Hej, här har du en erfaren skribent och konsult inom kommunikation och sociala medier!

Homecoming.

Hej (igen)!

Roligt att du hittat hit.

Jag är en driven och engagerad skribent, strateg och projektledare som lever mitt liv i sociala medier – både på jobbet och privat. Är utbildad journalist och copywriter med hjärna och hjärta på rätt ställe när det gäller människor, internet och kommunikation. Var bland annat grundare av Bloggbyrån och nominerades både 2013 och 2014  till Cision PR Influencer Award som ges till den person inom PR och kommunikation som under året haft störst inflytande.

Kommer senast (2015-2016) från News55 där jag arbetade som redaktör och projektledare med ansvar för PR och spridning av innehåll i sociala medier. 2016 kom jag tillsammans med David Stark ut med boken Sveriges roligaste tabbar (Lind & Co). Och sedan januari 2017 är jag stolt partner i Pug Förlag, som ger ut humor- och faktaböcker med koppling till personer och ämnen som engagerar i sociala medier.

Vill du veta mer om mig gör du nog bäst i att googla mig.

Jag hjälper ditt företag att bli sitt bästa i sociala medier! Och jag skriver förbannat bra. (Dessutom är jag ödmjuk, true story).

Behöver du hjälp med att bygga relationer, vara relevant och förvalta engagemang hos de människor som betyder mest för just ditt företag? Söker du någon med lång och bred erfarenhet av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet?

Jag finns tillgänglig på frilansbasis och hjälper dig mer än gärna med bland annat:

  • Analys och strategi 
  • Bemötande och bevakning
  • Idéer, innehåll och koncept
  • Rådgivning, utbildning och inspiration (workshops, föreläsningar).
  • Copy/textproduktion (såväl redaktionell som kommersiell.)

Hör gärna av dig till mig för att se hur vi tillsammans kan hjälpa just dig, ditt företag eller din organisation och komma igång eller komma vidare på den sociala webben. Eller för att ”bara” få ihop en riktigt bra text.

 

 

På bloggtopplistan inom kommunikation, reklam och PR

I samband med Guldäggsgalan tyckte Cision det var läge att ranka fristående bloggare inom kommunikation, reklam och PR på april månads bloggtopp-lista. Det är en fin lista, och jag blir inte så lite stolt över att bland denna grymma samling bloggare hitta mig själv på sjunde plats.

Hela listan och kriterierna för hur bloggarna som ligger på den valts ut hittar du här. Missa heller inte intervjun med välförtjänta listettan Joakim Jardenberg (för övrigt en av de första i den här kategorin bloggar jag på allvar började följa och inspireras av), som bland annat innehåller tips för framgångsrikt bloggande.

Och är du intresserad av tidigare bloggtopplistor från Cision, inom helt andra kategorier såsom träning och ekonomi, är det bara att scrolla nedåt i det här flödet.

Blog’n’roll, som vi sa på min Bloggbyrå i vår begynnelse. :)

 

 

Teknik vs social förmåga – ett litet webbfilosofiskt deviceresonemang

Krävs det bra teknik och rätt devices för ”att vara social”?

Jag ställer frågan eftersom den denna sommar vara högst aktuell för mig (btw precis återkommen från den längsta och bästa av semestrar, så nu borde det åter börja hända mer konstanta saker här på bloggen. Borde….).

Miste ju min iPhone sent i våras, lyckades ganska länge hanka mig fram på testlurar (Sony Ericsson Xperia Mini, Xperia Mini Pro och senast underbara Samsung Galaxy S), men har mellan varven och sista tiden försökt socialisera med en Sony Ericsson w595 (jo precis, den som för 1,5 år sedan gav mig en känsla av teknikbefrielse när den införskaffades!).

Och nej. Jag har varken varit eller är asocial – har tvärtom aldrig tillbringat så många av dygnets vakna sommartimmar (de har i sig varit både många och långa…) med så många olika fantastiska människor. Men. På den webbsociala fronten har det varit/är tuffare. När det kostar tid och viss besvärlighet att twittra, Facebooka, ladda upp bilder och följa flöden – då vill det till att man också har mycket tid, uthållighet, vilja och rätt många stunder av stillasittande för att göra allt det (värt att tänka på när man försöker sälja in sociala medier med ”du integrerar det så lätt i din vardag” och ”det behöver inte alls ta så mycket tid” till kunder…). Och i mitt (något sommarlata) fall har det blivit betydligt mindre av allt.

Var jag vill ta resonemanget? Ingen vidare vart alls egentligen, förutom att egentligen bara väcka frågan: Går det människor förlorade i ”den nya kommunikationen” om de inte har tillgång till den nyaste tekniken?

Och (en mer filosofisk fråga kanske…), är det teknikutveckling som driver människans kommunikationsförmåga och utveckling framåt, eller är det vårt behov av att ständigt finna nya och förbättrade kommunikationsvägar som bäddar för utvecklingen av (inom det området) ny och förbättrad teknik?

