En ganska stor utvärdering av svenska streamingtjänster online

Filmnet, Netflix, HBO Nordic, Viaplay, Pocket Enterntainment, Magine… Underdriver nog knappast när jag säger att det känns som att den svenska marknaden just nu befinner sig i en streamingboom utan dess like. Tjänsterna för att streama film, serier och tv online som poppat, poppar eller väntar på att poppa upp, kräver en sjujävla stor popcornbunke för att hinnas med att äta sig igenom och jämföra. Vilken tjänst passar vem bäst och hur mycket av vad är värt att betala för?

Nu har jag inte hunnit djuptesta alla, men tänkte ändå ge mig på att dela ut lite solar och moln till det jag trots allt provat på. HBO Nordic har inte lanserats ännu och Viaplay har jag inte testat alls, så om dessa kan jag bara tiga.

Pocket Entertainment

Inte heller Pocket Entertainment, som lanserades nu i veckan, har jag givit en ärlig chans, och kan därför inte riktigt ”recensera”. Visserligen gillar jag deras koncept med korta episoder som är avsedda att hinna ses mellan ett par tunnelbanestationer typ. Samtidigt är jag ganska fel målgrupp för den nischen. Jag är helt enkelt inte den som tittar på filmklipp på tuben eller när ”jag har en stund över”. Då plöjer jag hellre bloggposter i min reader, spelar Ruzzle, scannar av Facebook-, Twitter- och Instagramflöden eller lyssnar på Spotify och (högst ibland) bränner av några kapitel i en e-roman. Kanske är jag old school här, men klipp (i vilken form de än kommer), ser jag helst i någon lugn eller åtminstone hyfsat markfast miljö. Dessutom känner jag inte igen en enda programtitel i Pocket Entertainments utbud. Några namn är ju bekanta, såsom Magnus Betnér, Cissi Forss och Olle Sarri, men som sagt, serierna helt okända. Det är i och för sig kul med helt nytt innehåll, samtidigt undrar jag om det kan göra det svårare i ambitionen att locka användare. Att se något i utbudet som man känner igen och redan vet att man gillar, fungerar ju lite som en ‘mental garant’ för att man troligen kommer hitta annat som också faller i smaken.

Du som testat, gillar eller är skeptisk – dela gärna dina tankar i kommentarsfältet.

Magine

Att prata Magine i den här kontexten blir egentligen lite fel, som att jämföra päpplen. Magine är, precis som de själva uttrycker det, ”a new way to watch TV”, och är det något Magine ska jämföras med är det just ”TV-TV” och möjligtvis TV-kanalernas egna playkanaler. Vill ändå passa på att säga några ord om tjänsten nu när jag hunnit testa den i dryga månaden ungefär, och nu när jag ändå pratar streaming.

Först bara: jag har inte haft TV hemma på många år. Den rationaliserades bort redan då tjock-TV fortfarande ansågs legitimt (storyn bakom är ganska kort; min dåvarande knubbburk lämnade in och jag kände helt enkelt inget behov av en ersättare). Kan inte säga att jag saknat det särskilt, särskilt inte som de respektive TV-playkanalerna ömsom blivit bättre och ökat sitt utbud betydligt. Däremot har jag, faktiskt mycket tack vare framförallt Twitter, känt ett sting av saknad efter hederligt gammalt lägerelds-gloende. Det finns trots allt ett värde, tycker jag, med att kunna följa en sak samtidigt som väldigt många andra och kunna diskutera det samtidigt som det pågår. Bor man som jag själv är det där Twitter kommer in i bilden. Istället för att kommentera ihop med någon bredvid i soffan, kan jag göra det med en mängd andra tweeps som råkar se samma sak. Dock förutsätter det ju att vi faktiskt ser samma sak samtidigt. Att delta i en hashtaggad Twitterdiskussion en timme efteråt eller mer är liksom en annan rostig femma.

