Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det ”proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas ”ohlife”.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha ”the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till ”jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Just därför känns det vältajmat att säga ett ord eller två om det där kanske uttjatade, men långt ifrån utnötta (som i utslitna, överanvända) begreppet källkritik.

Som ex journalist, och inte minst dotter till en mamma som ta mig f*n måste haft ”granska allt!” utspätt i bröstmjölken, är det naturligt att nästan alltid tänka kritiskt kring ny information. Det gäller både den information som ges mig, men inte minst den jag delar vidare.

Nu tycker jag ju inte att ”alla är journalister”, men jag kan nog tycka att alla vi som är med och sprider information har ett visst ansvar i vad vi delar. Och då menar jag inte ansvar som i att det vi delar är något någon kan ställa oss till svars för (det vore döden för delarkulturen), utan mer ur ett moraliskt perspektiv. Typ att tänka att man inte vill göra ont och så.

För så är det ju. Felaktig information kan göra stor skada. Och med den hastighet information färdas idag, och på den mikrotid den når en utspridd massa, kan felaktigheter rätt snabbt ta abnorma proportioner.

Ett färskt exempel är den här bilden, som i alla fall i mitt flöde gått varm senaste dygnet:

Min spontana reaktion när jag först såg den postad på Facebook, var, likt de många andras: 1. ”Näääääe” och 2. ”Måste dela vidare!”. Men så också 3. ”Kolla upp”. Och så visar det sig att trean (kolla upp) faktiskt bekräftar ettan (näääe). Sanningen (vilken DN Kultur skriver mer om) var en helt annan än den bild som så många med ”hon är ju helt bakom flötet”-kommentarer delat:

”Tolkienfundamentalisterna har förföljt mig i snart fem år. Med jämna mellanrum kommer mejl, mess och samtal från nördarna som gått i gång på en krönika – det mest skruvade av allt är att jag inte ens skrivit den…”

Vill med detta egentligen bara höja pekpinnen och uppmana till att dubbelkolla det innehåll du delar, innan du delar det. Och jag säger det lika mycket till andra som till mig själv. För oavsett källkritisk bröstmjölk – när viralkarusellen börjar snurra är det förrädiskt lätt att ryckas med.

Vill du ha några enkla och konkreta tips på vad du bör tänka på innan du retweetar nyhetsuppgifter (applicerbart ävenpå Facebook och andra kanaler), spana in Hans G Anderssons bloggpost ”Källkritik och faktakoll på Twitter”.

Sharing är fortfarande caring, men är vi snälla kollar vi källa.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Och visst vore det enkelt att inleda med ett gäng ordvitsar. Med förkastliga lagförslag som ”SOPA” (Stop Online Piracy Act) och ”PIPA” (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011….?!?) är det svårt att låta bli. Eller så läser man på, tänker efter en sekund, och inser att det är väldigt, väldigt enkelt – dessa lagar lämnar inte mycket utrymme för humor.

Var du vaken igår så kan det nästan omöjligt ha gått dig förbi. I medier såväl på som utanför internet pratades det ivrigt om Sopan och Pipan och tack vare att engelska Wikipedia stängt ner sig själv i 24 timmar för att få människor att förstå vad lagförslag som dessa kan leda till. Att neutrala Wikipedia för första gången tog något som kan liknas vid politisk ställning var i sig en stor nyhet, och något som potentiellt skulle kunnat skapa debatt och opinion. Samtidigt föll och faller allt sådant rätt lätt platt när man läser Wikipedias grunder för sin aktion:

”But although Wikipedia’s articles are neutral, its existence is not. As Wikimedia Foundation board member Kat Walsh wrote on one of our mailing lists recently:

‘We depend on a legal infrastructure that makes it possible for us to operate. And we depend on a legal infrastructure that also allows other sites to host user-contributed material, both information and expression. For the most part, Wikimedia projects are organizing and summarizing and collecting the world’s knowledge. We’re putting it in context, and showing people how to make to sense of it.

