Några (ganska många) ord om #elitism och #sswc

Jag tänkte i det här inlägget beröra ett sommarcamp – men måste ironiskt nog börja med att prata om snöbollseffekter.

Kort bakgrund: Det är fredagkväll i det enorma Veidekketältet på SSWC. Jag och @sanapes har druckit ”ett par glas vin” och kommer av någon anledning in på ämnet ”bubblan” i sociala medier och den (inte alltid så positiva) antydan till en existerande ”elit” därinom som vi tyckt oss känna av. En antydan till att somliga känner sig exkluderade och osäkra på om deras sociala mediebeteenden är de ”rätta”. En antydan till att det bara är vissa som får tycka och det bara är vissa saker som får tyckas… Och så råkar vi stå framför gridtavlan, råkar se att det ju finns sessionsplatser lediga, och vips har vi med hårnålar (tejpen var slut) satt upp en av de sista lapparna på tavlan:

”Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”.

Sessionen blev av (Mona Wallin hoppade också uppskattat in som ”sessionsledarpartner”) och trots att diskussionen, som Miriam Olsson påpekar, blev något spretig, blev den ändå både givande och intressant.

Jag ska återvända till vad som sades där. Men först några ord om snöbollen. Vad som började med ett litet över-glas-vin-samtal och två hårnålar, har bara ett par dagar senare vuxit till ett ämne som diskuteras/omnämns både på bloggar, Twitter (kolla bara #elit!), Facebook och i krönikor (vill inte slå mig för bröstet här, men tror att vår lapp/session delvis kan ha dragit igång den?). Det måste, i alla fall som jag ser det, betyda att det är ett ämne som många velat lufta. Och det har helt klart varit riktigt intressant att följa olika människors åsikter och inlägg i debatten. Några av dem som berört ämnet (blir delvis en upprepning av länkar från mitt tidigare inlägg):

Under själva sessionsdiskussionen varierade åsikterna både kring bland annat…

  1. Huruvida det alls existerar någon ”bubbla” och ”elit”.
  2. Om detta, utifrån att svaret på frågan ovan är ”ja”, är en negativ, positiv eller bara helt enkelt ofrånkomlig sak.
  3. Huruvida den påstådda ”eliten” är inkluderande eller exkluderande och…
  4. …om den egentligen alls fyller någon funktion utöver internt ryggdunkande.

Som tidigare nämnt spretade diskussionen och åsikterna med den, men tänker delge ett ax av min egen syn på saken:

  1. Visst kan man tala om en ”elit” (eller bubbla, om man så vill) – den uppstår naturligt när flera människor brinner för, jobbar med, är duktiga på och extremt aktiva inom ett visst gemensamt och nischat område – något som verkligen gäller för alla oss som var nere på campet (men även dem som inte var där men dagligen jobbar med och/eller är extremt engagerade i sociala medier).
  2. Är denna elitistiska grupp ”av ondo”? Well…elitistiska samhällsgrupper utgör ju alltid en riskfaktor för demokratin. Hög kollektiv kompetens, utmärkt kommunikationsförmåga, extremt hög kreativitet och en sjujävlars do:er-mentalitet (allt det jag upplever inom min yrkeskår och bland dem som var nere på SSWC) har ofta hög maktpotential, och har du makt kan du förstås alltid missbruka den. Men gör vi det, vi ”eliten”?

    Mitt svar är förstås knappast objektivt grundat, men nej, överlag tror jag att det finns få ”elitistiska sällskap” som har en sådan inkluderande attityd som den grupp som tältade ihop på Tjärö (förtydligande dock – SSWC-gänget var långt ifrån en homogen grupp av ”sociala medieexperter”, vilket
    Niclas så fint demonstrerar). Bara det att vilja och våga ifrågasätta sin egen elitställning och diskutera hur fler kan känna sig respekterade, accepterade och välkomna att ta plats säger en hel del… Därmed inte sagt att det inte finns personer och åsikter som i diskussioner, exempelvis på bloggar och Twitter, väger tyngre än andras – det gör det. Definitivt. Och jag kan förstå hur det är lätt att inte våga hoppa in i en debatt utav osäkerhet att man inte har kunskaper nog eller tillräckligt hög personlig status för att bli tagen på allvar. Få riskerar gärna att ”ha fel”, särskilt på en arena där åsikter har en benägenhet att eka både snabbt, högt och i många olika riktningar.

    Å andra sidan är detta inget fenomen som är unikt för den sociala webben. Och precis som i alla andra åsiktsfria sammanhang (vilket den sociala webben trots allt de facto är) kan du inte hindra någon från att uttrycka sin åsikt – även om den råkar vara stark, välformulerad och ur ett hierarkiskt perspektiv svår att bemöta. Lika lite som du kan hindra människor från att ha förebilder, eller höja sina likar – dem man kanske jobbar eller är kompis med – till skyarna. Det man kan göra är att prata om det (hey, that’s what we’re doing!) och hjälpas åt att uppmärksamma de sammanhang där åsiktsfriheten spiller över i kränkning eller förtryck. Samt att tidvis våga frångå jantelagen, den i min mening kanske egentligen största boven i exkluderingsdramat. Om vi nu i överhuvudtaget ska prata om bovar och draman, vilket jag inte är helt säker på att vi ska…
  3. Inkluderande eller exkluderande? Tror att jag svarat på det ovan. Vill du ta plats så får du plats – även om det inte alltid kommer ske dörrknackar- och välkommen-in-vägen (men när och var gör det egentligen det?). Och ja, du kan hamna i debatter, diskussioner och sammanhang där du väldigt snabbt kan få väldigt många emot dig – en effekt av webbens fantastiska spridningsförmåga, självklart på gott och på ont…

