2 år på Twitter – For The Win(g)!

Japp, rubriken talar sanning. Idag firar jag två-årsdag på Twitter. Känns lite speciellt. Inte för att jag är den mest flitiga twittraren – långt ifrån. Men jag har ändå hängt där ett tag, sett arenan växa och befolkas, ”twitkulturen” formas och omformas, bekantat mig med nya människor och via dem (er!) nya bloggar, sajter, tjänster, filmklipp, låtlistor, nyheter, foton, forum, events, meetups, jobb, etcetera, etcetera, etcetera…

2 år på Twitter

Jag har sett kringtjänster komma (och somliga försvinna) och signat upp mig på fler än jag vågar komma ihåg (har bland annat Twitpicat och långtwittrat och jätte-lång-twittrat och Hootsuit:at, Tweetstatat, Tweeteffectat, Twitteranalyzerat, Twunfollow:at, Tweetdeckat, Destroytwittrat, Tweetie:at, Brizzly:at, Silentale:at och korslänkat så det ibland stått kaoshärliga tider till).

Jag har fått jobberbjudanden och ”businesskontakter” och sedemera även själv börjat jobba med Twitter på ett professionellt plan (galet, hade jag för bara ett par år sen fått höra talas om exempelvis ”Twitterstrategi”, ”Twitteranalys” och ”policy för sociala medier” – begrepp som idag delvis utgör min jobbvardag och görs på uppdrag av stora svenska företag och organisationer – då hade jag inte haft en blekaste aning om vad det innebar!).

Så, ja, att denna lilla blåfågelstjänst givit mig mer än jag någonsin kunde drömma om den där decemberdagen för två år sen, då jag rätt förutsättningslöst registrerade mig, behöver jag knappast hymla om. Och hur nördigt fånsentimentalt det än må låta är det faktiskt med viss värme i hjärtat jag idag firar tvåårigt (i webbtermer mätt) långt och i alla fall semi-troget medlemskap.

Tänkte inte här och nu gräva ner mig så mycket i vilken roll Twitter kommit att spela ”i den större  kommunikationsekvationen”  (det tycker jag mig nog redan ha gjort tillräckligt här), utan mest bara på ett personligt plan konstatera att mikrobloggandet (nästefter bloggandet), och allt som hör därtill, nog faktiskt är en av de mest fantastiska resor som webben hittills bjudit mig på.

Därmed inte sagt att jag tycker Twitter är den mest strålande och effektiva arenan för socialiserande och kommunikation, för det tycker jag faktiskt inte. Och efter typ 730 aktiva tweetdagar och 2380 tweets kan jag fortfarande inte på ett kort, koncist och rättvisande sätt förklara tjänstens tjusning och nytta för oinvigda.

Men. Så gott som dagligen finner jag faktiskt både nytta och tjusning med Twitter.  Jag känner viss abstinens när jag inte ”är där” (även om det ofta bara kan handla om att följa flödet snarare än själv uppdatera).  Jag älskar verkligen att studera hur användarna själva – både privatpersoner och företag – ständigt men gradvis utvecklar kommunikationen och formen för den där. Och att få dagar då jag verkligen har tid att intensivnärvara på Twitter ger alltid en smått oförklarlig kick. Detaljer som gör en icke-perfekt och svårförklarad webbtjänst älskvärd…

Sen att det förmodligen inte för evigt kommer vara just Twitter som jag (vi?) hänger på är en annan femma, men den spelar mindre roll. Precis som med de flesta andra webbforum är det inte tjänsten i sig jag lägger så stor vikt vid, utan snarare de människor som finns där (i skrivande stund 546 ”friends”).

En vän till mig sa en gång, då för att ”försvara sin Facebook-närvaro” har jag för mig (ja, det var ett tag sen…) att ”jamen, jag är där mina vänner är, så enkelt är det”, och trots banaliteten ligger det rätt mycket i det uttalandet. När det gäller sociala webbtjänster är det alltid mest intressant att vara där de personer man har ett socialt utbyte finns. Själva tekniken eller tjänstens teoretiska potential är verkligen sekundärt (även om det lyckligtvis ofta är så att bra teknik och god potential brukar kunna locka till sig rätt mycket människor…).