But that knowledge has to be published somewhere for anyone to find and use it. Where it can be censored without due process, it hurts the speaker, the public, and Wikimedia. Where you can only speak if you have sufficient resources to fight legal challenges, or if your views are pre-approved by someone who does, the same narrow set of ideas already popular will continue to be all anyone has meaningful access to’.”

Själv blev jag rörd (nej, jag överdriver inte) av folkrörelsen och protesterna på den sociala webben igår. Bloggare och sajter, till och med smått obskyra sådana, gjorde sina egna blackouts, inflytelserika människor och gigantiska påverkare tog öppet ställning, och mitt flöde på såväl Facebook som Twitter dominerades av länkar och kommentarer kring varför vi måste strida för ett fritt internet.

Och jag tänkte, mitt uppe i allt det här, att just det här, just det här jag bevittnar och tar del av just nu – hur mängder av människor från olika kulturer och sammanhang delar med sig och blir en del av någonting (även om det inte är något de själva kreerat), och låter mig bli del av och dela vidare någonting, är på sätt och vis precis det som just nu är hotat.

Nja, tänker kanske någon. Lite mer komplicerat är det ju. Och det stämmer ju, förstås. Men jättelångt från sanningen är det inte. Den dag då allt innehåll vi skapar och/eller delar över internet ska granskas och i någons ögon kanske vara något att fälla och fängsla oss för, den dagen kommer min kärlek för internet att dö. Och jag tror inte att jag är ensam där. Och det gör mig inte bara heligt förbannad och aningen rädd utan också uppriktigt tårögd. För är det någonting jag verkligen älskar med den tid vi lever i just nu, så är det just friheten och enkelheten att kunna dela upplevelser, upptäckter och innehåll. Någonting jag tror vi alltid gjort och velat göra och som är något av en förutsättning för vår evolution. I alla fall är det definitivt en förutsättning för ett internet så som vi känner det idag.

Men jag är inte bäst på att prata om SOPA och PIPA och de risker de för med sig och jag vet att jag lätt snöar in och iväg på de mer filosofiska resonemangen. Däremot finns det andra som håller sig till ämnet och som gör det riktigt bra (länkar längre ner).

Och ju mer jag läser, ju fler jag hör prata om det, ju mer övertygad blir jag – det är, som jag sa på Twitter igår, verkligen Kill Bill som gäller. Och trots att gårdagens protester redan verkar ha givit resultat (må så vara att det mer handlar om rädsla för att inte bli återvald i kommande grand election än en helhjärtad senatorförståelse för problematiken, men det är ändå handlingen som någonstans räknas) – trots det är det viktigt att hålla frågan levande och lagar av dessa slag nerslagna. Även idag, när Wikipedia ”vaknat”, vilket de också själva understryker.

Ett sätt att göra det på är att skriva under här, och sedan dela länken.

Men köper du inte mina ord eller känner att du inte riktigt greppat grejen, ta en titt på bland annat dessa artiklar och klipp:

* Mashables Chris Heald pinpointar lagförslagens faror konkret, samt listar tio stora ”blackouts” i ett bildspel i botten av artikeln: http://mashable.com/2012/01/17/sopa-dangerous-opinion/

* The Guardian ”förklarar” SOPA. Se den bara, de ”förklarar” bra!

* Clay Shirky (en av mina husgudar) sätter SOPA i sammanhang jag tror alla kan relatera till. Han gör det i vanlig ordning briljant, och till och med med….tada, humor!

Så. Det var bara det jag ville säga. Avslutar med ett par fritt översatta tackord från Wikipedia:

”Tack.

Wikipedias blackout är över – och ni har talat.

