Journalister i brännpunkten

Idag blir en bloggdag i journalistikens tecken.

Jag hade först tänkt skriva några väl valda ord om Gräv2013, men så skrev min kollega Mats Lindborg ett inlägg på Bloggbyråbloggen, som faktiskt exakt säger det jag vill säga (med den enda skillnaden att jag, till skillnad från Mats, har journalistisk bakgrund och i samma stund jag för första gången tog penna och papper i min hand, började drömma om att ta del av den grävande yrkeskåren). Så istället för att duplicera orden, rekommenderar jag jävigt men skamlöst att läsa vad Mats skrivit. Och sen läsa allt annat som skrivits om det här. Absurt från början till slut om du frågar mig. Men, tyvärr, inte så överraskande som jag skulle önska.

Den här gången handlade det om respekterade journalister. Men situationen där kvinnor som tar plats åker på oacceptabla käftsmällar och kränkningar verkar dessvärre uppstå precis överallt och ske mest hela tiden – internationella kvinnodagen, som jag ju också bloggade om, pinsamt nog inte undantagen. Man blir ju trött, förbannad och uppgiven för mindre.

I alla fall fint då, lite som motsats till det ovan, att läsa något annat – både klokt och sansat – hämtat från journalistsfären. Anders Mildner skriver idag på SvD Brännpunkt under rubben ”Delbart inte lika med kvalitet”. Det handlar om hur man idag mäter journalistisk kvalitet, och huruvida ”journalisterna är redo för vad internetlogiken gör med innehållet”, vilket väcker en hel del intressanta frågor.

I andra delar av kommunikationsbranschen, till exempel de som arbetar med PR och reklam, är det ju närmast regel att dagligen fundera över och följa upp vilket innehåll som delas var, hur, när och av vilka, för att försöka hitta den där magiska formeln på vad som gör något viralt. Liksom hur man ska beräkna värdet av olika insatser. Det är förstås precis lika viktigt, och – vilket Anders så bra sätter fingret på – svårt i journalistiska sammanhang.

”När journalistiken blir digital, kommer den obönhörligen att påverkas av internetlogiken. De mänskliga mekanismerna bakom delningen kommer att få en direkt påverkan på det innehåll som redaktionerna producerar. Antingen som en följd av att journalisterna rapporterar om virala fenomen eller som en följd av att ämnen som inte klickas eller delas i tillräckligt stor utsträckning väljs bort.

Tycker du som jag att journalistik fortfarande fyller en viktig funktion i samhället, och bryr dig om hur den påverkar och påverkas av utveckling runtomkring, avsluta då dagen med en brännpunkt.

 

Det här är bloggpost 47 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Ett par berättelser du inte vill missa (verkligen män, myter och riktiga legender)

Jag älskar berättelser och berättare, vilket förmodligen också är en stor anledning till att jag älskar till exempel böcker, journalistik, storytelling och sociala medier – områden där det fullständigt kryllar av berättarlust. Lusten att ibland blotta sig själv, väcka en känsla, vidga någon annans perspektiv.
Lusten att dela en historia.

För att rama in den i ett djupare, filosofiskt perspektiv vågar jag påstå att mänskligheten förmodligen redan för länge sedan skulle ha dött ut utan den.

För att lyfta ut den i ett mer lätthjärnsmält sammanhang tänkte jag bara berätta varför jag berättar det här, här och just nu.

I torsdags var jag, som jag ju skrev, och firade Twinglys femårsdag. Och det blev, precis som jag ju (utan att ens ha facit i hand) också skrev, en helt strålande fest.

Frågar du mig berodde dock feststrålen inte bara på att det var fantastiska människor där, att det arrades med Twinglytaggad svett och kärlek, att det bjöds på skön musik och grymt DJ:ande, att #twingly5 snabbt nådde trending topics på Twitter, att det bjöds på generösa mängder champagne, vin, öl, avec och what not, att maten var delikat (jag har förstått att jag troligen var den enda där som med handen på hjärtat kan säga att jag gillade laxkompotten…), att vi fick tischor och stickers och filtar att hålla oss varma med eller att vädergudarna var vänliga nog att inte kissa på oss.

Frågar du mig så fick festen minnesvärd-potential också mycket tack vare de berättare och berättelser som fick fylla scenen där i Linköpings Folkets Park under kvällen. ”Berättarna” var skarpa profiler som många av oss tidigare sett på scener i liknande sammanhang (läs: social media IRL). Men berättelserna var inte dem (tror jag i alla fall inte?) som många av oss hört i liknande sammanhang förut. Varför? För att det just var berättelser. Inte föredrag och keynotes om nyttan med det ena och det tredje, utan bara (”bara”) stundtals självblottande, känsloväckande och perspektivvidgande berättelser.

Många  ”män, myter och legender” (ping konferencier @jocke ;)) blev det, men mäkta legandariskt var det. Och för er som inte var där vill jag dela med mig av ett par utav dem (tack till thincastaren Björn Falkevik som gjort det möjligt):

     

  • Björn Jeffery om sina största karriärsmässiga misslyckanden, däribland ”Badonkadonk Holding AB”: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1689635.
  • Emanuel Karlsten med sitt fantastiska födelsedagstal som inte bara var en hyllningshitoria till Twingly utan en ganska härlig berättelse om sina egna kliv ut i arbetslivet och den mediavärld han varit med om att förändra.
  • Anders Mildner som egentligen inte behöver påas mer än med sitt namn. Somliga är födda berättare, och Anders Mildner är garanterat en av dem. Den här gången handlade det bland annat om ”lägenheter”, bara-säga-hej och karma, men jag tror att han skulle kunna göra en epic story av i stort sett vad som helst. Tipsade honom förövrigt efteråt om Emil Jensen, en annan skånsk berättare som också fascinerar mig, inte minst med sitt Mellansnack).
    Del 1: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1689736
    Fortsättning: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1690024
  • Cirka 26:30 in i klippet ovan hoppar även Twinglys VD Martin Källström upp på scen och ger oss bland annat en fin berättelse om sin självbild och hur svårt han haft att matcha den mot andras bild av honom. Ett viktig ”problematik” som jag tror många till och från kan identifiera sig med, men som inte särskilt många särskilt ofta pratar om (de Tocaboca-tröjade döttrarna som samtidigt leker guttaperkabollar i bakgrunden gör det hela också absurt kul att titta på…).

