Har du koll på lifelogging? #dokumentärtips

”A new phenomenon is emerging. People throughout the world has started to track themselves. They say it makes them healthier, more aware of their presence in life, more able to appreciate life as it happens. This is the film of the people in the middle of the Lifelogging movement.”

Ja, teamet bakom Memoto, den – vill jag tro – fantastiska lifeloggingkameran jag bloggat om förut och som inom kort lär hänga på var och varannan early adopterkrage, har alltså låtit producera en kort dokumentärfilm om fenomenet lifelogging.

Jag var själv på premiären som hölls på Bio Rio för två veckor sen, och kan intyga att Lifeloggers Movie är ett dryga tjugotre minuter långt se-, eller ska man kanske säga minnesvärt verk. Att filmens Amanda Alm och Victor ”Ville” Bloom, de som rest runt och intervjuat lifeloggare världen över, dessutom är två Medieinstitutare är bara en personlig bonus. Alltid roligt att se sin gamla skola få sätta elever på världskartan.

Filmen i sin ”hemmamiljö” hittar du på här på lifeloggersmovie.com.

Vill du läsa mer och få fler reflektioner kring lifelogging, kan du till exempel titta in hos Fredrik Wass som bloggat en del kring ämnet. På lifestreamblog hittar du också en lång lista över gadgets, appar och webbtjänster som på ett eller annat sätt erbjuder något inom lifelogging- och quantified self-segmentet.

Happy llogging!

 

Utan min iPhone – reflektioner kring behovet av dokumentation

Det största beviset på precis hur mycket plats ens smartphone tar i ens liv, brukar yttra sig när den ofrivilligt inte får ta någon plats allt. Med andra ord, när man jag glömt den hemma. Det händer extremt sällan (herregud, den ligger ju bredvid huvudkudden när jag sover), men idag är en sådan sällan-dag.

Visst, det är stereotypen av ett i-landsproblem, men (som i-landsbo) ändå lite intressant att reflektera kring. Och då menar jag inte bara det uppenbara, det vill säga den nästan löjliga känslan av att mer eller mindre ha gått hemifrån utan en kroppsdel…

Smartphone-samhälletPrecis som när man försöker sluta med någonting (typ rökning, och som en konsekvens av det ser cigaretter överallt) lägger man verkligen märke till hur precis alla, överallt, är sysselsatta med sina smartphones eller läsplattor på bussar, tåg och hållplatser. Det är ju inga konstigheter, det blir bara så mycket mer tydligt precis hur utbrett och hur aktivt användandet är, när man inte själv sitter nergjuten med blick och fingertoppar i skärmen.

Men utöver det, och saknaden av att inte kunna göra allt det som nu nästintill blivit standard i min vardag när jag rör mig mellan platser – att läsa och svara på mail; scrolla genom bloggflödet i readern; kolla Twitter och Facebook och kanske Instagram; kommentera, lajka, dela; ha koll på klockan(!); spela senaste rundan i något spel; lyssna på Spotify och så vidare – är det en annan saknad, vi kan nästan kalla det rädsla, som dyker upp hos mig. Det är förlusten av min möjlighet att kunna dokumentera. 

Me and ma' phone!Blir nästan lite fascinerad över det här, för det är inte något jag aktivt reflekterat över. Men någonstans har jag självklart vant mig vid tanken att alltid kunna fånga upp, dokumentera och dela det som händer runt omkring mig. Om så bara med genom en bild av en halvkul bil att posta på Instagram, eller ett tweet för att återge en situation på bussen, men ändå. Nu är det verkligen inte så att jag alltid delar allt jag snappar upp i min omvärld, men just den där möjligheten att kunna göra det – den har blivit så självklar att den känns nästan skrämmande att vara utan.

Är det bara jag och är jag bara löjlig eller är det någon, rentav många, som känner igen sig? Och i så fall –  är det här något slags bevis på att ”alla är journalister”-mottot ändå rotat sig djupt hos allmänheten? Och, om det nu också är så, är det någon slags vinst för mänskligheten, den här möjligheten till och (för vissa) behovet av att alltid kunna dokumentera allt?

(Jo, en sån här dag känns det rätt nära till hands att faktiskt beställa den där Memoto-kameran).

Det här är bloggpost 30  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Ps. Jo, det nya temat jag bloggade om igår, bytte tillfälligt tillbaka. Men det kommer igen, behöver bara som sagt få trolla lite med det bakom kulisserna först.

Uppdaterat: Läs också vad Evelina redan skrivit om Ofrivillig digital detox. Tydligen är jag inte ensam i mina funderingar. :)

 

Memoto – en tjänst att lägga på minnet!

Ibland snubblar man över tjänster, eller embryon till tjänster, som bara i magen känns helt rätt. Memoto, vars utvecklare jag igår fick äran att lanseringsmingla med, är en sådan – jag faller pladask:

”Memoto is a Swedish startup with the vision to give everyone the opportunity to have a photographic memory”, förklarar man bland annat på sin FAQ på sajten. Och jag älskar tanken med att smidigt registrera, bevara och påminnas om minnen på det här sättet. Har ju till exempel tidigare talat mig varm för tjänster som OhLife, och glädjer mig även dagligen åt mail från Memolane (som påminner mig om tweets jag gjort på dagens datum, ett eller två år tillbaka i tiden). Därför är det ganska naturligt att jag också går bananer över en tjänst som Memoto.

Att det står ett fantastisk kompetent och sympatiskt utvecklarteam bakom gör inte saken sämre. Är det någon entreprenör jag vet kan få saker att flyga är det grundaren Martin Källström och de människor han sluter till sig. Hejar på och backar upp. Det tycker jag fler ska göra (närmare info om hur och varför får du här). Memoto följer du också via blogg, Facebook och Twitter.

Här är lite minne från gårdagens mingel i Memotos lokaler på Kungsholmen:

(Och en parantes bara, som inte har något med Memoto att göra, men nogväl ämnet digitala minnen. För ett tag sen skrev Kjell ett tänkvärt litet blogginlägg under rubben ‘Kan man ärva en app’?. Fastän jag hatar för mycket prylar och älskar digitalt, håller jag med honom i ganska mycket här. Inte minst har han väldigt rätt i att det lär bli hyfsat svårt att ”damma av en gammal app”…).