Det är också anledningen till att jag (med en stor sorg i hjärtat) inte längre är aktiv på vare sig Jaiku eller Bloggy eller (med kanske inte lika stor sorg i hjärtat) till exempel Plurk, Nanoblogg och Quaiku, några av de andra mikrobloggtjänster jag hunnit prova på. Trots att både Jaiku (framförallt) och Bloggy hade somliga schmutta funktioner och gränssnitt som jag gillade bra mycket bättre än Twitter, fick båda tjänsterna stå tillbaka när det slutligen var på Twitter som alla slöt upp.

The Jennies mikrobloggresaMin resa mellan olika mikrobloggar är i och för sig i sig en lite rolig historia. Började som sagt 2007 med Twitter. Så lockades jag ganska kort därefter över till Jaiku eftersom ”det var där det hände”, ”det var där man skulle vara” och ”funktionerna där var så mycket bättre” (påståenden som, när det begav sig, stämde till punkt och pricka alla tre…).

Flyttade sedan raskt all aktivitet till Bloggy, en intensivflytt som nog alla ”som var med” minns rätt väl: under loppet av en knapp februarivecka-09 lät kort sagt hela den kända ”Jaikububblan” sina avatarer inta Bloggy, och jag som just den veckan haft en helt ouppkopplad tillvaro i Egypten fick en smärre mikrochock när jag  kom hem till ett ekande tomt Jaiku men plötsligt hade cirkus 200 nya vänner på det fram tills dess hyfsat glesbefolkade Bloggy… Och fastän jag jag också lärde mig gilla Bloggy skarpt, blev det gradvis och framförallt i takt med att alltfler från hela världen fanns på Twitter, just till Twitter som jag återvände och ”byggde bo”.

Hur länge Twitternästet varar och vart vingarna bär mig (oss?) härnäst får som alltid framtiden utvisa. Men idag är det som sagt inte den utan historien jag firar. Så. To Two Twittering years…

…Twip, twip – Twurra! Twurra! Twurra!

Uppdaterat: Blev precis via @ztrixq tipsad om Twitterstorm, tjänsten som hjälper dig ta fram ditt allra första tweet. Kul, här har ni mitt (som dels bekräftar att även en ordfetischist kan stava fel, dels att ”wohoo” redan då var en personlig vokabulärfavvis…):

tyhe world...

Twitter ändrar status!

Twitter

Twitter har tänkt till...

Bland de officiella ”webbtjänstbloggar” jag följer finns Twitter Blog, där jag titt som tätt och i formuleringar som faktiskt överstiger 140 tecken, kan läsa om vad som händer på Twitters utvecklingsfront. Brukar tycka innehållet är kul och hyfsat intressant och värt att återge i ett RT då och då, men inte så mycket mer.

Men. Ikväll fastnade jag lite extra för (går)dagens bloggpost eftersom den både innehåller ett stycke Twitterhistoria och dessutom insiktsfullt berättar vad som kan hända när man lämnar en tjänst (åtminstone delvis) i händerna på sina användare.

Så vad är det som händer? Ja (förutom att det fått rubriksätta dagens Twitterbloggpost) – det som i alla fall hänt Twitter är att tjänsten muterat och växt till något som är snarlikt sin ursprungliga karaktär men till sin storlek och form ändå helt annorlunda.

Har du det minsta lilla intresse för Twitter rekommenderar jag att läsa det korta inlägg som kan sägas vara både ett  insiktsfullt statement, ett ”erkännande” av sina användare och en stor liten sak i Twitters drygt treåriga historia.

Nedan finner du inlägget fritt översatt till svenska (något jag valt att göra eftersom jag, trots att innehållet kan verka banalt, tycker att det är alldeles för fint och för Twitterviktigt för att någon Google translate-fientlig svensktwittrare ska gå miste om essensen):

Vad händer?
(fritt översatt från Twitter Blog: ”What’s Happening?”):

”Ursprungligen var Twitter tänkt som en mobil  statusuppdateringstjänst  -  en tjänst som skulle göra det enkelt att hålla kontakten med vänner och familj genom att skicka och ta emot korta, frekventa svar på frågan ‘Vad gör du?’.

När vi lanserade tjänsten valde vi dock att utelämna något. För att behålla sin enkelhet ställde Twitter inga krav på att användare skulle bekräfta sina relationer till varandra . Istället lämnade vi saker och ting öppet.

Människor, organisationer och företag började snabbt utnyttja tjänstens öppna nätverk för att dela med sig av precis vad som helst, och ignorerade därmed helt den ursprungliga frågan, till synes som en strävan mot att både ställa och besvara en annan, mer omedelbar fråga: ‘Vad händer?’.

