Imorse låg det ett gäng tidningar slängda på golvet framför grannens dörr -  olästa, övergivna och trampade på. Jag hann tänka tanken ”så symboliskt – den stackars papperstidningens död…”, sedan såg jag den översta tidningens rubrik stirra på mig: ”Nu är boken död”.

Är det verkligen så?

Fick senaste i tisdags en hel liten hög med tjocka romaner i födelsedagspresent, och fastän det nog kommer dröja innan jag tar mig tid att läsa dem (förlåt Sophie) har fysiska böcker ofta och ännu en genomsyrande välbehagseffekt på mig när jag håller i dem (dock osäker på om det räcker för att behålla mig som konsument…).

Men jag känner fortfarande oerhört många människor – även unga – som älskar att konsumera fysiska böcker. Frågan är dock om de läser dem just på papper för att de är ”bundna till det” eller om det är ett aktivt val? Det vill säga, tycker de sig inte ha några tillräckligt bra och prisvärda alternativ, att de läsplattor som finns är för dyra/dåliga/inte tillräckligt ”mainstream”? Eller är helt enkelt tillgången på digitala romaner för dålig? Eller – handlar det faktiskt om pappret, känslan, doften, tyngden, bläddrandet?

Nej, jag vet. Den här frågediskussionen är knappast ny, men uppenbarligen allt mer intressant. Och då pratar jag inte bara om papprets vara eller icke vara, utan om allt som rör böcker och bokförlag, konsumtion, produktion och distribution. Bara i veckan som gick var det flera av de bloggare jag läser som berörde ämnet på något sätt:

• Joakim Jardenberg skrev om ”E-Böcker och bokhandlare online (eller: varför göra det enkelt när man kan göra det så här)” och länkade då bland annat till…
• …Daniel Åberg som nästan dagligen bloggar om möjligheterna och problemen med att ge ut sin bok ”Vi har redan sagt hej då” på ett någorlunda okonventionellt sätt.
• Lilla Gummans Johanna Ögren jämförde läsplattorna Letto och Opus i  ”Läsplattor: Adlibris vs Bokus” och…

• …Piratförlagets Mattias Boström gjorde ett mycket läsvärt gästinlägg på Same Same But Different om ”E-böcker – en evig följetång”.

Under ett quickstop hos Resumé.se idag snubblade jag av en slump även över den här reklamfilmen för läsplattan Letto som jag lyckats missa. Ännu en intressant vinkling på vilket värde digitala böcker kan ha framför fysiska…

Jo. Idag skulle de franska breddgraderna sitta fint. Ska man tro på de siffror som stolt basuneras ut, samlar Le Web idag och imorgon inte mindre än 1800 webbintresserade människor under ett och samma tak i Paris. Mon Dieu vad jag önskar att jag vore en av dem!

Men har ju i alla fall förmånen att ha en finfin arbetsgivare som kommer vara där och mingla med tweet-eliten, så litar på att jag tids nog får ta del av det mest väsentliga i vilket fall

Temat är, precis som vi på Disruptive Media redan hunnit konferera kring tidigare i år, ”Real time web” och på speakerslistan finns många intressanta namn. Bland mina personliga favoriter (wanna-sees!) till exempel den halvgalna men toksköna entreprenören Gary Vaynerchuk (som bland annat ligger bakom Wine Library), Twitters grundare Jack Dorsey och Violet Blue (kaxig bio, fullgott vill-se-skäl!).

Här hemma i Stockholm hänger jag dock inte superläpp. Tuggar dagen till ära på en pepparkaka och ser fram emot kvällens bloggträff som arrangeras av Handelskammaren.

Så här löd inbjudan som får mig att längta:

”Spotify är en av Sveriges största innovationer, med miljoner användare världen över. Hur gick det till? Hur blev det ett sådant fenomen? Handelskammaren vill bjuda in dig till en bloggarkväll på temat innovation. Med oss har vi Andreas Ehn, Spotifys tidigare teknikchef som var med och byggde upp företaget från början. Hör honom berätta om hur Spotify gick från idé till den produkt och varumärke det är i dag. Medverkar gör även Nicklas Lundblad, Handelskammarens vice VD”.

Ehn handelserik kammarkväll i Stockholm får man hoppas. Och med all säkerhet en twitteristique dag i Paris…

Relaterat: När vi ändå pratar realtid så vore det väl dumt att inte (också här) påa mitt reportage om realtidswebbben som under hela denna vecka, dag för dag, portioneras ut på Internetworld. Här hittar du måndagens artikel med en guide till 15 stora realtidstjänster samt tisdagens intervju med Twinglys VD Martin Källström. Håll ögonen på IW för dagens lilla knäck och resterande resgten av veckan.

