When you work

Hejdå söndag dårå. Och hej – preppar för måndag med lite ”When you work”-inspiration.

Och skulle någon ha råkat missa vad det handlar om så tror jag att grejen blir rätt uppenbar once du börjar klicka dig around. Väldigt roligt bloggtema-meme som blir roligare ju mer du kan identifiera dig med yrket. Med andra ord – bara att välja, vraka, garva och go in for måndag. (Nedan bara ett urval svengelska varianter, som i min mening gör halva grejen, men med lite googling finns alla möjliga, renodlat engelsk, yrkeskategorier att få tag på).

When you work as kommunikatör

When you work as a webbredaktör

When you work at lokal mediahus

When you work as a språkkonsult

When you work as frilansjournalist

When you work as a småföretagare

When you work in civilsamhället

When you work at landstinget

When you work at regeringskansliet

When you work at bibliotek

When you work as statlig tjänsteman

When you work as AT-läkare

When you work as a lärare

Vilken är din favorit? Och har du fler tips, tipsa gärna nedan!

Det här är inlägg 29 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig som sagt även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

På bloggtopplistan inom kommunikation, reklam och PR

I samband med Guldäggsgalan tyckte Cision det var läge att ranka fristående bloggare inom kommunikation, reklam och PR på april månads bloggtopp-lista. Det är en fin lista, och jag blir inte så lite stolt över att bland denna grymma samling bloggare hitta mig själv på sjunde plats.

Hela listan och kriterierna för hur bloggarna som ligger på den valts ut hittar du här. Missa heller inte intervjun med välförtjänta listettan Joakim Jardenberg (för övrigt en av de första i den här kategorin bloggar jag på allvar började följa och inspireras av), som bland annat innehåller tips för framgångsrikt bloggande.

Och är du intresserad av tidigare bloggtopplistor från Cision, inom helt andra kategorier såsom träning och ekonomi, är det bara att scrolla nedåt i det här flödet.

Blog’n’roll, som vi sa på min Bloggbyrå i vår begynnelse. :)

 

 

Ghost – vill få enkelheten i bloggen att gå igen

Valborg – elda upp det gamla, sjunga in det nya, what not. Känns då bra att tipsa om en ny bloggplattform som…ja, enligt grundaren  ”is just a blogging platform”. Att fokusera på enkelheten så här är ju i sig inget nytt, men känns ändå som att det här spöket har något fräscht att komma med:

Det här är bloggpost 98 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

En sekund från att överlåta min blogg

Kom äntligen PRECIS in på min blogg igen efter x antal timmars total nedgång på webbhotellet. Det jag var bokstavligt en sekund från att istället posta på Facebook idag var det här:

Det var i alla fall nära...

Eftersom min blogg ligger nere (faktiska samtliga mina bloggar – inte alltid en fullträff att lägga allt på ett och samma webbhotell, men som man bäddar får man ligga…nere), överlåter jag dagens inlägg åt Fejjan så länge. Vill ju inte falla ur #blogg100 på grund av webbhotellstrassel liksom.

Egentligen skulle jag nog ha skrivit om något annat, men nu får det handla om det här mest aktuella, och frustrerande: att förlora sin digitala plattform (vilket är hundra gånger värre än det jag bloggade om nyligen, att glömma iPhonen hemma en dag).

En gång förut har det hänt mig att jag verkligen förlorat en hel blogg. Lång historia kort: den låg lite för länge på en tjänst jag “bara skulle testa” och jag slarvade lite för länge med backupen och så gick det åt himlens motsats och hela bloggen bara försvann. Typ väldigt många blogginlägg jag aldrig får igen.

Har försökt att inte gräma mig mig alltför mycket över det, tänkt att det säkert fanns någon mening med förlusten och så vidare (ni vet, de klassiska knepen för att hantera jävligheter). Men kan säga att jag därefter sett till att det aldrig av någon rimlig anledning ska kunna hända igen. Med andra ord, jag försöker alltid se till att ha backuper på mitt skrivna, på ställen som inte är beroende av att just min Mac fungerar eller att min lägenhet inte får inbrott.

Nu ligger förhoppningsvis thejennie.se (och alla andra Binero-domäner…) bara tillfälligt nere.  Och inget innehåll bör ha gått förlorat. Men sånt här, att inte komma åt det man digitalt är beroende av – vare sig det gäller privat bruk eller å exempelvis en kunds vägnar – väcker tankar. Samma tankar som jag ibland brukar leka med att utveckla när tjänster som Facebook och Twitter och annat som faktiskt kommit att fylla relativt viktiga funktioner (löjligt eller ej) i mitt  liv, ligger nere.

