När jag pluggade på Medieinstitutet hade vi en lärare som lyckades etsa fast en mening hos mig, och den löd:

”varje offert du skriver ska kännas som en festinbjudan”

Det brukar jag allt sedan dess försöka ha i bakhuvudet, inte bara när jag skriver offerter, utan även när jag sammanställer analys- och strategirapporter, konceptbeskrivningar, riktlinjer, jobbmail, eller vad det nu må vara. Det innebär inte att alla mina texter bokstavligt talat andas kalas, men jag tror och hoppas att jag med den utgångspunkten i alla fall skapar något som är behagligt och lustfullt att läsa och, inte minst, enkelt att förstå.

Att det kryllar av tråkiga, krångliga och onödigt stela texter är dock ganska lätt att glömma bort, eller åtminstone acceptera just för att de är så förväntade. Det är först när man ramlar över en text som man förutsätter ska vara just så svårtuggad, men inte är det, som man inser hur många alla de där andra svåra tråktexterna faktiskt är.

Det slog mig till exempel när jag för ett tag sen lusläste copyn på Innocents smoothieflaskor (helt fantastisk i jämförelse med all annan flaskcopy jag lusläst…). Och det slog mig igår när jag, som del av research för en grej, trodde att jag skulle ”tvingas till” att läsa Youtubes community guidelines. Tji fick jag när det visade sig bli en hallelujah reading moment!

Här ett utdrag så att ni kanske fattar vad jag pratar om:

”Vi begär inte att du ska uppföra dig som om du var omgiven av nunnor, gamlingar och hjärnkirurger. Vi vill bara inte att du ska missbruka sidan. Alla nya och coola funktioner på våra mötesplatser bygger på att man kan lita på varandra. Vi litar på att du tar ditt ansvar, och miljontals besökare lever upp till våra förväntningar – hoppas du också gör det”.

Jag säger bara, heja Youtube, och tror egentligen inte det behövs någon vidare djupanalys här. Grundprincipen som jag ser det torde vara ganska enkel:

1. Ska du skriva något som är tänkt att läsas, använd för bövelen ord och en ton som människor vill och kan läsa.

2. Vill du inte läsa vad du själv har skrivit? Då vill förmodligen ingen annan heller det.

3. Måste du skriva något just för att det måste stå där, men som du helst inte vill att folk vill läsa eller kan förstå? Då suger troligen det du har att berätta.

Hur tänker du som läser den här bloggposten? Och vilka texter har (oväntat) fått dig att ”tacka ja till kalaset” på sistone?

Related posts:

1. Här är bloggposterna med allt du vill och behöver veta om Google+ Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår,...
2. Vi är många som sörjer Steve Jobs ”Steve Jobs är död”, en mening som tycks ha vilat...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Jag har alltid skrivit, alltid älskat språk. När jag var tre år upptäckte jag böckernas förlovade land, när jag var fyra började jag själv leka bokstavsmakare i min första skrivna lilla saga. Och sen dess har det rullat på så: sagor, noveller, dikter, rim, tidningar som jag tvingade hela släkten att prenumerera på, till och med en 400-sidig roman (min första och hittills sista) när jag var 11. Min poäng är inte att skryta över egen och tidig produktivitet, utan att jag alltid och överallt skrivit. Och det gör jag än idag. Det går inte ett dygn utan att jag uppdaterar en blogg, Facebook, Twitter eller något annat nätverk med en statusrad eller ett gäng meningar där orden jag väljer sällan är en slump.

Textproduktionen då och nu skiljer sig nog inte särskilt mycket i omfattning eller intensitet, men en stor skillnad då och nu är att så gott som inget av det jag nu skriver längre är privat. Facebooktummar, plustecken, kommentarer och retweets är alldeles för tacksamma bekräftelsefix för att låta bli. Samtidigt kan jag ibland fundera på om och i så fall vad som går förlorat i att aldrig behålla en skriven tanke för mig själv – särskilt när det skrivna ordet kanske är bland de saker jag håller mest kärt i hela livet. Inte ens mina mest djupa funderingar, de jag förut samlade på Post it-lappar, på kvitton, i anteckningsblock (eller vad som nu fanns att tillgå när orden uppstod) och som andra sällan fick läsa – inte ens dem håller jag idag för mig själv.