Sen vore det förstås om än ännu dummare att inte nämna Googles lansering av realtidssök häromdagen. Och när vi ändå snackar Google – deras lansering av personliga sökresultat (något som bland annat Simon Sundén konsekvensspekulerat kring). Och deras beta-lansering av Google Chrome för Mac igår…

Jodå. Det rör på sig. As we speak…

Igår gick beta-versionen av Twingly Channels live, vilket merparten av den digitala mediesfären redan varit duktiga på att rapportera (min Reader var lika full av Twinglyrubriker som AW-krogarna förmodligen lär bli med folk denna eftermiddag…).

Twingly Channels

Jag tänker inte ge mig in på att beskriva eller recensera, utan bara konstatera att Twingly Channels är den typ av ”fenomen” jag tror vi kommer att se mer av i framtiden. Mashup-tjänster, vilket i alla fall jag på sätt och vis betraktar Twingly Channels som, är förvisso i sig inget nytt. Att samla både platser, människor och konversationer under ett och samma tak blir,  i samma takt som de digitala platserna, invånarna, konversationerna och tjänsterna ökar, allt viktigare.

Nästan dagligen dyker det upp större och mindre tjänster som hjälper till att koppla samman och integrera flöden och kanaler med varandra liksom verktyg som ”pingar dig” när någon, någonstans sagt något till eller om dig eller kommenterat något du någonstans skrivit.

Det behövs! Även om jag är vän av stort utbud och friheten att välja, tycker jag fortfarande att det konverserande ”hoppa-runtandet” på nätet (och i mobilen) ibland  kan bli schizofrent. Twitter, Facebook, mail (flera olika), sms, telefon, iPhone Ping (ny! grym!), msn messenger (eh, gammal, trött, lagt ner…), Skype, mina egna och andras bloggar och kommentarsfälten där, diskussionsforum också vidare, också vidare….

Personligen löser jag det så gott jag kan genom automatiserade flöden (inte överallt, men till exempel uppdateras min Bloggystatus nästan uteslutande via Twitter, vilket förstås kan kritiseras, och jag samlar alla mina bloggprenumerationer i Google Reader och läser dem direkt där).

Ett tag körde jag stenhårt på notifications via mail, men det funkar bara så länge ingen säger för mycket till dig på för många platser, om du vill hålla någon slags clean look i inboxen… Och allt fler använder Disqus för att knyta samman kommentarer till en mer ”komplex webbkonversation”. Enda anledningen att jag inte implementerat den här på bloggen än är att den rätt brutalt förfulade hela dess grafiska form , så innan jag har tid att få det hela stylish kör jag på som det är (Design före teknik? Jag må vara geek girl, men JO, varje gång!).

Likaså blir det genom tjänster som Facebook connect och Google Friend connect (läs mer här) lättare att både logga in och synka nätverk och konversationer på den växande skara sajter som använder dem.

Fortfarande tycker jag dock att det stundtals är svårt att veta vilken kommunikationskanal jag ska använda. Vilken kanal är effektivast i vilka sammanhang? Hur vet jag säkrast att jag snabbast får svar (om jag inte kan ringa)?

Självklart blir det lättare ju bättre man känner personerna i sitt nätverk och hur deras nätnärvaro- och beteenden ser ut (jag vet till exempel att min pojkvän svarar ungefär lika snabbt i alla kanaler utom Facebook och att min mamma är hetast på sms). Dock tycker jag att konversationer som, oftast i efterhand, helt uppenbart hade platsat bättre i IM-format fortfarande sker via mail. Och det gäller för samtal med alla olika typer av personer i mitt nätverk – från ”internet-rookies” till de som lever sina liv genom nya, smarta tjänster och förespråkar dem titt som tätt. Jag kritiserar ingen för jag är inte bättre själv. Men däremot kommer jag allt oftare på mig själv med att tänka att alla fram-och-tillbaka-mail känns som forummässigt malplacerade samtal (och det är väl här Google Waves, som jag dessvärre saknar invite till, kommer bli min bundsförvant?!).

Vet inte riktigt var jag vill ta min egen diskussion och är medveten om det grovhuggna sidospåret från Twingly Channels här (…). Egentligen vill jag nog bara belysa den peppande utveckling mot ett mer konversativt, helintegrerat internet som till min glädje går i allt raskare takt.