Oh the otillgänglighet...

Vad skulle vi göra om Facebook från en dag till annan bara gick upp i rök? Var skulle vi ta vägen? Vad, om något, skulle gå förlorat? Vad skulle vi sakna mest? Och – hur enkelt eller svårt skulle det vara att få till exempel alla Facebookanvändare att välja att i samlad trupp gå över till en annan, men samma tjänst? Skulle de flesta samlas på Google+, splittras mellan lokala och mer nischade alternativ eller skulle vi söka oss till den som erbjöd en tjänst så lik Facebook som möjligt?

Lite i dessa filosofiska banor gick förresten senaste poddavsnittet av Maktministeriet, som bland annat handlade om webbens kyrkogårdar. bit.ly/Y7yRXC (dock att även deras webbhem verkar ligga nere nu.).

Att välja att snabbt eller gradvis lämna en tjänst eller plattform, själv eller tillsammans med andra, är dock en helt annan sak än att utan förvarning förlora den. Ungefär som med allt annat i livet alltså…

Det här är bloggpost 42 (tillfälligt utlagd på Facebook)#blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Bloggen – det demokratiska vapnet? #olalindholm

Jag tänker inte kommentera hela det pågående dramat kring (och traumat för…) den kända SVT-profilen, Kamratposten-redaktören och BRIS-engagerade Ola Lindholm. Känns varken rätt eller relevant att försöka ta någon slags ställning för eller emot personer och ageranden här (även om jag har mina åsikter kring det och säkerligen kommer dela dem på annat håll och annat sätt).

Däremot vill jag bara kort uppmärksamma ett tidens tecken mitt i allt detta.

I Ola Lindholms enda offentligt privata kommentar kring polisens ingripande på Råsunda, kokaintestet, mediernas (Expressens) sätt att hantera nyheten, rättssäkerhet (eller inte?), sina påstådda problem, sina jobbåtaganden med mera, inleder han med att skriva:

”Hej på er. Detta är min första blogg. Den kommer bara innehålla ett inlägg. Och det är det som följer. Detta är min enda offentliga kommentar. Tycker du att den är läsvärd får du gärna sprida den vidare”.

Hur får man bäst, snabbast och förmodligen mest demokratiskt spridning av ett budskap 2011?
Genom en blogg.


Läs mer: Niclas @deeped Strandh har reflekterat (och länkat!) betydligt mer på djupet i sitt inlägg ”Knarkande KP-redaktör? Tänk om det inte är så…”. Joakim @jocke Jardenberg tar ytterligare ett annat grepp och skriver (i min mening) klokt om ”Ola Lindholm och FRA-lagen”.

I USA är bloggen död! (och ett fritt resonemang kring vikten av olika kanaler)

Nja, rubriken är kanske en överdrift, men stämmer troligen bättre med ordet ”USA” än ”Sverige” i alla fall. Jag ska berätta varför.

För ganska precis en vecka sedan satt jag på en bar med Peter ”mr HTML5″ Lubbers som var på tillfälligt besök i Stockholm. Undantaget det faktum att många Hiltonpoäng lätt resulterar i en lite för frikostig bar, hade vi jämte livets vatten många intressanta samtal.

Bland annat pratade vi om sociala medier (nyhetsbomb, jag vet…) och jag fastnade lite vid Peters påstående att bloggandet och bloggläsandet ordentligt börjat tappa mark i USA, till förmån för framförallt Twitter och Facebook.

Så häromdagen var jag inne på Journalisten.se, egentligen av en komplett annan anledning, och snubblade då över rubriken ”Bloggandet försvagas i USA”. Med tanke på veckan-innan-samtalet var jag förstås tvungen att läsa.

Journalistnotisen är kort, men refererar till en betydligt längre och mer beskrivande artikel i New York Times. Den bekräftar det Peter Lubbers berättat, åtminstone när det gäller den yngre generationen som, enligt undersökningar, i allt högre utsträckning väljer bort bloggandet till förmån för snabbare och kortare realtidsformat.

Artikeln inleds med ett citat från high school-studerande Michael MacDonald som inriktat sig på att göra film:  “I don’t use my blog anymore, all the people I’m trying to reach are on Facebook.”

