Allt blir bättre med en story

Det tror jag de flesta håller med om. Men idag inatt känner jag för att utveckla resonemanget, och inte minst påminna om vikten att ta sig tid att lyssna till och läsa de där berättelserna som är ack så lätta att förbise, men svåra att glömma när man inte gör det. (Det är faktiskt också anledningen till att jag är typ timmen sen med dagens #blogg100-inlägg: jag tog mig tid att stanna kvar på en plats, för berättelsens skull).

I mitt jobb pratar jag ofta med företag och organisationer och vikten av storyn, den personliga berättelsen, och uppmuntrar de flesta till att 1. hitta just sin story och 2. berätta den. Jag pratar också om vikten av att lyssna till andras berättelser, men undrar ärligt hur bra vi människor är på det idag.

I en tid där allt ska gå snabbt och vi kippar efter andan i starka och ständiga informationsflöden, är det lätt att passa på de längre berättelserna; de djupare sammanhangen. Ett Youtubeklipp över två minuter blir sällan viralt. En bloggpost vill man hinna bränna av mellan T-centralen och Gamla Stan. Har vi sett filmen behöver vi nog inte läsa boken. Och så vidare…

Jag vet. Jag generaliserar nu. Men min poäng är att alla de där historierna som vi inte måste ta del av, de som av olika skäl är lätta att bortprioritera (inte sällan de av längre karaktär), i min värld ofta är de som adderar oersättligt värde. (Därmed inte sagt att jag också sållar, hoppar över, ”inte mäktar med” – det gör jag hela tiden).

En av de saker jag älskade mest med mitt jobb som journalist var just den att få lyssna till alla personliga berättelser. I den slutliga artikeln, intervjun eller reportaget var det oftast bara en bråkdel av dessa samtal och historier som fick plats (hade inte förmånen att få skriva för tidningar som magasinet Filter…), men bland det utelämnade fick jag personligen samla på mig mängder av fantastiska stories jag aldrig velat vara utan.

Jag tänkte på det i fredags efter en, för kunds räkning, lång och inspirerande intervju med Scott Goodwin från Växjö/Alvesta-polisen (kommer att kunna dela med mig av den framöver). Jag tänkte på det tidigare idag när jag skulle spana in menyn för kvällens middag på Judit & Bertil och snubblade över (och tog mig tid att läsa!) deras historia. Och jag tänkte inte minst på det under den efterföljande biovisningen av dokumentären TBP – AFK på Bio Rio, när regissören Simon Klose stannade kvar för ett långt salongssamtal (som råkade mynna ut i ett par öl på denna där restaurangen) om filmen, och sitt arbete i stort som ”berättare”, efteråt.

Oftast är det den där långa berättelsen – den där detaljrika, den där lite ”onödiga” och inte sällan okommersiella – som tillför just det där perspektivet, den där känslan eller den där lilla detaljen som gör helheten så mycket mer vacker, viktig och intressant.

Så min uppmaning idag inatt alltså: Glöm inte bort att dela med dig av de där historierna ibland (allt och alla har en sån). Men framförallt – glöm inte bort att tidvis ta dig tid att ta del av dem! Om det så sker på en blogg, i en tidning, på en filmvisning, i ett vardagligt samtal. Eller i en meny.

Från menyn på Judith & Bertil

En ”helt oviktig berättelse” ur menyn på Judith & Bertil

Det här är bloggpost 75 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Hear me out

Nu kan du lyssna på mina inlägg

Kanske är det inte min mest nyttiga bloggfeature, men någon funktion får jag för mig att den fyller*.

Sprang (tack vare ett besök hos Backend Media, btw rekommenderat) på betatjänsten  Readspeaker och kunde helt enkelt inte motstå att implementera den.  Klicka på den småfula lilla  lyssna-ikonen och du får mina bloggposter upplästa av en anonym men trevlig mansröst.

Även om inte alla ord är klockrena, så måste jag ändå säga att det låter imponerande bra. Att registera ett konto hos Readspeaker är gratis (så länge du är privatperson och inte lockas av plusförmåner), och då får du bland annat välja om du vill ha en kvinnlig eller manlig uppläsare (testade kvinnan, hon lät sympatisk men stack, så att säga, kniven i orden lite för ofta). Tjänsten finns förutom i  svensk version  tillgänglig på engelska, spanska, franska, tyska, italienska och portugisiska.

Så, vill du inte läsa mig kan du åtminstone då och då lyssna på vad jag har att säga!

* Följande problem tycker Voice Corp, företaget bakom Speakreader, att en textuppläsare på webben löser: ”The fact that most of the content on the Internet today is text based creates a lot of problems for a lot of people. Many web browsing devices are not optimal for distributing large amounts of text content due to their limited screen size, and this problem will only increase with the growing popularity of web phones and other portable devices. Text based content also creates huge problems for over 20% of the Western world’s population that suffer from some kind of reading disability not to mention the even higher percentages in other parts of the world”