Har som bekant semester och bloggen ligger lite på torken – får vara så så länge solen skiner, tänker jag. Och webbfrånvaro lider jag i vilket fall inte av. Följer aktivt mina flöden (även om det rinner betydligt långsammare i fler än bara ”mina kanaler” – lite skönt…) och umgås nästan ironiskt nog med massor av internetvänner IRL medan jag vice versa håller kontakten med de flesta av mina ”IRL-vänner” via nätet. Komiskt och intressant hur saker och ting kan utveckla sig…

Ett internet/IRL-häng jag förstått att jag absolut inte får missa nästa år är i alla fall #Almedalen. Joakim Jardenberg (som åter ”fällt upp locket” efter en vakansvecka) har idag sammanfattat med ett helt gäng länkar till bilder, artiklar och bloggposter som tillsammans, ännu en gång, får en att förstå att Man. Borde. Ha. Varit. Där.

Dock – tack alla ni som lyckats förmedla veckans händelser så bra till oss som inte var det (ingen nämnd för att ingen glömma). Det tåls att sägas om och om och om igen – den sociala webben är fantastisk!

Och. Internet är fantastiskt! Om ni missat det så skrev jag häromdagen några ord om min relation till webben – mitt bidrag till SSWC-boken som jag också den, efter att ha läst ett par olika bidrag, tror kommer bli fab. Hoppas också att ingen missat att deadlinen för bidrag blivit förlängd tills imorgon, tisdag den 20 juli. Så är du campare som inte hunnit få ihop något, än finns det tid.

Och – är du ännu inte campare men vill bli – missa för fårskockars skull inte den här unika chansen att få en gratisbiljett till Sweden Social Webcamp 2010!

Har du annars liksom jag lite fritid till övers så kan jag slutligen rekommendera ett besök på den här webbplatsen som samlat inte mindre en ”77 essential Geek Internet Memes” (tack Google Alerts för det tipset – ett jag fick eftersom jag av lite egna intressen bevakar ”internetkultur”…). Listan samlar många av mina favoritklipp, men bjussar här på den svenskklassiska skrattbabyn. Fortfarande lika härligt glädjande:

(Är du ett riktigt meme-fan kan förövrigt denna ”The history of Lolcats”-graf säkert också intressera en och en annan…).

Fortsatt sköna dagar från en som snart flyr storstan för landsbygden igen!

PR-konsulten Jerry Silfwer säger ”Stay off the fucking internet”. Och jag kan bara hålla med.

Det hela handlar om en kommentar på ett briljant (jag menar det – briljant) ”Öppet brev till Journalistförbundets styrelse” som Sofia Mirjamsdotter (@mymlan) publicerade på Same Same But Different igår.

Bultar ditt som mitt hjärta någonstans någonting för journalistik, öppenhet, transparens och informationsdelning och har också du någongång haft någonting med Journalistförbundet att göra, då är Sofias brev en ”must-read”. Och missa för guds skull  inte kommentarerna (det är där, som oftast, debatten blir riktigt intressant)!

Förövrigt. Hur fick jag, som under gårdagen var så över öronen sysselsatt att jag knappt ens hann twittra (då förstår ni…) nys om det här? Via min Reader såklart! Har du inte en susning om vilken ”Reader” jag pratar om? Eller känner du någon annan som inte har det? Då föreslår jag att ta del av veckans precis lagom korta internetkunskapsfilm som påpassligt nog just handlar om RSS och hur du använder det (och ja – det är där som min ”reader” kommer in i bilden).

Imorse låg det ett gäng tidningar slängda på golvet framför grannens dörr -  olästa, övergivna och trampade på. Jag hann tänka tanken ”så symboliskt – den stackars papperstidningens död…”, sedan såg jag den översta tidningens rubrik stirra på mig: ”Nu är boken död”.

Är det verkligen så?

Fick senaste i tisdags en hel liten hög med tjocka romaner i födelsedagspresent, och fastän det nog kommer dröja innan jag tar mig tid att läsa dem (förlåt Sophie) har fysiska böcker ofta och ännu en genomsyrande välbehagseffekt på mig när jag håller i dem (dock osäker på om det räcker för att behålla mig som konsument…).

Men jag känner fortfarande oerhört många människor – även unga – som älskar att konsumera fysiska böcker. Frågan är dock om de läser dem just på papper för att de är ”bundna till det” eller om det är ett aktivt val? Det vill säga, tycker de sig inte ha några tillräckligt bra och prisvärda alternativ, att de läsplattor som finns är för dyra/dåliga/inte tillräckligt ”mainstream”? Eller är helt enkelt tillgången på digitala romaner för dålig? Eller – handlar det faktiskt om pappret, känslan, doften, tyngden, bläddrandet?