För att åtminstone någorlunda hålla röd(grön) tråd kan jag säga att Twingly channels har en hel del kvar att göra på utvecklingsfronten. Men jag tror absolut att den, efter ett par rejäla varv i utvecklarnas finslip, kommer vara en av de tjänster med potential att både effektivisera och höja värdet av de nätkonversationer jag följer och/eller aktivt deltar i.

Som jag redan påat här förut, är jag del av Mindparks eminenta bloggteam . Sedan precis en vecka tillbaka samsas vi, som många också redan vet, om uppgiften att fram till nyårsskiftet blogga om 100 händelser som påverkat mediebranschen under 00-talet.

SvD:s redaktionschef Martin Jönsson kickade igång 00-antalogin med sitt  lysande inlägg ”När medierna ignorerade sin publik” och efter honom har en briljant skribent per dag hållt topp100-listan vid liv.

Och idag har det blivit min tur. Som #8 ut skriver jag om ”Wordpress och den kollektiva koden”. Läs och kommentera gärna!

Mindpark #8 - "Wordpress och den kollektiva koden"

Igår fick jag ett mail från Swedbanks PR-ansvarige på Springtime. Hon ville på:a bankens nya kampanj som går live idag och tänkte att jag kunde vara intresserad av att skriva om den. Och jo, jag tänker uppmärksamma den, om än inte helt utifrån det perspektiv som pressmailet ville invagga mig i.

Det har ju pratats och skrivits en hel del om hur bankerna borde och skulle kunna förnya sig – anpassa sig mer till den värld som deras kunder lever i (jag har själv jobbat internt med ”bankwebb”, så jag vet att det finns en hel del kvar på den fronten att göra…).

Det var längesen begreppet ”gå till banken för att göra sina ärenden” var majoritetstung vardagsmat. Däremot har det inte uteslutit majoritetens (påtvungna) behov av att fortfarande göra bankärenden. De sker online, dygnet och veckan runt, och de sker i en kontext (på webben) där människor är vana vid att det ska gå snabbt, smidigt och ske på hyfsat egna villkor.

Nu handlar inte Swedbanks kampanj alls om hur fantastiska de är som bank i en webbkontext (som väldigt-sällan-kund kan jag knappast heller uttala mig om kvaliteten inom just det området).

Deras ”webbaserade dramakomedi – Någonstans i livet”  är ”tänkt att bjuda på inspiration om den egna ekonomin, men inte genom att kränga produkter utan genom att berätta underhållande historier med utgångspunkt från situationer i livets olika skeden…” . Den vill helt enkelt genom lite modern storytelling skapa idén om en trygghetens Swedbank för alla.

Och det må eller det må inte vara sant. Men. Jag tror faktiskt det betyder något att de väljer att göra en kampanj som så tydligt fokuserar på och drar nytta av sociala medier och internetkultur (filmerna som följer tre olika familjer under fyra avsnitt vardera och släpps kontinuerligt fram till jul är ”inte reklamfilmer, de kommer inte ens att visas på TV – huvudmedium är istället den egna sajten”).

Att Swedbank anlitar en PR-byrå som lägger kampanjfilmer på Youtube, bilder på Flickr , ordnar med Twitternärvaro och som inser värdet av omvärldsbevakning och bloggar (exempel: jag) -  det tror jag i förlängningen kan skapa goda förutsättningar för bankens digitala utveckling. Inte bara när det gäller den rent tekniska biten utan även när det kommer till kommunikation, transparens och kundkontakt (spana in amerikanska banktwitter för exempel på hur det kan se ut). Att det kan så fler nytänkande frön med potential att leta sig djupare in i organisationen.

Kanske är det bara utopiskt naivt men (lite influerad av Springtimes payoff  ”People influence people”) -  hoppas gör jag ändå.

Bonusfakta: ”Någonstans i livet” är gjord i samarbete med produktionsbolaget Tre vänner och reklambyrån Tempel. Manus av Anders Tempelman och Tomas Tivemark och regissör är Alain Darborg.

