade om ni kunde föreställa er en värld utan fri kunskap. Ni sade nej. Ni stängde ner kongressens telefonväxlar. Ni smälte deras servrar. Från all världens hörn dominerade era meddelanden de sociala medierna och nyheterna. Miljontals människor har talat och försvarat ett fritt och öppet internet.
För oss handlar detta inte om pengar. Det handlar om kunskap. Som community bestående av författare, redaktörer, fotografer och programmerare, bjuder vi in alla att dela och bygga vidare på vårt arbete.
Vårt uppdrag är att stärka och engagera människor att dokumentera summan av all mänsklig kunskap och göra den tillgänglig för hela mänskligheten, för all framtid. Vi bryr oss starkt om upphovsmännens rättigheter, eftersom vi är författare.
Sopa och PIPA är inte döda, de väntar i skuggorna. Det som har hänt under de senaste 24 timmarna är dock extremt ovanligt. Internet har gjort det möjligt för kreativitet, kunskap och innovation att lysa och när Wikipedia blev mörkt, använde ni er energi för att skydda den.
Nu tänder vi ljusen igen. Hjälp oss att hålla dem brinnande.”
I mitt eget skeva velande kring blogginriktning och innehåll tänkte jag ägna ett par poster då och då att tipsa om andra sköna bloggare som förgyller min vardag på olika sätt.
Jag följer omkring 800 bloggar (det cirkaantal jag har inlagt i min Google Reader, skulle förmodligen behöva lite upprensning, men tack och lov uppdaterar inte alla dagligen…). Många av dem små och okända, och långt ifrån alla ”affärsnyttiga”, men kanske också just därför fantastiskt läsvärda i all sin enkelhet. Att internet bereder plats för just alla dessa att ta plats är – som jag i många olika sammanhang redan ”tjatat” om – i min mening en av de absolut största behållningarna med webben. Men ska inte resonera vidare kring den fina öppenheten, passionen hos skribenterna eller vilken betydelsefull roll bloggen fått i samhället (det gör jag tillräckligt i mitt arbete på Bloggbyrån…), utan helt enkelt börja dela med mig av de guldklimpar som utgör sötman i mitt RSS-flöde. Smakar det så kanske det får lov att också börja sockra ditt? Hur som, här kommer första tipset:
”Soffbloggen” handlar inte så mycket alls om soffor, men de mysiga uppdateringarna är helt klart jämförbara med ett skönt soffhäng.
Sophie Strömqvist jobbar till vardags som webbredaktör på Forma Books och är i min bok en av de bästa, påhittigast och roligaste personer jag känner och som jag lärde känna under vår gemensamma pluggtid på Medieinstitutet för vad som nu känns som hundra år sen.
På I soffan med Soffan delar hon korta och härligt humoristiska vardags- och samhällsbetraktelser som oftast inte tar mer än några sekunder att läsa, men som lämnar ett leende på läpparna bra längre än så. Givetvis är den som roligast för personer som känner henne, men inlägg som ”Får jag lov? En underhållande buggfix står på tur”, där hon uppmärksammar den underbara ”buggfixar-copyn” i uppdateringsförklaringen på en app i iTunes, tror jag inte kräver bekantskap för att läsas med nöje.
En infobonus jag som vän råkar känna till, är att Sophie alltid läsar alla buggfixar med största nöje. Och sedan jag fick nys om det har även jag upptäckt denna glömda detaljcopy som, i likhet med den man hos vissa varumärken också kan hitta i innehållsförteckningar och andra gömda och glömda texthörn, ofta är riktigt roande.
Jag tror på det där med att ”Gud sitter i detaljerna”, och gillar du folk med sinne för detaljer och inte minst för att upptäcka dem, lär du gilla Soffans blogg!
”Steve Jobs är död”, en mening som tycks ha vilat på allas läppar idag. Själv vaknade jag till just de orden, yttrade av en nyhetsuppläsare på radio, och det tog bara några sekunder att sedan inse (via först min iPhone, sedan min MacBook Air…) att den meningen också totalt dominerade alla andra nyhetsmedier, Twitter, Facebook och inte minst mitt RSS-flöde av bloggar. De unga tonåringarna på bussen pratade om det, killen på 7-eleven diskuterade det med kunden framför mig i kön, och det var det första samtalsämne som kom upp runt cafébordet på Medieinstitutet, i väntan på den föreläsning jag själv skulle hålla (och ja, Steve Jobs död blev också inledningen på det jag sedan var där för att prata om).