Om och hur det här påverkar mig kommer jag inte att ha något svar på i den här bloggposten, och kanske riktigt aldrig. Däremot ska jag berätta vad jag gör för att, vi kan kalla det ”proaktivt”, behålla en privat ventil. Och det stavas ”ohlife”.

Kan ju tyckas löljigt att behöva en digital tjänst för att få bukt med det där att hålla orden för sig själv. Samtidigt måste man ju ibland acceptera sitt eget beteende och jobba utifrån det. I mitt fall är det att inse att jag blivit en extremt digital person och att jag helt enkelt inte trycker pennspetsen mot papperslappen när jag vill förvandla tankar till skrift längre. Och framför allt – att jag har svårt att känna mig motiverad till att behålla ord för mig själv.

Och, det är här Ohlife kommer in i bilden. Ohlife är en slags webbaserad dagbokstjänst som är kopplad till din mail. Efter att ha signat upp dig (går på en grisblink) börjar Ohlife skicka dig dagliga mail som exempelvis en lördag kan se ut så här:

Allt man gör när man fått mailet är alltså att svara på det med valfri uppdatering. Hur man använder det här är förstås upp till var och en, men själv brukar jag hålla det kort och koncist, typ längden av en tweet eller statusuppdatering på Facebook. I varje mail Ohlife skickar tas alltså även en slumpvis tidigare uppdatering med, och ju längre du använt tjänsten, ju mer finns förstås att välja bland, och ju roligare kan du ha över tidigare statusuppdateringar och händelser du glömt. Vill du ha ”the full story” och gå igenom alla uppdateringar du gjort, hittar du dem när du loggar in på ohlife.com.

Jag vet inte exakt vilken den är, men jag tror helt klart det finns en poäng i att bara uppdatera sig själv om sig själv då och då. I alla fall blir jag alltid glad när Ohlife snappar till i inboxen. Testa gärna och se om du håller med!

Förövrigt tack till ”jag har hittat en ny tjänst”-gurun Joakim Nyström, som liksom många andra roliga tjänster är den som tipsat mig om Ohlife.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

”Bakom versalerna” är bloggens underfundiga punchline, och bakom bloggen står Medieinstituteleverna Rasmus Lewenhaupt och Feffe Kaufmann, lika smarta och trevliga som bloggens innehåll:

”Idén till Gate Two föddes med en viskning under en lektion i webbkommunikation på Medieinstitutet i Stockholm där både jag och Feffe studerar till webbkommunikatörer.
På Gate two publicerar vi intervjuer med framstående personer inom alla vrår i kommunikationsbranschen och låter dom berättar om sitt yrke och dess framtid. Bloggen ger en insikt om hur branschen utvecklas och intressanta namn, tjänster och event som du som kommunikatör bör bevaka”.

I en serie mallade intervjuer får besökaren möta intressanta branschmänniskor, och med en så hittills imponerande lista över inspirerande individer i intervjufältet, vågar jag inte annat än att peta in Gate Two in min RSS. Gör’t du med om mediebranschen och människorna inom den är något som intresserar och inspirerar (och om du som jag, gillar slumpad header)!

Sugen på fler bloggklimpar? Kika här!

Related posts:

1. Dagens bloggklimp – En idiots anteckningar Titeln till trots, det här är ingen idiot. Tvärtom. Subtil...
2. Uppdaterar med en ny kategori: ”Dagens bloggklimp” (aka guldkorn i bloggosfären) I mitt eget skeva velande kring blogginriktning och innehåll tänkte...
3. Dagens bloggklimp: Stockholmarnas Mat(tumblr)paradis av @daglivs Att lista en företagsblogg som en ”bloggosfärens guldklimp” är kanske...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Just därför känns det vältajmat att säga ett ord eller två om det där kanske uttjatade, men långt ifrån utnötta (som i utslitna, överanvända) begreppet källkritik.

Som ex journalist, och inte minst dotter till en mamma som ta mig f*n måste haft ”granska allt!” utspätt i bröstmjölken, är det naturligt att nästan alltid tänka kritiskt kring ny information. Det gäller både den information som ges mig, men inte minst den jag delar vidare.

