Tips: Ny bloggserie om hur företag och organisationer jobbar med sociala medier

Bloggserie för BineroJo, fastän jag inte har någon ”officiell semester” den här sommaren ligger semesterkänslan så här i ett juli-tomt Stockholm ofrånkomligt i luften, både IRL och i webbosfären. Softare arbetsdagar, mer männsikohäng, frekventare rosésippande och inte så lite färre blogginlägg både här och på de en, två, tre, fyra andra bloggar där jag vanligtvis är betydligt mer aktiv.

För att kompensera för bloggtorkan här och där är jag dock hyfsat tangentaktiv på ett helt annat ställe. Under juli och augusti har jag, som somliga troligen redan sett, ett ”bloggvikariat” åt Binero – ett uppdrag jag till största del valt att lägga på en bloggserie om hur olika typer av företag och organisationer jobbar med sociala medier och vilka utmaningar och vinster de ser med att vara aktiva på den sociala webben.Tanken är bland annat att lyfta fram vilka konkreta arbetsuppgifter en ”social medieansvarig” har, hur dennes arbete fungerar, integreras och mottages internt samt hur arbetet och allt vad det innebär eventuellt skiljer sig beroende på typen av företag eller organisation man representerar (allt från kommersiella företag till skolor och ideella intresseorganisationer).

Har hittills intervjuat Utbildning.se, Naturskyddsföreningen och UNICEF och många fler kommer det bli. Så, om området intresserar kanske dessa bloggevjuer kan vara något att ögna igenom i hängmattan(?).

Twitterbio och domänjuridik, men framför allt – hur Twitter leder till kunskap och kreativitet!

Det är många som redan bloggat om vad Twitter betyder för dem i vardagen och vilken fantastisk källa till nyheter och kunskapsutbyte kanalen kan vara.

Jag har själv skrivit om det förut, men i söndags halkade jag (ganska oplanerat) in i en Twitterdiskussion som nästan kräver att jag bloggar om det igen.

Och det handlar inte bara om hur Twitter leder till kunskap. Det handlar också om hur det kan trigga kreativitet, bredda kontaknät och lära en glädjen med idétransparens (inte minst modet att tänka att delade idéer oftast är odelat bättre än de man håller för sig själv av rädsla för att någon ska sno dem).

Den korta bakgrunden är att jag för Bloggbyråns räkning satt och gick igenom en hel hög med twittrare som kunde tänkas vara intressanta att följa (och vice versa, förhoppningsvis har något intresse i att följa oss), och då slogs jag av det här.

Påhejad av @pauspling och inte minst @matslindborg loggade jag snabbt in mig på Binero och köpte både twitterbio.com och twitterbio.se. Och twitterbiografi.se (jag vet, domänköparsjukan är inte att leka med…). Men så gjorde @dreadnallen mig uppmärksam på att Twitter skulle kunna ha invändningar på en sådan idé. Eller inte idén i sig kanske, men idén om att idén skulle ligga på en allt för Twitter-relaterad domän. Med @dreadnallen’s hjälp engagerades fler i diskussionen, och ganska snart hade jag en hel skara av juridiskt kunniga twitterpersoner att diskutera det hela med.

Det kom att handla både om vilka invändningar Twitter skulle kunna ha och varför (samt vad det skulle kunna innebära för mig om det ”landar snett”) samt vilka invändningar användare själva skulle ha rätt och kanske anledning att ha mot att jag publicerar deras biografier (vilket tydligen är att betrakta som något annat än när tidningar publicerar Twittercitat). Liksom vem som egentligen äger en Twitterbiografi.

Mycket lärorikt att diskutera för en sån som jag, som förvisso tycker att jag har bra webbkoll, men är långt ifrån expert på webbjuridik. Och förhoppningsvis lärorikt för ett gäng andra tweeps som hade möjlighet att följa diskussionen (och sno idén, om de så hade velat…).

Jag får se vad det blir av Den Stora Twitterbiografin. Men ja, jag känner mig lite taggad att go for it. Och kanske kan det leda till andra intressanta projekt (även om somliga av dem skulle ta 140 år att avsluta…). Att det blir något utav det är i alla fall ett som är säkert. Så sent som igår började jag och @dreadnallen leka runt i WordPress och med @reuteras hjälp kan vi nog söka upp alla möjliga biografier av intresse.