Här är Magine fantastiskt för mig. Det som sänds där sänds i realtid, och jag kan se på och diskutera det som alla andra också samtidigt ser på ”TV-TV”. Nu är jag utbudet av TV-kanaler på Magine idag begränsat (hej, den är i Beta), men ni förstår kanske hur jag tänker i teorin. Att jag sen via Magine  dessutom kan spola tillbaka i realtids-tablån och i efterhand se något jag missat, är förstås en funktion att också smått exalteras över.

Dessutom ger Magine mig möjligheten att enkelt kanalzappa online, lika sömlöst som man gör på tv-tv. Det är grymt skönt. Att zappa mellan playkanaler, vilket i praktiken innebär att hoppa mellan browsertabbar och i respektive playkanal leta upp det innehåll man vill se, är liksom inte riktigt samma sak (…).

Och så var det ju det där att det funkar på alla (Apple)devices, att jag kan använda phonen som fjärris om jag vill och att jag smidigt loggar in med mitt Facebookkonto. Tummar upp.

Vad jag däremot saknar är lite mer social interaktion. Jag skulle till exempel gärna vilja kunna se vad mina andra inloggade Facebookvänner tittar på just nu (som man till exempel kan på Tv3Play), och varför inte realtidschatta under tiden vi kollar på något. Att det är en tjänst i beta märks också tyvärr ännu alltför ofta. Streamingen hackar och hakar upp sig eller funkar ibland inte alls, och som sagt, kanalutbudet är lite för begränsat. Ska dock bli spännande att se hur Magine fortsätter att utvecklas, hur de lyckas lösa rättigheter (för att i sin tur kunna lösa ett utökat utbud) och hur mycket det i slutänden kommer att kosta (betatesten är kostnadsfri). I vilket fall kan jag helt sannesenligt säga att mitt TV-tittande säkert gått upp med 70 procent sedan jag blev med konto på Magine!

Filmnet VS Netflix

Så kom vi då till två riktiga film- och serietjänster som inte bara konkurrerar med varandra utan även med tjänster som Viaplay, Headweb, SF AnytimeLovefilm, Film2Home, TV-playkanalerna och alla andra som distribuerar film och serier online. Väljer att lägga dem under samma huvudrubbe här, dels för att jag testat båda ungefär lika flitigt under samma period, dels för att jag tycker att de rakt av konkurrerar och är jämförbara med varandra.

Filmnet

Råkade ligga nerbäddad i uschligheter halva förra veckan och större delen av helgen, och då passade det alldeles ypperligt att hårdtesta Filmnet (som jag via mitt abonnemang på TV4Play får gratistesta en månad). En stor grej på Filmnet är spellistor. Dels har man låtit folkkära kändisar som Agneta Sjödin, Sigge Eklund och Gry Forsell skapa spellistor med sina favoritfilmer, dels har man lagt in olika filmer på liknande teman i spellistor som ”Världsrymden anfaller”, ”Familjefantasy”, ”Kamp mot klockan” och ”Superhjältar”. Som användare uppmuntras du också att lägga till filmer och serier i spellistor du själv skapar och namnger. Personligen vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här med spellistor. Å ena sidan förstår jag hur de redan färdigskapade blir ett sätt att inspirera användare till filmer inom vissa kategorier, och för de villrådiga ett sätt att enklare välja film. Å andra sidan känns det, till skillnad från musik eller korta Youtubeklipp,  lite märkligt att konsumera film via spellistor. Men kanske är det bara semantik. Ser man på spellistor bara som ett smidigt sätt att spara favoriter och ”to see”:s i olika kategorier, har det förmodligen sin poäng.