För egen del kan jag bara svara att ju mobilare tekniska hjälpmedel jag fått (eh, ”fått”), och ju bättre de varit, ju mer har jag kommunicerat, ju fler människor har jag lyckats träffa IRL (faktiskt) och ju roligare har jag upplevt själva kommunikationsprocessen. Samtidigt får man förstås inte förglömma att det är mitt eget ständigt ökade behov av effektivare kommunikationsmöjligheter som just fått mig att uppgradera mitt ”deviceinnehav”. Med andra ord – det är ingen som har tryckt en iPhone i handen på mig…

Givetvis är svaret inte svart eller vitt. Men när jag också läser Joakim Jardenbergs fina inlägg om och jämförelse av #SSWC och de gamla grekerna, och om hur viktigt det är att vi stannar upp, reflekterar och faktiskt funderar över hur vi får fler att förstå mer av till exempel tjusningen med den sociala webben, tycker jag att frågan känns än mer aktuell.

Kan det rentav uppstå webbsociala klyftor på grund av skillnader i vilka tekniska devices vi bär med oss? Eller är frågan i det stora sammanhanget irrelevant? Handlar det snarare bara om kunskap och intresse kring hur och var man bäst och smidigast delar, snappar upp, kommenterar och diskuterar på webben och har en ”smartphone eller inte smartphone” inget med det stora hela att göra?

Oavsett hur det ligger till väntar jag nu på 1. en iPhone 4 (må den snälla anlända inom 8 dagar!) och 2. en (förhoppningsvis – om @annika lyckas ragga rätt på en i London) iPad. Och jag vet att det inte bara kommer att göra mig pratsammare och framförallt aktivare i fler dialoger på webben (en bieffekt av den tekniska besvärligheten har också varit att de få gånger jag utanför hemmet äntligen lyckats ”ta mig in”, har kommunikationen allt för ofta blivit av monologklassiskt egoistråkig ”hej, här är jag, det här gör jag just nu”-karaktär, just den som många ”anti-socialmedister” föraktar och håller som argument mot den där tjusningen med sociala medier). Min uppgradering kommer också att göra mig lyckligare på ett plan som jag (ping @jocke) oftare ska försöka stanna upp på och reflektera över hur jag bäst ska förmedla och bjuda in andra till.

Och fastän jag längtar och kommer bli så exalterad/på utandning att jag skulle kunna bry mig #inteettjota när dessa devices nått min hand, kvarstår ändå frågan: kan jag få någon med en w595:a att riktigt förstå?

Lästips: ”Nu är det bevisat – Twitter en effektiv marknadskanal”

I slutet av förra veckan landade det ett nyhetsbrev från Prime i min inbox. Hade nog inte reagerat särskilt om det inte vore för den så smart satta ämnesrubriken ”Nu är det bevisat – Twitter är en effektiv marknadskanal (tiptopp klickgenerator om man ska maila @thejennie – även om man som avsändare råkar heta Prime och därmed, av omotiverad(?) anledning, av samma mottagare uppfattas lite sektliknande ond till sin karaktär…).

I korta drag handlade mailet i alla fall om att två Prime:are varit intresserade av att ta reda på vad varumärken egentligen får ut av Twitter (en fråga som jag även ser fram att höra diskuteras under Social+Cash). Alltså -  huruvida denna ”heta potatis i kommunikationsvärlden” är välinvesterade resurser eller slöseri. Och har du inget för dig en solig söndag som denna föreslår jag att du tar del av resultatet.

I korta drag handlar hela spaningen (det är sådant Prime gör när de undersöker och presenterar – de spanar) om att studenterna tillika Prime-stipendiaterna Carin Skoghagen och Sofia Kocken ”genom kvantitativa resultat ville ta reda på huruvida Twitter kan vara ett sätt att tränga igenom bruset, nå fram till konsumenter och förändra deras perception av varumärket bakom”.

Och huvudrubrikerna i resultatet löd bland annat:

  • Twitter sänder ut positiva marknadsföringssignaler – konsumenter som följt ett varumärke på Twitter, jämfört med konsumenter som inte följt varumärket på Twitter, uppfattar att varumärket lägger ner mer resurser på sina kunder, är mer ledande, mer smart och mer innovativt.
  • Tvåvägskommunikation på Twitter ger en större positiv effekt än envägskommunikation, då det dessutom signalerade att varumärket uppfattas ha hög kvalitet på sina produkter, är trovärdigt samt omtänksamt.
  • Tvåvägskommunikation på Twitter visade sig även uppnå en positiv effekt på både varumärkesattityd, köpintention och WOM-intention, det vill säda deltagarnas benägenhet att prata gott om varumärket med andra.
  • Endast vetskapen om att ett varumärke är närvarande på Twitter signalerar att varumärket lägger ner resurser på sina kunder, har hög kvalitet på sina produkter och är smart. Alltså – positiva signaleffekter av närvaro på Twitter uppstår även hos personer utanför Twittersfären.