Var det än landar har jag i alla fall fått med mig ett par tips på intressanta artiklar och diskussioner om domänregistrering och varumärkesintrång, som jag rekommenderar att läsa om du snabbt och tydligt vill lära dig mer:

Och så vill jag såklart tacka de hittills engagerade, lärande, och peppande: @dreadnallen, @sennbrinkonsult, @internetsweden,@johanejohansson, @northwiz, @letterman_se, @reuteras, @mariahagglof, @hans_g (@parnygards) (parantesen på grund av det här…), @pauspling, @bolstad, @dcarlbom, @hampusbrynolf, @mansj och kanske någon mer som jag i så fall ursäktar att jag har glömt.

Vad tror du om ”Den Stora Twitterbiografin” – skulle du läsa? Skulle du bidra med tips? Skulle du rent av vilja kunna skriva förslag på andras Twitterbiografier? Helt enkelt – är det en idé att riskera bli stämd för eller ska jag bara se det som ett (287 kronor dyrt) lärotillfälle som breddat mitt tweep-nätverk och givit mig uppslag till en sjukt upplänkad bloggpost?

;)

PS. Hade ju tänkt krydda det här inlägget med diverse skärmdumpar, men tyvärr har jag någon WP-bugg (som trots fantastisk Twittersupport) ännu inte gått att lösa.

 

 

Ett par berättelser du inte vill missa (verkligen män, myter och riktiga legender)

Jag älskar berättelser och berättare, vilket förmodligen också är en stor anledning till att jag älskar till exempel böcker, journalistik, storytelling och sociala medier – områden där det fullständigt kryllar av berättarlust. Lusten att ibland blotta sig själv, väcka en känsla, vidga någon annans perspektiv.
Lusten att dela en historia.

För att rama in den i ett djupare, filosofiskt perspektiv vågar jag påstå att mänskligheten förmodligen redan för länge sedan skulle ha dött ut utan den.

För att lyfta ut den i ett mer lätthjärnsmält sammanhang tänkte jag bara berätta varför jag berättar det här, här och just nu.

I torsdags var jag, som jag ju skrev, och firade Twinglys femårsdag. Och det blev, precis som jag ju (utan att ens ha facit i hand) också skrev, en helt strålande fest.

Frågar du mig berodde dock feststrålen inte bara på att det var fantastiska människor där, att det arrades med Twinglytaggad svett och kärlek, att det bjöds på skön musik och grymt DJ:ande, att #twingly5 snabbt nådde trending topics på Twitter, att det bjöds på generösa mängder champagne, vin, öl, avec och what not, att maten var delikat (jag har förstått att jag troligen var den enda där som med handen på hjärtat kan säga att jag gillade laxkompotten…), att vi fick tischor och stickers och filtar att hålla oss varma med eller att vädergudarna var vänliga nog att inte kissa på oss.

Frågar du mig så fick festen minnesvärd-potential också mycket tack vare de berättare och berättelser som fick fylla scenen där i Linköpings Folkets Park under kvällen. ”Berättarna” var skarpa profiler som många av oss tidigare sett på scener i liknande sammanhang (läs: social media IRL). Men berättelserna var inte dem (tror jag i alla fall inte?) som många av oss hört i liknande sammanhang förut. Varför? För att det just var berättelser. Inte föredrag och keynotes om nyttan med det ena och det tredje, utan bara (”bara”) stundtals självblottande, känsloväckande och perspektivvidgande berättelser.

Många  ”män, myter och legender” (ping konferencier @jocke ;)) blev det, men mäkta legandariskt var det. Och för er som inte var där vill jag dela med mig av ett par utav dem (tack till thincastaren Björn Falkevik som gjort det möjligt):

     