Över 162 miljoner människor såg vårt meddelande där vi frågade om ni kunde föreställa er en värld utan fri kunskap. Ni sade nej. Ni stängde ner kongressens telefonväxlar. Ni smälte deras servrar. Från all världens hörn dominerade era meddelanden de sociala medierna och nyheterna. Miljontals människor har talat och försvarat ett fritt och öppet internet.

För oss handlar detta inte om pengar. Det handlar om kunskap. Som community bestående av författare, redaktörer, fotografer och programmerare, bjuder vi in alla att dela och bygga vidare på vårt arbete.

Vårt uppdrag är att stärka och engagera människor att dokumentera summan av all mänsklig kunskap och göra den tillgänglig för hela mänskligheten, för all framtid. Vi bryr oss starkt om upphovsmännens rättigheter, eftersom vi är författare.

Sopa och PIPA är inte döda, de väntar i skuggorna. Det som har hänt under de senaste 24 timmarna är dock extremt ovanligt. Internet har gjort det möjligt för kreativitet, kunskap och innovation att lysa och när Wikipedia blev mörkt, använde ni er energi för att skydda den.

Nu tänder vi ljusen igen. Hjälp oss att hålla dem brinnande.”

Related posts:

1. Nej, jag har INTE flyttat #GooglePlus Efter att Google+ tycks ha tagit åtminstone den early-adopterande webbosfären...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Jag följer omkring 800 bloggar (det cirkaantal jag har inlagt i min Google Reader, skulle förmodligen behöva lite upprensning, men tack och lov uppdaterar inte alla dagligen…). Många av dem små och okända, och långt ifrån alla ”affärsnyttiga”, men kanske också just därför fantastiskt läsvärda i all sin enkelhet. Att internet bereder plats för just alla dessa att ta plats är – som jag i många olika sammanhang redan ”tjatat” om – i min mening en av de absolut största behållningarna med webben. Men ska inte resonera vidare kring den fina öppenheten, passionen hos skribenterna eller vilken betydelsefull roll bloggen fått i samhället (det gör jag tillräckligt i mitt arbete på Bloggbyrån…), utan helt enkelt börja dela med mig av de guldklimpar som utgör sötman i mitt RSS-flöde. Smakar det så kanske det får lov att också börja sockra ditt? Hur som, här kommer första tipset:

I soffan med Soffan

”Soffbloggen” handlar inte så mycket alls om soffor, men de mysiga uppdateringarna är helt klart jämförbara med ett skönt soffhäng.

Sophie Strömqvist jobbar till vardags som webbredaktör på Forma Books och är i min bok en av de bästa, påhittigast och roligaste personer jag känner och som jag lärde känna under vår gemensamma pluggtid på Medieinstitutet för vad som nu känns som hundra år sen.

På I soffan med Soffan delar hon korta och härligt humoristiska vardags- och samhällsbetraktelser som oftast inte tar mer än några sekunder att läsa, men som lämnar ett leende på läpparna bra längre än så. Givetvis är den som roligast för personer som känner henne, men inlägg som ”Får jag lov? En underhållande buggfix står på tur”, där hon uppmärksammar den underbara ”buggfixar-copyn” i uppdateringsförklaringen på en app i iTunes, tror jag inte kräver bekantskap för att läsas med nöje.

En infobonus jag som vän råkar känna till, är att Sophie alltid läsar alla buggfixar med största nöje. Och sedan jag fick nys om det har även jag upptäckt denna glömda detaljcopy som, i likhet med den man hos vissa varumärken också kan hitta i innehållsförteckningar och andra gömda och glömda texthörn, ofta är riktigt roande.

Jag tror på det där med att ”Gud sitter i detaljerna”, och gillar du folk med sinne för detaljer och inte minst för att upptäcka dem, lär du gilla Soffans blogg!

