Sköna söndagslänkar

Någon gång måste väl också jag få göra det? Sälla mig till blänkarna alltså.

Här är vad jag idag skulle läsa om jag vore du. Eller snarare, vad du skulle läsa om du vore jag…:

>>Kwasblogg | Öppet brev til Kissies annonsörer<<
Jag säger som Jörgen Bröms, det här hade jag inte kunnat skriva bättre själv ens om jag försökte och jag håller med @kwasbeb till etthundra procent. När du läst det här inlägget läser du reaktionerna. Sedan läser du allt om Jack. Sedan läser du resten av hans blogg. Så. skön. kille. Hoppas lista.se ska ha fest snart igen ;)

>>Studio Total | Quanta Quantazala <<
Det finns egentligen inte ett enda inlägg som är värt att hoppa över på den här bloggen, om du frågar mig. Älskar den från början till slut, utan att riktigt kunna motivera varför. Men ska du börja någonstans kan du ju börja med det senaste blogginlägget. Inte minst för att det innehåller tidernas kanske snyggaste bild på Ola Rapace. Bara en sån sak liksom.

>>Johanna Hildebrandt, Aftonbladet | Gillar man inte olika är undergången nära<<
Tidningen Journalisten håller effektivt på att gräva sin egen grav. Eller i alla fall gör dess chefredaktör Helena Giertta det. Härligt att se journalister själva så briljant reagera, såsom Aftonbladets Johanna Hildebrandt och Expressens Emanuel Karlsten (vars bokstäver, som Joakim Jardenberg uttrycker det, ”riktigt snubblar över varandra”). Vad Helena Giertta själv anser om Paul Frigyes kulturdebattartikel i DN kan du läsa här. Döm själv…

>>DN Bostad | Färgglädje<<
Mamma berättade att hon fick lite utav en chock när DN Bostad ramlade in på hallmattan i fredags. Nog för att min familj visste att reportaget skulle publiceras någon gång, men inte just nu, och inte med deras kök på förstasidan. Lite kul, tycker jag. Och tillägger gärna att skulle det handla om min lilla lya skulle hela lägenheten rymmas på förstasidan. Kan ju vara bra för DN att känna till den dag de vill gräva djupare i Barks bostadsvanor.

I USA är bloggen död! (och ett fritt resonemang kring vikten av olika kanaler)

Nja, rubriken är kanske en överdrift, men stämmer troligen bättre med ordet ”USA” än ”Sverige” i alla fall. Jag ska berätta varför.

För ganska precis en vecka sedan satt jag på en bar med Peter ”mr HTML5″ Lubbers som var på tillfälligt besök i Stockholm. Undantaget det faktum att många Hiltonpoäng lätt resulterar i en lite för frikostig bar, hade vi jämte livets vatten många intressanta samtal.

Bland annat pratade vi om sociala medier (nyhetsbomb, jag vet…) och jag fastnade lite vid Peters påstående att bloggandet och bloggläsandet ordentligt börjat tappa mark i USA, till förmån för framförallt Twitter och Facebook.

Så häromdagen var jag inne på Journalisten.se, egentligen av en komplett annan anledning, och snubblade då över rubriken ”Bloggandet försvagas i USA”. Med tanke på veckan-innan-samtalet var jag förstås tvungen att läsa.

Journalistnotisen är kort, men refererar till en betydligt längre och mer beskrivande artikel i New York Times. Den bekräftar det Peter Lubbers berättat, åtminstone när det gäller den yngre generationen som, enligt undersökningar, i allt högre utsträckning väljer bort bloggandet till förmån för snabbare och kortare realtidsformat.

Artikeln inleds med ett citat från high school-studerande Michael MacDonald som inriktat sig på att göra film:  “I don’t use my blog anymore, all the people I’m trying to reach are on Facebook.”

Makes sense. Samtidigt får man längre ner i artikeln förstå att de olika arenorna fortfarande fyller olika syften, åtminstone när de äldre och klokare(?) ”experterna” får uttala sig…

Indeed, small talk shifted in large part to social networking, but still, blogs remain a home of more meaty discussions, said Elisa Camahort Page, co-founder of BlogHer, a women’s blog network.

If you’re looking for substantive conversation, you turn to blogs. You aren’t going to find it on Facebook, and you aren’t going to find it in 140 characters on Twitter.”

Och visst tror jag att hon har en poäng (men så är jag ju numer också nästan-gammal. Och kanske, kanske klok). Olika konversationsplattformar fyller olika syften – på olika sätt för olika individer och organisationer - även om de med de mest virala förutsättningarna, som går snabbast att producera på och konversera i,  också är de som drar flest användare.