  • Björn Jeffery om sina största karriärsmässiga misslyckanden, däribland ”Badonkadonk Holding AB”: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1689635.
  • Emanuel Karlsten med sitt fantastiska födelsedagstal som inte bara var en hyllningshitoria till Twingly utan en ganska härlig berättelse om sina egna kliv ut i arbetslivet och den mediavärld han varit med om att förändra.
  • Anders Mildner som egentligen inte behöver påas mer än med sitt namn. Somliga är födda berättare, och Anders Mildner är garanterat en av dem. Den här gången handlade det bland annat om ”lägenheter”, bara-säga-hej och karma, men jag tror att han skulle kunna göra en epic story av i stort sett vad som helst. Tipsade honom förövrigt efteråt om Emil Jensen, en annan skånsk berättare som också fascinerar mig, inte minst med sitt Mellansnack).
    Del 1: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1689736
    Fortsättning: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1690024
  • Cirka 26:30 in i klippet ovan hoppar även Twinglys VD Martin Källström upp på scen och ger oss bland annat en fin berättelse om sin självbild och hur svårt han haft att matcha den mot andras bild av honom. Ett viktig ”problematik” som jag tror många till och från kan identifiera sig med, men som inte särskilt många särskilt ofta pratar om (de Tocaboca-tröjade döttrarna som samtidigt leker guttaperkabollar i bakgrunden gör det hela också absurt kul att titta på…).

Men det är inte bara utanför en gul paviljong hos ett grönt Twingly som berättelserna fångat mina sinnen de senaste dagarna. En annan som formulerar sig så förbannat bra att jag får något så fulformulerat som dåndimpen är Jack Werner. Han är just inne i en berättarfas där han på sin blogg lägger upp olika historier om sitt förhållande till Twitter. ”Min Twitter” kallar han dem, och här är de som hittills publicerats:

Läs, läs och läs och lär er på kuppen en hel del om nyttan med Twitter. Något som förövrigt också tidigare nämnd Emanuel Karlsten skrev ett riktigt bra inlägg om igår:  Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen.

Min egen story just nu är dock inte direkt någon kioskvältare, inte ens – eller snarare framförallt inte – i digital form. I veckan som var kraschade min Mac. Gjorde rätt ont, och om inte annat kommer det ge bankkontot blåmäken när jag (förmodligen alldeles, alldeles strax) tvingas investera i en ny. Fram tills för exakt alldeles nyss trodde jag även att min iPhone dött en plötslig död (den sade tack och hej och blev svart igår eftermiddag och vägrade vakna till liv trots återupplivningsförsök av alla möjliga kreativa slag). Men någon teknikgud bor det väl trots allt någonstans för nu precis nyss lös den plötsligt upp igen (weeeeird).

Nåja. Nu tänker jag 11″ och sen jobb med frilanskollektiv. Och sen kanske lite  fokus på  helt annan berättare. Ha en episk söndag!

Ägget ägde (men på Twitter var det copy och inga priser) #guldagget

Ja, det var ju denna där galan i torsdags (för femtionde gången i rad). Som jag förälskade mig i på plats och dagen efter förbannade på Facebook (med andra ord, precis som en riktigt bra gala ska behandlas).

Själva strössladet av ägg över förbannat duktiga kreatörer beskrev Mattias Åkerberg så bra redan igår att det bara känns galet att dagen efter dagen-efter försöka sig på att göra samma sak. Och vad det blev att mitt eget uppdrag (aka ”galaspanare” i Bineros namn) får du veta på deras blogg på måndag. Kan säga att en bra ledtråd är något i stil med det här:

Men missförstå mig rätt (j*vla märkligt uttryck btw…) – varken Binerorepresentationen eller galan var en skräckupplevelse. Tvärtom var jag sjukt glad över att texten som jag, bra mycket mer än Guldäggsgalan, förälskade mig i också fick det pris det mer än väl förtjänade (silver i alla ära, men guld hade heller inte varit fel). Ja, eller snarare den livsbejakande copywritern ska jag väl säga (fast honom har jag inte träffat, så vore att ta i att säga att jag blivit kär i honom…).

Och så blev jag sjukt glad över att få hamna vid samma middagsbord som en av mina blogghjältar Per Torberger, twalso known as @pellet. Vi firade vår IRL-premiär med att leka avatarkapare och tyckte att om det är någons avatar man ska kopiera så är det ju @pleasecopyme.

Sagt och gjort.

Blev extra kul när jag retweetade något som @pellet skrev.

Jodå, det rådde full förvirring där ett tag. Men som tur var har Mattias humor. Och nu har han fått tillbaka ensamrätten om sin avatar.

Största skrällen under kvällen var dock knappast en avatarkapning på balkong, utan (jag tror åtminstone en och annan hickade till) det Guldägg i kategorin Film som gick till Honesty (grattis!). Jesper Åström ruvar på vinnarreceptet, och ja, kanske är det inte svårare än så här?

”Well. The formula is actually quite simple. You work with some of the most devoted creative people you’ve ever been around, you hang around for a year or two and woops. There it is.”