Relaterat:
* ”Swedbank tror på samarbeten” och ”Hon flyttar banken till dig” (Internetworld)

* Bank 2.0 – sociala medier en självklarhet (JMW)

* ”Framtidens bank är digital” (Privata Affärer)

Vi är många som älskar internet. De senaste veckorna har det haglat kärleksförklaringar i bloggosfären och idag kom en till som nästan rör mig till tårar. Christian Rudolfs inlägg på Disruptive är en bloggpost väl värd att läsa från a till ö, men hans avslutande rader förpackar så väl det som också jag  känner att internet är:

”Internet är inte Googles index, CSS, HTML PHP kod, PPC eller banners. Internet är Tillsammans. Internet är vårt kollektiva medvetande som sträcker sig mellan människorna och mellan generationerna. För mig är detta sant även om jag är en outlier på normalfördelningskurvan. Därför älskar jag internet.”

Sanna, vackra ord. Och jag ha inget mer än lite länkkärlek att tillägga där.

Per och per definition…

Idag hittar jag tack vare Jardenberg* till Pers Värld – en blogg ”om kommunikation, helt enkelt”.  I dagarna har Per skrivit ett briljant inlägg om hur man bäst marknadsför sig via sociala medier.

Inlägget inleds med en diskussion kring själva begreppet ”sociala medier” och varför det inte är en klockren definition.

Word on!

Själv håller jag på att kräkas på just ordet sociala medier, så jag tycker diskussionen kommer lägligt. Inte för att jag inte älskar vad begreppet innebär (det gör jag), men precis som Per också påpekar, börjar det i många lägen kännas otroligt omgärdat av klyschor.

Frågan är dock hur man lyckas döpa om ett så djupt rotat begrepp… Men samtidigt, ju viktigare ”sociala medier” blir och ju djupare fäste fenomenet får, ju viktigare är det förstås att använda en term som gör innebörden rättvisa. Missa inte Pers kommentarsfält för att läsa mer om vad andra tycker!

Under tiden undrar jag: vem blir den första att uppdatera Wikipedia med ett ”riktigare ord” och vad kommer det ordet i så fall att  vara?

Själv klurar jag på det. Kanske är ”mötesplatser” (vilket dyker upp i Pers kommentarsfält), i all sin enkelhet inte så dumt?

* Joakim Jardenberg: enligt mitt tycke bloggosfärens mest mångsidigt uppdaterade man. Herregud, ge människan omvärldsbevaknings- och analyspris flera gånger om!!

Om vad som kanske går förlorat i transparensens tillvaro

Medan Lilla Gumman duktigt vårstädar burken, håller jag mig till att rensa i små kartonger. Imorse hittade jag bland semiskrotet det här:

…ett litet hänglås jag en gång i tiden var tänkt att säkra dagboken (den jag andaktsfullt nyårslovade att dagligen fylla, men konsekvent lämnade mer-än-halvtom) med.

Kartongfyndet fick mig först att fånle, sedan till att fundera på ett djupare plan.

Det där med att låsa in sina tankar och funderingar är inte särskilt på modet längre. Nu är det öppenhet som ligger i luften. Det var temat för Open Breakfast , det är het fråga i mikrosfären, det är ett vapen i kampen mot Ipred, också vidare. Man pratar transparens på alla plan, både hos företag och på individnivå. Det handlar om allt från att öppna upp sina trådlösa nätverk,  creative commons-licensera och släppa källkod fri till att twittra (eller inte twittra), bemöta kritik och stå för sina åsikter, också vidare.

Jag gillar det. Både öppenhet som sådan, men också  just det faktum att det är en fråga man diskuterar, att det är ämne som människor tycks brinna för. Det inger hopp i en värld som annars år 2009 (för i helvete) globalt sett fortfarande tenderar brista rätt rejält när det kommer till frihet och demokrati.

Och jag tror fullt ut att den digitala öppenheten smittar av sig på den fysiska och att den på det stora hela gör människor mer ödmjuka.

Men däremot kan jag inte, med dagbokslåset dinglandes i en fortfarande vintertorr hand, låta bli att fundera över vad det är vi går miste om i en allt mer pro-transparent tillvaro. Själv var det väldigt länge sedan jag bara satte mig och skrev någonting för mig själv – någonting fullkomligt personligt ocensurerat, aldrig tänkt för någon annan att läsa, döma, risa eller rosa.

Det är egentligen först nu jag börjat reflektera över det, men med tanke på att jag brukade egoklottra rätt ofta förr (vi snackar om lappar och urrivna kollegieblocksblad, sällan välstrukna dagbokssidor) kan jag undra om det inte är något som gått mig smått förlorat, någonting som fattas mig?