I överhuvudtaget gillar jag designen på Filmnet. Den känns clean, lättöverskådlig och jag blir inspirerad av listningarna (exempelvis ”populära”, ”senast tillagt” också vidare), som är enkla att bläddra i. Kvalitén på bild och streaming (som dock kräver Microsoft Silverlight, *morr*) är också utan större anmärkning. Endast vid några tillfällen händer det att bilden hackar till eller att ”‘buffrar…” poppar upp en stund i rutan. Ljudet däremot ruttnar jag lite på: går det verkligen inte att få upp volymen mer? Med högsta volym på Filmnet och högsta volym på datorn (en MacBook Air 11′) hör jag knapphändigt dialogerna. Krävs alltså lurar, externa högtalare eller en mer kraftfull maskin för att få godtagbar volym.

Trots att Filmnet hittills gett mig flertalet filmupplevelser jag kommer leva länge på (exempelvis Afterchock, Till det som är vackert och Another Happy Day), ger mig tjänsten mycket att muttra över. Det första är att jag inte kan spara mitt login, utan varje gång jag återvänder, trots att det sker på samma dator, nätverk och browser, måste skriva in mina inloggningsuppgifter igen. Tröttsamt. Vidare saknar jag verkligen användarbetyg och kommentarer, där jag i min drömvärld också skulle ha möjlighet att få information om varje användare som lämnat betyg (typ vilka filmer och serier är hens favoriter och vad har hen gillat och ogillat förut), för att jag ska kunna avgöra om den här användaren har liknande smak som jag, och vars betyg därmed blir mer relevant för mig. Hade i överhuvudtaget, precis som på Magine, önskat fler sociala element.

Ytterligare något jag verkligen saknar är trailers. Det är sällan jag startar en film utan att först kolla trailer, och när inte tjänsten bistår med detta, tvingas jag byta browsertab och söka upp trailern på Youtube. Omständigt.

Vad som ändå kan sägas är bra är att Filmnet är i beta. Det betyder ju generellt att det finns en del utvecklingsjobb kvar och att man förhoppningsvis inväntar feedback som kan hjälpa till att styra det (= potential att tjänsten blir bättre!). Till exempel har de lovat att inom hyfsat snar framtid göra sitt innehåll tillgängligt för Apple- och Androiddevices.

Om Filmnet är värt att betala 129 kronor per månad för, vilket det kommer kosta mig om en månad ifall jag väljer att fortsätt använda tjänsten, är jag ändå ytterst tveksam till. Det ligger lite över smärtgränsen för vad jag vill betala för den här typen av tjänst, särskilt med tanke på att den inte ensam täcker mitt behov utan gör att jag simultant skulle behöva betala för andra för att uppnå det (återkommer till detta). Idag har man knappt 20 serier i sitt utbud vilket känns tunt och även om filmutbudet är helt okej är det inte så att det slår omkull mig av glädje.

Men oavsett vad jag och andra vill eller inte vill betala för Filmnet tycker jag att de själva åtminstone borde kosta på sig en gravatar

Netflix

Att Netflix lanserades i Sverige nu i veckan var svårt att undgå. Känns som att det här var något vi svenskar bara gått och väntat på hur länge som helst. Och så är det kanske. Som Spotify-användare fick man erbjudandet att gratistesta fram till årsskiftet, vilket jag och många med mig hakat på. Till skillnad från Filmnet, där min gratisprenumeration inte automatiskt kommer att övergå i en betalprenumeration (tack!), ber Netflix om dina kontokortsuppgifter redan vid gratisregistreringen så att din prenumeration automatiskt förlängs och du debiteras 79 kronor per månad när testperioden är slut. Förstår förstås varför man gör så, men ogillar det skarpt. Vinn över mig för att ni har en grym tjänst jag vill fortsätt använda, inte för att jag råkat glömma avregistrera mig.

