Utan snooze i 50 dagar försmäktar jag på denna blogg

Nja, fullt så Långstrumpsdramatiskt som rubben antyder är det faktiskt inte. Tvärtom. Nog för att jag ibland nästan försmäktar när klockan närmar sig natt och uppslagen tryter, men den här Blogg100-utmaningen som Fredrik  initierat, är kanske en av de bästa jag hoppat på och – hurra – mäktat med, på den här sidan året. Har man bloggat i ett par år är svackor nästintill ofrånkomliga, så har det i alla fall varit för mig, och jag hade verkligen hamnat i en halvlång bloggsvacka här innan ruschen. Hade svårt att hitta samtalsämnen (eller ja, inbillade mig i åtminstone det) och kunde allt oftare och utan vidare eftertanke bortprioritera bloggandet här, till förmån för det banala

Men så här halvvägs in i utmaningen, kan jag inte annat än älska detta bloggaton. Inte för att det alltid, som sagt, är enkelt eller smärtfritt att få till dagens inlägg. Men för att jag, oavsett – som ‘back in the old days’, prioriterar bloggen igen. Och det där med att kvantitet ger kvalitet, tror jag att det ligger ganska mycket i. Och samtidigt, ju mer man producerar, ju mindre viktigt blir det ju att varenda inlägg blir perfekt och superintressant. Lite i likhet med teorin om att om du bara öppnar munnen någon gång ibland, är det så lätt att du – och kanske andra – lägger mycker mer tyngd vid de ord som kommer ut där och då, än om du pratar hela tiden.

Nu med 50 dagar bakom, kör vi utan snooze i 50 dagar till, och förhoppningsvis fler efter det. Pepp till er alla andra som också kör på!

Titta lite bakåt och köra framåt i blogg100.

Det här är bloggpost 50 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Att tystna, att vakna och att sakna en Silverfisk – vem saknar du?

Vill verkligen inte fastna i nostalgiträsket, men kan liksom inte låta bli att utveckla de tankar och känslor som #blogg100 satt fyr på. Något jag ganska snabbt blivit varse sedan bloggatonloppet kickat igång, är hur många bloggar, som jag av olika skäl låtit ligga kvar i min reader, som blivit aktiva igen. Och hur kul det är. Och hur mycket jag faktiskt saknat dem.

Det händer liksom något när en bloggare man länge följt bara tystnar.

Har själv ‘tystnat’ i perioder, så jag säger verkligen inget om att somliga gör det. Vill nog mest bara påminna om hur många som faktiskt påverkar någon och betyder något utan att ens veta om det, bara genom att uppdatera en rad eller två då och då.

En av de första bloggar jag själv dedikerat började följa redan 2005 - och som jag saknar (även om han idag uppdaterar på annat håll med riktigt fina foton) – var för övrigt Silverfisken.

Vilken var din? Och finns hen kvar? Och/eller vem som tystnat saknar du?

 

Det här är bloggpost 009 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Bloggpepp och minnen – vad var ditt allra första blogginlägg?

Har blivit lite nostalgisk mitt i hela den här #blogg100-hypen. Människor kan ju göra sigoch gör sig, putslustiga över hela initiativet och engagemanget – tycka att det är ett desperat försök att få mer trafik och göra sig viktig(are) i sociala medier. Det kan man få tycka om man vill. Men för mig, och de flesta andra som hakat på #blogg100, handlar det om mer än så, och framför allt något helt annat (vilket framgår rätt väl om man orkar läsa in sig på tankarna bakom hela initiativet, som Fredrik berättar fint om idag både på Bloggvärldsbloggen och i Internetworld).

För mig, och det har jag sagt förut, har bloggen varit en stor inkörsport till hela min förkärlek för sociala medier, och faktiskt en rejäl språngbräda in i den bransch jag jobbar hårt och trivs så bra i idag. Jag skrev mitt allra första blogginlägg i början av 2007, och sedan dess har det blivit en hel radda poster, såväl åt mig själv på en rad olika plattformar och i olika genrer, som åt andra i vitt skilda sammanhang. I perioder har jag tokbloggat, i perioder knappast alls, allt beroende på olika omständigheter. Men oavsett omständighet eller intensitet har jag aldrig ruttnat på bloggen som plattform och fenomen (hej, jag driver ju ändå en Bloggbyrå…). Och därför känner jag mig, för att använda en gammal Petter-term, naturligt bunden att älska den här sortens initiativ.

Och den där nostalgin jag inledde med handlar i mångt och mycket för mig om att nu återuppleva den där första fascinationen för och förälskelsen i, inte bara bloggandet i sig, utan hela det engagemang som bloggosfären i mångt och mycket bestått och bevisligen fortfarande består i.

Det här har också fått mig att gå tillbaka till mina egna tidigare inlägg – alltid kul att se vad man skrivit om och på vilket sätt, vilka man länkat till och interagerat med, men framförallt hur man utvecklats. Mitt allra, allra första blogginlägg var på en helt annan blogg och plattform, och om jag ens minns var och har möjlighet att hitta tillbaka det, lovar jag att någon gång återposta det.

