Hej, här har du en erfaren skribent och konsult inom kommunikation och sociala medier!

Homecoming.

Hej (igen)!

Roligt att du hittat hit.

Jag är en driven och engagerad skribent, strateg och projektledare som lever mitt liv i sociala medier – både på jobbet och privat. Är utbildad journalist och copywriter med hjärna och hjärta på rätt ställe när det gäller människor, internet och kommunikation. Var bland annat grundare av Bloggbyrån och nominerades både 2013 och 2014  till Cision PR Influencer Award som ges till den person inom PR och kommunikation som under året haft störst inflytande.

Kommer senast (2015-2016) från News55 där jag arbetade som redaktör och projektledare med ansvar för PR och spridning av innehåll i sociala medier. 2016 kom jag tillsammans med David Stark ut med boken Sveriges roligaste tabbar (Lind & Co). Och sedan januari 2017 är jag stolt partner i Pug Förlag, som ger ut humor- och faktaböcker med koppling till personer och ämnen som engagerar i sociala medier.

Vill du veta mer om mig gör du nog bäst i att googla mig.

Jag hjälper ditt företag att bli sitt bästa i sociala medier! Och jag skriver förbannat bra. (Dessutom är jag ödmjuk, true story).

Behöver du hjälp med att bygga relationer, vara relevant och förvalta engagemang hos de människor som betyder mest för just ditt företag? Söker du någon med lång och bred erfarenhet av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet?

Jag finns tillgänglig på frilansbasis och hjälper dig mer än gärna med bland annat:

  • Analys och strategi 
  • Bemötande och bevakning
  • Idéer, innehåll och koncept
  • Rådgivning, utbildning och inspiration (workshops, föreläsningar).
  • Copy/textproduktion (såväl redaktionell som kommersiell.)

Hör gärna av dig till mig för att se hur vi tillsammans kan hjälpa just dig, ditt företag eller din organisation och komma igång eller komma vidare på den sociala webben. Eller för att ”bara” få ihop en riktigt bra text.

 

 

Titt-tips för ordnördar

Har en to do-lista att beta av och är inte riktigt upplagd för några längre bloggutläggningar. Men parallellt med to do:n finns en to see. På den står bland annat den här spellistan från TED – tio ”talks” om ord som jag alldeles säkert tror kommer roa mig vid tillfälle. Eller kanske dig, om du som jag är språknörd.

Det här är bloggpost 96 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Läs, lär och le – de här skriver Sveriges bästa e-handelscopy

Idag blir det ett väldigt kort men nog så gott tips till alla som tror sig ha något att lära kring hur man skriver strålande, unik, säljande och sökoptimerad produktcopy. Eller för alla som älskar välslipade formuleringar och bara söker en skratt- och njutningskälla för skönt skriven text. För skönt skrivna texter finns det imponerande gott om här. Liksom förstås skönt galna produkter. Kan själv klicka, kolla och läsa mig runt här i timmar (när de timmarna finns…) bara för nöjets skull.

Vilka jag pratar om?

Coolstuff förstås, butiken som verkligen både är och har det de heter. Coola prylar och en sjukt cool användning av ord. Heja!

Coolstuff

Ps. Är väl lika bra att för säkerhets skull tillägga att jag inte får betalt för att skriva det här, varken i egenskap av bloggare (får aldrig betalt för att skriva någonting här) eller Bloggbyråjobbare (det vill säga, de är inte en kund till oss).

Det här är bloggpost 36 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Det är något med papper ändå – men vad, och varför?

Det är lite roligt att Deeped tycker och tänker en del kring namn idag, just som jag också gått i namntankar i helgen – om än av viss annan karaktär.

