Vad var det jag sa – nu vill alla ackreditera bloggare

Det var med ett litet smil på läpparna jag såg följande statusuppdatering passera mitt flöde igår:

Lakritsfestivalen jobbar med bloggare.

Lakritsfestivalen uppmanar alltså bloggare att söka sig dit som ”festivalbloggare” – ett epitet som innebär en hel del godsaker för den som väljs ut.

Att också en lakritsfestival ser värdet av bloggare är kul, och deras upplägg lämnar inget att tillsynes klaga på (har sett andra ordna grejer tillsammans med  Spot and Tell, och de verkar kunna det där med att styra bloggevents). Det som gör mig lite full i skratt är att jag själv både ansökte om och lyckades få bloggpass till Lakritsfestivalen 2011. Bara det att då visste ingen på Lakritsfestivalen vad det där med ”bloggpass” eller ”bloggpress” var.

Bakgrunden är ganska enkel. Lakritsfestivalen var i stan (det året hölls det vid Norrtull), och som brutal lakritsälskare var det en självklarhet att vilja gå. Så snappade jag någonstans upp, via Lakritsfestivalens sajt, att det fanns presspass att söka. Och så väcktes den lilla idén om att fråga om de räknade bloggare som press – inte bara för en möjlighet att ‘snika in med förmåner’, utan för att jag ärligt, då som nu, tycker det är intressant att se var folk i allmänhet drar ramarna för ”press” och vilka de räknar dit.

Så jag ansökte om presspass. I egenskap av bloggare. Berättade kort om mig själv, om min lakritspassion, om mina bloggar och om min sociala medienärvaro i stort, och undrade ödmjukt om jag kvalade in i pressligan: ”Jag jobbar visserligen som frilansjournalist men tänkte nog rapportera från lakritsfestivalen som privatperson på min blogg”.

Och jag fick svar. Först från någon som var tvungen att kolla upp detta eftersom det här var en fråga de uppenbarligen inte så ofta behövt ta ställning till. Sen fick jag svar igen att jag var mer än välkommen, med tillägget ”men du kommer att bli ackrediterad som press”. Och när jag gick dit och plockade upp min pressbadge minns jag att en ansvarig tjej vid pressbordet sa: ”ja just det, det var du som var bloggaren va?”. Inte nedlåtande, bara liksom med en ton a la extra uppmärksammat.

Vill med detta inte ta åt mig äran för att Lakritsfestivalen nu för andra året i rad satsar mer storslaget på bloggare. Men det är ändå kul att kunna konstatera att en utveckling rätt snabbt skett. För två år sedan skrev jag efter mitt lakritsbesök bland annat att ”bloggpress är det nya svarta”. Och uppenbarligen hade jag inte helt fel.

:)

By the way – idag är tydligen sista dagen att söka som festivalbloggare. Betvivlar dock att jag själv fortfarande har en chans att kvala in. Jag menar, en hen byggd på banaliteter och webbtankar är kanske inte den sortens bloggare de i första taget vill bjuda på lakritsbuffé. Längre. (Undrar dock om Tommy Nilsson kommer in? Kan nog tycka att han efter allt ståhej i förra veckan gjort sig förtjänt av ett presspass ändå…).

 

Det här är bloggpost 61 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Svart magi på #lakritsfestivalen (och #bloggpress är det nya svarta!)

Precis som jag tjatade om på twitter igår, besökte jag lördagen till ära Lakritsfestivalen som hela helgen leker 600-kvadratsgranne (släng dig i väggen Teppanyaki!) med Vin & Sprithistoriska muséet på Hotell Norrtull i Stockholm.

”Oj så relevant för en blogg som den här…”. Tänker kanske du.

Och jo, lite relevant är det faktiskt. Inte minst för att jag fick ett presspass för att komma in där. Inte i egenskap av journalist, utan i egenskap av bloggare. Och jag tycker faktiskt att det är ett positivt tidstecken – att man kan lika gärna kan bli ”bloggackrediterad” som ackrediterad journalist. Och ibåda fallen komma in som ”press”. Journalistisk rapportering 2011. Kan ske på dn.se. Eller på en WordPressblogg som den här (eller den här. Jag gillar’t. Och jag gillar att arrangörer som Lakritsfestivalen är öppensinnade nog för att också vidga vyerna åt det hållet. Så. Nu ska jag ge en rapport också, åt denna där svarta festen som både bloggar och
Facebookar och lockar galna mängder folk IRL.

Drog med mig min kusin Maria, som inte bara är ännu större lakritsjunkie än jag, utan även är något så ovanligt som en entusiastisk, (ny)bloggande och (ny!)twittrande gymnasielärare. Liksom sjuhundraåttioelva andra lakritsfanatiker smakade vi på mer underbara saker än vad som är sötsaksmoraliskt försvarbart, men…

…intressantast av allt var nog ändå lakritsprovningen ”Vad är lakrits?”, som jag och åtta andra personer fick äran att delta i tillsammans med Mike Rässänen, bror till festivalarrangören, tillika ägarinnan av Choklad & Lakrits, Tuija Räsänen (som på grund av sjukdom inte själv kunde hålla i smakkalaset). Får du chansen att göra en liknande provning kan jag verkligen rekommendera det. Och här har du faktiskt möjlighet att vinna en!