Related posts:

1. En nästanresa till #Almedalen med #BloggplatsH12 För ungefär exakt (så skön tidsangivelse…) ett år sedan satt...
2. En riktig Twittervecka med #BloggplatsH12 och #guldsoffan Snacka om att det här blir en vecka i twittrandets...
3. Tips: Ny bloggserie om hur företag och organisationer jobbar med sociala medier Jo, fastän jag inte har någon ”officiell semester” den här...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Givetvis kan man inte ”värdera” människors bortgångar och säga att en människas död (särskilt någon man inte känner) betyder mer än någon annans. Men det man kan i alla fall säga är att när andan går ur somliga, är det svårt att värja sig för vinddraget.

Steve Jobs var inte bara ”han som startade ett coolt företag”. I alla de bloggposter, artiklar, kommentarer och hyllningar på olika håll jag läst och hört och sett idag, har Steve kallats allt från ”förebild” och ”visionär” till ”entreprenell inspiratör” och ”ikon”. Och, som Apple i sin hyllning till sin grundare, skriver på sin sajt, ”kreativt geni” och ”otrolig människa”. Inte bara som hängiven Applekonsument, utan också (om inte mer) som någon som inspirerats av Steve Jobs ‘människan‘, är det beskrivningar jag nästan löjligt lätt vill stämma in i.

Precis som alla andra människor, kommer och går även de kända. Men det är inte så ofta som bortgången av en känd person berör mig så på djupet som denna faktiskt gjort. Också när jag skriver detta viner det lite kring tårkanalerna. Att Steve dessutom bara blev 56 år, född samma år som min egen mamma, har föstås också sin inverkan. 56 år är ingen ålder att dö i.

Många har som sagt skrivet om Steve Jobs idag, somliga mindre, andra mer. Men en sak tycks alla ha gemensamt – Steve Jobs var långt mycket mer än bara ett namn för oss.

Här några av alla de enormt många bloggposter som tillägnats Steve (och berört mig) under dagen:

”Steve Jobs är död” | Peter Rosdahl

”Steve Jobs död är slutet på en epok” | Deeped Niclas Strandh:

”Steve Jobs – Thank you!” | Björn Alberts

”Steve Jobs – 1955-2011″ | Fredrik Stenbeck (Sixx)

”Steve Jobs är död” | Joakim Jardenberg (Jardenberg Unedited)

”#sorg” och ”It just works” | Daniel Åberg

”Stay hungry. Stay foolish” | Mattias Åkerberg (Please Copy Me)

”Vila i frid, Steve” | Jonathan Sulo

”r.i.p Steve Jobs” | Sofia Mirjamsdotter (Mymlan)

”Steve Jobs är död” | Fredrik Lyreskog (Wolber)

”Thank you Steve!” | Johan Ronnestam (Blog of Ronnestam)

”Hur man lever innan man dör” | Helen Alfvegen

”One genius less” och ”Spinn’s PR links October 6 2011″ | Jerry Silfwer (Doktor Spinn)

”Think Different – RIP Steve Jobs” | Jesper Åström

”Steve Jobs är död – en ikon har gått ur tiden” | Heidi Wold (Heidi’s news)

”Steve Jobs, iLegend” | Simon Sundén (Join Simon)

”Tack, Steve. Du gjorde skillnad” | Joakim Nyström (Indie Makes Me Emo)

Rest in peace, Steve. /Jennifer

Related posts:

1. Här är bloggposterna med allt du vill och behöver veta om Google+ Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår,...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Alltså, dessa blogginlägg som skrivs bara för att ursäkta oskrivna blogginlägg. Hatar dem, ändå är det inte första gången jag kommer att göra mig skyldig till ett här och nu.

Det börjar bli ganska längesen nu som den här bloggen var högaktiv, och jag känner att det kräver några förklarande ord (om inte för någon annans skull så åtminstone för min egen).

Men först och först, för att inte väcka några tvivel: Nej. Jag varken har slutat eller tänker sluta blogga. Vore ju fantastiskt korkat om man ganska nyligen startat en byrå som kallar sig Bloggbyrån. Dock är det ironiskt nog precis just det – att jag nyligen startat en byrå som heter Bloggbyrån – som gör att mina egna bloggar blir lidande.