Makes sense. Samtidigt får man längre ner i artikeln förstå att de olika arenorna fortfarande fyller olika syften, åtminstone när de äldre och klokare(?) ”experterna” får uttala sig…

Indeed, small talk shifted in large part to social networking, but still, blogs remain a home of more meaty discussions, said Elisa Camahort Page, co-founder of BlogHer, a women’s blog network.

If you’re looking for substantive conversation, you turn to blogs. You aren’t going to find it on Facebook, and you aren’t going to find it in 140 characters on Twitter.”

Och visst tror jag att hon har en poäng (men så är jag ju numer också nästan-gammal. Och kanske, kanske klok). Olika konversationsplattformar fyller olika syften – på olika sätt för olika individer och organisationer - även om de med de mest virala förutsättningarna, som går snabbast att producera på och konversera i,  också är de som drar flest användare.

För mig personligen fyller alla plattformar var för sig ett eget syfte och även om jag överlever utan dem (hej, det finns ibland viktigare saker i livet), finns det ingen kanal jag helt skulle vilja vara utan. De tjänar så att säga alla sin existens, om än på olika sätt.

Twitter är för mig nästan uteslutande ett realtidsflöde av nyheter där jag, när jag har tid, kan snappa upp konversationer, tips, länkar, funderingar och frågor som troligen är någorlunda relevanta för mig eftersom jag själv valt ut de personer jag vill följa där. Själv hör jag inte på långa vägar till de mest aktiva twittrarna och jag är ofta bara inne och ”scannar av” snarare än bidrar till den stora, konstanta vågen tror jag. Å andra sidan hoppar jag gärna in med replies och retweets när något eller någon berör, och då jag har tiden. Och jag använder regelbundet Twitter som en kanal för att ”marknadsföra” både mina egna och andras externa produktionsflöden (typ bloggar).

Jag vet att när jag för några år sedan reggade mig på Twitter, hade ambitionen att det skulle vara ”som på Jaiku” (och senare Bloggy) – att jag skulle kunna gå tillbaka och följa långa trådade konversationer som kunde pågå i dagar och till och med veckor och ha full koll på vem som sagt vad när och i vilken ordning. Det var något som på Twitter till att börja med framförallt var tekniskt svårt, men i takt med att jag började följa fler och fler personer (idag nästan 1100),  på grund av kvantiteten också var något som sekundvis försvårades.

Nu har jag sedan en tid tillbaka helt och hållet lagt ner ambitionen på att veta allt som alla har sagt över en längre period, och har i och med det också mycket större glädje av Twitter. Jag konsumerar i princip bara det som händer där just nu utan krupp för att inte alltid hänga med i det stora, långa sammanhanget (även om regeln givetvis rymmer ett par undantag) och litar på att tillräckligt viktiga/riktigt relevanta saker, tack vara retweets, hashtags och återkommande diskussionsämnen, kommer passera mig i flödet ändå. Twitter är helt enkelt min ”instant news”, som ett sociala mediernas motsvarighet till snabbkaffe (och då vill jag poängtera att jag hör till dem som tycker att rätt sorts snabbkaffe kan vara rysligt gott).

När jag vill ha en överskådligare historik, och – tack vare forumets mer ”privata” och ”tillåtande” karaktär – mer personliga och oftast lättsammare nyheter, konversationer och interaktioner, använder och älskar jag Facebook (jo, jag har trots många synpunkter på arenan och dess utveckling, lärt mig att faktiskt älska denna plattform och dess sociala/virala möjligheter).

Och när jag vill ha de längre, mer grävande, reflekterande, spetsade, subjektiva, politiska eller-vad-det-nu-kan-vara- tankarna och texterna och bilderna och filmerna, vänder jag mig till mina utvalda guldkorn i bloggosfären och, inte att förglömma, kommentarsfälten där. Fortfarande finner jag värden här som realtidskvicka one-linerflöden i mina ögon (i alla fall hittills) sällan lever upp till. Framförallt rymmer bloggosfären (möjligtvis undantaget Metrobloggen*…) en longtaileffekt som framförallt inte Twitter men hittills inte heller Facebook lika smidigt och effektivt lyckas erbjuda.