Nu tycker jag ju inte att ”alla är journalister”, men jag kan nog tycka att alla vi som är med och sprider information har ett visst ansvar i vad vi delar. Och då menar jag inte ansvar som i att det vi delar är något någon kan ställa oss till svars för (det vore döden för delarkulturen), utan mer ur ett moraliskt perspektiv. Typ att tänka att man inte vill göra ont och så.

För så är det ju. Felaktig information kan göra stor skada. Och med den hastighet information färdas idag, och på den mikrotid den når en utspridd massa, kan felaktigheter rätt snabbt ta abnorma proportioner.

Ett färskt exempel är den här bilden, som i alla fall i mitt flöde gått varm senaste dygnet:

Min spontana reaktion när jag först såg den postad på Facebook, var, likt de många andras: 1. ”Näääääe” och 2. ”Måste dela vidare!”. Men så också 3. ”Kolla upp”. Och så visar det sig att trean (kolla upp) faktiskt bekräftar ettan (näääe). Sanningen (vilken DN Kultur skriver mer om) var en helt annan än den bild som så många med ”hon är ju helt bakom flötet”-kommentarer delat:

”Tolkienfundamentalisterna har förföljt mig i snart fem år. Med jämna mellanrum kommer mejl, mess och samtal från nördarna som gått i gång på en krönika – det mest skruvade av allt är att jag inte ens skrivit den…”

Vill med detta egentligen bara höja pekpinnen och uppmana till att dubbelkolla det innehåll du delar, innan du delar det. Och jag säger det lika mycket till andra som till mig själv. För oavsett källkritisk bröstmjölk – när viralkarusellen börjar snurra är det förrädiskt lätt att ryckas med.

Vill du ha några enkla och konkreta tips på vad du bör tänka på innan du retweetar nyhetsuppgifter (applicerbart ävenpå Facebook och andra kanaler), spana in Hans G Anderssons bloggpost ”Källkritik och faktakoll på Twitter”.

Sharing är fortfarande caring, men är vi snälla kollar vi källa.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Och visst vore det enkelt att inleda med ett gäng ordvitsar. Med förkastliga lagförslag som ”SOPA” (Stop Online Piracy Act) och ”PIPA” (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011….?!?) är det svårt att låta bli. Eller så läser man på, tänker efter en sekund, och inser att det är väldigt, väldigt enkelt – dessa lagar lämnar inte mycket utrymme för humor.

Var du vaken igår så kan det nästan omöjligt ha gått dig förbi. I medier såväl på som utanför internet pratades det ivrigt om Sopan och Pipan och tack vare att engelska Wikipedia stängt ner sig själv i 24 timmar för att få människor att förstå vad lagförslag som dessa kan leda till. Att neutrala Wikipedia för första gången tog något som kan liknas vid politisk ställning var i sig en stor nyhet, och något som potentiellt skulle kunnat skapa debatt och opinion. Samtidigt föll och faller allt sådant rätt lätt platt när man läser Wikipedias grunder för sin aktion:

”But although Wikipedia’s articles are neutral, its existence is not. As Wikimedia Foundation board member Kat Walsh wrote on one of our mailing lists recently:

‘We depend on a legal infrastructure that makes it possible for us to operate. And we depend on a legal infrastructure that also allows other sites to host user-contributed material, both information and expression. For the most part, Wikimedia projects are organizing and summarizing and collecting the world’s knowledge. We’re putting it in context, and showing people how to make to sense of it.

But that knowledge has to be published somewhere for anyone to find and use it. Where it can be censored without due process, it hurts the speaker, the public, and Wikimedia. Where you can only speak if you have sufficient resources to fight legal challenges, or if your views are pre-approved by someone who does, the same narrow set of ideas already popular will continue to be all anyone has meaningful access to’.”

Själv blev jag rörd (nej, jag överdriver inte) av folkrörelsen och protesterna på den sociala webben igår. Bloggare och sajter, till och med smått obskyra sådana, gjorde sina egna blackouts, inflytelserika människor och gigantiska påverkare tog öppet ställning, och mitt flöde på såväl Facebook som Twitter dominerades av länkar och kommentarer kring varför vi måste strida för ett fritt internet.