Utöver betalgrejen är det dock en hel del jag gillar med Netflix. Att mitt inlogg koms ihåg och att jag enkelt kan logga in via Facebook, är en sådan sak. En annan, som jag saknar hos Filmnet, är att jag kan se betyg och kommentarer och (Facebook)vänners favoriter, liksom de kan se mina. En bra funktion är att du, precis som du på Spotify kan slå på ”private mode” när du inte vill dela med dig av vad du lyssnar på, kan välja ”inte dela till Facebook” på de filmer du inte vill att andra ska veta att du har sett. Netflix är i överhuvudtaget, i dagsläget, en mycket mer ‘intelligent tjänst’ än Filmnet. När du börjar använda tjänsten blir du ombedd att lista vilken typ av filmer och serier du gillar liksom sätta betyg på ett gäng filmer och serier i Netflix utbud som du redan sett. På så sätt kan Netflix ge förslag på annat innehåll som du, utifrån angivna preferenser och tidigare betyg, troligen är relevant för just dig. Ju mer du ser och betygsätter, ju mer relevanta bör också dessa förslag bli.

Däremot är jag inte helt hundra över ”smakprefenserna” man har att välja på. Jag menar, vem anger inte att man alltid gärna tittar på en film eller serie som är ”skarpsinnig”, ”innerlig” eller ”inspirerande” (vilket är tre av många andra smakpreferns-alternativ)?

Designmässigt tycker jag att Netflix funkar, men inte mer än så. Cleant men rätt fult, skulle jag nog säga. Trots att menyer och innehåll är lättöverskådligt, blir min upplevelse ändå aningen rörig. Kan inte sätta fingret på vad det beror på, eller varför jag upplever detta starkare på Netflix än på Filmnet, men något gör att det känns svårare och och mindre inspirerande att hitta en specifik film i listningarna här. Sorteringarna och förslagen på olika filmkategorier känns helt enkelt lite otydligare.

Söket däremot fungerar riktigt bra. Precis som på Google får du, under tiden du söker, upp förslag på resultat, vilket gör det betydligt bättre än söket på Filmnet (där måste du skriva in ett sökord och klicka enter innan du får upp sökresultat, om det finns något). Även på Netflix saknar jag dock trailers. Textbeskrivning i all ära, men som bekant säger bilder ofta mer än många ord. Bra hur som att erbjudas undertexter på fem språk (svenska, finska, danska, engelska, norska eller inget alls); det gäller både Netflix och Filmnet. Likaså ligger bild- och streamingkvalitet på samma nivå. Inbillar mig dock att ljudnivån är något bättre på Netflix, men det är marginellt.

Utan att räkna på fingrarna känns Netflix utbud betydligt större än Filmnets. Samtidigt ersätter den ena tjänstens utbud på intet sätt den andres. Inga av de filmer jag sjukplöjde på Filmnet finns till exempel representerade på Netflix, men vice versa har jag till exempel hunnit med flera dokumentärer på Netflix som inte finns i Filmnets skafferi. Något jag önskar är att Netflix skulle lista sina serier under en egen kategori. Idag ligger de mixade med filmerna under olika genrer, vilket för mig bara rör till det (oftast vet i alla fall jag innan om det är en film eller serie jag planerar se).

Att Netfix får skjuts av Spotify ska hur som inte övertolkas – Netflix är långt ifrån Spotify för film. Det gäller förvisso Filmnet och alla andra streamingtjänster jag testat också. Och frågan är väl om det någonsin går att lösa rätighetsfrågan smidigt i den här branschen, något som för övrigt tas upp i den här ganska omfattande artikeln om Netflix i Internetworld.

Avslutningsvis känns i vilket fall 79 kronor per månad som en betydligt mer godtagbar summa än 129, särskilt som Netflix redan kan ses genom alla devices. Må vara att Filmnet känns lite mer ”närodlat”, och att de säkert har gott om utvecklingspotential, men att betala mer för en tjänst som hittills levererar mindre…. njae. Skulle de däremot lägga sig någonstans på eller under Netflix prisnivå är det mycket möjligt att jag skulle välja att betala för båda.

 

 

Säg aldrig ”aldrig Justin Bieber”…

Igår var jag på förhandsvisning av 3D-dokumentären ”Justin Bieber – Never Say Never”.

