Hurra för #PSI-lagen!

Ont om bloggtid, men det här är viktigt – idag börjar PSI-lagen att gälla! Och, fastän det som Ted Valentin inledningsvis skriver,  ”låter lite småläskigt (en ny övervakningslag?)” – så är det en grymt positiv sak (vilket också Ted Valentin sen fortsätter med). Det handlar alltså inte alls om övervakning utan i korthet om att uppmuntra svenska myndigheter att göra all sin samhällsnyttiga data lättillgänglig för externa utvecklare, och därmed skapa möjligheter för nya och förbättrade tjänster att ta plats.

Hade hoppats hinna vidareutveckla mina tankar kring ämnet (och det är mycket möjligt att jag senare gör), men blir så länge en copy-paste av en text jag gärna ställer mig bakom (inte kanske så mycket i egenskap av ”entreprenör”, men åtminstone i egenskap av någon som fullt ut stödjer det mesta som uppmuntrar entreprenörsverksamhet, och inte minst –  öppenhet).

Den publicerades första gången igår, 2010-06-30, och är i huvudsak författad av  Jonas Lejon (ansvarig bland annat för tjänsten govdata.se), bearbetad av Joakim Jardenberg (bland annat projektledare för Makten och Öppenheten) och helt fri att kopiera (check!), bearbeta och vidarebpublicera enligt CC0:

”Kära generaldirektörer, låt oss tillsammans göra världen bättre!

Ni sitter sedan många år tillbaka på stora mängder data som är intressant ur flera aspekter. Det handlar om information som vi skattebetalare redan betalt för. Olika aktörer i samhället kan vidareutnyttja information för olika ändamål, t.ex. genom skapandet av nya e-tjänster, såväl kommersiella och ideella. Men ofta har det varit förknippat med stora kostnader och svårtillgängliga lösningar. Äntligen ser vi en ändring komma till stånd.

Att vi entreprenörer kan ta del av denna information även elektroniskt har vunnit laga kraft sedan idag, den 1:a juli 2010. Den så kallade PSI-lagen (Prop. 2009/10:175) öppnar upp för stora möjligheter att skapa tjänster som förbättrar vardagen för oss alla.

Att ni själva sitter på kunskapen att förädla denna information i viss mån är mycket möjligt, rent av sannolikt, men om fler får möjlighet att jobba tillsammans så kommer garanterat resultaten att bli ännu bättre. Det saknas sannerligen inte internationella exempel på de effekter man får av att släppa publikt data tillgängligt för vidareutnyttjande.

Vi vill därför uppmana alla myndigheter och deras chefer att snarast börja arbeta i PSI-direktivets anda och uppfylla den intention som lagen speglar. Citerar från regeringskansliets sida om PSI – vidareanvändning av information:

”Syftet med lagen är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter”

För att detta ska bli verklighet krävs i praktiken ett API till era tjänster. Vi vill därför med detta brev uppmärksamma er på behovet av att ni skyndsamt öppnar upp en sådan möjlighet. Först då kan vi börja jobba på allvar, och först då kan både ni, vi, lagstiftarna och samhället se den fulla nyttan av den utveckling som startar nu. Vi är många som är villiga att hjälpa till, så se det här brevet också som en utsträckt hand. Dialogen är igång, nu är bollen er.”

Läs gärna Joakim Jardenbergs inlägg (där jag för övrigt hittade texten ovan) som innehåller tänkvärda kommentarer till lagen liksom länkar till fler, framförallt entreprenörer, som bloggat kring samma ämne!

Och håller du med om att det här är något att fira och pusha för, följ uppmaningen och gör ett inlägg!


2 år på Twitter – For The Win(g)!

Japp, rubriken talar sanning. Idag firar jag två-årsdag på Twitter. Känns lite speciellt. Inte för att jag är den mest flitiga twittraren – långt ifrån. Men jag har ändå hängt där ett tag, sett arenan växa och befolkas, ”twitkulturen” formas och omformas, bekantat mig med nya människor och via dem (er!) nya bloggar, sajter, tjänster, filmklipp, låtlistor, nyheter, foton, forum, events, meetups, jobb, etcetera, etcetera, etcetera…

2 år på Twitter

Jag har sett kringtjänster komma (och somliga försvinna) och signat upp mig på fler än jag vågar komma ihåg (har bland annat Twitpicat och långtwittrat och jätte-lång-twittrat och Hootsuit:at, Tweetstatat, Tweeteffectat, Twitteranalyzerat, Twunfollow:at, Tweetdeckat, Destroytwittrat, Tweetie:at, Brizzly:at, Silentale:at och korslänkat så det ibland stått kaoshärliga tider till).

Jag har fått jobberbjudanden och ”businesskontakter” och sedemera även själv börjat jobba med Twitter på ett professionellt plan (galet, hade jag för bara ett par år sen fått höra talas om exempelvis ”Twitterstrategi”, ”Twitteranalys” och ”policy för sociala medier” – begrepp som idag delvis utgör min jobbvardag och görs på uppdrag av stora svenska företag och organisationer – då hade jag inte haft en blekaste aning om vad det innebar!).