Detaljer kring hur tjejerna kommit fram till resultaten och vad de själva tror sig kunna lära av detta kan du alltså läsa mer om i spaningen här. Och fastän resultaten kanske inte känns som ”rocket science news” så tycker jag ändå att alla sådana här undersökningar av hyfsad forskningskaraktär är intressanta, inte minst med tanke på att de inom sociala medier än så länge tyvärr är ganska få.

För att sedan faktiskt kunna använda och referera till denna undersökning i någon form, behöver man förstås få reda på vad exakt vad ”kvantitativa resultat” innebär, hur urvalet av grupper gjordes och hur många som ingick där (har mailat, återkommer om svar ges). Och att efter just denna undersökning påstå att det ”Nu är det bevisat!” är kanske att slå sig själv på bröstet lite för hårt.

Men. I vilket fall innehåller den lilla rapporten en hel del bra meningar att plocka med sig och kanske upprepa för det företag som ännu inte förstått varför närvaron online är så viktig. Framför allt tror jag att denna mening, ”konversationen om stora varumärken pågår på Twitter, och i andra sociala forum, oavsett om varumärket deltar eller inte”, tåls att upprepas duktigt många gånger.

UPPDATERAT: Snabbare än attans fick jag svar från Sofia och Carin som skriver följande kring urvalet av testgrupper:

”Totalt var det 128 personer som följde en twitter och av dessa så var 58 vana twittrare och 70 ovana. De två kontrollgrupperna bestod i sin tur av totalt 170 giltiga svar, varav 56 vana twittrare och 114 ovana. Vidare så bestod signalgruppen av 161 giltiga svar, där samtliga var ovana twittrare. Det totala antalet svar som ingick i experimentet var således 459 stycken.

Vid rekryteringen av respondenter ansåg vi det nödvändigt att informera om vad som krävdes eftersom experimentet innebar en relativt stor ansträngning för respondenterna. Baserat på detta, tillsammans med det faktum att vi inte ville att kontrollgrupperna och signalgruppen skulle vara medvetna om att experimentet rörde sig om Twitter, valde vi att inte rekrytera dessa grupper vid exakt samma tillfälle som manipulationsgrupperna. Dessutom delades twitterdeltagarna in i två grupper beroende på om de var vana eller ovana twittrare, vilket gjorde att vi var tvungna att ställa denna fråga redan när de anmälde sig till experimentet. Detta stärkte vår uppfattning om att det mest lämpliga sättet var att rekrytera kontrollgrupperna och signalgruppen vid ett senare tillfälle, eftersom att vi inte ville att dessa skulle misstänka att experimentet rörde sig om Twitter. Vi valde att fånga in respondenterna till manipulationsgrupperna genom följande kanaler; Facebook, Twitter och mail, där vi skrev ett kort inlägg om att vi letade respondenter till en studie och avslutade kommentaren med att lägga upp en länk till en mindre enkät. I enkäten fanns kort information om att vi skrev magisteruppsats på Handelshögskolan i Stockholm där vi nu behövde hjälp av personer som kunde tänka sig att följa ett specifikt varumärke på Twitter under en vecka. Respondenterna fick fylla i ålder, sysselsättning och mailadress samt svara på en fråga angående om personen var aktiv på Twitter eller ej. För att öka incitamentet att ställa upp lottade vi ut presentkort bland deltagarna.

Efter det att experimentveckan hade avslutats mailades en online-enkät till twitterdeltagarna i manipulationsgrupperna. Samtidigt skickade vi ut en identisk enkät, med undantag för de twitterspecifika frågorna, till kontrollgrupperna och signalgrupperna. Vi noga med att alla grupper skulle uppvisa största möjliga grad av homogenitet, varför vi rekryterade  respondenter till kontrollgrupperna och signalgruppen genom samma kanaler som manipulationsgrupperna. Således togs detta urval från samma population. På samma sätt som för manipulationsgrupperna skrev vi ett kort inlägg om att vi letade respondenter till en studie och avslutade kommentaren med att lägga upp en länk till enkäten. Informationen var, precis som för manipulationsgrupperna, att vi behövde hjälp till vår magisteruppsats på Handelshögskolan i Stockholm.”

Ingen ”hastigt hopslängd enkät” alltså :). Skönt!

Det twittrande gymnasiet

Denotwittarnde systern (och dyrköpta, inte-såå-så-goda-café-maten)

Den otwittrande systern...

Vad är nyttan med Twitter? Emanuel Karlsten ger ett av många svar på den frågan i dagens radanmärkningar (förövrigt ej att förväxlas med Dagens radanmärkningar, tidningen han precis lämnat till förmån för Expressen).

