Spam eller ”kommentar”?

Igår kommenterade en ”Emma” ett inlägg jag gjorde:

Eftersom det finns flera ”Emma” i min bekantskapskrets klickade jag på namnlänken, bara för att snabbt inse att jag gått bet på dålig mask.

Titt-in-Emma är ingen jag känner. Men hon har en blogg som hon – precis som de flesta bloggare – vill driva trafik till. Och hon försöker bland annat göra det genom att planlöst infiltrera kommentarsfält med en intellektlös fras (fann senare samma ”Emma-kommentar” i andra kommentarsfält , till exempel på JMW:s blogg som jag länkade till igår).

Frågan jag ställer mig, och dig, är om det här ett okej sätt att marknadsföra sin blogg på? Var går gränsen för att betrakta kommentatörer som spammare? Måste kommentaren alltid relatera till det blogginlägg den postas under för att ”förtjäna sin plats i fältet”?

Personligen har jag redan dömt ut ”Emma”. För mig är hon spammerska. Och av principiell upprördhet ska jag göra vad jag kan för att inte återbesöka hennes blogg.

Men hur hanterar man fulkommentatörer (förutom att svartlista de hos sig själv)? Hur sprider man förståelsen för netikett – de oskrivna förhållningsreglerna på nätet? Är det viktigt att göra det och är min åsikt vettig?

Behöver du lite klockan-tre-stimulans till eftermiddagskaffet?
Då är mitt  tips JMW Talkshow som idag tar upp ämnet ”Mikrobloggande”.
Klockan 15 kör de igång (men du kan förstås kolla på klippet i efterhand) och gästar gör Jonas Lejon, grundare av Bloggy (som jag  intervjuat för Internetworld här)  och journalisten Mikael Zackrisson, webbchef på Veckans affärer.

Så här påar JMW dagens show:
”Med den mikrobloggshysteri som råder är ämnet dagsaktuellt och det blir en fullspäckad show med frågor och svar om varför detta fokus på mikrobloggandet nu, nyttan med det och hur både Jonas och Mikael ser på sitt eget och andras mikrobloggande”.

Jag gillar Jonas. Och Micke. Och JMW. Och mikrobloggar.
Så ja, jag kommer kolla!

Nytt ljus över bloggen

Borta bra men hemma bäst

Jo, för att kalla mig vän av text och sociala medier har jag varit ovanligt tyst ovanligt länge. Digitala fotspår har jag  förvisso lämnat,  men jag har knappast satt ner klacken och plöjt någon väg. Det är sådant som kan hända när man halkar snett  i url:ernas och webbhotellens limboland…

Livet som blogglös har dock inte satt mig helt i diket. Som digital dagdrivare finns det många husrum att stanna upp en stund i, många bloggar att mätta ordhunger och kunskapstörst med. Och det är precis vad jag har gjort: drivit runt, stannat upp, gått vidare, kommit tillbaka. Ätit, druckit, reflekterat och diskret diskuterat. Men ingenting har jag paketerat, ingenting har jag burit med mig till ett eget hem.

Nu är det slut med det. Inte för att jag är mätt, och belåten vill jag aldrig bli. Men egna väggar är trevligt ibland. Lite egen föda, lite egna ord. Eller åtminstone ett kök för att laga till det man plockat med sig på vägen. Lägga upp, portionera ut, låta gästerna ta för sig av.  Så. Nu har jag äntligen åter byggt bo i  bloggosfären, med ny inredning och helt ny design.

För somliga är jag en hemvändare, en re:blogger, en gammal bekant på ny adress. För andra är jag rätt och slätt ”new kid on the block”. Oavsett vilket hälsar jag alla välkomna till mitt nya webbhem. Hemmet där man förövrigt alltid bör klaga på maten, berömma kockan, gå in med skorna och gärna lämna mycket spår.

Sist men inte minst (jag  kan bara inte låta bli) – I hope you digg my blog, you might just find it delicious. Or am I pushing it?