Jo precis. Justin Bieber. Jag gjorde mitt bästa i att håna fenomenet timmarna innan. Twittrade om hur det skulle vara jag och alla andra galna tonårsbrudar (det var det) och om hur min iPhone auto-correct föreslog ordet ”Justitieminister” när jag skulle skriva ”Justin Bieber”. Raljerade över vilken undergång det vore att ha Justin på en sådan ministerpost.

Sen såg jag filmen (tillsammans med den skrikande skaran tonårsbrudar, ja).

Och nej. Jag kan fortfarande inte säga att Justin vore en klockren justitieminister. Däremot tror jag han skulle göra sig bra som ”viralityminister”. Det vill säga – en person som bevisar att Youtubes virala kraft under inga omständigheter är att underskatta. Och att ett tweet kan betyda mer än 140 tecken. Och att vi lever in en tid där bra grejer (typ Bieber-talanger – ja, han ÄR en talang och mer därtill) förr eller senare får den uppmärksamhet de förtjänar – eller i alla fall på bråkdelen av vad det förut kunde ta för någon att bli känd, idag kan bli ett globalt fenomen i många parallella kanaler.

Never Say Never är inte den bästa film jag någonsin sett, och självklart (gissar mitt cyniska jag) finns det drivkrafter bortom ”believe in your dreams and yourself” som ligger bakom skapandet av den här dokumentären. Och nej, inte ens efteråt älskar jag Justin Bieber (även om jag måste säga att min bild av honom och i synnerhet hans talang drastiskt förändrades under loppet av 1 h och 45 min).

Men. Filmen har många kvaliteter och lyckas beskriva många simultana fenomen och behöver du ett case som på riktigt kan beskriva styrkan och den virala potentialen i sociala medier (samt hur man slåss mot dem som avfärdar dess betydelse…) är det här verkligen en film du bör se.

Har du ”Bieber-feber” (eller vill få), börja då med att följa Justins tweets, Youtubekanal och uppdateringar på Facebook.


#SSWC remix! Fler sköna filmtips…

Har nästan stupat undan (men uppenbarligen överlevt…) i någon besynnerligt elak akutsjukdom som uppstod från ingenstans igår och senare svimmade av mig hemma i hallen…

Därav tänkte jag idag hålla mig hyfsat still och bara mata kroppen med vitaminer och rörlig media. :) Vill du haka på mitt lördagsnöje (botemedlet men inte bacillen) kan jag föreslå att börja med en trio i (fler) SSWC-klipp.

Jörgen Bröms, webbchef på Eskilstunakuriren, har tagit ett fantastiskt retrogrepp och låtit SSWC möta 50-talet(?) på ett tvärlyckat sätt. På Ekurirsbloggen Digitala Tankebanor kan du läsa mer om hur Jörgen gjorde sin ”lilla film”. Och både där och här nedan kan (och bör) du se den!

Men, som om det inte vore nog, så gjorde Jörgen sedan en till film som snyggt förmedlar Tjärös partyatmosfär (och i några klipp, hoppdans a la moi…):

Och, eftersom alla goda ting sägs vara tre, vill jag avsluta med ett oremixat men likväl SSWC-relaterat och framförallt kärleksfokuserat klipp!

Med Robin Danehav bakom kameran, Lisah Pettersson vid micen och de kärlekskranka Jaikunostalgikerna Joakim Jardenberg, Kristin Heinonen, Anton Johansson och Johan Ronnestam i ett filmat samtal om ”första förälskelsen med internet”.

Så fint så att jag nästan redan känner mig frisk. :)

I’m flattrd!

Igår damp det ner en osedvanligt trevlig invite i inboxen, signerad Peter Sunde (@brokep) och kompanjon Linus Olsson (@bonq). Tjänsten jag blivit beta-inviterad till stavas Flattr (Flatrate + Flatter) och beskrivs (som oftast) bäst med tjänstens egen introvideo:

Flattr.com – How Flattr Works from Flattr on Vimeo.