För mig personligen fyller alla plattformar var för sig ett eget syfte och även om jag överlever utan dem (hej, det finns ibland viktigare saker i livet), finns det ingen kanal jag helt skulle vilja vara utan. De tjänar så att säga alla sin existens, om än på olika sätt.

Twitter är för mig nästan uteslutande ett realtidsflöde av nyheter där jag, när jag har tid, kan snappa upp konversationer, tips, länkar, funderingar och frågor som troligen är någorlunda relevanta för mig eftersom jag själv valt ut de personer jag vill följa där. Själv hör jag inte på långa vägar till de mest aktiva twittrarna och jag är ofta bara inne och ”scannar av” snarare än bidrar till den stora, konstanta vågen tror jag. Å andra sidan hoppar jag gärna in med replies och retweets när något eller någon berör, och då jag har tiden. Och jag använder regelbundet Twitter som en kanal för att ”marknadsföra” både mina egna och andras externa produktionsflöden (typ bloggar).

Jag vet att när jag för några år sedan reggade mig på Twitter, hade ambitionen att det skulle vara ”som på Jaiku” (och senare Bloggy) – att jag skulle kunna gå tillbaka och följa långa trådade konversationer som kunde pågå i dagar och till och med veckor och ha full koll på vem som sagt vad när och i vilken ordning. Det var något som på Twitter till att börja med framförallt var tekniskt svårt, men i takt med att jag började följa fler och fler personer (idag nästan 1100),  på grund av kvantiteten också var något som sekundvis försvårades.

Nu har jag sedan en tid tillbaka helt och hållet lagt ner ambitionen på att veta allt som alla har sagt över en längre period, och har i och med det också mycket större glädje av Twitter. Jag konsumerar i princip bara det som händer där just nu utan krupp för att inte alltid hänga med i det stora, långa sammanhanget (även om regeln givetvis rymmer ett par undantag) och litar på att tillräckligt viktiga/riktigt relevanta saker, tack vara retweets, hashtags och återkommande diskussionsämnen, kommer passera mig i flödet ändå. Twitter är helt enkelt min ”instant news”, som ett sociala mediernas motsvarighet till snabbkaffe (och då vill jag poängtera att jag hör till dem som tycker att rätt sorts snabbkaffe kan vara rysligt gott).

När jag vill ha en överskådligare historik, och – tack vare forumets mer ”privata” och ”tillåtande” karaktär – mer personliga och oftast lättsammare nyheter, konversationer och interaktioner, använder och älskar jag Facebook (jo, jag har trots många synpunkter på arenan och dess utveckling, lärt mig att faktiskt älska denna plattform och dess sociala/virala möjligheter).

Och när jag vill ha de längre, mer grävande, reflekterande, spetsade, subjektiva, politiska eller-vad-det-nu-kan-vara- tankarna och texterna och bilderna och filmerna, vänder jag mig till mina utvalda guldkorn i bloggosfären och, inte att förglömma, kommentarsfälten där. Fortfarande finner jag värden här som realtidskvicka one-linerflöden i mina ögon (i alla fall hittills) sällan lever upp till. Framförallt rymmer bloggosfären (möjligtvis undantaget Metrobloggen*…) en longtaileffekt som framförallt inte Twitter men hittills inte heller Facebook lika smidigt och effektivt lyckas erbjuda.

Möjligheten att gå tillbaka och via exempelvis länkar och kommentarer snabbt få ett sammanhang, även om det var längesedan blogginlägget skrevs, är bara ett exempel på varför jag ännu tror det kommer dröja länge tills bloggen (eventuellt) dör ut. I alla fall så hoppas jag det.

Ja, där har vi min ytterst personliga åsikt kring på vilket sätt de olika kanalerna är viktiga för just mig. Vilka funktioner fyller de olika kanalerna för dig? Och vad tror du på sikt om bloggens vara eller icke vara?

*Angående Metrobloggen och dess nerstängning som jag ilskbloggade om häromdagen: Hjälten Ted Valentin skapade över natten en tjänst som Metro själva inte lyckades få till på flera år, mänligen den som gör det möjligt att automatiskt exportera sin blogg som XML-fil och smidigt ladda upp den på WordPress eller Blogger.  FlyttaMetroblogg.se heter den, och har du eller någon du känner en utrotningshotad Metroblogg föreslår jag att du lägger url:en på minnet och sprider den vidare. Efter den 25:e april är det för sent!

Har själv testat tjänsten på min egen Metroblogg och efter bara ett par minuter hade jag automatiskt lyckats flytta två års innehåll till en Bloggerblogg som sin sin tur tog ungefär 2 sekunder att skapa: thejennieblog.blogspot.com