Kan inte blogga om det jag gör, men nog väl om det jag önskar göra

Är mitt inne i någon slags… ja, skulle inte kalla det kris-, men nog väl ”större hantering av plötslig och massiv realtidskommunikation”. Intressant, utmanande och – bloggovänligt. Det vill säga, icke särskilt bloggbart på grund av relationer och affärsetik och inte minst på grund av ”hantering” (det vill säga, måste jobba framför blogga).

And that´s all I have to say about that.

Nåja, inte riktigt, men nästan. Det väldigt lilla korta jag kan säga about that är att herregump vad det är viktigt med omvärldsbevakning. Den i sig är inte detsamma som en beredskapsplan (snarare en del av den). Men vad tacksamt vilket måste det är att ha den på plats, om och när det smäller eller bara skräller till – i vilken än riktning, positiv eller negativ – kring något eller någon som får folk att prata.

Några jag hoppas (eller ja, faktiskt vet) har sin omvärldsbevakning på plats är helt för övrigt SJ, och gärna just i dag. Då kanske de nämligen snappar upp och tar till sig av idéerna som Sofia bjuder på.

Inte för att jag själv åker tåg särskilt ofta. Undantaget tunnelbana skulle jag våga påstå att det händer på sådan sällannivå att man kan kalla det aldrig. Men skulle inte ha det minsta emot att precis just nu kliva in i ”Friskvårdsvagnen” (deluxvarianten dårå, band och hantlar får gärna vara just i dag).

Och sen skulle jag gärna ta helg.

Det här är inlägg 9 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.