På just den här bloggen var i alla fall mitt första inlägg (mars 2009, jag själv i betydligt blondare version) det här - ett inlägg som avslutas med ord som för övrigt fortfarande gäller:

”…hälsar jag alla välkomna till mitt nya webbhem. Hemmet där man förövrigt alltid bör klaga på maten, berömma kockan, gå in med skorna och gärna lämna mycket spår.”

Hur såg ditt första blogginlägg ut?

 

Det här är inlägg 007 (med rätt att länka) i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Äh, jag bara gör det. Nu kör vi #blogg100!

Att spotta ur sig minst ett inlägg om dagen i hundra dagar, klarar du det?

För ett par år sedan hade jag utan problem sagt: inga problem. Idag är det med ett lite djupare andetag jag ger mig in i #blogg100 – Fredrik Wass utmaning till alla bloggare att skriva ett inlägg om dagen i hundra dagar, med start idag. Märkligt, att det ska kännas som ett maraton, för någon som både älskar att skriva och är hyfsat duktig på att hänga med i vad andra skriver. Med andra ord, att hitta ämnen och uppslag borde inte vara så svårt.

Men, likt många andra som i dagarna beklagat sig över att deras bloggande blivit mindre, och därför också går in i #blogg100 (fantastiskt många!), har också jag en tendens att alltmer göra det enkelt för mig och ‘bara’ dela saker på tjänster som Facebook och Twitter. Det är egentligen synd. Inte nog med att den djupare reflektionen ofta faller bort, dessutom går man miste om både sökbarheten (att enkelt kunna hitta tillbaka till ett tidigare inlägg) och inte minst länkbarheten (en av de saker jag älskar allra mest med bloggar).

Dessutom. Min kärlek för den sociala webben, och det fantastiska nätverk jag har idag, har jag nästan helt och hållet bloggen att tacka för. Det var någonstans här (fast på annan url) det hela började. Och jag känner mig egentligen långt ifrån redo att ge upp den här plattformen. Därför ger jag mig in i leken, och hoppas det ska hålla hela vägen.

Här är för övrigt reglerna som gäller:

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).
  • Det är helt okej att förhandspublicera inlägg, men det blir kanske roligare att skriva tätare inpå själva publiceringen.

Är du med?

Bestäm mitt innehåll!

(Prolog för Twittervana ögon som inte orkar genom hela ordharangen: Huvudpoängen i det här blogginlägget är att jag vill ha tips och önskemål på vad du vill läsa mer om här).

Alltså, dessa blogginlägg som skrivs bara för att ursäkta oskrivna blogginlägg. Hatar dem, ändå är det inte första gången jag kommer att göra mig skyldig till ett här och nu.

Det börjar bli ganska längesen nu som den här bloggen var högaktiv, och jag känner att det kräver några förklarande ord (om inte för någon annans skull så åtminstone för min egen).

Men först och först, för att inte väcka några tvivel: Nej. Jag varken har slutat eller tänker sluta blogga. Vore ju fantastiskt korkat om man ganska nyligen startat en byrå som kallar sig Bloggbyrån. Dock är det ironiskt nog precis just det – att jag nyligen startat en byrå som heter Bloggbyrån – som gör att mina egna bloggar blir lidande.

Att starta byrå är ett sjujävla arbete har jag upptäckt. Ett sjujävla roligt arbete, men dock. Arbeit, arbeit. Som tur är är jag inte själv, och jag och Mats har lagt underbart många timmar på allt från att formulera värderingar, presentationer, mallar och hundraelva ibland galna, ibland tråkiga dokument till att resonera kring nytänk kring företagsorganisation och hur man bygger en byrå som funkar strålande såväl internt som externt och bollat och pitchat och (hej, det är därför vi finns kvar) fått igenom stundom smarta, stundom skruvade idéer och bla bla bla…

Simultant har vi måstat och fortsätter förstås att träffa och tala om för folk att vi finns, skapa förståelse för vad vi gör, bygga relationer och, förstås inte minst, skaffa oss uppdrag. Det i sin tur förutsätter massor av (spännande!) möten, telefonsamtal, mail, bloggposter, Facebookstatusar, tweets och mingel och you name it.

Det har vi gjort. Och det gör vi (och nu är ”vi” inte längre bara två utan sedan ett bra tag tillbaka fyra och det i sig säger kanske också något om att ja, vi börjar se riktiga resultat av alla ”arbeit arbeit”-timmar).

Utöver det har jag också simultant börjat beta av (obs, misstolka ej, tycker det är skitkul) ett flertal föreläsningsuppdrag som ska löpa över hösten, om allt från Omvärldsbevakning, Personligt varumärkesbyggande och PPP (Privat, Personligt, Professionellt) till Företagsbloggande, Social Journalistik med mera.