    Men den sociala webben består trots allt av människor – elitistiska eller ej – och så länge vi inte glömmer det tror jag också vi har potential att stävja mänskliga beteenden som inte är okej, oavsett vem det är som står bakom dem. Framförallt har vi förmågan att diskutera, självrannsaka och förhoppningsvis utvecklas.
  4. Vi som var på SSWC, vi som jobbar med sociala medier, vi som i sociala medier pratar om sociala medier med andra som också pratar om sociala medier i sociala medier – tillför vi någonstans någon nytta utöver att credda oss själva och varann? Det första givna svaret på den frågan tycker jag är ganska enkelt: Ja. De flesta av oss har ju uppenbarligen fortfarande jobb. Och ganska mycket att göra på jobbet dessutom. Och, kanske värt att poängtera – det är en ganska liten andel av världens alla bloggare, twittrare och facebookare som har ”sociala medier/webb-någonting” inskrivet i sin titel (med andra ord – det område vi diskuterar är rätt poppis bland rätt många, och det är sällan som folk låter bli att snacka om och försöka utveckla sådant som är populärt…).

    Att vårt (<— vi som har sociala medier/webb-någonting inskrivet i vår titel) interna ”skvallerforum” – ett sådant som brukar finnas på de flesta företag och i de flesta branscher – råkar vara publikt och hyfsat transparent är en annan sak. Men internet är stort och vi tvingar ingen att lyssna (vi äger ju knappast arenan heller, utan är bara ett rätt stort gäng som bestämt oss för att ta rätt stor plats här). Däremot får vem som helst lyssna, och vem som helst kan hoppa in och kommentera ryggdunkar eller delta i djupare resonemang
    . Och det tror jag inte att du, oavsett vem ”du” är, lika lätt gör inom andra branscher som du inte per definition tillhör.

Min avslutande åsikt i elitismfrågan, för den här gången i alla fall (och för dig som orkat tugga bokstäver ända hit…) blir denna:

Jo, visst tycker jag att man inom sociala medier kan tala om en ”elit”. Men jag säger nog hellre som jag redan sagt, att vi ”e leet” – enligt min definition ett duktigt gäng som gärna nördar ner oss, och som litar både på vår kompetens och på vår förmåga att dela den med andra.

Håller du inte med, säg till. Jag tänker i alla fall lyssna.

Jennifer Bark, Sweden Social Web Camp 2010 #SSWC

(foto: Paula Marttila)

Hämtar andan efter #sswc2010 (#elit eller bara #leet?)

SSWC 2010 - hela gänget!
(Hela SSWC2010-gänget, fångat av Anders Frick. Klicka för större bild :) )

Är tillbaka i Stockholm och på jobbet efter vad som möjligtvis kan kallas årets bästa helg.

Precis som jag kände efter förra årets Sweden Social Web Camp är tankarna, känslorna, intrycken och lärdomarna i skrivande stund nästan överväldiganden. Och precis som efter förra året, är det framförallt människorna som var där som etsar sig fast.

Niclas Strandh kunde inte formulerat det bättre: ”#sswc handlar om möten” – något som jag även tycker att morgonens Tv4-inslag på nyheterna delvis lyckas förmedla. För att inte tala om alla fantastiska fotografier. Och alla bidrag i SSWC-boken. Och alla blogginlägg och filmklipp. Och alla #SSWC-tweet. Och…

…finns så mycket mer att säga, belysa och länka till. Och jag kommer givetvis att återkomma med en längre post, där jag bland annat berättar mer om de session som jag och @sanapes höll i på lördagskvällen (och som verkar bäddat för en fortsatt engagerad diskussion både i bloggar, på Twitter och i andra medier). Vi rubbade den ”Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”, och även om jag på plats sammanfattade sessionen oerhört skämtsamt, lättsamt och kort, finns det nu i efterhand egentligen mycket kring den självrannsakande bransch- och bubbeldiskussionen att reflektera kring. Någon som redan gjort det bra är Brit Stakston.  Läs hennes inlägg på jmw.se – där finns det gott om kloka tankar och tänkvärda åsikter att ta del av! Även Miriam Olsson har uppmärksammat elitismsessionen (liksom många andra campinslag) i en som vanligt Miriam-Olsson-välskriven artikel på Internetworld.

Men så länge och i väntan på de längre (och skarpare?) formuleringarna här, vill jag bara än en gång rikta mitt allra största tack till Kristin Heinonen och Tomas Wennström för ett obeskrivligt bra ”nördkollo”! Liksom en riktigt fet ”like” till alla er andra som var där och gjorde helgen fantastisk!

TV4:s inslag med efterföljande debatt (utifall att du lyckats missa bland de i runda svängar 400 personer som pushat det på webben…) hittar du här:

Uppdaterat: Även Fredrik Wass kommenterar diskussionen kring elitism i sitt inlägg ”Snäll elit eller punkterat luftslott”. Gillar och tror det ligger en hel del i Fredriks avslutande mening: ”Bara genom att bestämma vad som är värde och framgång kan vi avgöra om det vi gör är luftslott. Och kommersiell framgång kan ställas mot ideologisk utveckling, men måste inte nödvändigtvis göra det”.