Möjligheten att gå tillbaka och via exempelvis länkar och kommentarer snabbt få ett sammanhang, även om det var längesedan blogginlägget skrevs, är bara ett exempel på varför jag ännu tror det kommer dröja länge tills bloggen (eventuellt) dör ut. I alla fall så hoppas jag det.

Ja, där har vi min ytterst personliga åsikt kring på vilket sätt de olika kanalerna är viktiga för just mig. Vilka funktioner fyller de olika kanalerna för dig? Och vad tror du på sikt om bloggens vara eller icke vara?

*Angående Metrobloggen och dess nerstängning som jag ilskbloggade om häromdagen: Hjälten Ted Valentin skapade över natten en tjänst som Metro själva inte lyckades få till på flera år, mänligen den som gör det möjligt att automatiskt exportera sin blogg som XML-fil och smidigt ladda upp den på WordPress eller Blogger.  FlyttaMetroblogg.se heter den, och har du eller någon du känner en utrotningshotad Metroblogg föreslår jag att du lägger url:en på minnet och sprider den vidare. Efter den 25:e april är det för sent!

Har själv testat tjänsten på min egen Metroblogg och efter bara ett par minuter hade jag automatiskt lyckats flytta två års innehåll till en Bloggerblogg som sin sin tur tog ungefär 2 sekunder att skapa: thejennieblog.blogspot.com

11 mars – ettårsdag på bloggen och YABAwards!

Ja, idag gratulerar jag min blogg TheJennie.se på ettårsdagen!

Bloggat har jag ju gjort längre än så (startade min första hösten 2007 och har sedan dess hunnit flytta runt mellan allt från Metro via hittepå.bloggtjänst till Blogger och även skifta bloggarperspektiv och stil en hel del).

Under ett år med TheJennie.se (från detta första inlägg fram till idag) har jag i alla fall hunnit:

  • författa 157 publicerade inlägg och en hel hög med drafts…
  • ha två olika bloggteman (både speziales…har sina fördelar att vara ihop med en webbdesigner :))
  • byta webbhotell (från One till Binero)
  • uppgraderat WordPress xx antal gånger
  • byggt ut min bloggroll ordentligt
  • implementerat ett gäng sköna plugins såsom Disqus (kommentarsplattform), Flattr (gilla-grunka), PubSubHubBub (för snabbare publiceringsping), QuickTwitterlink (automatisk länkning till Twitternamn) och WPtouch iPhone theme (gör bloggen iPhone-läsvänligare).
  • bli så förälskad i/beoroende av att blogga (och kanske framförallt insett vikten av rätt content på rätt plats) att jag på kuppen startat två till – Banalt.se och Subtilt.se (den förstnämnda helt medvetet Banaldesignad till tusen, den sistnämnda har jag faktiskt – tro’t eller ej – snickrat ihop alldeles själv).

Och är det inte nästan lite lustigt att ikväll – på självaste bloggfödelsedagen – så är det YABA-prisutdelning hemma hos Daytona. Att för det första ha blivit nominerad och för det andra komma trea inom kategorin media, kan jag säga nog är den bästa födelsedagspresent en blogg som denna kan få!

Du som inte intar Riddargatan ikväll men ändå vill följa prisutdelningen lär kunna göra det ”live runt 20-snåret, typ på denna sidan”. Och ni som ska dit – ser fram emot att ses!

Rapport från Stora Bloggpriset – om vinnare och fylletweets

Badge Stora Bloggpriset

Jo, igår var det ju som de flesta vid det här laget redan vet (och hunnit glömma?) blogg-galaNalen. Hinner tyvärr inte med någon überanalyserande bloggpost (hur nu den skulle se ut), men drar av det väsentliga:

Vinnarna (som även presenteras här men som kanske är roligare att läsa mer om i Jan Helins egen blogg) blev som följer:

  • Nöje & Kultur: 365 saker (Skönt blogginitiativ, värdig(a) vinnare!).
  • Sport: Bara ben på Glenn Hysén (Eh. Jaha. Var säkert ett bra val. Nej, jag är ingen sportnörd…).
  • Mode: Kenza (Inte oväntat. Tycka vad man vill om modebloggerskor, men Kenza är proffsig och hymlar inte med att kenzas.se gör henne rik).
  • Vardagsliv & fritid: Heja Abbe (Fantastisk blogg, helt klart rätt vinnare inom sin kategori!).
  • Politik & samhälle: Farmor Gun i Norrtälje (Super-applåd till pirattanten – hon är grym!).
  • Prylar & teknik: Moderskeppet (Gillar Moderskeppet, men aningen trist med samma vinnare två år i rad. Hade ju lite andra förhoppningar jag…).
  • Design & inredning: Emmas designblogg (Jobbade nyligen med en stor strategi åt ett ledande designföretag, så har verkligen knappat mig igenom många designbloggar. Och Emmas blogg är faktiskt en jag fastnade för- hon kör lite egen stil som sticker ut från mängden. Iz niice!) och…
  • Aftonbladets hederspris: Alla dessa dagar. (Carl Bildt är ju, speciellt för att vara politisk bloggare, riktigt gammal i gemet. Så jo, tycker nog han var värd Jan Helins blomma.).