Att starta byrå är ett sjujävla arbete har jag upptäckt. Ett sjujävla roligt arbete, men dock. Arbeit, arbeit. Som tur är är jag inte själv, och jag och Mats har lagt underbart många timmar på allt från att formulera värderingar, presentationer, mallar och hundraelva ibland galna, ibland tråkiga dokument till att resonera kring nytänk kring företagsorganisation och hur man bygger en byrå som funkar strålande såväl internt som externt och bollat och pitchat och (hej, det är därför vi finns kvar) fått igenom stundom smarta, stundom skruvade idéer och bla bla bla…

Simultant har vi måstat och fortsätter förstås att träffa och tala om för folk att vi finns, skapa förståelse för vad vi gör, bygga relationer och, förstås inte minst, skaffa oss uppdrag. Det i sin tur förutsätter massor av (spännande!) möten, telefonsamtal, mail, bloggposter, Facebookstatusar, tweets och mingel och you name it.

Det har vi gjort. Och det gör vi (och nu är ”vi” inte längre bara två utan sedan ett bra tag tillbaka fyra och det i sig säger kanske också något om att ja, vi börjar se riktiga resultat av alla ”arbeit arbeit”-timmar).

Utöver det har jag också simultant börjat beta av (obs, misstolka ej, tycker det är skitkul) ett flertal föreläsningsuppdrag som ska löpa över hösten, om allt från Omvärldsbevakning, Personligt varumärkesbyggande och PPP (Privat, Personligt, Professionellt) till Företagsbloggande, Social Journalistik med mera.

Och ja, där har vi mina ”praktiska anledningar” till att bloggandet här får stryka på foten lite. Men, lika mycket som bloggen måste slåss om tiden, slåss den med vad den egentligen ska innehålla. Den nisch jag tidigare haft – att rapportera, analysera och fundera kring webbkommunikation och nyheter och tjänster på den sociala webben – gör jag nu alltmer genom länkar och kommentarer, i första hand på Facebook och Twitter och ibland, när det känns mer relevant, internt för mina Bloggbyråkollegor på Yammer eller vår internblogg (japp, vi har en sån, och den är en av våra bästa investeringar!).

Att samla intressanta länkar, typ bli en Blänkare, är något jag funderat över. Men dels tycker jag att andra redan gör det så bra (Emanuel Karlsten och Jerry Silfwer är i skrivande stund två av mina favoriter), dels är det inte riktigt den nischen jag vill ha.

Så, har du tips eller önskemål, högt och lågt, kring vad jag borde skriva mer om (eller helt enkelt skriva om…) så välkomnas de! Börjar liksom bli trött på att låta bloggen suga marinad.

Ja, var mest det jag ville ha sagt. Under tiden fortsätter jag att åtminstone jobba med bloggar, uppdatera Bloggbyråbloggen (alltid något…) och förstås läsa andras bloggar. Bland nyupptäckta favoriter, och lite utanför den bloggsfär jag tidigare varit helt insnöad i – Fredrik Backman och Hej Sonja. Gör mig inte alltid klokare, men ofta på förbannat bra humör. Och det är väl någonstans däremellan jag tror att jag också vill sträva med den här bloggen – bidra till en gnutta klokhet men inte minst en good mood.

Related posts:

1. Låt mig presentera Bloggbyrån Tycker du att det är lite för tyst här? Då...
2. Hipp hurra! #twingly5 Idag är det konferens/partaj i Linköping. Twingly fyller 5 år...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

”ett slags blandning av sommarkollo, festival och konferens som är svårjämförd”.

Svårjämförd och svårsammanfattad men långt ifrån det jag annars vill likställa med något eller någon som är ”svår”.