Nej, jag vet. Den här frågediskussionen är knappast ny, men uppenbarligen allt mer intressant. Och då pratar jag inte bara om papprets vara eller icke vara, utan om allt som rör böcker och bokförlag, konsumtion, produktion och distribution. Bara i veckan som gick var det flera av de bloggare jag läser som berörde ämnet på något sätt:

• Joakim Jardenberg skrev om ”E-Böcker och bokhandlare online (eller: varför göra det enkelt när man kan göra det så här)” och länkade då bland annat till…
• …Daniel Åberg som nästan dagligen bloggar om möjligheterna och problemen med att ge ut sin bok ”Vi har redan sagt hej då” på ett någorlunda okonventionellt sätt.
• Lilla Gummans Johanna Ögren jämförde läsplattorna Letto och Opus i  ”Läsplattor: Adlibris vs Bokus” och…

• …Piratförlagets Mattias Boström gjorde ett mycket läsvärt gästinlägg på Same Same But Different om ”E-böcker – en evig följetång”.

Under ett quickstop hos Resumé.se idag snubblade jag av en slump även över den här reklamfilmen för läsplattan Letto som jag lyckats missa. Ännu en intressant vinkling på vilket värde digitala böcker kan ha framför fysiska…

Jo. Idag skulle de franska breddgraderna sitta fint. Ska man tro på de siffror som stolt basuneras ut, samlar Le Web idag och imorgon inte mindre än 1800 webbintresserade människor under ett och samma tak i Paris. Mon Dieu vad jag önskar att jag vore en av dem!

Men har ju i alla fall förmånen att ha en finfin arbetsgivare som kommer vara där och mingla med tweet-eliten, så litar på att jag tids nog får ta del av det mest väsentliga i vilket fall

Temat är, precis som vi på Disruptive Media redan hunnit konferera kring tidigare i år, ”Real time web” och på speakerslistan finns många intressanta namn. Bland mina personliga favoriter (wanna-sees!) till exempel den halvgalna men toksköna entreprenören Gary Vaynerchuk (som bland annat ligger bakom Wine Library), Twitters grundare Jack Dorsey och Violet Blue (kaxig bio, fullgott vill-se-skäl!).

Här hemma i Stockholm hänger jag dock inte superläpp. Tuggar dagen till ära på en pepparkaka och ser fram emot kvällens bloggträff som arrangeras av Handelskammaren.

Så här löd inbjudan som får mig att längta:

”Spotify är en av Sveriges största innovationer, med miljoner användare världen över. Hur gick det till? Hur blev det ett sådant fenomen? Handelskammaren vill bjuda in dig till en bloggarkväll på temat innovation. Med oss har vi Andreas Ehn, Spotifys tidigare teknikchef som var med och byggde upp företaget från början. Hör honom berätta om hur Spotify gick från idé till den produkt och varumärke det är i dag. Medverkar gör även Nicklas Lundblad, Handelskammarens vice VD”.

Ehn handelserik kammarkväll i Stockholm får man hoppas. Och med all säkerhet en twitteristique dag i Paris…

Relaterat: När vi ändå pratar realtid så vore det väl dumt att inte (också här) påa mitt reportage om realtidswebbben som under hela denna vecka, dag för dag, portioneras ut på Internetworld. Här hittar du måndagens artikel med en guide till 15 stora realtidstjänster samt tisdagens intervju med Twinglys VD Martin Källström. Håll ögonen på IW för dagens lilla knäck och resterande resgten av veckan.

Sen vore det förstås om än ännu dummare att inte nämna Googles lansering av realtidssök häromdagen. Och när vi ändå snackar Google – deras lansering av personliga sökresultat (något som bland annat Simon Sundén konsekvensspekulerat kring). Och deras beta-lansering av Google Chrome för Mac igår…

Jodå. Det rör på sig. As we speak…

Igår gick beta-versionen av Twingly Channels live, vilket merparten av den digitala mediesfären redan varit duktiga på att rapportera (min Reader var lika full av Twinglyrubriker som AW-krogarna förmodligen lär bli med folk denna eftermiddag…).

Twingly Channels

Jag tänker inte ge mig in på att beskriva eller recensera, utan bara konstatera att Twingly Channels är den typ av ”fenomen” jag tror vi kommer att se mer av i framtiden. Mashup-tjänster, vilket i alla fall jag på sätt och vis betraktar Twingly Channels som, är förvisso i sig inget nytt. Att samla både platser, människor och konversationer under ett och samma tak blir,  i samma takt som de digitala platserna, invånarna, konversationerna och tjänsterna ökar, allt viktigare.

Nästan dagligen dyker det upp större och mindre tjänster som hjälper till att koppla samman och integrera flöden och kanaler med varandra liksom verktyg som ”pingar dig” när någon, någonstans sagt något till eller om dig eller kommenterat något du någonstans skrivit.

