Hej, här har du en erfaren skribent och konsult inom kommunikation och sociala medier!

Homecoming.

Hej (igen)!

Roligt att du hittat hit.

Jag är en driven och engagerad skribent, strateg och projektledare som lever mitt liv i sociala medier – både på jobbet och privat. Är utbildad journalist och copywriter med hjärna och hjärta på rätt ställe när det gäller människor, internet och kommunikation. Var bland annat grundare av Bloggbyrån och nominerades både 2013 och 2014  till Cision PR Influencer Award som ges till den person inom PR och kommunikation som under året haft störst inflytande.

Kommer senast (2015-2016) från News55 där jag arbetade som redaktör och projektledare med ansvar för PR och spridning av innehåll i sociala medier. 2016 kom jag tillsammans med David Stark ut med boken Sveriges roligaste tabbar (Lind & Co). Och sedan januari 2017 är jag stolt partner i Pug Förlag, som ger ut humor- och faktaböcker med koppling till personer och ämnen som engagerar i sociala medier.

Vill du veta mer om mig gör du nog bäst i att googla mig.

Jag hjälper ditt företag att bli sitt bästa i sociala medier! Och jag skriver förbannat bra. (Dessutom är jag ödmjuk, true story).

Behöver du hjälp med att bygga relationer, vara relevant och förvalta engagemang hos de människor som betyder mest för just ditt företag? Söker du någon med lång och bred erfarenhet av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet?

Jag finns tillgänglig på frilansbasis och hjälper dig mer än gärna med bland annat:

  • Analys och strategi 
  • Bemötande och bevakning
  • Idéer, innehåll och koncept
  • Rådgivning, utbildning och inspiration (workshops, föreläsningar).
  • Copy/textproduktion (såväl redaktionell som kommersiell.)

Hör gärna av dig till mig för att se hur vi tillsammans kan hjälpa just dig, ditt företag eller din organisation och komma igång eller komma vidare på den sociala webben. Eller för att ”bara” få ihop en riktigt bra text.

 

 

Kort om internets begynnelse, och ännu kortare om BARK

Alla känner nog till hur slutet på internet ser ut (ja, det finns ju några stycken).

Men hur såg det ut där det började? Det vet UCLA (University of California) som nu visar upp de två kontor där det första Internet-meddelandet sändes. En ganska ful historia om jag får säga mitt, både kontors-estetik-mässigt, och tekniskt sett. Men också en ganska rolig och fascinerande liten historia, som Resumé skriver om i dag.

”Det blev krasch direkt trots att man endast skulle skicka två bokstäver.”

Skönt att det hunnit hända lite på 45 år.

Och när vi ändå pratar historia, och det är jag som ”pratar”, kan jag som Jennifer Bark-are passa på att inflika att BARK (Binär Aritmetisk Relä-Kalkylator) enligt Wikipedia var Sveriges första dator och stod klar februari 1950 till en kostnad av 400.000 kronor. Lite spännande historia där också faktiskt, som man kan läsa mer om bland annat i den här IDG-artikeln.

Och skönt att det även där hunnit hända lite på utvecklingsfronten.

Något annat som snart är historia är den här veckan. Skönt att det är fredag, och att det hunnit hända ganska mycket fram tills nu (ingen större anledning att behöva titta tillbaka på den alltså. Inte av oroskäl i alla fall).

Glad helg på er!

Det här är inlägg 7 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014. 

Om internet och barnen och vad som (inte) är problemet

Word wide web, härligt härligt men farligt, farligt. Eller hur var det nu?

Ja, internet en mångfacetterad arena. Givetvis, den består ju av människor. Och tekniken som hjälper oss att prata om och dela allt, med alla, överallt, när som helst och – i de flesta länder – relativt ocensurerat och och okontrollerat… Ja, det säger ju sig självt. Klart det finns anledning att oroa sig.

Men debatten om internet och säkerhet, inte minst den om hur vi ”skyddar barnen”, är i mina ögon oftast snedvriden. Framförallt när man pratar om webben som en plats liksom avskild från verkligheten, vilket fortfarande 2013 inte är ovanligt. Bara ovanligt konstigt – speciellt som internet är alltmer sömlöst integrerat i våra fysiska aktiviteter och prylar.

Barn av idag.