Givetvis kan man inte ”värdera” människors bortgångar och säga att en människas död (särskilt någon man inte känner) betyder mer än någon annans. Men det man kan i alla fall säga är att när andan går ur somliga, är det svårt att värja sig för vinddraget.
Steve Jobs var inte bara ”han som startade ett coolt företag”. I alla de bloggposter, artiklar, kommentarer och hyllningar på olika håll jag läst och hört och sett idag, har Steve kallats allt från ”förebild” och ”visionär” till ”entreprenell inspiratör” och ”ikon”. Och, som Apple i sin hyllning till sin grundare, skriver på sin sajt, ”kreativt geni” och ”otrolig människa”. Inte bara som hängiven Applekonsument, utan också (om inte mer) som någon som inspirerats av Steve Jobs ‘människan‘, är det beskrivningar jag nästan löjligt lätt vill stämma in i.
Precis som alla andra människor, kommer och går även de kända. Men det är inte så ofta som bortgången av en känd person berör mig så på djupet som denna faktiskt gjort. Också när jag skriver detta viner det lite kring tårkanalerna. Att Steve dessutom bara blev 56 år, född samma år som min egen mamma, har föstås också sin inverkan. 56 år är ingen ålder att dö i.
Många har som sagt skrivet om Steve Jobs idag, somliga mindre, andra mer. Men en sak tycks alla ha gemensamt – Steve Jobs var långt mycket mer än bara ett namn för oss.
Här några av alla de enormt många bloggposter som tillägnats Steve (och berört mig) under dagen:
(Prolog för Twittervana ögon som inte orkar genom hela ordharangen: Huvudpoängen i det här blogginlägget är att jag vill ha tips och önskemål på vad du vill läsa mer om här).
Alltså, dessa blogginlägg som skrivs bara för att ursäkta oskrivna blogginlägg. Hatar dem, ändå är det inte första gången jag kommer att göra mig skyldig till ett här och nu.
Det börjar bli ganska längesen nu som den här bloggen var högaktiv, och jag känner att det kräver några förklarande ord (om inte för någon annans skull så åtminstone för min egen).
Men först och först, för att inte väcka några tvivel: Nej. Jag varken har slutat eller tänker sluta blogga. Vore ju fantastiskt korkat om man ganska nyligen startat en byrå som kallar sig Bloggbyrån. Dock är det ironiskt nog precis just det – att jag nyligen startat en byrå som heter Bloggbyrån – som gör att mina egna bloggar blir lidande.
Att starta byrå är ett sjujävla arbete har jag upptäckt. Ett sjujävla roligt arbete, men dock. Arbeit, arbeit. Som tur är är jag inte själv, och jag och Mats har lagt underbart många timmar på allt från att formulera värderingar, presentationer, mallar och hundraelva ibland galna, ibland tråkiga dokument till att resonera kring nytänk kring företagsorganisation och hur man bygger en byrå som funkar strålande såväl internt som externt och bollat och pitchat och (hej, det är därför vi finns kvar) fått igenom stundom smarta, stundom skruvade idéer och bla bla bla…
Simultant har vi måstat och fortsätter förstås att träffa och tala om för folk att vi finns, skapa förståelse för vad vi gör, bygga relationer och, förstås inte minst, skaffa oss uppdrag. Det i sin tur förutsätter massor av (spännande!) möten, telefonsamtal, mail, bloggposter, Facebookstatusar, tweets och mingel och you name it.
Det har vi gjort. Och det gör vi (och nu är ”vi” inte längre bara två utan sedan ett bra tag tillbaka fyra och det i sig säger kanske också något om att ja, vi börjar se riktiga resultat av alla ”arbeit arbeit”-timmar).
Utöver det har jag också simultant börjat beta av (obs, misstolka ej, tycker det är skitkul) ett flertal föreläsningsuppdrag som ska löpa över hösten, om allt från Omvärldsbevakning, Personligt varumärkesbyggande och PPP (Privat, Personligt, Professionellt) till Företagsbloggande, Social Journalistik med mera.
Och ja, där har vi mina ”praktiska anledningar” till att bloggandet här får stryka på foten lite. Men, lika mycket som bloggen måste slåss om tiden, slåss den med vad den egentligen ska innehålla. Den nisch jag tidigare haft – att rapportera, analysera och fundera kring webbkommunikation och nyheter och tjänster på den sociala webben – gör jag nu alltmer genom länkar och kommentarer, i första hand på Facebook och Twitter och ibland, när det känns mer relevant, internt för mina Bloggbyråkollegor på Yammer eller vår internblogg (japp, vi har en sån, och den är en av våra bästa investeringar!).