Och jag tänkte, mitt uppe i allt det här, att just det här, just det här jag bevittnar och tar del av just nu – hur mängder av människor från olika kulturer och sammanhang delar med sig och blir en del av någonting (även om det inte är något de själva kreerat), och låter mig bli del av och dela vidare någonting, är på sätt och vis precis det som just nu är hotat.

Nja, tänker kanske någon. Lite mer komplicerat är det ju. Och det stämmer ju, förstås. Men jättelångt från sanningen är det inte. Den dag då allt innehåll vi skapar och/eller delar över internet ska granskas och i någons ögon kanske vara något att fälla och fängsla oss för, den dagen kommer min kärlek för internet att dö. Och jag tror inte att jag är ensam där. Och det gör mig inte bara heligt förbannad och aningen rädd utan också uppriktigt tårögd. För är det någonting jag verkligen älskar med den tid vi lever i just nu, så är det just friheten och enkelheten att kunna dela upplevelser, upptäckter och innehåll. Någonting jag tror vi alltid gjort och velat göra och som är något av en förutsättning för vår evolution. I alla fall är det definitivt en förutsättning för ett internet så som vi känner det idag.

Men jag är inte bäst på att prata om SOPA och PIPA och de risker de för med sig och jag vet att jag lätt snöar in och iväg på de mer filosofiska resonemangen. Däremot finns det andra som håller sig till ämnet och som gör det riktigt bra (länkar längre ner).

Och ju mer jag läser, ju fler jag hör prata om det, ju mer övertygad blir jag – det är, som jag sa på Twitter igår, verkligen Kill Bill som gäller. Och trots att gårdagens protester redan verkar ha givit resultat (må så vara att det mer handlar om rädsla för att inte bli återvald i kommande grand election än en helhjärtad senatorförståelse för problematiken, men det är ändå handlingen som någonstans räknas) – trots det är det viktigt att hålla frågan levande och lagar av dessa slag nerslagna. Även idag, när Wikipedia ”vaknat”, vilket de också själva understryker.

Ett sätt att göra det på är att skriva under här, och sedan dela länken.

Men köper du inte mina ord eller känner att du inte riktigt greppat grejen, ta en titt på bland annat dessa artiklar och klipp:

* Mashables Chris Heald pinpointar lagförslagens faror konkret, samt listar tio stora ”blackouts” i ett bildspel i botten av artikeln: http://mashable.com/2012/01/17/sopa-dangerous-opinion/

* The Guardian ”förklarar” SOPA. Se den bara, de ”förklarar” bra!

* Clay Shirky (en av mina husgudar) sätter SOPA i sammanhang jag tror alla kan relatera till. Han gör det i vanlig ordning briljant, och till och med med….tada, humor!

Så. Det var bara det jag ville säga. Avslutar med ett par fritt översatta tackord från Wikipedia:

”Tack.

Wikipedias blackout är över – och ni har talat.

Över 162 miljoner människor såg vårt meddelande där vi frågade om ni kunde föreställa er en värld utan fri kunskap. Ni sade nej. Ni stängde ner kongressens telefonväxlar. Ni smälte deras servrar. Från all världens hörn dominerade era meddelanden de sociala medierna och nyheterna. Miljontals människor har talat och försvarat ett fritt och öppet internet.

För oss handlar detta inte om pengar. Det handlar om kunskap. Som community bestående av författare, redaktörer, fotografer och programmerare, bjuder vi in alla att dela och bygga vidare på vårt arbete.

Vårt uppdrag är att stärka och engagera människor att dokumentera summan av all mänsklig kunskap och göra den tillgänglig för hela mänskligheten, för all framtid. Vi bryr oss starkt om upphovsmännens rättigheter, eftersom vi är författare.

Sopa och PIPA är inte döda, de väntar i skuggorna. Det som har hänt under de senaste 24 timmarna är dock extremt ovanligt. Internet har gjort det möjligt för kreativitet, kunskap och innovation att lysa och när Wikipedia blev mörkt, använde ni er energi för att skydda den.

Nu tänder vi ljusen igen. Hjälp oss att hålla dem brinnande.”