Till att börja med råkar min syster ha namnsdag idag. Men det är ärligt talat, utöver ett grattis, inte så mycket jag funderat kring. Däremot var mitt eget namn med i tidningen igår, och det fick tankarna att snurra desto mer. Varför, fortfarande 2013, känns det lite mer att se sig publicerad på papper än digitalt? Jag konsumerar inte pappersmedia, faktiskt i princip inte alls längre (någon bok ibland undantaget), framförallt av den enkla anledningen att ställd mot digital media tycker jag alltid att pappret förlorar. Det tar upp plats, innehållet blir snabbare inaktuellt, jag går miste om direkt interaktion och diskussion kring innehållet med andra och jag kan inte lika enkelt länka mig vidare till relaterat material.

Trots detta går jag igång på att se mitt namn där i lördagsbilagan, på ett helt annat sätt än jag gör om jag blir omnämnd digitalt. Nu var jag ju tvungen att köpa pappersupplagan för att ens kunna läsa hur jag citerats – i en intervju om sociala, det vill säga digitala medier – i sig en ironisk men helt annan historia som jag kommenterade på Facebook igår. Men jag kan ärligt inte svära på att jag inte hade gått och köpt den ändå, även om artikeln funnits tillgänglig på nätet.

Är det någon som känner igen sig i det här, eller åtminstone sitter på teorier kring vad det här beror på? Är det så att vördnaden, eller vad man ska kalla det, för traditionella medier så länge varit så djupt rotad att det kommer krävas många fler år av digital era för att den ska ätas upp? Eller handlar det mer om ”det exklusiva” i att bli publicerad på en av få plattformar man idag inte har självklar tillgång till och möjlighet att ta plats på?

Jag skulle inte bry mig om att ställa frågan om jag visste att det troligen bara är jag som känner så här. Men så verkar det ju inte vara. I Medierna i P1 häromveckan, i ett intressant avsnitt delvis vikt åt Youtube-diskussion, sa till exempel tubstjärnan Tejbz att han fortfarande drömmer om en programledarroll i ”riktig tv”:

Och så är man med en 30 sekunder på TV, och då är det större än tio miljoner visningar på Youtube. Och det handlar väl om att erkännandet på internet fortfarande inte kommit upp i den nivå som gammelmedia faktiskt har.

Nej, det verkar ju onekligen så. Men frågan är varför, och hur länge det kommer att vara så. När kommer ens tanken på att bunkra pappersurklipp tillhöra svunnen tid?

Det här är bloggpost 26  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Kanske det finaste du läser idag

Precis som jag nyss, tillsammans med mina kollegor, ville avsluta den här veckan med Bloggkärlek på Bloggbyråbloggen, vill jag avsluta den här veckan också här i kärlekens tecken – med kärlek på en annan blogg (alltså också en slags bloggkärlek skulle man kunna säga).

Jag följer Fredrik Backman dagligen och har gjort det ganska länge, och allt som oftast är det mest bara riktigt kul. Men så mellan varven klämmer han ur sig sådant här som bara får hela kroppen att bli varm.

”Som hastigast till min son” är kanske det finaste jag läst på länge.

 

Det här är bloggpost 17 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

 

Jobs, jobb och andra tips

Är troligen sist på pucken att läsa denna bok (har dock hunnit köpa och ge bort flera exemplar till andra sedan den kom ut…). Och föga självförvånande är den precis så fantastiskt intressant som jag trodde, på så många plan.

En recensent på SvD har, vilket också citeras på pocketomslaget, bland annat beskrivit boken som ”En enkel, osentimental och djupt fascinerande berättelse om en märklig man”, och det tycker jag i all sin enkelhet är en ganska bra summering. Finns egentligen hundratals ord jag skulle kunna skriva om den här boken, och säkerligen minst lika många citat jag skulle kunna lyfta ut. Men har du, mot förmodan, inte läst den, har jag kortfattat bara två ord att förmedla, och det är – läs den!