Det behövs! Även om jag är vän av stort utbud och friheten att välja, tycker jag fortfarande att det konverserande ”hoppa-runtandet” på nätet (och i mobilen) ibland  kan bli schizofrent. Twitter, Facebook, mail (flera olika), sms, telefon, iPhone Ping (ny! grym!), msn messenger (eh, gammal, trött, lagt ner…), Skype, mina egna och andras bloggar och kommentarsfälten där, diskussionsforum också vidare, också vidare….

Personligen löser jag det så gott jag kan genom automatiserade flöden (inte överallt, men till exempel uppdateras min Bloggystatus nästan uteslutande via Twitter, vilket förstås kan kritiseras, och jag samlar alla mina bloggprenumerationer i Google Reader och läser dem direkt där).

Ett tag körde jag stenhårt på notifications via mail, men det funkar bara så länge ingen säger för mycket till dig på för många platser, om du vill hålla någon slags clean look i inboxen… Och allt fler använder Disqus för att knyta samman kommentarer till en mer ”komplex webbkonversation”. Enda anledningen att jag inte implementerat den här på bloggen än är att den rätt brutalt förfulade hela dess grafiska form , så innan jag har tid att få det hela stylish kör jag på som det är (Design före teknik? Jag må vara geek girl, men JO, varje gång!).

Likaså blir det genom tjänster som Facebook connect och Google Friend connect (läs mer här) lättare att både logga in och synka nätverk och konversationer på den växande skara sajter som använder dem.

Fortfarande tycker jag dock att det stundtals är svårt att veta vilken kommunikationskanal jag ska använda. Vilken kanal är effektivast i vilka sammanhang? Hur vet jag säkrast att jag snabbast får svar (om jag inte kan ringa)?

Självklart blir det lättare ju bättre man känner personerna i sitt nätverk och hur deras nätnärvaro- och beteenden ser ut (jag vet till exempel att min pojkvän svarar ungefär lika snabbt i alla kanaler utom Facebook och att min mamma är hetast på sms). Dock tycker jag att konversationer som, oftast i efterhand, helt uppenbart hade platsat bättre i IM-format fortfarande sker via mail. Och det gäller för samtal med alla olika typer av personer i mitt nätverk – från ”internet-rookies” till de som lever sina liv genom nya, smarta tjänster och förespråkar dem titt som tätt. Jag kritiserar ingen för jag är inte bättre själv. Men däremot kommer jag allt oftare på mig själv med att tänka att alla fram-och-tillbaka-mail känns som forummässigt malplacerade samtal (och det är väl här Google Waves, som jag dessvärre saknar invite till, kommer bli min bundsförvant?!).

Vet inte riktigt var jag vill ta min egen diskussion och är medveten om det grovhuggna sidospåret från Twingly Channels här (…). Egentligen vill jag nog bara belysa den peppande utveckling mot ett mer konversativt, helintegrerat internet som till min glädje går i allt raskare takt.

För att åtminstone någorlunda hålla röd(grön) tråd kan jag säga att Twingly channels har en hel del kvar att göra på utvecklingsfronten. Men jag tror absolut att den, efter ett par rejäla varv i utvecklarnas finslip, kommer vara en av de tjänster med potential att både effektivisera och höja värdet av de nätkonversationer jag följer och/eller aktivt deltar i.

Som jag redan påat här förut, är jag del av Mindparks eminenta bloggteam . Sedan precis en vecka tillbaka samsas vi, som många också redan vet, om uppgiften att fram till nyårsskiftet blogga om 100 händelser som påverkat mediebranschen under 00-talet.

SvD:s redaktionschef Martin Jönsson kickade igång 00-antalogin med sitt  lysande inlägg ”När medierna ignorerade sin publik” och efter honom har en briljant skribent per dag hållt topp100-listan vid liv.

Och idag har det blivit min tur. Som #8 ut skriver jag om ”WordPress och den kollektiva koden”. Läs och kommentera gärna!

Mindpark #8 - "Wordpress och den kollektiva koden"

Igår fick jag ett mail från Swedbanks PR-ansvarige på Springtime. Hon ville på:a bankens nya kampanj som går live idag och tänkte att jag kunde vara intresserad av att skriva om den. Och jo, jag tänker uppmärksamma den, om än inte helt utifrån det perspektiv som pressmailet ville invagga mig i.

Det har ju pratats och skrivits en hel del om hur bankerna borde och skulle kunna förnya sig – anpassa sig mer till den värld som deras kunder lever i (jag har själv jobbat internt med ”bankwebb”, så jag vet att det finns en hel del kvar på den fronten att göra…).