Ett enkelt textinmatningsfält begränsat till 140 tecken var allt som behövdes för kreativitet och påhittighet att frodas.

Visst, någon i San Francisco kan ju mycket väl i just det här ögonblicket besvara frågan ‘Vad gör du?’ med uppdateringen ‘Njuter av en utmärkt kopp kaffe’. Sett ur fågelperspektiv blir det dock tydligt att Twitter inte enbart handlar om dessa personliga funderingar.

Mellan dessa koppar kaffe bevittnar människor olyckor, organiserar evenemang, delar länkar och nyheter, rapporterar saker deras pappa säger och mycket, mycket mer.

Den grundläggande, öppna Twittermodellen skapade en ny typ av informationsnätverk och tjänsten har för längesedan vuxit ur sin karaktär av att vara en ”personlig statusuppdaterare”.

Twitter hjälper dig att dela och upptäcka det som händer nu bland alla de saker, människor och händelser du bryr dig om. ‘Vad gör du?’ är inte längre den rätta frågan, så från och med idag har vi förkortat frasen.  Det Twitter frågar nu är: ‘Vad händer?’

Vi förväntar oss inte att det här förändrar hur folk använder Twitter, men det kanske kommer att göra det hela lättare att förklara för din pappa.”

PS. Till skillnad från Twitters bloggpost så går den här att kommentera….

Uppdaterat: Det sociala PR-geniet Brian Solis har förstås också uppmärksammat Twitter omformulering och skrivit ett intressant inlägg kring ämnet.

En spamfri mikrosfär – företag måste bli bättre

Jag har berört ämnet förr, spammare i bloggosfären. Vad man definierar som spam, var gränserna går. Tyvärr är det ett ämne som ständigt verkar aktualiseras.

Ett som är säkert är i alla fall att det för bloggare och mikrobloggare – i synnerhet om du representerar ett företag – är rejält viktigt att du har fingertoppskänsla i din kommunikation. Att bulldozra fram och köra megafontricket (skrika i folks öron och tro att de lyssnar) – nej, mikrosfären betackar sig, det fungerar inte.

Senast igår deltog jag i en Bloggytråd som engagerade spammotståndare. Där blev det mer än tydligt att mikrobloggande fulspel inte accepteras.
Och idag kan man på Deepedition läsa om ett synonymt fenomen, då Niclas Strandh skriver om fejkade bloggar med konstiga uppsåt.

Rätt använt tror jag verkligen på Twitter och Bloggy (liksom vanliga långbloggar) som både marknadsförings- och informationskanaler. Och sedan jag i januari skrev den här artikeln för Internetworld om företagstwittrande har det hunnit hända rätt mycket på marknaden. Många företag har anslutit sig, och flera har också förstått grejen.  Ola Eriksson på Dagens Media-bloggen Digmar listar idag till exempel Dagslivs som ett företag som greppat formatet.

Jag vet att det finns fler exempel. Men det börjar bli dags att fler lär av dem.

Plusläsning: Den här mikrotråden från i vintras berör ett närliggande ämne – vem ett företag får kalla för sin ”vän”. Intressant!

Uppdaterat: JNystrom har skrivit ett långt och lysande inlägg om mikrobloggar och netikett. Läs!

Nytt eko i mikrosfären

Twitter? Jaiku? Bloggy?

Old news my friend.

Nästa anhalt: Qaiku.

frontpage_image_smile

Plötsligt känns ordet ”mikrofinne” (per egen definition: person av finländsk härkomst som fattat grejen med att utveckla mikrobloggtjänster) åter hett att ta i sin mun. Ännu är det lite tidigt att sia kring tjänsten, men Qaiku erbjuder flera funktioner som gör den intressant. Till exempel att du kan skriva inlägg på vilket språk du vill, men välja att filtrera ut så att du själv endast ser inlägg på det språk du förstår, eller som det så fint uttrycks av Qaikukreatörerna ”vill lära dig”.

Ordet Qaiku uttlas förövrigt ‘Kaiku’ och betyder ”eko” (därav välkomstfrasen ”welcome to the echo chamber”…).  Lek runt med ordet bäst du vill i egen mun men missa för allt i världen inte Qaikuarnas”pronounciation sound clip” längst ner på första sidan. Väl värt ett lång-scroll om du är ute efter fashionabelt banal humor.

Min Qaikuprofil hittar du här.