Men det är inte bara utanför en gul paviljong hos ett grönt Twingly som berättelserna fångat mina sinnen de senaste dagarna. En annan som formulerar sig så förbannat bra att jag får något så fulformulerat som dåndimpen är Jack Werner. Han är just inne i en berättarfas där han på sin blogg lägger upp olika historier om sitt förhållande till Twitter. ”Min Twitter” kallar han dem, och här är de som hittills publicerats:

Läs, läs och läs och lär er på kuppen en hel del om nyttan med Twitter. Något som förövrigt också tidigare nämnd Emanuel Karlsten skrev ett riktigt bra inlägg om igår:  Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen.

Min egen story just nu är dock inte direkt någon kioskvältare, inte ens – eller snarare framförallt inte – i digital form. I veckan som var kraschade min Mac. Gjorde rätt ont, och om inte annat kommer det ge bankkontot blåmäken när jag (förmodligen alldeles, alldeles strax) tvingas investera i en ny. Fram tills för exakt alldeles nyss trodde jag även att min iPhone dött en plötslig död (den sade tack och hej och blev svart igår eftermiddag och vägrade vakna till liv trots återupplivningsförsök av alla möjliga kreativa slag). Men någon teknikgud bor det väl trots allt någonstans för nu precis nyss lös den plötsligt upp igen (weeeeird).

Nåja. Nu tänker jag 11″ och sen jobb med frilanskollektiv. Och sen kanske lite  fokus på  helt annan berättare. Ha en episk söndag!

Hipsters, hickjournalistik* och hutlöst utslitna ord

Som gammal (nåja…) JMK-student och en som vid sex års ålder bestämde sig för att bli journalist (alternativt författare. alternativt copywriter…), har intresset för journalistens roll i samhället och yrkesrollens utveckling ständigt fascinerat och intresserat mig. Så när en potentiellt superhet debatt kring ämnet återges av en av Sveriges bästa bloggare, är förväntningarna höga.

Förstå då besvikelsen när man läser det här. Inte över blogggaren (Brit Stakstons inlägg är fantastiskt bra på alla vis), men över den debatt som aldrig verkar få bli vad den borde vara, och särskilt där den, om någonstans, verkligen borde vara. Oavsett det är detta inlägg intressant läsning för den som har tid. Och det stärker åtminstone den uppfattning som jag redan 2004 kände av (fastän jag skulle komma att formulera deras exakta namn flera år senare) – att JMK behöver fler Anders Mildnar och Brit Stakstons.

*hickjournalistik – tyckte att benämningen i detta sammanhang var passande med tanke på definitionen av ordet hicka: någonting oönskat, upprepande och reflexartat…

Söker du lättsammare djupdykning inom det språkliga området rekommenderar jag istället, eller snarare också, dagens inlägg från copywritern Ulrika Good om Så. Galet. Utslitna. Ord. Del. Två. En skön och igenkännande skrattstart på veckan!

Sist för idag: en annan som vet hur man vänder orden. (Ansluter mig till länkmaffian och berättar att…) Joakim Jardenberg, @jocke, har blivit intervjuad av Fredrik Wass, @bisonblog, (som förörvrigt också tycker att något är ruttet i journalisternas rike) och uppmärksammas av Niclas Strandh@deeped, för användningen av ordet ”hjärnkoll” som han undrar om det är avsiktligt och Joakim Jardenberg bekräftar att det är. Som vän av ordlekar älskar jag ju det här, men den korta Wassintervjun är också i sig intressant där vi får veta varför vi inte ska bry oss om hur världen ser ut om tio år, eftersom det enda vi vet är att vi kommer att ha fel?”.

Och som den smarthipster Joakim Jardenberg är (if I may say, @jocke?). tror jag att hans ord kan vara värda att smått lita på.

Undrar du för övrigt vad som egentligen definierar en hipster? Svd:s Jenny Damberg har gått till botten med begreppet. I vanlig, tråkig dagstidningsordning utan länkar i texten, men i övrigt rolig läsning (tack Mattias Sjöstrand för FB-tips!).

Önskar en härlig start på veckan!


Mildner vattnar diskussionen om det offentliga rummet

Idag (kväll) blir det en kort bloggpost från en ännu mäkta solvarm Stockholmsbalkong.

Satt och läste John Ajvide Lindqvists fantastiska ”Människohamn” och fick skärgårdslängtan. Tog sedan en scroll genom min reader och fick vågskvalpstörsten stillad av Anders Mildners senaste bloggpost (som idag är en en vodpost).

Han sitter i en eka (kvalificerad gissning) och pratar om internet som utökat offentligt rum; drar paralleller till allemansrätten i naturen och undrar om inte användare snart kommer att vilja driva en markägardiskussion.

Som vanligt när Anders Mildner har något att säga så säger han det riktigt bra. Med skånsk dialekt och vågskvalp i bakgrunden är han dessutom inte bara intressant utan rakt igenom mysig att lyssna till. Tre välinvesterade minuter en torsdagskväll (eller fredagsmorgon…) vill jag lova. Och hans tankar är sådana som jag så påpassligt hoppas ”ger ringar på vattnet”…