Senaste dagarna har jag snappat upp två väldigt bra skrivna poster i det här ämnet.

Den ena en debattartikel i lördags av Tobias Brandel, reporter på SvD med ”fokus på sociala medier och den vardag vi kallar nätet”. Han skriver sunt och klokt om vikten av att inte skuldbelägga barnens surfande och hur den digitala revolutionen gjort det lättare att upptäcka problem, som visserligen finns på nätet men inte uppstått där.

”Föräldrars funderingar kring sociala medier fastnar ofta i konkreta spörsmål som om de ska vara vän med sina barn på Facebook eller låta dem ha egen dator på rummet. Istället behöver vi lyfta blicken och inse att problemen inte är nya och att lösningarna redan finns. Och framförallt inte blunda och påstå att ”det där med internet förstår jag mig inte på”.

Den andra är en bloggpost av Christina Stielli, skribent och entreprenör som bland annat ligger bakom unginspiration.se och jourvuxen.se och allt som oftast för insiktsfulla resonemang, om unga och internet inte minst.

Även Christina hade lördagstankar om barn och webb och ansvarsfrågor, apropå en helt annan SvD-artikel hon läst, och hon resonerar bra som vanligt. Inlägget ”Hej mamma och pappa, du är viktigast!” berör inte exakt samma saker som Tobias Brandels artikel, men styckvis säger de nästan precis samma sak:

”…Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.”

Jag tror, som jag uppfattar att både Tobias och Christina tycker, att det bästa sättet att ”skydda våra barn på nätet”, är att bli en del av hela deras real life. Alltså ett liv där webb, uppkopplade devices, sociala platser och människor av alla de slag, är en naturlig del. Härlig såväl som farlig, likt the real life i stort.

Det här är bloggpost 56 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Om ett vitalt medielandskap och en mediebransch som gått och nästandött (mer lästips)

Om du igår läste mitt tips om framtidsläsning, så vill jag idag kontra med ett lästips som förvisso också är något av en morgondagens spaning, men som inte minst är en grymt bra och intressant beskrivning av de ganska många dagar som varit.

Det är Joakim Jardenberg som i helgen återpublicerade sitt inlägg från 2010, En gång i tiden fanns det ”en mediebransch”…, och det är lika läsvärt idag som det var i lördags och som det var i augusti 2010.

Hela inlägget (som tar en guldstund att läsa) slutar i en tes om att mediebranschen år 2022 är död. Och att det är en bra sak.

Ler lite åt tanken om jag hade vetat. Då när jag var sju och tvingade min släkt att via brev prenumerera på min hemmasnickrade nyhetstidning ”J-bladet”. Eller då när jag var 12 och drömde mig bort om en  journalistkarriär på New York Times. Eller då när jag som 14-åring lyriskt skrev det jättestora skolarbetet om det dära coola ”massmedia”. Eller då när jag som 22-åring för första gången ivrigt bänkade mig i JMK:s aula. Om jag då hade vetat att jag idag i mångt och mycket hade hållit med.

#SOPA inte internet under någon frihetsberövande lag!

Vad man kanske kan kalla bloggkramp och definitivt influensa till trots, måste det till ett inlägg här nu (det är långt, jag vet, men det är viktigt).

Och visst vore det enkelt att inleda med ett gäng ordvitsar. Med förkastliga lagförslag som ”SOPA” (Stop Online Piracy Act) och ”PIPA” (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011….?!?) är det svårt att låta bli. Eller så läser man på, tänker efter en sekund, och inser att det är väldigt, väldigt enkelt – dessa lagar lämnar inte mycket utrymme för humor.

Var du vaken igår så kan det nästan omöjligt ha gått dig förbi. I medier såväl på som utanför internet pratades det ivrigt om Sopan och Pipan och tack vare att engelska Wikipedia stängt ner sig själv i 24 timmar för att få människor att förstå vad lagförslag som dessa kan leda till. Att neutrala Wikipedia för första gången tog något som kan liknas vid politisk ställning var i sig en stor nyhet, och något som potentiellt skulle kunnat skapa debatt och opinion. Samtidigt föll och faller allt sådant rätt lätt platt när man läser Wikipedias grunder för sin aktion:

But although Wikipedia’s articles are neutral, its existence is not. As Wikimedia Foundation board member Kat Walsh wrote on one of our mailing lists recently:

‘We depend on a legal infrastructure that makes it possible for us to operate. And we depend on a legal infrastructure that also allows other sites to host user-contributed material, both information and expression. For the most part, Wikimedia projects are organizing and summarizing and collecting the world’s knowledge. We’re putting it in context, and showing people how to make to sense of it.