Själv försöker jag numer på så gott som daglig basis besvara den frågan – både för kunder i mitt arbete och för otwittrande vänner och familj som antingen inte förstår vad det är jag egentligen jobbar med, eller bara vill veta varför de borde eller inte borde gå med.

Allt med Twitter är givetvis inte nytta, men ibland poppar det upp exempel där huvudet träffar rakt på nyttospiken, och ett sådant sprang jag på idag.

Under en dyrköpt cafélunch tidigare idag, nämnde min18-åriga syster i förbifarten ”ja, just det, min skola har börjat Twittra”. Själv lät hon semi-exalterad, men jag blev förstås eld och lågor och ville genast kolla upp.

”Min skola” är Frans Shartaus gymnasium på Södermalm i Stockholm, och mycket riktigt finns de på Twitter sedan den 24 november 2009. Exakt vem som twittrar framgår inte riktigt, men jag gissar på expeditionen (kallas det fortfarande så?), och i vilket fall tycker jag de är ett exceptionellt exempel på hur twitter kan användas ur nyttosyfte:

Frans Shartau gymnasium på Twitter

Frans Shartau gymnasium på Twitter

Men. Nyttan till trots är det inte oproblematiskt. I Frans fall spelar det ingen roll att de använder en ”modern kanal” på ett, utifrån sin verksamhets roll, utomordentligt sätt eftersom målgruppen för deras kommunikation, eleverna, inte finns på Twittter (i alla fall inte att döma av det ringa antalet – fyra – followers). Inte ens min syster finns på Twitter (och då är hon som sagt ändå syster till mig…).

Skulle Frans Schartau göra sig bätte på Facebook? Ja, antagligen skulle de nå fler där.  Ändå kan jag inte låta bli att verkligen gilla Twitter-initiativet och hoppas innerligt det kan inspirera fler. Liksom jag varit inne på förut behöver svenska skolan genomgå förändringar på många plan. Tänka om, tänka nytt och tja, ibland kanske just tänka Twitter!

2 år på Twitter – For The Win(g)!

Japp, rubriken talar sanning. Idag firar jag två-årsdag på Twitter. Känns lite speciellt. Inte för att jag är den mest flitiga twittraren – långt ifrån. Men jag har ändå hängt där ett tag, sett arenan växa och befolkas, ”twitkulturen” formas och omformas, bekantat mig med nya människor och via dem (er!) nya bloggar, sajter, tjänster, filmklipp, låtlistor, nyheter, foton, forum, events, meetups, jobb, etcetera, etcetera, etcetera…

2 år på Twitter

Jag har sett kringtjänster komma (och somliga försvinna) och signat upp mig på fler än jag vågar komma ihåg (har bland annat Twitpicat och långtwittrat och jätte-lång-twittrat och Hootsuit:at, Tweetstatat, Tweeteffectat, Twitteranalyzerat, Twunfollow:at, Tweetdeckat, Destroytwittrat, Tweetie:at, Brizzly:at, Silentale:at och korslänkat så det ibland stått kaoshärliga tider till).

Jag har fått jobberbjudanden och ”businesskontakter” och sedemera även själv börjat jobba med Twitter på ett professionellt plan (galet, hade jag för bara ett par år sen fått höra talas om exempelvis ”Twitterstrategi”, ”Twitteranalys” och ”policy för sociala medier” – begrepp som idag delvis utgör min jobbvardag och görs på uppdrag av stora svenska företag och organisationer – då hade jag inte haft en blekaste aning om vad det innebar!).

Så, ja, att denna lilla blåfågelstjänst givit mig mer än jag någonsin kunde drömma om den där decemberdagen för två år sen, då jag rätt förutsättningslöst registrerade mig, behöver jag knappast hymla om. Och hur nördigt fånsentimentalt det än må låta är det faktiskt med viss värme i hjärtat jag idag firar tvåårigt (i webbtermer mätt) långt och i alla fall semi-troget medlemskap.

Tänkte inte här och nu gräva ner mig så mycket i vilken roll Twitter kommit att spela ”i den större  kommunikationsekvationen”  (det tycker jag mig nog redan ha gjort tillräckligt här), utan mest bara på ett personligt plan konstatera att mikrobloggandet (nästefter bloggandet), och allt som hör därtill, nog faktiskt är en av de mest fantastiska resor som webben hittills bjudit mig på.

Därmed inte sagt att jag tycker Twitter är den mest strålande och effektiva arenan för socialiserande och kommunikation, för det tycker jag faktiskt inte. Och efter typ 730 aktiva tweetdagar och 2380 tweets kan jag fortfarande inte på ett kort, koncist och rättvisande sätt förklara tjänstens tjusning och nytta för oinvigda.