Så, ja, att denna lilla blåfågelstjänst givit mig mer än jag någonsin kunde drömma om den där decemberdagen för två år sen, då jag rätt förutsättningslöst registrerade mig, behöver jag knappast hymla om. Och hur nördigt fånsentimentalt det än må låta är det faktiskt med viss värme i hjärtat jag idag firar tvåårigt (i webbtermer mätt) långt och i alla fall semi-troget medlemskap.

Tänkte inte här och nu gräva ner mig så mycket i vilken roll Twitter kommit att spela ”i den större  kommunikationsekvationen”  (det tycker jag mig nog redan ha gjort tillräckligt här), utan mest bara på ett personligt plan konstatera att mikrobloggandet (nästefter bloggandet), och allt som hör därtill, nog faktiskt är en av de mest fantastiska resor som webben hittills bjudit mig på.

Därmed inte sagt att jag tycker Twitter är den mest strålande och effektiva arenan för socialiserande och kommunikation, för det tycker jag faktiskt inte. Och efter typ 730 aktiva tweetdagar och 2380 tweets kan jag fortfarande inte på ett kort, koncist och rättvisande sätt förklara tjänstens tjusning och nytta för oinvigda.

Men. Så gott som dagligen finner jag faktiskt både nytta och tjusning med Twitter.  Jag känner viss abstinens när jag inte ”är där” (även om det ofta bara kan handla om att följa flödet snarare än själv uppdatera).  Jag älskar verkligen att studera hur användarna själva – både privatpersoner och företag – ständigt men gradvis utvecklar kommunikationen och formen för den där. Och att få dagar då jag verkligen har tid att intensivnärvara på Twitter ger alltid en smått oförklarlig kick. Detaljer som gör en icke-perfekt och svårförklarad webbtjänst älskvärd…

Sen att det förmodligen inte för evigt kommer vara just Twitter som jag (vi?) hänger på är en annan femma, men den spelar mindre roll. Precis som med de flesta andra webbforum är det inte tjänsten i sig jag lägger så stor vikt vid, utan snarare de människor som finns där (i skrivande stund 546 ”friends”).

En vän till mig sa en gång, då för att ”försvara sin Facebook-närvaro” har jag för mig (ja, det var ett tag sen…) att ”jamen, jag är där mina vänner är, så enkelt är det”, och trots banaliteten ligger det rätt mycket i det uttalandet. När det gäller sociala webbtjänster är det alltid mest intressant att vara där de personer man har ett socialt utbyte finns. Själva tekniken eller tjänstens teoretiska potential är verkligen sekundärt (även om det lyckligtvis ofta är så att bra teknik och god potential brukar kunna locka till sig rätt mycket människor…).

Det är också anledningen till att jag (med en stor sorg i hjärtat) inte längre är aktiv på vare sig Jaiku eller Bloggy eller (med kanske inte lika stor sorg i hjärtat) till exempel Plurk, Nanoblogg och Quaiku, några av de andra mikrobloggtjänster jag hunnit prova på. Trots att både Jaiku (framförallt) och Bloggy hade somliga schmutta funktioner och gränssnitt som jag gillade bra mycket bättre än Twitter, fick båda tjänsterna stå tillbaka när det slutligen var på Twitter som alla slöt upp.

The Jennies mikrobloggresaMin resa mellan olika mikrobloggar är i och för sig i sig en lite rolig historia. Började som sagt 2007 med Twitter. Så lockades jag ganska kort därefter över till Jaiku eftersom ”det var där det hände”, ”det var där man skulle vara” och ”funktionerna där var så mycket bättre” (påståenden som, när det begav sig, stämde till punkt och pricka alla tre…).

Flyttade sedan raskt all aktivitet till Bloggy, en intensivflytt som nog alla ”som var med” minns rätt väl: under loppet av en knapp februarivecka-09 lät kort sagt hela den kända ”Jaikububblan” sina avatarer inta Bloggy, och jag som just den veckan haft en helt ouppkopplad tillvaro i Egypten fick en smärre mikrochock när jag  kom hem till ett ekande tomt Jaiku men plötsligt hade cirkus 200 nya vänner på det fram tills dess hyfsat glesbefolkade Bloggy… Och fastän jag jag också lärde mig gilla Bloggy skarpt, blev det gradvis och framförallt i takt med att alltfler från hela världen fanns på Twitter, just till Twitter som jag återvände och ”byggde bo”.

Hur länge Twitternästet varar och vart vingarna bär mig (oss?) härnäst får som alltid framtiden utvisa. Men idag är det som sagt inte den utan historien jag firar. Så. To Two Twittering years…

…Twip, twip – Twurra! Twurra! Twurra!

Uppdaterat: Blev precis via @ztrixq tipsad om Twitterstorm, tjänsten som hjälper dig ta fram ditt allra första tweet. Kul, här har ni mitt (som dels bekräftar att även en ordfetischist kan stava fel, dels att ”wohoo” redan då var en personlig vokabulärfavvis…):

tyhe world...