Att samla intressanta länkar, typ bli en Blänkare, är något jag funderat över. Men dels tycker jag att andra redan gör det så bra (Emanuel Karlsten och Jerry Silfwer är i skrivande stund två av mina favoriter), dels är det inte riktigt den nischen jag vill ha.
Så, har du tips eller önskemål, högt och lågt, kring vad jag borde skriva mer om (eller helt enkelt skriva om…) så välkomnas de! Börjar liksom bli trött på att låta bloggen suga marinad.
Ja, var mest det jag ville ha sagt. Under tiden fortsätter jag att åtminstone jobba med bloggar, uppdatera Bloggbyråbloggen (alltid något…) och förstås läsa andras bloggar. Bland nyupptäckta favoriter, och lite utanför den bloggsfär jag tidigare varit helt insnöad i – Fredrik Backman och Hej Sonja. Gör mig inte alltid klokare, men ofta på förbannat bra humör. Och det är väl någonstans däremellan jag tror att jag också vill sträva med den här bloggen – bidra till en gnutta klokhet men inte minst en good mood.
”ett slags blandning av sommarkollo, festival och konferens som är svårjämförd”.
Svårjämförd och svårsammanfattad men långt ifrån det jag annars vill likställa med något eller någon som är ”svår”.
Tvärtom är det så otroligt mycket som känns så otroligt lätt de där dagarna och nätterna i Blekinge skärgård. Lätt att skapa nya kontakter, lätt att ta till sig nya kunskaper, lätt att delta i eller bara lyssna på en diskussion, lätt att dra sig undan på en klipphäll och insupa människoglädje och vin, lätt att hitta något gott att äta eller något mjukt att klappa eller…en iPhoneladdare. Inte minst är det lätt att tro på det där som Norges statsminister Jens Stoltenberg sa på minnesstunden för offrena på Utøya, när han citerade flickan som intervjuats av CNN: ”Om en människa kan visa så mycket hat, tänk då vad mycket kärlek vi kan bygga tillsammans”.
Jag vet, det låter så lätt så stort och pretentiöst och nästan löjligt att prata om en ”nördkonferens” som äger rum på en ö ett par dagar om året, som en plats där tron på mänskligheten och vår kollektiva kärleksbyggarkraft föds. Men för mig är det verkligen så. För faktiskt, det är få platser och tillfällen – förutom den massiva och intensiva delarviljan som jag dagligen upplever på webben och som är en av de främsta anledningarna till att jag också älskar webben – det är få platser där jag så starkt upplevt att så många människor så helt frivilligt ställt upp med så mycket saker. Allt från att dela med sig av kunskaper och erfarenheter och tips och trix till att praktiskt fixa med allt från internetaccess till tävlingar och lekar och nattkorv och specialbyggda appar som bara ska roa eller vara besökarna till nytta där och då eller göra det ännu enklare att ytterligare bygga ut sina kontaktnät och…ja, ni förstår, jag skulle kunna hålla på i en ungefärlig oändlighet.
Men för att sammanfatta det som jag nog tycker är det allra underbaraste och häftigaste med SSWC: på få platser träffar du så många som är så öppna för att säga ”hej, och vad kul att ses och slå dig ner och ska vi prata?” och som bjuder på uppriktig nyfikenhet och engagemang och intresse för andra personer, som på den där ön i Blekinges skärgård några augustidygn om året.
Och det är intressant att fundera på vad som gör att alla som är där lyckas bidra till den här stämningen. Jesper Bylund höll en otroligt intressant (och engagerad!!) session och Gamification och pratade då mycket om just mänskliga drivkrafter – vad som triggar oss till att vilja göra och fullfölja vissa saker. Och jag kan inte riktigt svara på vad som driver Kristin Heinonen och Tomas Wennström till att orka rodda ihop det här kalaset år efter år (det är ett fantastiskt jävla jobb de gör), men jag tror jag vet vad som driver mig att åka dit och vilja komma tillbaka. Och det är, förutom allt ovan nämnt, just den här gemensamma jävla obeskrivliga drivkraften och ”vi vill-andan” som alla SSWC-deltagarna i mina ögon representerar och bidrar till.
