Allt blir bättre med en story

Det tror jag de flesta håller med om. Men idag inatt känner jag för att utveckla resonemanget, och inte minst påminna om vikten att ta sig tid att lyssna till och läsa de där berättelserna som är ack så lätta att förbise, men svåra att glömma när man inte gör det. (Det är faktiskt också anledningen till att jag är typ timmen sen med dagens #blogg100-inlägg: jag tog mig tid att stanna kvar på en plats, för berättelsens skull).

I mitt jobb pratar jag ofta med företag och organisationer och vikten av storyn, den personliga berättelsen, och uppmuntrar de flesta till att 1. hitta just sin story och 2. berätta den. Jag pratar också om vikten av att lyssna till andras berättelser, men undrar ärligt hur bra vi människor är på det idag.

I en tid där allt ska gå snabbt och vi kippar efter andan i starka och ständiga informationsflöden, är det lätt att passa på de längre berättelserna; de djupare sammanhangen. Ett Youtubeklipp över två minuter blir sällan viralt. En bloggpost vill man hinna bränna av mellan T-centralen och Gamla Stan. Har vi sett filmen behöver vi nog inte läsa boken. Och så vidare…

Jag vet. Jag generaliserar nu. Men min poäng är att alla de där historierna som vi inte måste ta del av, de som av olika skäl är lätta att bortprioritera (inte sällan de av längre karaktär), i min värld ofta är de som adderar oersättligt värde. (Därmed inte sagt att jag också sållar, hoppar över, ”inte mäktar med” – det gör jag hela tiden).

En av de saker jag älskade mest med mitt jobb som journalist var just den att få lyssna till alla personliga berättelser. I den slutliga artikeln, intervjun eller reportaget var det oftast bara en bråkdel av dessa samtal och historier som fick plats (hade inte förmånen att få skriva för tidningar som magasinet Filter…), men bland det utelämnade fick jag personligen samla på mig mängder av fantastiska stories jag aldrig velat vara utan.

Jag tänkte på det i fredags efter en, för kunds räkning, lång och inspirerande intervju med Scott Goodwin från Växjö/Alvesta-polisen (kommer att kunna dela med mig av den framöver). Jag tänkte på det tidigare idag när jag skulle spana in menyn för kvällens middag på Judit & Bertil och snubblade över (och tog mig tid att läsa!) deras historia. Och jag tänkte inte minst på det under den efterföljande biovisningen av dokumentären TBP – AFK på Bio Rio, när regissören Simon Klose stannade kvar för ett långt salongssamtal (som råkade mynna ut i ett par öl på denna där restaurangen) om filmen, och sitt arbete i stort som ”berättare”, efteråt.

Oftast är det den där långa berättelsen – den där detaljrika, den där lite ”onödiga” och inte sällan okommersiella – som tillför just det där perspektivet, den där känslan eller den där lilla detaljen som gör helheten så mycket mer vacker, viktig och intressant.

Så min uppmaning idag inatt alltså: Glöm inte bort att dela med dig av de där historierna ibland (allt och alla har en sån). Men framförallt – glöm inte bort att tidvis ta dig tid att ta del av dem! Om det så sker på en blogg, i en tidning, på en filmvisning, i ett vardagligt samtal. Eller i en meny.

Från menyn på Judith & Bertil

En ”helt oviktig berättelse” ur menyn på Judith & Bertil

Det här är bloggpost 75 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Ett par berättelser du inte vill missa (verkligen män, myter och riktiga legender)

Jag älskar berättelser och berättare, vilket förmodligen också är en stor anledning till att jag älskar till exempel böcker, journalistik, storytelling och sociala medier – områden där det fullständigt kryllar av berättarlust. Lusten att ibland blotta sig själv, väcka en känsla, vidga någon annans perspektiv.
Lusten att dela en historia.

För att rama in den i ett djupare, filosofiskt perspektiv vågar jag påstå att mänskligheten förmodligen redan för länge sedan skulle ha dött ut utan den.

För att lyfta ut den i ett mer lätthjärnsmält sammanhang tänkte jag bara berätta varför jag berättar det här, här och just nu.

I torsdags var jag, som jag ju skrev, och firade Twinglys femårsdag. Och det blev, precis som jag ju (utan att ens ha facit i hand) också skrev, en helt strålande fest.