Tvärtom är det så otroligt mycket som känns så otroligt lätt de där dagarna och nätterna i Blekinge skärgård. Lätt att skapa nya kontakter, lätt att ta till sig nya kunskaper, lätt att delta i eller bara lyssna på en diskussion, lätt att dra sig undan på en klipphäll och insupa människoglädje och vin, lätt att hitta något gott att äta eller något mjukt att klappa eller…en iPhoneladdare. Inte minst är det lätt att tro på det där som Norges statsminister Jens Stoltenberg sa på minnesstunden för offrena på Utøya, när han citerade flickan som intervjuats av CNN: ”Om en människa kan visa så mycket hat, tänk då vad mycket kärlek vi kan bygga tillsammans”.

Jag vet, det låter så lätt så stort och pretentiöst och nästan löjligt att prata om en ”nördkonferens” som äger rum på en ö ett par dagar om året, som en plats där tron på mänskligheten och vår kollektiva kärleksbyggarkraft föds. Men för mig är det verkligen så. För faktiskt, det är få platser och tillfällen – förutom den massiva och intensiva delarviljan som jag dagligen upplever på webben och som är en av de främsta anledningarna till att jag också älskar webben – det är få platser där jag så starkt upplevt att så många människor så helt frivilligt ställt upp med så mycket saker. Allt från att dela med sig av kunskaper och erfarenheter och tips och trix till att praktiskt fixa med allt från internetaccess till tävlingar och lekar och nattkorv och specialbyggda appar som bara ska roa eller vara besökarna till nytta där och då eller göra det ännu enklare att ytterligare bygga ut sina kontaktnät och…ja, ni förstår, jag skulle kunna hålla på i en ungefärlig oändlighet.

Men för att sammanfatta det som jag nog tycker är det allra underbaraste och häftigaste med SSWC: på få platser träffar du så många som är så öppna för att säga ”hej, och vad kul att ses och slå dig ner och ska vi prata?” och som bjuder på uppriktig nyfikenhet och engagemang och intresse för andra personer, som på den där ön i Blekinges skärgård några augustidygn om året.

Och det är intressant att fundera på vad som gör att alla som är där lyckas bidra till den här stämningen. Jesper Bylund höll en otroligt intressant (och engagerad!!) session och Gamification och pratade då mycket om just mänskliga drivkrafter – vad som triggar oss till att vilja göra och fullfölja vissa saker. Och jag kan inte riktigt svara på vad som driver Kristin Heinonen och Tomas Wennström till att orka rodda ihop det här kalaset år efter år (det är ett fantastiskt jävla jobb de gör), men jag tror jag vet vad som driver mig att åka dit och vilja komma tillbaka. Och det är, förutom allt ovan nämnt, just den här gemensamma jävla obeskrivliga drivkraften och ”vi vill-andan” som alla SSWC-deltagarna i mina ögon representerar och bidrar till.

Sen ska jag väl erkänna att jag inte är tillräckligt pretto för att inte också säga att nästan precis lika värdefulla som jag tycker kunskapssessionerna och de mer seriösa diskussionerna med nya och redan bekanta personer är, lika mycket värde lägger jag vid ”#vinsessionerna” och de svettiga ladudanserna och de banala och hysteriskt roliga upptågen som lätt uppstår mellan sista sessionen klockan 16 och den gemensamma middagen runt 20. Som till exempel det här – en Åländsk uppvisning i Åländsk tyngdlyftning, och ett tappert Svenneförsök att efterapa (kudos till min kollega Mats dock – trots att han påstår att det här är en talang han besuttit men förlorat – prova själv, det är inte lätt).

Ett par saker som jag missade/inte blev av och som gör att jag (som om inte alla skäl ovan skulle räcka till..) hoppas få lov att delta på ett fjärde SSW nästa år igen – var och hur och i hur många dagar det än hålls:

• Min och Sannas off topic, after hours session: ”Kast med liten Android”.
• Morris numer traditionsbundna spökhistorietimme (som i år tog ganska oväntade och för många, inklusive mig själv, något oförståliga vändningar när både @morpac och Facebookmorris raderade sina konton på plats…).
• Frukosten dag 3 (…).
• Alla ni som ville och borde varit där men som av olika anledningar fick förhinder och som jag hoppas får en rainsolcheck nästa år.