Kanske är det nu i öppenhetens tidevarv viktigare än någonsin att faktiskt skaffa sig den där dagboken (eller dylikt), införliva ett barnsligt nyårslöfte och bara vara sig själv transparent då och då. Kanske behöver man något eget att hänga ett stort jävla låsa på (eller okej, ett petit), säkra och gömma nycklarna till för att också orka vara den ständigt publika uppdateringen och öppenheten utåt trogen?

Kanske är jag bara sentimental och i stunden bakåtsträvande. Kanske kräver öppenheten inga motvikter. Kanske har världen redan sett för många dagbokslås. Eller så är det helt enkelt så enkelt att det ena inte behöver utesluta det andra, men att det kan vara sunt att påminna sig om att just göra både det ena och det andra då och då.

Mitt lilla lås fick dimpa ner i kartongen igen. Men nu när jag har bloggat (och Facebookat och bloggyat och copy:at) ska jag ta och leta upp en lapp. En alldeles egen analog som inte en käft ska få läsa. Kanske inte för att det påverkar min öppenhet, men åtminstone för att det borde vårstäda lite hos mig själv.

Igår störde sig Mymlan på vissa ord. Jag identifierar mig fullt ut. Utfyllnadsord är ett aber, och jag har själv en drös med ord-tics som jag vet att jag använder alldeles för konsekvent.

Något som däremot fascinerar mig är utfyllnadsspråk, det vill säga hitte-på-konstellationer av hitte-på-ord som inte fyller någon större funktion än att bara finnas till och vara förbannat roliga.

Det närmsta man kommer "lolcat" på SAOL...

Ur Lolcat-rörelsen (läs på här) har fötts ett eget litet språk som är just det – förbannat roligt, och egentligen helt meningslöst*. Men som också är som språk i allmänhet är, fascinerande på sitt sätt och (förmodligen) bra att ha kläm på då och då. Och som – om inte annat – är bra att fylla ut en SAOL-tung vardag med.

Är du en newbie och behöver hjälp på traven kan du  titta förbi hos ”lolcat translator” – tjänsten som helt enkelt gör det den heter -  översätter meningar så att du enkelt snackar  lolcat. Speaklolspeak är en annan sida som hjälper dig lolla till vokabuläret och på icanhascheezburger (”I can has”, förövrigt alla lolkatters missbruksaber) kan du även ladda upp egna bilder och göra egna lolcats. Som ju inte behöver vara katter, men i alla fall helst bör skapa lite lol.

Varken tjänsterna eller fenomenet hör till färskt nyhetsstoff (blog fail?) men å andra sidan verkar det rätt okej att ge gamla grejer en rewival nu (passerade nyligen teknikmagasinet som i dagarna har kampanjpris på…Tamagotchi!! Vänta, ska bara faxa ut nyheten…).

Lolcow

* Så här beskriver man lolcat-språket på speaklolcat.com: ”lolcat is a made up language that is said to be spoken by fluffy animals such as pets. Your vet won’t have heard of it, because it’s not real – animals can’t talk. But if they could, wouldn’t you love to know how to communicate with them? Or maybe you just want to speak lolcat because it’s funny. Give it a try! U mite liek it?”

Ett nyhetsbrev värt sitt namn

Bland många andra privatfenomen är jag smått fanatisk när det kommer till nyhetsbrev.  Jag prenumererar på en kort sagt hälsovådlig uppsjö, men är rätt duktig på att skumma igenom de flesta (inga Bacn* här inte).

Somliga läser jag dock med stört stor glädje från ”pärm till pärm” (förslag på en webbterm som kan motsvara det begreppet – alltså när man läser något, exempelvis ett mail eller en blogg, från början till slut – välkomnas förövrigt varmt).

Ett sådant pupillfix till nyhetsbrev är Computer Swedens ”Språksamt – för dig som jobbar med ord”**. Det utkommer cirka en gång i veckan och behandlar i snyggt språknördiga formuleringar områden som lingvistik, terminologi, trender, framtidsspån, aktuella seminarier  med mera. Kärnan är i vilket fall alltid språk och har oftast en stark anknytning till webben.

Så, ska du endast fylla mailboxen med ett enda nyhetsbrev till, kittla textnerverna och välj ”Språksamt”.
Skynda till CS hemsida och signa upp er här!

*Jo, jag är pro-IDG idag. Och ja, jag är aningen partisk.

** Som nyhetsbrevsprenumerant får man även CS i PDF-format. Kan betraktas som en feature. Obeservera ordet kan.