But that knowledge has to be published somewhere for anyone to find and use it. Where it can be censored without due process, it hurts the speaker, the public, and Wikimedia. Where you can only speak if you have sufficient resources to fight legal challenges, or if your views are pre-approved by someone who does, the same narrow set of ideas already popular will continue to be all anyone has meaningful access to’.

Själv blev jag rörd (nej, jag överdriver inte) av folkrörelsen och protesterna på den sociala webben igår. Bloggare och sajter, till och med smått obskyra sådana, gjorde sina egna blackouts, inflytelserika människor och gigantiska påverkare tog öppet ställning, och mitt flöde på såväl Facebook som Twitter dominerades av länkar och kommentarer kring varför vi måste strida för ett fritt internet.

Och jag tänkte, mitt uppe i allt det här, att just det här, just det här jag bevittnar och tar del av just nu – hur mängder av människor från olika kulturer och sammanhang delar med sig och blir en del av någonting (även om det inte är något de själva kreerat), och låter mig bli del av och dela vidare någonting, är på sätt och vis precis det som just nu är hotat.

Nja, tänker kanske någon. Lite mer komplicerat är det ju. Och det stämmer ju, förstås. Men jättelångt från sanningen är det inte. Den dag då allt innehåll vi skapar och/eller delar över internet ska granskas och i någons ögon kanske vara något att fälla och fängsla oss för, den dagen kommer min kärlek för internet att dö. Och jag tror inte att jag är ensam där. Och det gör mig inte bara heligt förbannad och aningen rädd utan också uppriktigt tårögd. För är det någonting jag verkligen älskar med den tid vi lever i just nu, så är det just friheten och enkelheten att kunna dela upplevelser, upptäckter och innehåll. Någonting jag tror vi alltid gjort och velat göra och som är något av en förutsättning för vår evolution. I alla fall är det definitivt en förutsättning för ett internet så som vi känner det idag.

Men jag är inte bäst på att prata om SOPA och PIPA och de risker de för med sig och jag vet att jag lätt snöar in och iväg på de mer filosofiska resonemangen. Däremot finns det andra som håller sig till ämnet och som gör det riktigt bra (länkar längre ner).

Och ju mer jag läser, ju fler jag hör prata om det, ju mer övertygad blir jag – det är, som jag sa på Twitter igår, verkligen Kill Bill som gäller. Och trots att gårdagens protester redan verkar ha givit resultat (må så vara att det mer handlar om rädsla för att inte bli återvald i kommande grand election än en helhjärtad senatorförståelse för problematiken, men det är ändå handlingen som någonstans räknas) – trots det är det viktigt att hålla frågan levande och lagar av dessa slag nerslagna. Även idag, när Wikipedia ”vaknat”, vilket de också själva understryker.

Ett sätt att göra det på är att skriva under här, och sedan dela länken.

Men köper du inte mina ord eller känner att du inte riktigt greppat grejen, ta en titt på bland annat dessa artiklar och klipp:

* Mashables Chris Heald pinpointar lagförslagens faror konkret, samt listar tio stora ”blackouts” i ett bildspel i botten av artikeln: http://mashable.com/2012/01/17/sopa-dangerous-opinion/

The Guardian ”förklarar” SOPA. Se den bara, de ”förklarar” bra!

Clay Shirky (en av mina husgudar) sätter SOPA i sammanhang jag tror alla kan relatera till. Han gör det i vanlig ordning briljant, och till och med med….tada, humor!


Så. Det var bara det jag ville säga. Avslutar med ett par fritt översatta tackord från Wikipedia:

Tack.

Wikipedias blackout är över – och ni har talat.

Över 162 miljoner människor såg vårt meddelande där vi frågade om ni kunde föreställa er en värld utan fri kunskap. Ni sade nej. Ni stängde ner kongressens telefonväxlar. Ni smälte deras servrar. Från all världens hörn dominerade era meddelanden de sociala medierna och nyheterna. Miljontals människor har talat och försvarat ett fritt och öppet internet.