Related posts:

1. Nej, jag har INTE flyttat #GooglePlus Efter att Google+ tycks ha tagit åtminstone den early-adopterande webbosfären...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

• kunde (återin)flytta in i min nyrenoverade lägenhet och fick in ett elpiano vilket räddade en del rastlösa nattimmar.
• lanserade Frilanskollektiv.se tillsammans med Joakim Trolle (still very in beta, ”vi ska bara”, också vidare).
• träffade Mats Lindborg den fantastiske (skojar inte) och startade tillsammans med honom Bloggbyrån, som sen blev tre och sen fyra personer och som jag gjorde en massa kul och uppskattade kampanjer och annat ihop med, som till exempel Anti Scampi och Bloggkärlek.
• gick på Guldäggsgalan och bestämde att inom ett år vara med på en liknande gala. Som nominerad. Vilket också hände.
• mötte våren i Paris.
• flyttade in på Coffice och fick kändisspotta en del på arbetstid.
• köpte en ny Mac, sålde min iPad och tappade min iPhone i toaletten.
• gjorde en kul sommarbloggserie åt Binero om hur olika företag jobbar med sociala medier.
• firade mitt livs galnaste midsommar (igen) med några av världens bästa människor.
• lade handen på ett bastuaggregat.
• nästan var i Almedalen och absolut var på SSWC (och fick sova i ett rum)!
• TV-twittrade och snackade lite med Måns i Allsång på Skansens guldsoffa.
• förlorade min absoluta favoritjeansjacka. I Bingo Rimérs studio. (still in Bingo Rimérs studio, ”jag ska bara”, också vidare…).
• hängde oförsvarbart mycket på ungefär vartenda ställe på hela Södermalm, men extra oförsvart mycket på Babylon, Indigo och Ljunggrens takterass.
• minglade, festade och dansade mer än vad jag trodde var fysiskt möjligt, många gånger om, och träffade fler sjukt roliga personer än jag trodde fanns.
• hittade en ny världsbästa frisör på Ekman Hair (men snälla, snälla Ekman, döda er sajtmusik).
• började föreläsa en hel del om olika aspekter av den sociala webben, för sköna människor på bland annat Medieinstitutet, Företagsuniversitetet, Nobel Media, Berghs och Svenska Spel.
• sov ett helt år på en luftmadrass (”bara tillfälligt”,”jag ska bara”, också vidare…).
• började (och tyvärr också slutade) dansa salsa.
• gick på mitt livs andra hockeymatch och hejade givetvis och helt logiskt på Tingsryd.
• gjorde det som så många andra också gjorde: spelade Wordfeud, checkade in på 504 platser, taggade och pokade folk, Hipstamaticade och Instagrammade och bloggade och twittrade litegrann samt lade till 221 vänner och deltog i 65 evenemang på Facebook.
• grät över tragiska världshändelser, men tack och lov och årsovanligt inte över någon eller något som berörde mig personligen

År 2012 hoppas jag blir året då jag, utan inbördes ordning (eller, jo, lite):

• slutar röka, börjar träna, lär mig dricka öl och blir lite, lite bättre på att gå och lägga mig i tid, laga mat och vattna mina stackars blommor.
• köper en riktig säng (nära nu).
• får åka mer snowboard (nära nu).
• tjänar mycket pengar och har en blandning av roliga, kreativa, lärorika och betydelsefulla uppdrag.
• får ha en riktig jävla pang-30-årsfest i februari med typ alla jag tycker om.
• reser till Berlin. Och New York.
• kanske gör något mer av Subtilt. Eller någon av alla andra ”textprojekt” som ligger i högar i kartonger och skulle kunna göras något av…
• får tid till att få till det som fattas på Frilanskollektiv.se.
• plockar hem ett branschpris av något slag, för någonting
• flyttar till Söder
• får vara frisk och glad med människorna runt omkring mig som också får vara friska och glada.

Såklart har jag en hel del andra förhoppningar också, men man ska ju vara ”personlig och inte privat” och yada yada.

Är hur som otroligt tacksam över det här året, och i vanlig ordning är det inte prylarna jag köpt, maten jag ätit eller något annat potentiellt minnesvärt som jag mest kommer ihåg eller som haft störst betydelse för att dygnen varit all over ganska lyckliga – det är personerna och relationerna som är the shit. Är så jävla lyckligt lottad över att ha så mycket fantastiska vänner, arbetskamrater och tokbra familj runt omkring mig och ska jag dedikera mitt Tack för 2011 till några, är det tveklöst er.