Men. Så gott som dagligen finner jag faktiskt både nytta och tjusning med Twitter.  Jag känner viss abstinens när jag inte ”är där” (även om det ofta bara kan handla om att följa flödet snarare än själv uppdatera).  Jag älskar verkligen att studera hur användarna själva – både privatpersoner och företag – ständigt men gradvis utvecklar kommunikationen och formen för den där. Och att få dagar då jag verkligen har tid att intensivnärvara på Twitter ger alltid en smått oförklarlig kick. Detaljer som gör en icke-perfekt och svårförklarad webbtjänst älskvärd…

Sen att det förmodligen inte för evigt kommer vara just Twitter som jag (vi?) hänger på är en annan femma, men den spelar mindre roll. Precis som med de flesta andra webbforum är det inte tjänsten i sig jag lägger så stor vikt vid, utan snarare de människor som finns där (i skrivande stund 546 ”friends”).

En vän till mig sa en gång, då för att ”försvara sin Facebook-närvaro” har jag för mig (ja, det var ett tag sen…) att ”jamen, jag är där mina vänner är, så enkelt är det”, och trots banaliteten ligger det rätt mycket i det uttalandet. När det gäller sociala webbtjänster är det alltid mest intressant att vara där de personer man har ett socialt utbyte finns. Själva tekniken eller tjänstens teoretiska potential är verkligen sekundärt (även om det lyckligtvis ofta är så att bra teknik och god potential brukar kunna locka till sig rätt mycket människor…).

Det är också anledningen till att jag (med en stor sorg i hjärtat) inte längre är aktiv på vare sig Jaiku eller Bloggy eller (med kanske inte lika stor sorg i hjärtat) till exempel Plurk, Nanoblogg och Quaiku, några av de andra mikrobloggtjänster jag hunnit prova på. Trots att både Jaiku (framförallt) och Bloggy hade somliga schmutta funktioner och gränssnitt som jag gillade bra mycket bättre än Twitter, fick båda tjänsterna stå tillbaka när det slutligen var på Twitter som alla slöt upp.

The Jennies mikrobloggresaMin resa mellan olika mikrobloggar är i och för sig i sig en lite rolig historia. Började som sagt 2007 med Twitter. Så lockades jag ganska kort därefter över till Jaiku eftersom ”det var där det hände”, ”det var där man skulle vara” och ”funktionerna där var så mycket bättre” (påståenden som, när det begav sig, stämde till punkt och pricka alla tre…).

Flyttade sedan raskt all aktivitet till Bloggy, en intensivflytt som nog alla ”som var med” minns rätt väl: under loppet av en knapp februarivecka-09 lät kort sagt hela den kända ”Jaikububblan” sina avatarer inta Bloggy, och jag som just den veckan haft en helt ouppkopplad tillvaro i Egypten fick en smärre mikrochock när jag  kom hem till ett ekande tomt Jaiku men plötsligt hade cirkus 200 nya vänner på det fram tills dess hyfsat glesbefolkade Bloggy… Och fastän jag jag också lärde mig gilla Bloggy skarpt, blev det gradvis och framförallt i takt med att alltfler från hela världen fanns på Twitter, just till Twitter som jag återvände och ”byggde bo”.

Hur länge Twitternästet varar och vart vingarna bär mig (oss?) härnäst får som alltid framtiden utvisa. Men idag är det som sagt inte den utan historien jag firar. Så. To Two Twittering years…

…Twip, twip – Twurra! Twurra! Twurra!

Uppdaterat: Blev precis via @ztrixq tipsad om Twitterstorm, tjänsten som hjälper dig ta fram ditt allra första tweet. Kul, här har ni mitt (som dels bekräftar att även en ordfetischist kan stava fel, dels att ”wohoo” redan då var en personlig vokabulärfavvis…):

tyhe world...

Vad är ett ”samtal”?

Avslutade just ett telefonsamtal med min älskade mamma där hon undrade en sak jag känner att jag måste dela med mig av.

Min mamma jobbar sedan ett antal år tillbaka som lärare för elever årskurs 4-6 (ett yrke som hon, efter 15 år i en helt annan bransch, återvände till eftersom hon saknade den kunskapsdelande atmosfären och framförallt – att på riktigt jobba med människor, den anspelande klyschan till trots).

Och hon brinner verkligen för sitt yrkebrinner för att öppna sinnen, föra diskussioner, lära och lära sig av sina elever och för att utveckla hela skolan som verksamhet. Sedan augusti har hon även börjat resa Sverige runt och föreläsa om lärande och etik, en del i Läraförbundets och Lärarnas Riksförbunds ambition att göra skolan till en riktig profession med yrkesetiska principer.