Sen ska jag väl erkänna att jag inte är tillräckligt pretto för att inte också säga att nästan precis lika värdefulla som jag tycker kunskapssessionerna och de mer seriösa diskussionerna med nya och redan bekanta personer är, lika mycket värde lägger jag vid ”#vinsessionerna” och de svettiga ladudanserna och de banala och hysteriskt roliga upptågen som lätt uppstår mellan sista sessionen klockan 16 och den gemensamma middagen runt 20. Som till exempel det här – en Åländsk uppvisning i Åländsk tyngdlyftning, och ett tappert Svenneförsök att efterapa (kudos till min kollega Mats dock – trots att han påstår att det här är en talang han besuttit men förlorat – prova själv, det är inte lätt).
Ett par saker som jag missade/inte blev av och som gör att jag (som om inte alla skäl ovan skulle räcka till..) hoppas få lov att delta på ett fjärde SSW nästa år igen – var och hur och i hur många dagar det än hålls:
Min och Sannas off topic, after hours session: ”Kast med liten Android”.
Morris numer traditionsbundna spökhistorietimme (som i år tog ganska oväntade och för många, inklusive mig själv, något oförståliga vändningar när både @morpac och Facebookmorris raderade sina konton på plats…).
Frukosten dag 3 (…).
Alla ni som ville och borde varit där men som av olika anledningar fick förhinder och som jag hoppas får en rainsolcheck nästa år.
Woop woop! Nu drar jag snart på Kunskapsknytis! Eller Mingelmaraton. Eller FixJoxfestival. Eller vad man nu väljer att kalla den fantastiska okonferensen Sweden Social Web Camp. Liksom för andra Tjäröveteraner, är det för min del tredje gången gillt (men första gången med sängplats!). Fyra dagar, typ 380 deltagare, massor av får och en triljon (nja, inte riktigt, men tillräckligt många för att man i vanlig ordning ska ha svårt att välja) sessioner om allt som på något sätt har anknytning till webben (öppenhet, teknik, spel, musik, betalvilja, personer och relationer och you name it!).
Precis som åren innan så vet jag inte exakt vad jag har att att vänta mig. Men precis som åren innan är jag ganska övertygad om att jag kommer åka hem helt trött, hes, informationsspäckad, bakis och skakis med rufsigt hår och skitiga skor och dans-i-ladan-träningsvärk och ångest över hur man ska lyckas sammanfatta alla klokheter och galenskaper i ett blogginlägg och…. mer eller mindre överlycklig. Förhoppningsvis med ett helt gäng nya bekantskaper.
Jag menar, se bara så stövlad och glad och omgiven av finfolk man var på båten på väg hem förra året (vilket ”Bjorn Stockholm” lyckades fånga):
Kommer verkligen (bland andra som av olika anledningar inte ska med) sakna mina SSWC-vapendragare @johannacelion och @monawallin, men är å andra sidan sjukt glad över att få första gången få med mina bästisar @SophieS och @mariofrost och inte minst mina Bloggbyråkollegor @MatsLindborg och @kwasbeb. Liksom alla andra som jag ännu inte känner men som jag hoppas kunna namedroppa på vägen hem.
Imorrnbitti rullar det iväg (pepp, pepp!) – men innan dess en liten reminder till alla er som ska dit. Ni har väl inte glömt att till exempel…
PS. Jobbar du som journalist eller känner någon som vill publicera något om det här och behöver ‘le facts’ – missa inte pressmeddelandet om årets SSWC.
Det är smart om man vill visa sitt nätverk att man inte längre finns tillgänglig på en viss plattform och att man, om tillhör det nätverket som nyttjar just den plattformen, inte kan förvänta sig vare sig svar eller aktivitet.
Och jag har full förståelse för att människor utan att blinka hoppar av en tjänst till förmån för en annan om den andra tjänsten har funktioner och användarvänlighet som bättre motsvarar deras önskemål och behov.
Men*. Och innan jag vidareutvecklar invändningsordet, ska jag vara helt ärlig och säga att jag, trots invite, vare sig haft tillräckligt med tid eller lust för att fullt ut testa Google+ och därför inte kan säga varken bu eller bä om huruvida det utklassar Facebook eller ej.