Önskar avslutningsvis alla en härlig nyårsafton och ett makalöst Gott Nytt 2012!

Här en ”truddelutt” jag plockade upp på Facebook av Fredrik Marcus igår: något att komma i stämning med inför kvällen.

No related posts.

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Det enda jag kan önska är att den skulle uppdateras med lite högre frekvens. Å andra sidan är det som en liten skatt i RSS-läsaren de random gånger det sker, och det har ju också sin charm.

Med andra ord, det enda du behöver anteckna härifrån idag är en idiots anteckningar, en anteckning som om du frågar mig är väldigt klok.

Related posts:

1. Uppdaterar med en ny kategori: ”Dagens bloggklimp” (aka guldkorn i bloggosfären) I mitt eget skeva velande kring blogginriktning och innehåll tänkte...
2. Dagens bloggklimp: Stockholmarnas Mat(tumblr)paradis av @daglivs Att lista en företagsblogg som en ”bloggosfärens guldklimp” är kanske...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Daglivs, en bland många Stockholmare uppskattad mataffär (inte minst på Twitter, där de länge varit aktiva och överraskande närvarande) blev för en tid sen med Tumblr-blogg, och har du inte spanat in den är det hög tid att göra det. Inte för att den är jättesnygg (det är den inte) och inte heller för att du slås omkull av den språkliga kvalitén (det gör du inte), utan rätt och slätt för att den i såväl inlägg som svar på kommentarer lyckas förena matvulgär humor (hej ”friend of Fredrik Backman”…) och charmig personlighet med en alldeles lagom och lättsmält nivå av marknadsföring.

Ska erkänna att jag blev (glatt) förvånad av att upptäcka att det är en Anna, dagligdags sysselsatt i Daglivs deli, som skriver den – inte minst för att till exempel den baconfascination som präglar flertalet inlägg (inte bara på den här bloggen, utan på internet i stort), lätt, och givetvis fördomsfullt, kan förknippas med en man.

Hur som – som med de flesta bloggklimptips bjuder jag inte på någon djupanalys utan föreslår bara att du tittar in. Åtminstone om du kan se humorn i klippet nedan, och som du kan och bör läsa bak(…)grunden till här.

Related posts:

1. Uppdaterar med en ny kategori: ”Dagens bloggklimp” (aka guldkorn i bloggosfären) I mitt eget skeva velande kring blogginriktning och innehåll tänkte...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Jag följer omkring 800 bloggar (det cirkaantal jag har inlagt i min Google Reader, skulle förmodligen behöva lite upprensning, men tack och lov uppdaterar inte alla dagligen…). Många av dem små och okända, och långt ifrån alla ”affärsnyttiga”, men kanske också just därför fantastiskt läsvärda i all sin enkelhet. Att internet bereder plats för just alla dessa att ta plats är – som jag i många olika sammanhang redan ”tjatat” om – i min mening en av de absolut största behållningarna med webben. Men ska inte resonera vidare kring den fina öppenheten, passionen hos skribenterna eller vilken betydelsefull roll bloggen fått i samhället (det gör jag tillräckligt i mitt arbete på Bloggbyrån…), utan helt enkelt börja dela med mig av de guldklimpar som utgör sötman i mitt RSS-flöde. Smakar det så kanske det får lov att också börja sockra ditt? Hur som, här kommer första tipset:

I soffan med Soffan

”Soffbloggen” handlar inte så mycket alls om soffor, men de mysiga uppdateringarna är helt klart jämförbara med ett skönt soffhäng.

Sophie Strömqvist jobbar till vardags som webbredaktör på Forma Books och är i min bok en av de bästa, påhittigast och roligaste personer jag känner och som jag lärde känna under vår gemensamma pluggtid på Medieinstitutet för vad som nu känns som hundra år sen.

På I soffan med Soffan delar hon korta och härligt humoristiska vardags- och samhällsbetraktelser som oftast inte tar mer än några sekunder att läsa, men som lämnar ett leende på läpparna bra längre än så. Givetvis är den som roligast för personer som känner henne, men inlägg som ”Får jag lov? En underhållande buggfix står på tur”, där hon uppmärksammar den underbara ”buggfixar-copyn” i uppdateringsförklaringen på en app i iTunes, tror jag inte kräver bekantskap för att läsas med nöje.