Ska inte bli långrandig kring min mamma som person (även om hon är en människa jag lätt skulle kunna bli det kring), utan bara kort sammanfatta de ”oviljor” och ”oförmågor” som hon dagligen möter i sin vardag;

det är oviljor till förändring och till att tänka utanför sekelgamla skolbänkar. Det är oförmågor att ”ifrågasätta sitt eget bygge” och att våga riva de gamla takstammar som ändå inte riktigt bär. Det handlar om ett märkligt motstånd till att, som en av samhällets första instanser (den medborgare i allmänhet väldigt tidigt i livet kommer i kontakt med), inte vara mer av en drivande kraft i dess utveckling. Eller ett motstånd till att ens riktigt vilja delta i den samhällsutveckling som redan sker.

Kort sagt. Att vara visionär i skolans värld är inte någon enkel match, men det hindrar inte min mor från att idogt vara den där ”motvallskärringen” som inte räds en diskussion kring nya idéer och en kamp för liiiite lite mer utanför-skolbänks-tänk.

En av alla diskussioner hon konstant lyckas hamna i tog plats idag och den banala men ändå viktiga diskussionsfrågan löd; ”Vad definierar ett samtal?”.

Enligt kollegorna hon diskuterade med är konversationen tvungen att vara muntlig för att den ska räknas som ett samtal, och sedan var det punkt slut med det. När min mamma protesterade med att en teckenspråkskonversation mellan döva eller en chatt på webben väl också måste kunna klassas som ett samtal, fick hon inget gehör. Teckenspråkskonversationen möttes förvisso av ett ”hmmmmjoooo”, men en chatt, nej där gick gränsen. I överhuvudtaget hade kollegorna svårt att tänka sig att någon konversation på webben, såtillvida den inte innefattade ljud, skulle vara ett samtal.

Så. Min mamma ringde och bad mig (utan att först ge mig bakgrunden ovan) definiera vad ett samtal är. Jag kom fram till att ett samtal är ett gemesamt utbyte av tankar mellan minst två parter där båda aktivt deltar genom att både lyssna och bidra med input. Och självklart hävdade/hävdar jag att ett samtal kan ske lika mycket på nätet som det kan över telefon eller mellan människor som fysiskt.

På Wikipedia inleds förvisso definitionen av ett samtal med meningen Samtal är ett muntligt utbyte av information mellan två eller flera människor”, men jag har svårt att hålla med.

För mig bygger inte ett samtal på att det strömmar ljud ur minst två munnar som kommunicerar med varandra, utan på att det just handlar om en gemensam kommunikation där de inblandade interagerar.

Jag lovade med min mamma att posta frågan på Twitter, vilket jag också ska, men är förstås lika intresserad av kommentarer här. Så nu undrar jag alltså; vad är ett ”samtal” för dig?

Uppdaterat: Nu ringde min mamma igen. Och sa att hon för första gången skulle försöka sig på att gå in och redigera en Wikipedia-artikel. Först var hon dock intresserad av att höra vad Twittosfären tycker. :)

Uppdaterat #2: Uppmärksammade just att Johan Groth också skrivit en bloggpost på Mindpark om ”samtal” idag : ”Disjunkta och konjunkta samtal”, mycket intressant läsning!

Uppdaterat #3: Också på Twitter och Facebook har kommentarerna på detta inlägg gått varma (ja, jag vet, dags att implementera Disqus…), och de flesta håller tveklöst med – ett samtal behöver inte innehålla muntligheter. Även min mamma (som tyvärr inte kommenterat här) gjorde ytterligare tillägg efter att ha tagit del av folks input: ”Läste kommentarer till dig och tänkte på det här med kroppsspråk och gester som ngn tog upp, eftersom det inte fungerar via nätet. Men hur ter sig då ett fysiskt samtal mellan två människor med burka? Är det inte ett samtal?”.

Och tack vare en viss Patrik har nu Wikipedia ”lagats” :)


Sista ronden – #nextevent

Eftermiddagspasset drog i gång med ännu mer girlpower.

Katja Janford och Johan Ronnestam

Katja Janford och Johan Ronnestam

Som vän av poesi var det extra roligt att se Berghsstudenten Katja Janford inta talarpodiet med en pall och en vacker text för att dela med sig av sitt perspektiv på kommunikation. På sin blogg lyckas hon alldeles strålande kommunicera känslor, och även på scenen gav hon kommunikationen en vackert poetiskt udd.

För Katja är internet berättelser och det hon bland annat uppskattar är hur internet öppnar upp möjligheten för människor att kommunicera över gränserna – att till exempel företagsledare kan prata med ungdomar och vice versa och att de med öppna sinnen på så sätt också kan dela och insupa kunskaper över gränserna. Samt att du inte längre behöver skriva i ett cv att ”jag tycker om att skriva” utan att det ”bara är att skriva”. Tankar jag delar och dito gläds åt!

Näst upp på scenpallen var Lotta Lundgren, den prisade copywritern som blev trött på livet som ”reklamare” och istället började blogga om mat, som förstås ville förklara varför hon valt som hon gjort och med glimten i ögat fick oss att fundera kring vad bloggandet egentligen spelar för roll.