Vill du läsa och se mer av vad andra skrivit och fotat och filmat och sagt om SSWC 2011 (allt från TV4 och Sveriges Radio och riksmedia och lokalmedia till förstagångsbesökare och veteraner) hittar du många länkar här på SSWC-bloggen och i numer ”vanlig ordning” hos den fantastiska Jan Viderén.

Vill du veta vad jag själv postat kring SSWC de senaste åren tror jag du hittar det mesta här.

Och vill du vad somliga som inte var på ickekonferensen roade sig med finns det mycket att skratta åt i det här Not on SSWC-initiativet.

Avslutningsvis har jag egentligen bara ett enda ord till att bidra med här och nu, och det är ett stort och rungande och versalt TACK!

Related posts:

1. Packad och klar (ehm, typ, snart) och peppad som fan! #SSWC Woop woop! Nu drar jag snart på Kunskapsknytis! Eller Mingelmaraton....
2. Hipp hurra! #twingly5 Idag är det konferens/partaj i Linköping. Twingly fyller 5 år...
3. Låt mig presentera Bloggbyrån Tycker du att det är lite för tyst här? Då...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Precis som åren innan så vet jag inte exakt vad jag har att att vänta mig. Men precis som åren innan är jag ganska övertygad om att jag kommer åka hem helt trött, hes, informationsspäckad, bakis och skakis med rufsigt hår och skitiga skor och dans-i-ladan-träningsvärk och ångest över hur man ska lyckas sammanfatta alla klokheter och galenskaper i ett blogginlägg och…. mer eller mindre överlycklig. Förhoppningsvis med ett helt gäng nya bekantskaper.

Jag menar, se bara så stövlad och glad och omgiven av finfolk man var på båten på väg hem förra året (vilket ”Bjorn Stockholm” lyckades fånga):

Kommer verkligen (bland andra som av olika anledningar inte ska med) sakna mina SSWC-vapendragare @johannacelion och @monawallin, men är å andra sidan sjukt glad över att få första gången få med mina bästisar @SophieS och @mariofrost och inte minst mina Bloggbyråkollegor @MatsLindborg och @kwasbeb. Liksom alla andra som jag ännu inte känner men som jag hoppas kunna namedroppa på vägen hem.

Imorrnbitti rullar det iväg (pepp, pepp!) – men innan dess en liten reminder till alla er som ska dit. Ni har väl inte glömt att till exempel…

• ladda ner SSWC 2011-appen (och lägga till lite info om er själva) som grymma Appcorngänget kirrat åt oss.
• beställa wünderbara (och gratis!) SSWC-skins till era telephoner (för sent nu, men ändå, för fin grej av @popdevelop för att inte nämna).
• lägga till er på Google Latitude-kartan a la @videren, som visar alla var och när ni är där ni är.
• inte glömma att fota på ön (eh, stor risk…). Och det snyggt. Finns ju liksom priser att kamma hem för sånt där…
• aktivera (eller re-aktivera?) Gowalla en stund eftersom det också där kommer finnas ”priser” att hämta på Tjärö.
• kolla in och checka av packlistorna.
• och faktiskt packa (men strunta i lakan och handduk om du som jag har fixat rum)…
• PEPPA!!

Regn eller inte, SSWC Får The Win!

PS. Jobbar du som journalist eller känner någon som vill publicera något om det här och behöver ‘le facts’ – missa inte pressmeddelandet om årets SSWC.