Inte bara har jag nu fått testa det som påstås vara världens finaste, renaste lakrits (från Kalabrien i södra Italien), utan även gnagt på lakritsrot (som avger smak först när den blir blöt), doppat tungan i anispulver (typ sånt som används i Ouzo för sin påstådda bra matsmältningenseffekt), lakritsextrakt (starkt, gott), salmiak (det som alltid används i saltlakrits och framställs av ammoniumklorid, japp….ammonium + saltsyra….), 100% lakritsrena pastiller, glutenfri(!) chililakrits (ska glädja min mamma med denna rismjölsfröjd snart – som ”hardcore-allergiker” hon har inte kunnat äta lakrits på drygt 30 år…). Fast lika spännande som avsmakningen var, var givetvis berättelsen till den. Här lite lakritsfakta (axplock från 45-minutaren) för den det intresserar:

  • Svenskar äter i genomsnitt 1 kg lakrits per person och år (av totalt 17 kg godis per person och år…). Endast i Holland och Finland konsumerar man mer lakrits.
  • 2/3 av svenskarna fördrar saltlakrits (jag är en av dem!), vilket är unikt för Norden.
  • Turkisk peppar har blivit utsedd till svenska folkets favoritlakrits 2011. Därefter kommer i tur och ordning Djungelvrål (love it!), Kookaburra (google it…), Hallonlakritsskalle (sägs med sina drygt 269 000 fans, vara  Sveriges största ”godisfansida” på Facebook), Salt sill, Balkar, Pipor, Ahlgrens bilar och däck, Fazer sötlakrits och slutligen Häxvrål.
  • Lakritsoten användes ursprungligen som medicin och såldes länge på Apoteket (rekommenderas ej till gravida, barn eller personer med högt blodtryck, men sägs däremot vara bra för magen och funka som medicin för personer med lågt blodtryck = lucky me!).
  • Största användningen av lakritsrot sker inom tobaksindustrin (ca 90 % om jag hörde rätt). Anledningen är bland annat att lakrits binder fukt vilket hjälper till att fördela smaken jämnt och att det är blodkärlsutvidgande, det vill säga hjälper nikotinet att tränga längre in (= poor me, även om jag är på slutar-spåret nu…).
  • Lakritsroten har ett eget socker som är 100 gånger sötare än rörsocker. Vi snackar alltså snabb energi! Hejdå kaffeintablett. Hej rot?!
  • Lakritschokladen (alltså, lakrits och choklad i ett) kom till Sverige först för cirka två till tre år sedan. Den har sitt ursprung på Island, där den i sin tur sägs ha uppkommit genom att isländska barn virade lakritsremmar runt sina chokladkakor (vilket någon sötsugen entreprenör måste ha uppmärksammat…).
  • Den största lakritsrelaterade olycka som enligt Mike Räsänen rapporterats i Sverige (åtminstone Stockholm) var när två finska damer akut fick åka in till SÖS efter att under en Finlandskryssning tillsammans konsumerat 3 kg lakrits på väldigt kort tid….
  • En lakritsrot kan bli 10 meter. Lång eller kort är den i alla fall salivutsöndranden och sägs vara en bra vän i öknen.
  • Om Facebok vore en lakritsrot skulle… Nej. Jag skojar bara. ;)

Fler svarta fakta får du här. Några egna helt ovetenskapliga (men inte desto mindre sanna) observationer är att:

  • folk kan seriöst köa i över en timme för att gå in och tokträngas bland mängder av människor och salmiak i en saligt härlig röra
  • ekotrenden slår igenom överallt, även på lakritsfronten. Många av utställarna erbjöd ekologiskt och ”100% rena” alternativ.
  • lakrits är inte bara något man äter. Det är något man kan ha i öronen (smycken), i håret (schampo, balsam), på kroppen (massageolja), i levern (….eh, likör), på händerna (handtvål) med mera. Alltså, man kan (ledsen Mats och Bengt och Helena och Jack och ni andra jag träffar den dagen, mitt hår kommer inte dofta salmiak på måndagsmötet).

Kan du inte få nog av det svarta gomguldet, kan du till exempel spana in TV4:s morgonsändningar från festivalen igår. Eller följa lakritspsykopater med värre diagnos än jag själv och min kusin, till exempel @lakritsfest (<— namnet ”Sal Miak”, som man kan läsa under Twitterprofilen, roar en banalbloggare som jag…) och @lakritslobbyn. Ja, eller så kan du ju faktiskt själv besöka Lakritsfestivalen. Den håller även idag öppet på St:Eriksgatan 119 (gå av vid St:Eriksplans t-bana och följ bara de svarta ballongerna. Du har till klockan 17 på dig, men som sagt – räkna med kö.