Och ska jag plocka ut ett citat (okej, stycke), kan vi ta det här, som jag tror det ligger en hel del i:

Apropå entreprenörsgöra så tipsade Anton (som äntligen flyttat till Stockholm, wohoo!) i veckan om ett gäng lediga, spännande startup-jobb. Spana in om du suktar efter nytt - trivdes jag inte själv så förbannat bra med mitt eget jobb skulle jag garanterat vara sugen.

Och apropå Jobs bloggade Sveriges, i mina ögon, bästa och flitigaste teknikbloggare Tommy K Johansson, senast igår om hur länge (suck) vi svenskar måste vänta på filmpremiären jag nu mer än någonsin ser fram emot.

Sist men inte minst, apropå böcker – behöver du inspiration för att inreda bokhyllan, kolla in den här sköna sajten.
Glad fredag, och läsning!

Puh! Bloggpost 003 i #blogg100. Än håller det ;)

 

Digitala söndagstankar – om webbsocial storstädning, bloggnostalgi och oväntad backup

Har haft en märkligt webbnostalgisk dag, fastän det inte alls var tänkt så. Det som började i storstädning AFK, fortsatte i en impuls att rensa upp i mitt Twitterflöde; dels uppdatera mig på vilka jag faktiskt följer, dels avfölja konton som inte längre känns relevanta eller helt enkelt inte har uppdaterats på länge – en välbehövlig avdammning som skjutis under mattan under alltför lång tid.

Sen fortsatte det med Facebook: gick igenom alla mina vänner och plockade bort dels de som jag upptäckte blivit tomma skal, det vill säga de som raderat sina profiler (till min förvåning var det betydligt fler än jag kunnat tro), dels hittepå-profiler (till exempel ‘Mållgan Åberg’, en karaktär jag ett tag tyckte var lite kul att kunna vara vän med och tagga, men som jag nu kände att jag faktiskt inte vet ett skit om vem som ligger bakom och därför känns märklig att vara vän med), liksom de få företag som fortfarande lyckats ha kvar en personprofil (det är inte det att jag inte gillar dessa företag jag varit vän med, men de kan gott och väl få nöja sig med att jag gillar deras sida, om de lärt sig att det är en sida de behöver skaffa, och om de inte lärt sig det får ‘vänskapen’ vara; man är inte vän med varumärken, man är vän med människor, instämmer i Facebooks logik fullt ut här).

Fortsatte med att gå igenom alla sidor jag gillat, och plockade faktiskt bort en del tummar. Tror att de flesta av dessa är företag jag tummat antingen för att det krävts i en tävling (säger också en hel del om ‘äktheten’ i människors vurm för varumärket, när man tvingar dem att gilla ens sida….), eller för att jag av olika skäl velat hålla koll på en viss sida under en viss period.. Önskar faktiskt att det, liksom det går med personer, bara gick att följa vissa företagssidor – alltså få upp deras uppdateringar  i sin feed – utan att nödvändigtvis behöva gilla dem.

Nåja. Efter Facebook blev det upprensning i bloggrullen här på TheJennie, följt av en tokbehövlig städning i min Google Reader -  RSS-läsaren jag huvudsakligen använder för att hänga med i de delar av bloggosfären jag är mest intresserad av. Och det är här nostalgin kommer in.

Ska erkänna att jag inte rensat min Reader ordentligt på flera år. Därför låg det kvar en uppsjö med bloggar där som inte uppdaterats på länge, en del så långt tillbaka i tiden som 2008 (en eon i webbtid mätt!).  En del visste jag förstås redan hade slutat blogga, eller helt enkelt tagit en extremt lång paus, och har medvetet saknat. Ett liv i exil, en av de första bloggarna jag verkligen seriöst följde, är ett sådant exempel; den ligger dock fortsatt kvar i readern tillsammans med ett gäng andra souvenirer som dels, hur töntigt det än kan låta, känns för jäkla sorgligt att bara radera, men dels också av annan anledning jag snart återvänder till.