För oss handlar detta inte om pengar. Det handlar om kunskap. Som community bestående av författare, redaktörer, fotografer och programmerare, bjuder vi in alla att dela och bygga vidare på vårt arbete.

Vårt uppdrag är att stärka och engagera människor att dokumentera summan av all mänsklig kunskap och göra den tillgänglig för hela mänskligheten, för all framtid. Vi bryr oss starkt om upphovsmännens rättigheter, eftersom vi är författare.

Sopa och PIPA är inte döda, de väntar i skuggorna. Det som har hänt under de senaste 24 timmarna är dock extremt ovanligt. Internet har gjort det möjligt för kreativitet, kunskap och innovation att lysa och när Wikipedia blev mörkt, använde ni er energi för att skydda den.

Nu tänder vi ljusen igen. Hjälp oss att hålla dem brinnande.

 

Hej igen. Jag har något att säga, och jag börjar med några ord om #Egypten

Jo, den här bloggen må ha varit död ett tag, men – länge leve bloggen!

Nu tänkte jag köra igång igen här. Känns som ett väl valt tillfälle, inte minst med tanke på allt som just nu pågår i Egypten.  Det får mig att åter inse hur priviligerad jag är som bor i ett land där yttrandefrihet är en självklarhet. Och där internet ännu inte är stängt (…). Inte minst visar det också än en gång varför det är så otroligt viktigt att slåss för dessa friheter och rättigheter.

När jag för nästan exakt två år sedan (januari 2009) besökte Egypten (för övrigt samma vecka som ”alla” plötsligt flyttade över från den tidens populära mikroblogg Jaiku till den då svenska, starkt Twitterkonkurrerande tjänsten Bloggy och jag efter en veckas nätfrånvaro kom hem och fattade i n g e n g e t i n g…) – då kom jag i kontakt med en Egyptier, Ali, som berättade om svårigheterna att uttrycka sig fritt där nere. Att folk med ”fel åsikter” stängdes ner på Facebook, att många utländska sidor blockerades, att människor riskerade både fängelse och död om de yttrade politiskt provocerande saker och att om man var ”smart” aktade man noga sina ord på internet.

Samtalet med Ali (som jag fortfarande minns med obeskrivlig värme) blev en intervju, ”En vardagsprofet i gatulivets Egypten” kort därefter ”publicerad” som skrivuppgift i en kurs jag då läste på Medieinstitutet. Har du ett par minuter över får du gärna läsa den. Inte för att ge prov på min skrivkunskap, utan för att ge en bild av Egyptien, det egyptiska folket, det politiskt korrupta samhälle de länge levt i och inte minst av den kämparglöd och sociala kärlek som åtminstone jag såg lysa stark hos den egyptiska kille* jag intervjuade.

*liten fotnot bara, det är inte hans riktiga epostadress i texten.

Mycket mer har jag inte att säga just nu. Förutom att jag är otroligt tacksam över min möjlighet att faktiskt kunna blogga. Om i stort sett vad jag vill. Och nu är alltså tanken att jag ska göra det lite mer regelbundet igen…. Vill du också vara med och kämpa för större yttrandefrihet i världen, finns det många sätt att göra det på. En sida jag blev tipsad om på Facebook idag (tack Maria Hägglöf) är accessnow.org. Bakom den står organisationen Access – ”a new global movement for digital freedom”. Har inte hunnit spana in den så noga än, men tror att den kan vara intressant att titta närmare på!

”Internetkunskap” – nytt videoprojekt skall skola skolan i webb!

Som lärardotter har jag alltid känt ett visst engagemang för skolans värld. Tillsammans med mitt webbintresse och beundran för internets alla möjligheter har det engagemanget ofta tagit sig uttryck som mer liknar frustration. Frustration över att utvecklingen inom skolan inte på långa vägar tycks hålla samma takt som i många andra delar av samhället. Frustration över att det varken finns kompetens, resurser eller (ibland) vilja nog att utnyttja modern teknik och kunskap på smidigare och effektivare sätt – sätt som jag tror både skulle gynna elever, lärare och på sikt (eftersom det ändå är i skolan som grunden till det mesta läggs) samhället i stort.