Hur glad och förvånad man bör bli och hur många glas man potentiellt ska ha omkull när man vinner, har Honesty i alla fall garanterat på det torra (eh, ”torra”):

Har för övrigt redan en plan för nästa års femtioförsta kalas, så hoppas jag får anledning att gå då. :)

Eggad för #guldägget

Ikväll väntar guld, gala, galant reklam och glada människor. Ja, och så ett gäng ägg förstås…

Det stora syftet med reklamarnas gyllene ägg är…

”…att lyfta fram Sveriges bästa kommunikation och föra svensk kommunikation framåt. Den kreativa standarden ska höjas. Det ska inspirera och ge mod till en hel bransch. Kommunikationsskapare ska vilja anstränga sig ännu mer och näringslivet ska uppleva den avgörande betydelsen av god kommunikation.”

För egen del blir Guldägget 2011 en premiäromgång och syftet bara aningen annat. Jag (eller snarare min uppdragsgivare för kvällen) hoppas att jag ska kunna förena nöjet med lite nytta också (…) och resultatet dyker förhoppningsvis upp på en vänlig blogg imorgon eftermiddag. Tills dess tänkte jag eventuellt hinna bekanta mig lite bättre med de nominerade bidragen.

Fast min personliga absoluta favorit, copynörd som jag är, är redan sedan länge utsedd (och råkar bara härligt nog tillhöra en av de nominerade i kategorin Tidningsannonsering) – Här är inte ditt liv (Papercut).

Så sanslöst bra copy av Magnus Jakobsson DDB Stockholm att vokabulärnerven i mig löper glädjeamok. Och jag hoppas verkligen att jag under kvällens  kommer få tokapplådera fler vassa bidrag….

Tänkte du också svälja ner den vassaste och bästa kommunikationen med trerätters, bubbel, babbel och fest ikväll så pinga mig gärna!

Tills dess bjuder jag på reklamfilm. ;)

”Det är ju bara lite text” (ping @tradera)

Rubriken (undantaget pingen) är ett skämt som brukar studsa mellan mig och några av de bästa personer, som inte jobbar med text, som jag jobbat med. Vi vet att varandras respektive kompetensområden är viktiga och behövs, att det inte är något som vem som helst, hur som helst behärskar och framför allt att yrkena kopplade till dem sällan kan utövas vare sig snabbt, nästan-gratis(!) eller ”på en höft” om resultatet ska bli bra. Ändå är det förvånansvärt vanligt att beställare inte förstår värdet av vad de beställer, eller ens förstår att det är något de borde beställa.

”Äsch, lite text, det kan vem väl vem som helst ta hand om? Vi kan ju alla alfabetet liksom. Och äsch, lite kommunicera, skicka mail, vad är det som är svårt?”.

Och på samma sätt verkar många som inte jobbar med till exempel utveckling, design eller foto fullt ut förstå att kod är en teknikens konstart (”det är ju bara lite kod”), att layout inte är så enkelt som att se till att text och bild ryms på samma sida (”det ska ju bara sättas ihop”) och att ett foto kräver mer tid och arbete än den lilla sekund det tar att knäppa av själva bilden (”det är ju bara en enkel bild”).

Men, igår var en webbdag som åtminstone gick i textförsvarandets tecken och flera inlägg i min reader berörde vikten av copy och ord. Peter @peterdalle Dahlgren på Backend Media postade ett helt underbart klipp i sin bloggpost ”Ordets makt – därför är bra texter så viktiga”.

Fredrik @bisonblog Wass påminde i sin blogg om att han för Internetworlds räkning intervjuat stjärncopyn Anna Qvennerstedt kring hur ”Språket på nätet är viktigare än någonsin” (intressant artikel och inte minst en pepp för yrkesverksamma webb- och textfetischister som jag!).

Och samma dag fick jag även ett mail om en rätt kul copytävling som just nu pågår på Tradera. Något som en av Sveriges, i mitt tycke, bästa* copybloggar Mattias @pleasecopyme Åkerberg uppmärksammade redan igår (*den andra en-av-de-bästa är Ulrika Good).