I korthet går alltså smickertjänsten Flattr ut på att du som ”Flattrare” betalar en summa (minimum 2 euro) varje månad , för saker du känner dig ”intresserad att ekonomiskt bidra till” , och genom detta bidrar till att de personer (kan vara allt från bloggare till fotografer, låtskrivare etc) som publicerar saker på webben faktiskt får betalt för sitt innehåll.

Rent praktiskt funkar det ungefär som Digg eller Pusha – det vill säga att när du väl fått bli lycklig flattrare (prata med mig, jag har en invite till övers ;)) är du ”automatiskt alltid inloggad på tjänsten och behöver bara klicka på det innehåll – blogginlägg/bild/låt etc – du vill flattra för att det ska flattras :) (kräver förstås dock att ”innehållet” utrustats med en Flattr-knapp – något som bara kan göras av dem som själva är medlemmar…).

Genom att Flattra något visar du inte bara att du diggar texten/bilden/låten eller vad det nu handlar om, utan även att personen  bakom ditt favoriserade innehåll faktiskt får betalt i form av en del av din egen Flattr-månadspeng”.  Hur stor den pengen är avgörs enligt Flattr-gänget av två faktorer:

  1. Hur många saker du som Flattrklickare faktiskt flattrat  under månaden, samt…
  2. …hur mycket du valt att sätta in på Flattr-kontot varje månad.

Den som får ditt Flattrklick (eller kan ju lika gärna vara du som får någon annans…)  hamnar även på en topplista över ”de mest intressanta sakerna för dagen (liksom veckan, månaden, året, all time etc)” och driver därigenom förhoppningsvis även mer trafik till sin blogg eller sajt.

Flattr kan alltså sägas vara en sorts ”Digg Deluxe” där du som flattrare inte bara visar att ”man, I dig this!”, utan att du tycker att det är så pass bra att du faktiskt frivilligt vill betala för det!

Tanken med Flattr-systemet är enligt Peter och Linus att ”fler kan få ta del av pengar som få eller inga har fått förut”. De menar att med dagens system, där merparten av all donation sker genom en direkt paypal eller bank-överföring, är det många som avstår att donera ”uppskattningskapital” eftersom insatsen för att donera mindre belopp (vi snackar typ 2 kronor, eller vad man nu kan tycka att ett blogginlägg är värt) helt enkelt inte är ”värt det” (ehm…känner mig smått träffad….).

”Ni får uppskattning som är högre kvalitet än på Digg eftersom folk vet att de faktiskt delar med sig av en peng till er” skriver Peter och Linus, och där har de förstås en rejäl poäng. Särskilt när de fortsätter med att  ”Ni får dessutom just den pengen som kanske sporrar er att göra än mer. Vi ser hellre att 200 personer får en tusenlapp extra i månaden än att Blondinbella får 200.000 i månaden.”

Personligen är jag beredd att i sig flattra hela idén med Flattr. Det jag dock lite cyniskt funderar över är vilket ”mainstream-potential” tjänsten egentligen har. Är det vi i allmänhet kallar just ”allmänheten” så pass engagerad och införstådd i privilegierna med allt fantastisk gratismaterial som drivna och generöst kunskapsdelande individer dagligen föreser oss med?

Där är jag inte odelat övertygad. Men det hindrar mig inte från att skarpt gilla och hoppas på Flattr som idé (inom kort med en knapp nära dig?!).

Läs även andra bloggares åsikter om .

PS (icke-relaterat). I vanlig ordning har det i övrigt hänt mer än jag hunnit blogga om – allt från Buzz till nya Facebookstartsidor till herreguuud min position i YABA (tack, tack, tack ni som röstat). Men idag vill jag ändå hinna påminna om att ladda ner SVT Plays iPhone app som alla vi som stöttade initiativet Dear Steve Jobs äntligen kan hoppa jämfota in i app store och hämta hem! :)