Om att bara ‘måsta hålla på’. Om att göra det man älskar. Om att välja rädslan. (och lite om att börja blogga lite mer igen).

Ibland, eller ganska ofta, funderar jag över det här med drivkrafter. Vad som driver andra till att lyckas göra vissa saker. Vad som driver en själv. Det gäller förstås långt ifrån bara jobb, men i perioder (vilket genom mitt liv blivit ganska många och långa sådana ”perioder”), jobb inte minst. Vad får en mig att investera ändlösa timmar och energi i saker som långt ifrån alltid betalar sig på det sätt det skulle kunna göra om jag bara klippte till mig själv och skaffade ‘ett riktigt jobb’? Ett där jag kanske kunde jobba Dolly Parton-skift, tänka lite mer på min pension och aningen mindre på min passion.

Svaret hittar jag precis i slutet av den där sista meningen: jag är helt enkelt riktigt dålig på att överge det jag är passionerad för.

Läste igår härliga Simona Ahrnstedts blogginlägg Varför gör man på detta viset egentligen? och blev faktiskt ganska rörd. Det är en så väldigt fin förklaring till varför hon väljer svett, tårar och passion framför ”jobba, städa, träna, äta, handla, kratta, dö”. Eller ha råd med en diskmaskin.

”Så, skrivandet ger mitt liv mening. Det finns INGET jag känner så starkt för”.

Så skriver Simona, och jag känner igen mig i vartenda ord. Känner igen mig i den meningen om skrivande (nu är jag ju inte som Simona författare, som jag en gång i tiden var så övertygad om att jag skulle bli, men skriver mycket i mitt jobb, och en del vid sidan av, och tror jag skulle få andnöd om jag inte fick göra just det). Och känner igen mig i blogginlägget i stort. Om varför man håller på. Om vad som driver en. Om varför man bara måste göra vissa saker, fastän det ibland är förenat med rädsla och ångest och osäkerhet. Om hur man varje morgon ger sig fan på att flyga, trots att man uppenbart saknar vingar.

Med det lilla stora sagt tänkte jag också börja blogga lite mer. Det är tyvärr en passion som fått stå tillbaka rätt rejält, rätt länge, till förmån för en annan (ironiskt, jag vet). Men bloggandet har också många gånger givit min vardag mening, och jag känner mer och mer att jag saknar det. Så se gärna den här bloggposten som ett intro på högre aktivitet (bästa sättet att få något gjort; ge ett löfte och sätta sig i skiten lite).
:)

I väntan på det och vad än du ska göra härnäst, ta gärna en titt på den här filmen nedan.
Apropå egentligen allt jag skrivit ovan. Tror kanske du förstår.

Ni behöver vår kompetens men vill ni ha den?

En långpost om nutid, framtid och jobb för oss som tror på och kan (!) sociala medier…

Framtiden – den där ”delen av tidslinjen som ännu inte inträffat” (Wikipedia). Det pratas och spekuleras en hel del kring den. Inte minst bland min snart studieklara umgängeskrets är den het på tapeten. Om knappt en månad ska cirkus 30 elever (inte en cirkus, även om tolkningen förstås är fri…) ut på grönbetet. När vi för två år sedan påbörjade den var konjunkturen en helt annan. Guldet glimrade i grönskogen och vårt institut log mot oss med uppmuntrande copy: ”Branschen behöver dig!”.

branschen behover oss

Är det så?

Nu, typ 730 dagar senare, vet vi nog fortfarande att vi behövs (institutet säger fortfarande att det är så), men frågan är om de företag som ”branschen” jobbar mot och med vet det.

Min klasskompis Mona skriver idag på Cara Vitae om teatervärldens stapplande försök in i bloggosfären och om hur man kan råda bot på kulturelitens teknikfientlighet. Dramaten är inte de första att visa att de förstått att de måste markera sin närvaro på internet och i sociala medier, men att de samtidigt famlar och inte riktigt förstår hur det ska gå till.

Den här trenden att företag/organisationer/myndigheter/you-name-it 1. förstår att de måste var aktiva och närvarande på nätet men 2. inte har en aning om hur de ska närvara och 3. framförallt inte verkar förstå varför tycker jag växer sig allt starkare.

Social Media Lunchclub häromveckan presenterade Judith Wolst sin framtidsspaning om att det här kommer vara företagens största akilleshäl om tre år. Jag tror att hon har rätt, förutom att vi möjligtvis redan är där.

Min vän Mario hakade under samma träff på med sin framtidstes att det om tre år, på varje företag, kommer finnas minst en anställd  som har ”ansvar för sociala medier” – det vill säga har hand om och bevakar företagets närvaro i sociala medier och på internet i stort.

Som en som ser sin framtid inom detta område hoppas jag verkligen att Mario har rätt. Tidningen Metro listade för ett tag sen ”Twitterspökskrivare” som ett av framtidens jobb och det vore väl en utopi (samtidigt som ”Twitterspökskrivare” egentligen väl bara är en modern anpassning till och omskrivning av de gamla hederliga yrkesrollerna ”presstalesman” och ”pr-ansvarig”?).

socialmediajobs.com listas en hel radda med (i realtid!) lediga jobb inom området sociala medier .  Tyvärr verkar de hittills bara finnas i det förlovade landet USA (prova att välja ”Sweden” i drop down-menyn så förstår du vad jag menar). När blir detta en kategori också på exempelvis Arbetsförmedlingen?

cityartikel

Bloggjobb :)

Oavsett utsikterna så ska jobb ändå sökas, och nya tider öppnar förstås också upp för nya sätt att söka jobben på. Finns det inte plats att jobba med nya medier, så finns det i alla fall möjlighet att söka jobben i de nya medierna. Klasskompis Lotta har till exempel tipsat om hur man twittar sig till jobb.

Och själv har jag 1. lyckats blogga mig till ett jobb och 2. blivit uppmärksammad för det genom att jag mikrobloggade om det (journalisten fann mig genom att googla ordet ”bli headhuntad” vilket ledde till mitt mikroblogginlägg…). Något som i sig visar att sociala medier fyller funktioner och är användbart på många plan…

Avslutar denna spretiga jobb-och-framtidspost med en blygsam förhoppning om att branschen därute vill ha oss, att företag vill ha branschen och att det finns möjlighet för alla parter att träffa oss jobbhungriga studenter på Medievent-09 om knappa veckan.

Hoppas vi ses (och att ni vill ha oss)!

Good Friday – good work

”Men det är ju dödsdömt att jobba på långfredag” sa min vän P.

Det må vara. Men jag gillar det jag gör just nu, jag gillar det skarpt.
Idag har jag suttit här, varvat bankbetonat copyjobb med bloggande åt The Core (jo, uppdragen varierar rätt markant…) och fått aktiv pausunderhållning i en av Bloggys alla underbara trådar.

Nu faller mörkret över Birkagatan och Spotify spottar Britney Spears (??). Man skulle kunna säga att det talar sitt tydliga språk.

Hög tid nu (det är ju trots allt högtid).