Och jag skulle gärna också skrivit ett helt eget inlägg om Traderagrejen. Om det inte var för att Traderas sätt att ”seeda ut” nyheten till mig som bloggare, om du frågar mig, är under all kritik.
(klicka på bilden för fullformat)

Vad hände med ”Hej”? Vad hände med ”adressera mottagaren (och inte bara lägga till som kopia)”? Vad hände med ”det här tror jag kan intressera dig för att…”?

Nej. Ska man kommunicera ut nyheter via mail ska man akta sig för att göra det så här, såsom jag uppfattar det, snabbt och på en höft. Det hade varit illa nog om det var ett pressmeddelande till en journalist eftersom man ingenstans får reda på att det faktiskt handlar om ett pressmeddelande. Och vill man få någon att blogga om innehållet är mailet kort sagt uselt utformat.

Nu bloggar jag visserligen om det här ändå, men kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt (också något att alltid ha i åtanke – det du skickar till en bloggare är hon fri att göra vad hon vill av). Möjligtvis borde Tradera ha anlitat de tävlande copypersonerna i fråga för att inte bara sköta sin egen utan även Traderas PR. Att döma av bilbanetexterna hade i alla fall tilltalet i mailet varit klart mer personligt, sympatiskt och inte minst tydliggörande i frågan om vad jag som mottagare förväntas göra.

Men, det klart, ”det är ju bara lite text”. Och här säger jag faktiskt som Tradera: Må bästa text vinna.

Till alla mina potentiella uppdragsgivare: jag bloggar just nu i nattlinne

Är det där särskilt smart – att skriva den rubriken? Här och nu? Bör ett nattlinne hållas utanför den professionella sfären?

För ett par dagar sedan bloggade Jerry @DoktorSpinn Silfwer om sitt bloggdilemma. Han lyfte då frågan som alla bloggare måste, eller i alla fall borde fundera över, och det är de fyra P:na som en ensam eller alla fyra gemensamt definierar innehållet på en blogg: Publikt, Privat, Professionellt och Personligt.

Precis som Jerry påpekar är ju allas blogginnehåll publikt, däremot behöver det varken vara professionellt, personligt eller privat – och i synnerhet inte alla delarna samtidigt. Men om man vill uppfattas ”professionell”, var går då gränsen för hur personlig man kan vara, och hur hanterar man att, om det nu är det man eftersträvar, vara personlig utan att bli alltför privat (två begrepp som ofta gärna görs synonyma, men som är helt olika saker)?

Jerry skriver att han själv, till förmån för sitt professionella (men inte opersonliga!) bloggande, de senaste åren helt lagt ner den privata vinkeln, och hur han ibland kan sakna den.

Jag förstår Jerrys dilemma fullt ut, och ”P-frågan” är en jag nästan konstant har i bakhuvudet:

>> ”Bör jag verkligen blanda in personliga åsikter om exempelvis företag på min blogg – kan det skada framtida, eventuella konsultuppdrag?”

>> ”Är det rätt att trycka ut mitt banala, för att inte tala om mitt högst privata subtila flöde i samma kanaler (Twitter, Facebook etcetera) som  jag för ut mina ”TheJennie.se”-inlägg i, och där en hel del för mig viktiga professionella/yrkesrelaterade kontaketr finns och enkelt kan ta del av min person?

>> Kan mitt publika privata skada mitt personliga varumärke – eller är det just det som är med och formar och för det framåt?

Och det finns förstår fler frågor än så, och kanaler utöver bloggen, som då och då passerar trådarna i mitt huvud. Det jag oftast kommer fram till (vilket inte behöver vara rätt, så säg gärna emot mig om du tycker att jag har fel) är att ju mer ”jag” jag vågar vara publikt, ju enklare blir det – både för andra och för mig själv. Jag kan fundera mindre över vilken roll jag behöver ta i olika sammanhang och vilka åsikter jag bör/inte bör redovisa (även om jag givetvis ofta anpassar mig efter sammanhang, något annat vore ju bara korkat). Samtidigt kan till exempel potentiella uppdragsgivare, inbillar jag i alla fall mig, ganska tidigt få en hyfsat tydlig bild av vem jag är och vad jag står för och vilka olika sidor som utgör min personlighet.

Självklart finns det mycket av både mig och mitt liv som jag aldrig gör publikt, liksom saker jag publicerar som aldrig blir privata. Men. Det jag absolut vågar påstå är att min transparens hittills, och vad jag vet, aldrig satt några käppar i hjulet för mig, tvärtom.