Blev förövrigt mycket hejande och kramande, minglande, vinglande (wine on the house, enough said?), applåderande och taxiåkande (höga klackar, mycket snö…).

Twitterskärmarna inne på Nalen uppdaterades det för fullt (dock ej av mig, glömde helt av det…) och det som väckte en hel del garv (men också åtal) var Ica-Stigs fylletweets. @icastig är ingen officiell Icatwittrare (och har enligt den riktiga Ica-tweet-profilen, @ICARedaktion, heller aldrig varit det), vmen är ett utmärkt exempel på hur företag aldrig helt – och speciellt inte på webben – helt kan kontrollera sitt varumärke.

”Brandjacking” är förövrigt något som Christian Rudolf skriver ett långt men utmärkt inlägg om idag – läsvärt för alla med ett varumärke att vårda!

Men. Tillbaka till Stora Bloggpriset. Undrar du om ”alla var där”? Svar: ja. (Uppdaterat: bekräftas även här).

Ps. Tack alla ni som röstar på mig i YABA. Blir så glad så ni förstår inte! Du som inte röstat än (finns även fler suveränbloggare värda ett klick där!) - du har till den 4 mars på dig. :)

Full fräs på speedskibloggen

Fredagen till ära flikar jag in med en högst personlig humörhöjare som förhoppningsvis ändå har lite relevans i ”sfären”.
Igårkväll damp följande lilla meddelande in i smskorgen:

IMG_0307

Välkommen Blogg-PR...

Linda är en sedan-länge-kompis som jag lärde känna under mina aktivaste ”alpinår” (träningar och tävlingar så gott som dagligen under vintersäsongerna i sju års tid…), men som jag idag mest träffar off skiis och online eftersom hon numer är bosatt i Norge.

Till skillnad från mig, som dels övergivit skidorna för snowboard och dels tävlingsfrenesin mot i bästa fall någon vintervecka per år, har Linda skaffat längre skidor som bränner längre backar och går i bra mycket högre hastigheter.

Hon är med i något så coolt som Svenska Speedskilandslaget (jojominsann, finns med bland världsrekordtopparna) och utövar alltså den halvt galna sport som går ut på i princip två saker:

  1. Åka rakt ner för en backe i så hög hastighet som möjligt.
  2. Inte ramla (aka ”överleva”…).

Själv har jag aldrig kopplat vare sig Linda eller Speedskilandslaget till någon särskild social medienärvaro (besökte faktiskt Svenska Skidförbundets sida första gången igår…), men eftersom mitt hjärta bultar för den digitala världen blev jag glad att läsa att deras blogg (som sedan sin allra första och fram tills nu enda uppdatering den 30 augusti i år verkar varit rätt dåligt vallad…) nu, lagom till säsongsstarten, kickat igång!

Det första riktig blogginlägget skriver min vän Linda själv, och hon inleder sitt inträde i bloggosfären med:

lindabloggar

Det roliga är att sedan läsa inläggen som följer. Trots att vi känt varandra i massor av år har jag aldrig fått ta del av ”den skrivande Linda”. Fantastiskt kul att lära känna en helt ny sida av en gammal vän och (joo!) upptäcka dagboksskrivarfiness.

Med detta vill jag bara hälsa Linda och Speedskilandslaget välkomna in i bloggosfären samt addera en liten kommentar: Trist att det krävs inloggning för att kunna kommentera och ännu tråkigare att registreringen, de gånger jag försökt skapa ett konto, inte fungerar…gör tyvärr bloggen rätt stängd i ett socialt perspektiv :/

Men i övrigt – keep it coming!
Och när ni ändå håller på -  tweets i +200 km/h är helt klart något som borde övervägas! ;)