Det var längesen begreppet ”gå till banken för att göra sina ärenden” var majoritetstung vardagsmat. Däremot har det inte uteslutit majoritetens (påtvungna) behov av att fortfarande göra bankärenden. De sker online, dygnet och veckan runt, och de sker i en kontext (på webben) där människor är vana vid att det ska gå snabbt, smidigt och ske på hyfsat egna villkor.

Nu handlar inte Swedbanks kampanj alls om hur fantastiska de är som bank i en webbkontext (som väldigt-sällan-kund kan jag knappast heller uttala mig om kvaliteten inom just det området).

Deras ”webbaserade dramakomedi – Någonstans i livet”  är ”tänkt att bjuda på inspiration om den egna ekonomin, men inte genom att kränga produkter utan genom att berätta underhållande historier med utgångspunkt från situationer i livets olika skeden…” . Den vill helt enkelt genom lite modern storytelling skapa idén om en trygghetens Swedbank för alla.

Och det må eller det må inte vara sant. Men. Jag tror faktiskt det betyder något att de väljer att göra en kampanj som så tydligt fokuserar på och drar nytta av sociala medier och internetkultur (filmerna som följer tre olika familjer under fyra avsnitt vardera och släpps kontinuerligt fram till jul är ”inte reklamfilmer, de kommer inte ens att visas på TV – huvudmedium är istället den egna sajten”).

Att Swedbank anlitar en PR-byrå som lägger kampanjfilmer på Youtube, bilder på Flickr , ordnar med Twitternärvaro och som inser värdet av omvärldsbevakning och bloggar (exempel: jag) -  det tror jag i förlängningen kan skapa goda förutsättningar för bankens digitala utveckling. Inte bara när det gäller den rent tekniska biten utan även när det kommer till kommunikation, transparens och kundkontakt (spana in amerikanska banktwitter för exempel på hur det kan se ut). Att det kan så fler nytänkande frön med potential att leta sig djupare in i organisationen.

Kanske är det bara utopiskt naivt men (lite influerad av Springtimes payoff  ”People influence people”) -  hoppas gör jag ändå.

Bonusfakta: ”Någonstans i livet” är gjord i samarbete med produktionsbolaget Tre vänner och reklambyrån Tempel. Manus av Anders Tempelman och Tomas Tivemark och regissör är Alain Darborg.

Relaterat:
* ”Swedbank tror på samarbeten” och ”Hon flyttar banken till dig” (Internetworld)

* Bank 2.0 – sociala medier en självklarhet (JMW)

* ”Framtidens bank är digital” (Privata Affärer)

Vi är många som älskar internet. De senaste veckorna har det haglat kärleksförklaringar i bloggosfären och idag kom en till som nästan rör mig till tårar. Christian Rudolfs inlägg på Disruptive är en bloggpost väl värd att läsa från a till ö, men hans avslutande rader förpackar så väl det som också jag  känner att internet är:

”Internet är inte Googles index, CSS, HTML PHP kod, PPC eller banners. Internet är Tillsammans. Internet är vårt kollektiva medvetande som sträcker sig mellan människorna och mellan generationerna. För mig är detta sant även om jag är en outlier på normalfördelningskurvan. Därför älskar jag internet.”

Sanna, vackra ord. Och jag ha inget mer än lite länkkärlek att tillägga där.

Per och per definition…

Idag hittar jag tack vare Jardenberg* till Pers Värld – en blogg ”om kommunikation, helt enkelt”.  I dagarna har Per skrivit ett briljant inlägg om hur man bäst marknadsför sig via sociala medier.

Inlägget inleds med en diskussion kring själva begreppet ”sociala medier” och varför det inte är en klockren definition.

Word on!

Själv håller jag på att kräkas på just ordet sociala medier, så jag tycker diskussionen kommer lägligt. Inte för att jag inte älskar vad begreppet innebär (det gör jag), men precis som Per också påpekar, börjar det i många lägen kännas otroligt omgärdat av klyschor.

Frågan är dock hur man lyckas döpa om ett så djupt rotat begrepp… Men samtidigt, ju viktigare ”sociala medier” blir och ju djupare fäste fenomenet får, ju viktigare är det förstås att använda en term som gör innebörden rättvisa. Missa inte Pers kommentarsfält för att läsa mer om vad andra tycker!

Under tiden undrar jag: vem blir den första att uppdatera Wikipedia med ett ”riktigare ord” och vad kommer det ordet i så fall att  vara?

Själv klurar jag på det. Kanske är ”mötesplatser” (vilket dyker upp i Pers kommentarsfält), i all sin enkelhet inte så dumt?

* Joakim Jardenberg: enligt mitt tycke bloggosfärens mest mångsidigt uppdaterade man. Herregud, ge människan omvärldsbevaknings- och analyspris flera gånger om!!