Framför allt är det skönt att vakna på morgonen och veta att jag inte har en dubbelmoral som råkar vara till salu när det passar. Det vill säga att jag inte låter pengar gå före principer och, i den mån det är möjligt, inte tänker väja för att outa starka och för mig viktiga åsikter bara för att det kan riskera uppröra någon som en dag kanske kan sätta bröd på mitt bord.

Bla, bla bla…skulle kunna resonera vidare om det här i en evighet tror jag. Frågorna kring transparens och personligt varumärke och gränserna mellan offentligt, personligt och privat är verkligen några som intresserar och engagerar mig (var på mitt gamla Medieinstitut häromveckan och hade bra diskussioner kring det med kommunikationsklassen som läser där nu).

Och det är fler än Jerry och jag som pratar om det privata (<— Sofia @Mymlan Mirjamsdotter, klart en ”privatpublik” förebild för mig!). Och det finns många fler som jag tycker lyckas bemästra och kombinera alla fyra P:a – Publik, Privat, Professionell, Personlig – till exempel Fredrik Wass, aka @bisonblog (som btw precis startat en strålande podcast – ”Bison Trackback”!).

Har du några tankar kring allt det här jag snart skrivit en roman om? Finns det gränser för hur privat man i publika sammanhang får lov att vara, eller handlar det bara om hur skickligt man hanterar konsten? Och i såfall – har du exempel på någon utöver ovan nämnda som gör det riktigt, riktigt bra?

Kommentarer – vill ha dem! :)

Kort måndagsreflektion kring Twitter, fjäderhönor och självsanerande gräsrotsjournalistik

2011 års informationssamhälle – dess snabbhet, öppenhet och enormt virala potential – är något jag inte för en sekund vill vara utan (det borde om inte annat ha framgått i mitt inlägg om Egypten). Men det finns få styrkepalats där det inte också bor svagheter. Det påminde anvandbart.se oss om häromdagen när de bloggade om ”Viskleken – Twittervarianten” – historien om fjädern som twittrades till höna och sedan ta mig sjutton ett helt annat djur, för ett par veckor sedan.

Vill man förstå händelseförloppet fullt ut bör man dock gå till Anvädbarts källa Baekdal. Där beskrivs inte bara hur desinformation kan uppstå och utnyttjas, men också – en betydligt mer tryggande tanke – hur medborgarjournalistikens utövare förmodligen är de bästa på att snabbt rätta till felaktigheter, och hur Twitter som nyhetskanal därför blir självsanerande. It is a stream… It sorts out its own mess”. Kanske ytterligare något att skriva in i JMK:s väggar den dag de vågar bygga om…?

Hipsters, hickjournalistik* och hutlöst utslitna ord

Som gammal (nåja…) JMK-student och en som vid sex års ålder bestämde sig för att bli journalist (alternativt författare. alternativt copywriter…), har intresset för journalistens roll i samhället och yrkesrollens utveckling ständigt fascinerat och intresserat mig. Så när en potentiellt superhet debatt kring ämnet återges av en av Sveriges bästa bloggare, är förväntningarna höga.

Förstå då besvikelsen när man läser det här. Inte över blogggaren (Brit Stakstons inlägg är fantastiskt bra på alla vis), men över den debatt som aldrig verkar få bli vad den borde vara, och särskilt där den, om någonstans, verkligen borde vara. Oavsett det är detta inlägg intressant läsning för den som har tid. Och det stärker åtminstone den uppfattning som jag redan 2004 kände av (fastän jag skulle komma att formulera deras exakta namn flera år senare) – att JMK behöver fler Anders Mildnar och Brit Stakstons.

*hickjournalistik – tyckte att benämningen i detta sammanhang var passande med tanke på definitionen av ordet hicka: någonting oönskat, upprepande och reflexartat…

Söker du lättsammare djupdykning inom det språkliga området rekommenderar jag istället, eller snarare också, dagens inlägg från copywritern Ulrika Good om Så. Galet. Utslitna. Ord. Del. Två. En skön och igenkännande skrattstart på veckan!