Related posts:

1. Twitterbio och domänjuridik, men framför allt – hur Twitter leder till kunskap och kreativitet! Det är många som redan bloggat om vad Twitter betyder...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Det är smart om man vill visa sitt nätverk att man inte längre finns tillgänglig på en viss plattform och att man, om tillhör det nätverket som nyttjar just den plattformen, inte kan förvänta sig vare sig svar eller aktivitet.

Och jag har full förståelse för att människor utan att blinka hoppar av en tjänst till förmån för en annan om den andra tjänsten har funktioner och användarvänlighet som bättre motsvarar deras önskemål och behov.

Men*. Och innan jag vidareutvecklar invändningsordet, ska jag vara helt ärlig och säga att jag, trots invite, vare sig haft tillräckligt med tid eller lust för att fullt ut testa Google+ och därför inte kan säga varken bu eller bä om huruvida det utklassar Facebook eller ej.

*Trots att jag i de flesta fall, särskilt webbrelaterade, ser mig själv som en ”early adopter”, som gärna snabbt testar och nyttjar nya smarta webbtjänster och uppskattar rörelse och utveckling, har jag mycket svårt att bara hux flux överge ett så gigantiskt ”mainstreamnätverk” som Facebook. Anledningarna är flera, men den främsta är att en stor och viktig del av mitt nätverk (till exempel alla mina privata, nära vänner) inte är ”early adopters” och, om jag ska lita på mitt eget siande, inte kommer att överge Facebook i första taget. Dessutom kan inte ens alla – även om de skulle vilja det – lämna Facebook-plattformen eftersom Google+ fortfarande endast fås genom invite, och dessa är fortfarande begränsade.

Så, att i nuläget säga tack och hej och nu drar jag och jag skiter i om du inte hinner följa med känns för mig väldigt underligt. När jag får lite mer tid ska jag definitivt aktivera mig fullt ut på Google+ (för visst, det ligger säkert något i det här), men så länge stora delar av mitt nätverk på Facebook fortfarande är där vill jag inte lämna dem och deras statusuppdateringar som, hur banalt det än må låta, faktiskt kommit att bli en både nyttig, rolig och betydande del av min sociala vardag.

Dessutom, som konsult inom sociala medier känns det aningen märkligt att så starkt signalera att jag överger världens största sociala plattform – särskilt som den fortfarande attraherar och fyller funktioner för företag som i alla fall jag inte lyckats uppfatta att Google+ gör.

Resonerar jag konstigt och konservativt? Och ni som dragit upp flyttskylten – hur resonerar ni?

Related posts:

1. Här är bloggposterna med allt du vill och behöver veta om Google+ Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår,...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Först twapportering i bloggbyran ‘s namn, varje dag, hela veckan, från #BloggplatsH12 i Almedalen. Häng med redan idag, kl 15-16, när det är dags för ”Opinionsbildare på egna ben” och 16.30-17.00 (efter kaffe- och kisspaus?) när Åsa Romson (MP) blir intervjuad ”På pallen”.

Och mellan pallarna går jag imorgon i min kollega Kwasbebs fotsteg och gör ett inhopp i SVT:s #guldsoffa där jag tillsammans med @Ekobonden, @LandstromLina och @peterharich ska få livetwittra från #allsang (aka Allsång på Skansen). Artister under kvällen, utöver årets nya programledare Måns Zelmerlöv, är  Håkan Hellström, Miriam Aïda, Siw Malmkvist, Ulrik Munther, The Moniker och Hasse Anderson och 20.00 dra det igång. Följ  via webben, twitter, TV eller varför inte på plats. Har redan lovat att twittra så tangenterna flyger, och svänger det så kan det hända jag tar ton. Har i vilket fall en liten rolig tanke om hur jag ska bjussa upp till skrattdans på mina 140 tecken, men mer om det imorrn (@allsang kan vara lugn, jag ska inte ”kuppa”).

Ses i twittosfären!

Related posts:

1. En nästanresa till #Almedalen med #BloggplatsH12 För ungefär exakt (så skön tidsangivelse…) ett år sedan satt...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.