Oops! Not on web, but still in Reader :)

En del bloggar hade jag helt enkelt hunnit glömma bort att jag följt, men blev påmind om nu när jag såg deras namn i nån gammal mapp i readern. Att folk slutar blogga är inte så konstigt (jag har själv under perioder tagit längre pauser på alla mina bloggar). Och det kommer ju dessutom hela tiden nya att följa. Men det lämnar tomrum när folk slutar skriva, i alla fall hos mig, särskilt hos dem man fått följa länge, som uppdaterat ofta och som man – även om man inte på riktigt ‘känner dem’ – känns som att man känner innan och utan just för att man fått följa med i deras blogg under så lång tid. Då är det fint att bli påmind så här.

Men nostalgin bestod inte bara i att se namnen på gamla bloggar där i readern, utan av att faktiskt läsa igenom gamla blogginlägg av de bloggare som lagt ned (jag lovar, har säkert läst motsvarande en hel roman idag). Det jag ‘upptäckte’ (eller snarare, det jag plötsligt insåg var en cool feature jag inte funderat över förut) var nämligen att blogginlägg som jag tidigare läst i min reader, som tillhör en bloggfeed jag alltså inte raderat, ligger kvar där – oavsett den faktiska bloggen finns kvar eller ej.  Med andra ord, även om någon bokstavligt talat plockat ned sin blogg från nätet och skrotat domänen, ligger inläggen kvar i readern, som plötsligt får funktionen av en ‘backup’-databas för andras inlägg. En bra påminnelse om att allt som händer på internet (om så bara en sekund), alltid stannar någonstans… Inget nytt förstås, men ändå. Alltid bra att ha i åtanke.

Har egentligen ingen större poäng med det här inlägget, mer än att gud vad många bloggar jag saknar och gud vad många nya bloggar jag längtar efter att stoppa in i mitt flöde. Rensade idag ner till cirka 200 i min Reader, en bråkdel av hur många som fanns där innan, men då tog jag förvisso också bort många som fortfarande är aktiva men som av olika skäl inte längre känns intressanta/relevanta för mig att följa.

Och sist men inte minst – det där med digital storstädning är inte så dumt, borde man göra oftare. Jag har en hel del kvar på min to do-lista här (som att se över vilka triljoner tjänster jag egentligen är reggad på, om min profilbeskrivning verkligen är up to date i de kanaler jag är aktiv i, byta lösenord här och var, uppdatera bloggar, rensa i utkast och så vidare, och så vidare…), men är ändå nöjd med dagens bedrift. Sen tycker jag alltid det känns märkligt att ‘städa’ i sina sociala nätverk. Att städa bland människor liksom, säger man det högt låter det smått absurt. Men nya sätt att umgås kräver väl kanske nya sätt att ‘sluta umgås’ också? En digital relation kan ju liksom aldrig bara rinna ut i sanden på samma sätt som en relation AFK, om du förstår hur jag tänker?  Får nog hur som bli ett eget inlägg om det någon gång, nu kallar andra digitala nöjen.
:)

 

Om ett vitalt medielandskap och en mediebransch som gått och nästandött (mer lästips)

Om du igår läste mitt tips om framtidsläsning, så vill jag idag kontra med ett lästips som förvisso också är något av en morgondagens spaning, men som inte minst är en grymt bra och intressant beskrivning av de ganska många dagar som varit.

Det är Joakim Jardenberg som i helgen återpublicerade sitt inlägg från 2010, En gång i tiden fanns det ”en mediebransch”…, och det är lika läsvärt idag som det var i lördags och som det var i augusti 2010.

Hela inlägget (som tar en guldstund att läsa) slutar i en tes om att mediebranschen år 2022 är död. Och att det är en bra sak.