Frågar du mig berodde dock feststrålen inte bara på att det var fantastiska människor där, att det arrades med Twinglytaggad svett och kärlek, att det bjöds på skön musik och grymt DJ:ande, att #twingly5 snabbt nådde trending topics på Twitter, att det bjöds på generösa mängder champagne, vin, öl, avec och what not, att maten var delikat (jag har förstått att jag troligen var den enda där som med handen på hjärtat kan säga att jag gillade laxkompotten…), att vi fick tischor och stickers och filtar att hålla oss varma med eller att vädergudarna var vänliga nog att inte kissa på oss.

Frågar du mig så fick festen minnesvärd-potential också mycket tack vare de berättare och berättelser som fick fylla scenen där i Linköpings Folkets Park under kvällen. ”Berättarna” var skarpa profiler som många av oss tidigare sett på scener i liknande sammanhang (läs: social media IRL). Men berättelserna var inte dem (tror jag i alla fall inte?) som många av oss hört i liknande sammanhang förut. Varför? För att det just var berättelser. Inte föredrag och keynotes om nyttan med det ena och det tredje, utan bara (”bara”) stundtals självblottande, känsloväckande och perspektivvidgande berättelser.

Många  ”män, myter och legender” (ping konferencier @jocke ;)) blev det, men mäkta legandariskt var det. Och för er som inte var där vill jag dela med mig av ett par utav dem (tack till thincastaren Björn Falkevik som gjort det möjligt):

     

  • Björn Jeffery om sina största karriärsmässiga misslyckanden, däribland ”Badonkadonk Holding AB”: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1689635.
  • Emanuel Karlsten med sitt fantastiska födelsedagstal som inte bara var en hyllningshitoria till Twingly utan en ganska härlig berättelse om sina egna kliv ut i arbetslivet och den mediavärld han varit med om att förändra.
  • Anders Mildner som egentligen inte behöver påas mer än med sitt namn. Somliga är födda berättare, och Anders Mildner är garanterat en av dem. Den här gången handlade det bland annat om ”lägenheter”, bara-säga-hej och karma, men jag tror att han skulle kunna göra en epic story av i stort sett vad som helst. Tipsade honom förövrigt efteråt om Emil Jensen, en annan skånsk berättare som också fascinerar mig, inte minst med sitt Mellansnack).
    Del 1: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1689736
    Fortsättning: http://bambuser.com/channel/bjornfalkevik/broadcast/1690024
  • Cirka 26:30 in i klippet ovan hoppar även Twinglys VD Martin Källström upp på scen och ger oss bland annat en fin berättelse om sin självbild och hur svårt han haft att matcha den mot andras bild av honom. Ett viktig ”problematik” som jag tror många till och från kan identifiera sig med, men som inte särskilt många särskilt ofta pratar om (de Tocaboca-tröjade döttrarna som samtidigt leker guttaperkabollar i bakgrunden gör det hela också absurt kul att titta på…).

Men det är inte bara utanför en gul paviljong hos ett grönt Twingly som berättelserna fångat mina sinnen de senaste dagarna. En annan som formulerar sig så förbannat bra att jag får något så fulformulerat som dåndimpen är Jack Werner. Han är just inne i en berättarfas där han på sin blogg lägger upp olika historier om sitt förhållande till Twitter. ”Min Twitter” kallar han dem, och här är de som hittills publicerats:

Läs, läs och läs och lär er på kuppen en hel del om nyttan med Twitter. Något som förövrigt också tidigare nämnd Emanuel Karlsten skrev ett riktigt bra inlägg om igår:  Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen.

Min egen story just nu är dock inte direkt någon kioskvältare, inte ens – eller snarare framförallt inte – i digital form. I veckan som var kraschade min Mac. Gjorde rätt ont, och om inte annat kommer det ge bankkontot blåmäken när jag (förmodligen alldeles, alldeles strax) tvingas investera i en ny. Fram tills för exakt alldeles nyss trodde jag även att min iPhone dött en plötslig död (den sade tack och hej och blev svart igår eftermiddag och vägrade vakna till liv trots återupplivningsförsök av alla möjliga kreativa slag). Men någon teknikgud bor det väl trots allt någonstans för nu precis nyss lös den plötsligt upp igen (weeeeird).

Nåja. Nu tänker jag 11″ och sen jobb med frilanskollektiv. Och sen kanske lite  fokus på  helt annan berättare. Ha en episk söndag!