Sist för idag: en annan som vet hur man vänder orden. (Ansluter mig till länkmaffian och berättar att…) Joakim Jardenberg, @jocke, har blivit intervjuad av Fredrik Wass, @bisonblog, (som förörvrigt också tycker att något är ruttet i journalisternas rike) och uppmärksammas av Niclas Strandh@deeped, för användningen av ordet ”hjärnkoll” som han undrar om det är avsiktligt och Joakim Jardenberg bekräftar att det är. Som vän av ordlekar älskar jag ju det här, men den korta Wassintervjun är också i sig intressant där vi får veta varför vi inte ska bry oss om hur världen ser ut om tio år, eftersom det enda vi vet är att vi kommer att ha fel?”.

Och som den smarthipster Joakim Jardenberg är (if I may say, @jocke?). tror jag att hans ord kan vara värda att smått lita på.

Undrar du för övrigt vad som egentligen definierar en hipster? Svd:s Jenny Damberg har gått till botten med begreppet. I vanlig, tråkig dagstidningsordning utan länkar i texten, men i övrigt rolig läsning (tack Mattias Sjöstrand för FB-tips!).

Önskar en härlig start på veckan!


Stora Kulturbloggpriset (och andra kulturyttringar) – vem nominerar du?

Jag lovar. När jag är klar med min lägenhetsrenovering som just nu suger all ledig (blogg-)tid, ska jag även fräscha upp och framförallt intensifiera kommunikationen här. Tills dess (vi pratar mitten/slutet av november) får du hålla till godo med de oregelbundna uppdateringar som ges…

Som du kanske redan läst börjar Stora Bloggpriset åter bli aktuellt och det är dags att nominera vilka kulturbloggar(e) man 2010 tycker är värda lite extra uppmärksamhet, ära och berömmelse.

Det finns fyra kategorier att nominera i – Musikbloggar, Bokbloggar, Filmbloggar och Övriga - och utifrån de förslag som lämnas väljer juryn ut de slutgiltiga fem finalisterna inom respektive kategori. Sista nomineringsdag är 15 oktober (yepp, nu på fredag!) och nominerar gör du förslagsvis på Stora Bloggprisets sajt.

Själv följer jag, verkligen tyvärr, ganska få kulturbloggar (måste prioritera i flödet…). Men jag ska gå igenom mina favoriter och se till att nominera de jag tycker förtjänar rampljus.

Subtilt.se

Subtilt.se

Kategorin ”övriga” får mig dock att fundera. Vad innefattar egentligen ”kultur” (kanske något att fråga på den nu så populära frågesajten Quora…)? Wikipedias förklaring tror jag nog i alla fall de flesta med mig skriver under på, men begreppet är luddigt. Vad betyder egentligen ”andlig odling” och ”konstnärligt skapande” och framförallt – vilka bloggar är exempel på det?

Den här bloggen är väl knappast någon kulturell webbhåla – men tänker att Subtilt kanske är det? Eller rent av Banalt?

Banalt.se

Banalt.se

Nåja, verkar inte finnas några svårtolkade regler för vem eller vad man får nominera, så tror nog att man kan komma ganska långt med klassikerna ”gå på magkänslan” och ”välja med hjärtat”. Och skulle du råka ha subtila hjärtslag och banala magkänslor så är det inte mig emot ;).

Och oavsett hur man väljer att definiera begreppet kultur  - ett begrepp som kanske för övrigt rentav förutsätter avsaknad av exakta definitioner – instämmer jag i texten nedan. Det är en motivering från Stora Kulturbloggprisets instiftare (WordPresshjälten Thord Daniel Hedengren och Bloggtidningen, numer inflyttad hos Kulturbloggen) till varför just Stora Kulturbloggpriset behövs:

”Kultur är viktig, det ger människor nya infallsvinklar, det ger människor vidgade vyer. Med kultur som böcker, film, teater, bild och foto kan du uppleva andra människors öden. I fantasin kan du besöka andra platser, andra tidsåldrar. Med kultur kan du utveckla ditt språk, hitta nya sidor hos dig själv, lära dig mer om livet, världen, kärleken och hatet, om det onda och det goda”.

Vilken kulturblogg utvecklar, lär och ger dig nya insikter i vardagen? In och nominera!

PS. En annan spännande kulturyttring på G är bokprojektet ”Från ett tweet till ett VM”, som (inspirerad av den kollaborativt producerade SSWC-boken) fantastiska ”Morris @morpac Packer” uppmuntrar sina fina medlemmar i Morris Motorcycles Racing Team 2010 att tillsammans ta del av. Vågar inte säga så mycket mer än att jag som medlem självklart tänker bidra med en liten notis. Stay tuned!
:)