Ler lite åt tanken om jag hade vetat. Då när jag var sju och tvingade min släkt att via brev prenumerera på min hemmasnickrade nyhetstidning ”J-bladet”. Eller då när jag var 12 och drömde mig bort om en  journalistkarriär på New York Times. Eller då när jag som 14-åring lyriskt skrev det jättestora skolarbetet om det dära coola ”massmedia”. Eller då när jag som 22-åring för första gången ivrigt bänkade mig i JMK:s aula. Om jag då hade vetat att jag idag i mångt och mycket hade hållit med.

Här är riktlinjerna som rockar (om att skriva så folk fucking förstår)

Tänkte kort bara kommentera vikten av (och min kärlek till) enkla, direkta texter som folk faktiskt vill läsa och inte minst fattar innerbörden av. Det låter självklart, men till och med när man jobbar med copy på daglig basis kan det vara lätt att glömma bort – det där lilla extra, som ironiskt nog ofta handlar om att skala bort och skala av, som gör hela skillnaden i om någon faktiskt vill ta till sig ditt budskap, eller ens orkar försöka göra det.

När jag pluggade på Medieinstitutet hade vi en lärare som lyckades etsa fast en mening hos mig, och den löd:

”varje offert du skriver ska kännas som en festinbjudan”

Det brukar jag allt sedan dess försöka ha i bakhuvudet, inte bara när jag skriver offerter, utan även när jag sammanställer analys- och strategirapporter, konceptbeskrivningar, riktlinjer, jobbmail, eller vad det nu må vara. Det innebär inte att alla mina texter bokstavligt talat andas kalas, men jag tror och hoppas att jag med den utgångspunkten i alla fall skapar något som är behagligt och lustfullt att läsa och, inte minst, enkelt att förstå.

Att det kryllar av tråkiga, krångliga och onödigt stela texter är dock ganska lätt att glömma bort, eller åtminstone acceptera just för att de är så förväntade. Det är först när man ramlar över en text som man förutsätter ska vara just så svårtuggad, men inte är det, som man inser hur många alla de där andra svåra tråktexterna faktiskt är.

Det slog mig till exempel när jag för ett tag sen lusläste copyn på Innocents smoothieflaskor (helt fantastisk i jämförelse med all annan flaskcopy jag lusläst…). Och det slog mig igår när jag, som del av research för en grej, trodde att jag skulle ”tvingas till” att läsa Youtubes community guidelines. Tji fick jag när det visade sig bli en hallelujah reading moment!

Här ett utdrag så att ni kanske fattar vad jag pratar om:

”Vi begär inte att du ska uppföra dig som om du var omgiven av nunnor, gamlingar och hjärnkirurger. Vi vill bara inte att du ska missbruka sidan. Alla nya och coola funktioner på våra mötesplatser bygger på att man kan lita på varandra. Vi litar på att du tar ditt ansvar, och miljontals besökare lever upp till våra förväntningar – hoppas du också gör det”.

Jag säger bara, heja Youtube, och tror egentligen inte det behövs någon vidare djupanalys här. Grundprincipen som jag ser det torde vara ganska enkel:

1. Ska du skriva något som är tänkt att läsas, använd för bövelen ord och en ton som människor vill och kan läsa.

2. Vill du inte läsa vad du själv har skrivit? Då vill förmodligen ingen annan heller det.

3. Måste du skriva något just för att det måste stå där, men som du helst inte vill att folk vill läsa eller kan förstå? Då suger troligen det du har att berätta.

Hur tänker du som läser den här bloggposten? Och vilka texter har (oväntat) fått dig att ”tacka ja till kalaset” på sistone?

 

 

Oh snap, remember this? It’s OK to be private.

Är det någon dag man inte ska väcka en trött gammal blogg till liv med ett seriöst inlägg så är det väl den 1:a april. Å andra sidan finns det väl heller ingen bättre dag att verkligen mena ”skämt åsido, det här är allvar”. Så. Nu kör jag.

Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det ”proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas ”ohlife”.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Oh snap!
Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha ”the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till ”jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.