Lotta Lundgren

Lotta Lundgren

Lotta har funderat mycket över vad det var som var så bra med att jobba med reklam och har kommit fram till att det var lusten i att ryckas med (i den kreativa processen) som var den största glädjen. Det mindre glädjefulla med reklambranschen upptäckte hon när hon blev med barn (önskar att jag kunde återge Lottas subtila humor här, men ni får hålla till godo med att veta att den är riktigt skön) – att hon ”stoppades in i en burk, ruvandes med sin mage” och inte längre fick några intressanta uppdrag.

Under sin stressade mammaledighet kom det sig, för att göra en bra mycket längre och roligare historia kort och grå, att hon startade bloggen ”Om jag var din hemmafru”något som givit henne mycket mer än hennes bokpubliceringar någonsin gjort (citat: ”en bok umgås inte med dig” och ”att skriva blogg är som att prata på scen”) och som tids nog ledde till att hon resolut ringde upp sin byrå och deklarerade att det var tack och hej för att hon blivit matskribent.

Och idag är Lotta verkligen matskribent. Hon skriver för alla de största mattidningarna i Sverige och kommer till hösten vara med i en SVT-produktion om mat och matkultur. Enligt Lotta är bloggen hennes mest lyckade kampanj någonsin – härligt för en bloggare att höra :)

Entreprenören Stefan Hyttfors klev också upp på scen med en Prezi-presentation för att prata om hur internet penetrerat vårt mediasamhälle på alla plan och hur det slukat upp allt det vi tidigare definierat som media (print, kamera, telefon och tv). Människor interagerar, kommunicerar, nyhetsrapporterar och producerar på helt nya sätt, och så gott som alla har framförallt möjligheten att göra det, vilket kastar omkull affärsmodeller och strategitänk kring allt det som vi tidigare definierat som ”media”.

Stefan visade många exempel som verkligen visar att mycket för alltid har förändrats, och att även aktiviteterna på internet genomgått en smått revolutionerande utveckling. Tidigare handlade det om att driva trafik till sin sajt – idag handlar det mycket mer om att interagera på relevanta platser, oavsett vem som ”äger dem” eller var de ligger. Precis som Judith Wolst tidigare påpekade har e-handlare börjat flytta in sina butiker i de sociala nätverken. Eller som Stefan Hyttfors kallar det: ”Man har helt enkelt börjat flytta ut sin verksamhet på torget där människorna finns” (och de som ännu inte gjort det står ensamma på sin bakgata)…

I skrivande stund har precis Johan Ronnestam avrundat en grymt inspirerande dag med att prata om vad han ser som framtidstrender inom kommunikation, varumärken och innovation. Det innefattar bland annat ökad demokratisering, mer open source som allt mer kommer spilla över på produktutveckling (ett exempel: en av Canons senaste kameror har ett kamerahus som är open source!) och interaktiva teknikprodukter som kommer få företag att i ännu högre utsträckning tappa kontrollen över sitt varumärke. Dessutom undrade han vad det i förlängningen kommer att göra för företag som Ikea när det (redan idag!) finns produkter som kan skriva ut tredimensionella ting…

Till vackra toner och stora fiskar på duken framför oss svävar dagens seminarium nu ut i mingel här på Södra Teatern.

Hoppas ni som inte hade möjlighet att vara här fått er beskärda del via bloggar och tweets. Själv planerar jag att mycket snart byta mitt oranga klistermärke mot ett glas i baren och sedan smyga över till Bokhoras releasefest av sin boktidskrift, publicerad som Album. ;)

Men först – ett stort tack till Wednesday Relation, Johan Ronnestam och alla fantastiska talare som verkligen gjorde detta seminarium!

Mitt nästa event – ”The Next Event”

Med en rad nya arbetsuppgifter, system och rutiner att sätta sig in i har min nätnärvaro denna vecka fått bli lite lidande. Men lider är knappast något jag själv gör! Att få vara en del av Disruptive Media känns fantastiskt roligt och nu är planeringen inför nästa stora konferens – Really Real time Disruptive Media -  i full gång. Kan ju inte låta bli att ”vurma för egen sak” och säga att har du inte anmält dig så fundera på att göra det. Tror det blir en Twitterkonferens att minnas!

Men, som tidigare nämnt,  finns det fler spännande webbevents att se fram emot denna höst. Först ut är ”The Next Event”, ”ett seminarium om framtidens kommunikation”, som hålls på södra teatern imorgon och som jag ärofullt nog fått ett blogger-pass till!

The Next Event by Wednesday Relations

The Next Event - presenterad av Wednesday Relations och Johan Ronnestam

Programmet hittar du här och kommer du inte fysiskt vara på plats så delta via webben – vågar nog lova att du kommer ha alla molnets möjligheter att aktivt följa vad som händer här!