Och ja, där har vi mina ”praktiska anledningar” till att bloggandet här får stryka på foten lite. Men, lika mycket som bloggen måste slåss om tiden, slåss den med vad den egentligen ska innehålla. Den nisch jag tidigare haft – att rapportera, analysera och fundera kring webbkommunikation och nyheter och tjänster på den sociala webben – gör jag nu alltmer genom länkar och kommentarer, i första hand på Facebook och Twitter och ibland, när det känns mer relevant, internt för mina Bloggbyråkollegor på Yammer eller vår internblogg (japp, vi har en sån, och den är en av våra bästa investeringar!).

Att samla intressanta länkar, typ bli en Blänkare, är något jag funderat över. Men dels tycker jag att andra redan gör det så bra (Emanuel Karlsten och Jerry Silfwer är i skrivande stund två av mina favoriter), dels är det inte riktigt den nischen jag vill ha.

Så, har du tips eller önskemål, högt och lågt, kring vad jag borde skriva mer om (eller helt enkelt skriva om…) så välkomnas de! Börjar liksom bli trött på att låta bloggen suga marinad. ;)

Ja, var mest det jag ville ha sagt. Under tiden fortsätter jag att åtminstone jobba med bloggar, uppdatera Bloggbyråbloggen (alltid något…) och förstås läsa andras bloggar. Bland nyupptäckta favoriter, och lite utanför den bloggsfär jag tidigare varit helt insnöad i – Fredrik Backman och Hej Sonja. Gör mig inte alltid klokare, men ofta på förbannat bra humör. Och det är väl någonstans däremellan jag tror att jag också vill sträva med den här bloggen – bidra till en gnutta klokhet men inte minst en good mood.

Disruptive Media notes – no.2

Nu när fredagens konferens fått sjunka in ordentligt och man hunnit få lite analysvänlig distans till det hela blir det med ens tydligt vilka talare som gjorde störst intryck, som sa saker som stannar kvar (i alla fall hos mig).

Brian Solis känns fortfarande enastående och hans tankar har fått fäste också i mitt huvud (”the difference between PR 1.0 and PR 2.0 is you. It all comes down to you and what you represent”). Honom bloggade jag om igår.

Salta_Kvarn_blogg

Saltå Kvarn-bloggen. "Av det naturen ger. Och inget annat".

En annan fredagsförgyllande talare var Johan Ununger, VD tillika bloggare på Saltå Kvarn. Har du inte redan lagt till deras blogg i din reader, gör det! Inte för att det är en blogg som handlar om sociala medier (det gör den inte), men för att den är ett lysande exempel på ett företag som verkligen förstått hur man kan använda dem utan att rycka fram sin megafon.

Under sitt framträdande på Disruptive Media sa Johan Ununger (vars sympatiska charm förövrigt är omöjlig att inte falla för) saker som visar att Saltå Kvarn tagit klivet in i de sociala medierna med helt rätt incitament.

Saltå Kvarn vill förändra världen (jo, precis de orden), och för att nå dit – eller åtminstone kunna gå mot det målet – har de förstått att man måste ha konsumenterna med sig. Konsumenternas delaktighet kräver i sin tur ett varumärke som vågar öppna upp och lämna plats för nya idéer och utvecklingskraft. Och att Johan Ununger har tilltro till Saltå Kvarns kunder råder inga tvivel om:  ”Våra kreativa konsumenter är vårt starkaste media” .

Några punkter som Johan Ununger delade med sig av (varav många han i sin tur fått med sig från JMW och deras bloggskola):

* Tänk konversation – inte skrika i en megafon
* Tänk delaktighet istället för manipulation (nytt marknadstänk i grunden)
* Spela matchen – sitt inte på läktaren

Idag köpet Saltå Kvarn inget mediautrymme, men det innebär inte att företaget har någon övertro till de sociala medierna. Konversationen IRL är för dem minst lika viktig, och de gör sitt bästa att hålla den levande (till exempel genom sina ”surdegskurser med Manfred – kungen av surdeg” och andra utbildningar och en mycket aktiv reklamationshantering). Sitt förhållande till sociala medier (och nyttan med dem) beskriver Johan Ununger så här:

Sociala medier är lämpliga men inte nödvändiga. De är lämpliga för konversation och det är här som man verkligen kan spela matchen (glöm kampanjer och manipulation!). De skapar delaktighet och möjlighet till dialog under en längre tid och de ger konsumenten möjlighet att skapa, dela med sig och  påverka- det är grundläggande. Och så får man förstås inte glömma att det också är rikigt KUL.”

Med den inställningen tror jag att Saltå Kvarn kan komma ganska långt med det som företaget också eftersträvar -  att sälja till människor (och inte centrala kategoriorganisationer).

Se hela Johan Unungers Disruptive Media-framförande här!

Live @Disruptive Media Conference

logo_disruptive_media

The place to be today

Ett kort hej från en riktigt rafflande Disruptive Media Conference som hålls i  Stockholm idag.

Är här i egenskap av ”crew” och hinner inte blogga så mycket själv, men följ hela härligheten live här.

Här hittar du för övrigt listan över de bloggare som vunnit varsitt blogger-pass till konferensen och således (möjligtvis) kommer hålla sina briljanta bloggar bättre uppdaterade under dagen!

Följ också flödet på Twitter, där tweeten duggar tätt!