Därför är jag otroligt glad över att (främst som ”pressansvarig”) få vara delaktig i det projekt som Disruptive Media (där jag jobbar) tillsammans med Björn Falkevik, Sofia Mirjamsdotter och Therese Göterheim idag offentliggör – ”Internetkunskap”.

I korthet handlar det om att vi, med stöd av .SE:s Internetfond, kommer att producera 16 korta utbildningsfilmer (ca 5-10 min/film) som ska hjälpa framförallt skolungdomar och lärare att bli bättre internetanvändare med djupare kunskap om olika webbfunktioner.

Huvudmålgruppen  är skolungdomar på högstadie- och gymnasienivå, men riktar sig även mot dessas lärare, liksom studenter på vuxenutbildningar, kursverksamheter, studiecirklar etcetera.  Och i ett större perspektiv – alla som på något sätt är intresserad och/eller beroende av internet i sin vardag.

Imorgon börjar vi spela in och redan i nästa vecka ska den första filmen ligga uppe – dels på projektets webbplats internetkunskap.se (obs! fortfarande lite i ”beta”) och dels på Youtube, för att hålla tillgängligheten – och förhoppningsvis spridningen – hög. Därefter kommer vi fortsätta att publicera en film per vecka fram tills dess alla ligger uppe.

Fler detaljer kring projektet kan ni ta del av i vårt pressmeddelande. Ja, eller till exempel fråga mig om :).

Missa heller inte nästa veckas skol- och webbrelaterade event ”Hej skolan, dags att Internetta” som internetdagarna (med @copylinda i spetsen) arrangerar. Är osäker på hur det ser ut på platsfronten, men har du tur finns det fortfarande utrymme att knipa. Sista anmälningsdag är i alla fall 5 februari (det vill säga nu på fredag) klockan 15.00, och är du som jag åtminstone det minsta intresserad av en öppen diskussion kring skola och webb, så skulle jag satsa på att gå (eller följa det live via webben)! Själv tänker jag i alla fall göra det (det vill säga gå), och har även lyckats få min lärarmamma att tänka detsamma! :)

Mildner vattnar diskussionen om det offentliga rummet

Idag (kväll) blir det en kort bloggpost från en ännu mäkta solvarm Stockholmsbalkong.

Satt och läste John Ajvide Lindqvists fantastiska ”Människohamn” och fick skärgårdslängtan. Tog sedan en scroll genom min reader och fick vågskvalpstörsten stillad av Anders Mildners senaste bloggpost (som idag är en en vodpost).

Han sitter i en eka (kvalificerad gissning) och pratar om internet som utökat offentligt rum; drar paralleller till allemansrätten i naturen och undrar om inte användare snart kommer att vilja driva en markägardiskussion.

Som vanligt när Anders Mildner har något att säga så säger han det riktigt bra. Med skånsk dialekt och vågskvalp i bakgrunden är han dessutom inte bara intressant utan rakt igenom mysig att lyssna till. Tre välinvesterade minuter en torsdagskväll (eller fredagsmorgon…) vill jag lova. Och hans tankar är sådana som jag så påpassligt hoppas ”ger ringar på vattnet”…

Historiskt val, så sant som det var sagt

Aldrig förr har jag varit så lite i valet ock kvalet inför ett val.

Aldrig förr har jag varit så intresserad av själva valkvalet.

Aldrig förr har jag upplevt ett val så socialt .

Och framförallt – aldrig förr har väl Ines Uusmann sååå  behövt äta upp sina gamla gruvliga kommentarer.

(self-retweet: PP FTW!)

Förälskad i det kollektiva medvetandet

Vi är många som älskar internet. De senaste veckorna har det haglat kärleksförklaringar i bloggosfären och idag kom en till som nästan rör mig till tårar. Christian Rudolfs inlägg på Disruptive är en bloggpost väl värd att läsa från a till ö, men hans avslutande rader förpackar så väl det som också jag  känner att internet är:

”Internet är inte Googles index, CSS, HTML PHP kod, PPC eller banners. Internet är Tillsammans. Internet är vårt kollektiva medvetande som sträcker sig mellan människorna och mellan generationerna. För mig är detta sant även om jag är en outlier på normalfördelningskurvan. Därför älskar jag internet.”

Sanna, vackra ord. Och jag ha inget mer än lite länkkärlek att tillägga där.