Jag kommer förstås kontinuerligt uppdatera via Twitter (@TheJennie) samt sammanfatta och analysera här på bloggen. Fler inbjudna bloggare att följa under dagen är Jerry Silwer, Nina Åkerstam, Emil Ovemar, Mattias Åkerberg, Safar Yacoub, Therese Mannheimer, Hanna Fröcklin, Daniel Erkstam och Anders Sporring.

(Att adda på Twitter: @DoktorSpinn, @ninakanin, @eovemar, @pleasecopyme, @SafarYacoub, @Teddschen, @hannahannahanna, @erkstam och @cityrat59).

Talarlistan är ett enda långt superlativ och jag ser med lite extra stor nyfikenhet fram emot att se Per Robert Öhlin och Katja Janford kliva upp på scen.  Klockan 9.00 slår jag mig ned i teaternbänken och kopplar upp, hoppas ni är med!

Ps. Behöver ni mer saker att se fram emot? Idag gick Tomas Wennström på What’s Next ut med datumen för Sweden Social Webcamp 2010! Underbart. Och om jag av erfarenhet får föreslå något – get a room! (nej, jag är ingen vidare värst tältnissa).

SJ – var är er närvaro?

Idag bloggar Niklas Lindh om att resa med SJ. Det är ingen överdrivet positiv post. Och han väcker flera frågor som är värda ett bemötande – till exempel varför inte SJ bjuder sina resenärer på gratis internet (när biljetten ändå är så dyr, och man ändå tvingas stå ut med förseningar och dylikt).

Niklas är inte ensam om att väcka kritiska frågor kring och till SJ. Jag har bara idag sett flera negativa inlägg från Twittrande SJ-resenärer. Jag har till och med själv skrivit ett inlägg under relaterat ämne (SJ, kritik) på min gamla blogg (tyvärr ej tillgänglig för tillfället) och det finns många fler exempel. Läs bara Deepeditions inlägg från förra året så förstår ni vidden.

Men ingenstans har jag sett tillstymmelse till svar från SJ. Varken bland kommentarerna eller i något annat relevant forum. De har ingen närvaro på Twitter eller, så vitt jag vet, någon annanstans där kritiska röster gör sig hörda. Och när jag, efter att ha läst den här artikeln i Dagens Media (där SJ:s kommunikationsdirektör Elisabeth Lindgren bland annat uttalar sig om SJ:s framtida kommunikationsplaner) känner för att komma i kontakt med SJ:s kommunikationsavdelning, kan jag inte hitta en enda mailadress till någon där. Eller till någon annan enskild person eller avdelning inom organisationen heller för den delen. Vill jag framföra något får jag lov att ringa 0771… eller använda ett oriktat formulär på deras sajt. Det känns minns sagt sådär.

Förra hösten gick SJ:s VD Jan Forsberg ut och pudlade med en helsidesannons i dagspress. Det var ett diplomatiskt skrivet brev med många fina ord. SJ hade förstått att folk var kritiska. SJ tyckte att kunderna hade rätt att vara det. SJ lovade skärpa sig (men fortsätta ta duktigt betalt).

Ändå var jag, efter denna pudel, tvungen att skriva två fysiska brev, fyra mail och ringa tre samtal till SJ:s kundtjänst innan jag slutligen fick smaka på Statens Järnvägars kundgaranti: tre stycken värdecheckar á 50 kr styck att använda inom ett år på min nästa resa med SJ (eh, va??!). Det här var dessutom  fem månader efter det att jag både tur- och retur till Östersund fått åka försenat nattåg utan egen plats eftersom vagnen på min förbokade biljett ”inte fanns längre”.

Trots att det väl är lönlöst att adressera frågan här (…) skulle jag ändå vilja pinpointa tre saker som jag tycker att SJ:s ledning och kommunikatörer borde ta itu med NU:

* Sluta fundera över er närvaro på nätet – börja närvara! Kritiken mot er har knappast uppstått över en natt. Dialogen behövs A.S.A.P.

* Sätt någon på att omvärldsbevaka. Det vill säga – håll koll på vad som sägs om er och framförallt var, så att ni också kan vara snabba på att  gå in och bemöta era kunder där de/vi är. Vet ni inte hur man gör? Anlita någon som hjälper er – det finns många kompententa inom området.

* Glöm inte bort vikten av personliga relationer! Formulär i all ära, men en kommunikationsavdelning som man inte kan kommunicera med, eller i överhuvudtaget en organisation där inte en enda fysisk person känns lättillgänglig – det skaver lite i förtroendet (särskilt om man som kund redan är missnöjd.

Och så avslutningsvis, en helt personlig bubblare:

* 150 kr i värdecheckar, det känns som när en servitris får 50 öre i dricks – ett hån.