*Trots att jag i de flesta fall, särskilt webbrelaterade, ser mig själv som en ”early adopter”, som gärna snabbt testar och nyttjar nya smarta webbtjänster och uppskattar rörelse och utveckling, har jag mycket svårt att bara hux flux överge ett så gigantiskt ”mainstreamnätverk” som Facebook. Anledningarna är flera, men den främsta är att en stor och viktig del av mitt nätverk (till exempel alla mina privata, nära vänner) inte är ”early adopters” och, om jag ska lita på mitt eget siande, inte kommer att överge Facebook i första taget. Dessutom kan inte ens alla – även om de skulle vilja det – lämna Facebook-plattformen eftersom Google+ fortfarande endast fås genom invite, och dessa är fortfarande begränsade.
Så, att i nuläget säga tack och hej och nu drar jag och jag skiter i om du inte hinner följa med känns för mig väldigt underligt. När jag får lite mer tid ska jag definitivt aktivera mig fullt ut på Google+ (för visst, det ligger säkert något i det här), men så länge stora delar av mitt nätverk på Facebook fortfarande är där vill jag inte lämna dem och deras statusuppdateringar som, hur banalt det än må låta, faktiskt kommit att bli en både nyttig, rolig och betydande del av min sociala vardag.
Dessutom, som konsult inom sociala medier känns det aningen märkligt att så starkt signalera att jag överger världens största sociala plattform – särskilt som den fortfarande attraherar och fyller funktioner för företag som i alla fall jag inte lyckats uppfatta att Google+ gör.
Resonerar jag konstigt och konservativt? Och ni som dragit upp flyttskylten – hur resonerar ni?
Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår, så kan jag idag lika gärna plussa på med lite buzz kring Google+ (eller, ”The Google+ Project”, om rätt ska vara rätt) - Googles senaste tjänstmeteorit som slog ner i webbosfären häromdagen. Den är fortfarande inte officiellt lanserad, utan enbart tillgänglig för dem som lyckats knipa en invite. Dessvärre är jag (ännu) inte en av dem, men i flödet jag följer och bevakar finns ett par lyckliga få som redan hunnit testa runt och få ner ruskigt bra utvärderingsposter i bloggen.
Och, nej, de gör mig inte precis mindre intresserad av att få testa själv. Bara det att på sikt vara en potentiell utmanare till Facebook (vilket många som testat faktiskt uttryckt) får ju ögonbrynen att höja sig en en centimeter eller två. Inte minst tror jag att min kollega skulle växa samma cirka antal enheter (eller i alla fall ställa sig på tå) efter att nyligen ha yttrat ”Sedan kommer ju den mediala strukturen se annorlunda ut om fem år, Facebook kommer säkerligen inte vara störst” i Resumé och undra hur många som skulle försöka skövla ner den meningen i hans mun igen.
Å andra sidan har ju @Deeped en klar poäng i det han skriver i ”Vi som gillar att poka-gruppen” på Facebook
Nåja. Till det (näst efter pokandet) riktigt viktiga. Vem har testat och vem tycker vad om Google+? Här är ett par poster jag tycker ni kan läsa för att få koll:
Google+
Ganska kort, koncis och kärnfull beskrivning av olika Google+-funktioner (”+-”, dålig skriftkombo…) på Fredrik Näs blogg Sökoptimering. Liksom många andra tror han att tjänsten helt klart har potential att göra stor succé. En helt annan ganska rolig sak i sammanhanget är att om du Googlar Google+ (inga tautologier här inte…) så hamnar just det här inlägget förbluffande högt upp. Inte för intet att det ligger på bloggen ”Sökoptimering” alltså…
Googles facebookdödare är väl bra, men vad är grejen med namnet?
Emanuel Karlsten (@emanuelkarlsten) tar ett något annat grepp och spinner loss kring själva namnet ”Google+”. Kort och skön läsning, inte minst Emanuels motivering till hela inlägget i sig: ”eftersom mitt jobb just nu går ut på att tycka om saker som jag ännu inte vet så mycket om, så gör jag ett försök”.
Vem behöver Facebookdödaren Google+?
Brit Stakston (@BritStakston) på JMW gör en intressant reflektion kring varför hon tror att Google+ inte kommer att ta kål på Facebook och varför det kommer sig att andra tror det.
Vad tror du om Google+? Och har jag missat några bloggposter som bara måste läsas? Disqusfältet är all yours!
Uppdaterat: Och KOLLA i kommentarsfältet. Börjar fyllas på av fler grymma länktips där!
Och det är intressant att fundera på vad som gör att alla som är där lyckas bidra till den här stämningen.