En infobonus jag som vän råkar känna till, är att Sophie alltid läsar alla buggfixar med största nöje. Och sedan jag fick nys om det har även jag upptäckt denna glömda detaljcopy som, i likhet med den man hos vissa varumärken också kan hitta i innehållsförteckningar och andra gömda och glömda texthörn, ofta är riktigt roande.

Jag tror på det där med att ”Gud sitter i detaljerna”, och gillar du folk med sinne för detaljer och inte minst för att upptäcka dem, lär du gilla Soffans blogg!

Related posts:

1. En nästanresa till #Almedalen med #BloggplatsH12 För ungefär exakt (så skön tidsangivelse…) ett år sedan satt...
2. En riktig Twittervecka med #BloggplatsH12 och #guldsoffan Snacka om att det här blir en vecka i twittrandets...
3. Tips: Ny bloggserie om hur företag och organisationer jobbar med sociala medier Jo, fastän jag inte har någon ”officiell semester” den här...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.

Givetvis kan man inte ”värdera” människors bortgångar och säga att en människas död (särskilt någon man inte känner) betyder mer än någon annans. Men det man kan i alla fall säga är att när andan går ur somliga, är det svårt att värja sig för vinddraget.

Steve Jobs var inte bara ”han som startade ett coolt företag”. I alla de bloggposter, artiklar, kommentarer och hyllningar på olika håll jag läst och hört och sett idag, har Steve kallats allt från ”förebild” och ”visionär” till ”entreprenell inspiratör” och ”ikon”. Och, som Apple i sin hyllning till sin grundare, skriver på sin sajt, ”kreativt geni” och ”otrolig människa”. Inte bara som hängiven Applekonsument, utan också (om inte mer) som någon som inspirerats av Steve Jobs ‘människan‘, är det beskrivningar jag nästan löjligt lätt vill stämma in i.

Precis som alla andra människor, kommer och går även de kända. Men det är inte så ofta som bortgången av en känd person berör mig så på djupet som denna faktiskt gjort. Också när jag skriver detta viner det lite kring tårkanalerna. Att Steve dessutom bara blev 56 år, född samma år som min egen mamma, har föstås också sin inverkan. 56 år är ingen ålder att dö i.

Många har som sagt skrivet om Steve Jobs idag, somliga mindre, andra mer. Men en sak tycks alla ha gemensamt – Steve Jobs var långt mycket mer än bara ett namn för oss.

Här några av alla de enormt många bloggposter som tillägnats Steve (och berört mig) under dagen:

”Steve Jobs är död” | Peter Rosdahl

”Steve Jobs död är slutet på en epok” | Deeped Niclas Strandh:

”Steve Jobs – Thank you!” | Björn Alberts

”Steve Jobs – 1955-2011″ | Fredrik Stenbeck (Sixx)

”Steve Jobs är död” | Joakim Jardenberg (Jardenberg Unedited)

”#sorg” och ”It just works” | Daniel Åberg

”Stay hungry. Stay foolish” | Mattias Åkerberg (Please Copy Me)

”Vila i frid, Steve” | Jonathan Sulo

”r.i.p Steve Jobs” | Sofia Mirjamsdotter (Mymlan)

”Steve Jobs är död” | Fredrik Lyreskog (Wolber)

”Thank you Steve!” | Johan Ronnestam (Blog of Ronnestam)

”Hur man lever innan man dör” | Helen Alfvegen

”One genius less” och ”Spinn’s PR links October 6 2011″ | Jerry Silfwer (Doktor Spinn)

”Think Different – RIP Steve Jobs” | Jesper Åström

”Steve Jobs är död – en ikon har gått ur tiden” | Heidi Wold (Heidi’s news)

”Steve Jobs, iLegend” | Simon Sundén (Join Simon)

”Tack, Steve. Du gjorde skillnad” | Joakim Nyström (Indie Makes Me Emo)

Rest in peace, Steve. /Jennifer

Related posts:

1. Här är bloggposterna med allt du vill och behöver veta om Google+ Eftersom jag gick minus på en efterlängtad Birka Paradise-kryssning igår,...

Relaterade inlägg tack vare Yet Another Related Posts Plugin.