Några meningar om meningen med skiten

Alltså, jag är nog inte sämst i världen på att läsa böcker. I perioder av mitt liv har det varit den bästa, dagliga sysselsättningen. Och egentligen tycker jag nog fortfarande att det är få ”konsumera-aktiviteter” som kan mäta sig mot att låta sig slukas av en bok. Men (klart det skulle komma ett men), numer kommer de där perioderna alltmer jättesällan. Blame it on the Internet. Eller jobb. Eller jag vet inte. Men beställa böcker till mig själv, det typ gör jag inte, kommer liksom inte ens på tanken.

Tills för nån vecka sen. När jag upptäckte att en av mina favoritbloggare (blame it on the Internet….), som jag också ganska nyligen bloggade om, var klar med sin bok nu och att Meningen med hela skiten gick att förbeställa. Så det gjorde jag.

Och efter att ha jobbat till tonerna av MP-podden ”Kaffe och bulle med Gustav Fridolin” och det avsnitt som just gästas av Nina Åkestam (för er som inte orkat klicka länkar – det är alltså hon som är bloggaren som skrivit boken), är jag inte desto mindre sugen på att vidga pupillerna till den här skönheten som fyllde dagens brevinkast:

Signerad och hela skiten också.

Jag funderar ganska mycket över det där med balans. Över svårigheterna att hitta något slags lagomtillstånd. Över att inte tänka ”hundratusen procent eller inte alls”. Över avunden över alla som verkar tyckas fixa det där. Och samtidigt förälskelsen i just obalansen – i hängivelsen, i hundratusen-satsandet, i nästan-botten-skrapet och sedan vändningen och vägen upp igen.

För mig gäller det balans, eller obalans om man så vill, i det mesta. Men ganska mycket funderar jag förstås på det i samband med mitt jobb  i synnerhet (tidigare var det plugg) och prestation i allmänhet.

Meningen med hela skiten handlar om en person och en generation som inte riktigt får ihop sina arbetsliv. En generation som hastar fram utan att ha en chans att hinna tänka på de viktiga frågorna [...]. Det är en berättelse för dig som känner att livet bara spinner på [...]”.

Inte för att jag inte oftast får ihop mitt arbetsliv. Eller aldrig tar mig tid att reflektera över sådant jag tycker spelar roll. Eller är fast i tanken att livet springer ifrån mig.

Men det drabbar mig då och då (eller om det är så att jag kanske låter mig drabbas), mer eller mindre, ibland av delar och ibland av allt. Och därför tänker jag att jag kanske är en sån som den här boken är för.

Och om inte så kommer jag i alla fall få plöja 220 sidor riktigt välskrivna ord. För att välja sina ord, det kan hon ju, Nina.

Och så ett PS. Det här med #Blogg100, kan väl efter lite velande och (igen) några dagars icke-bloggande konstatera att jag droppat ur. Och att apropå det här med lite ”lagomtillstånd” är det kanske inte världens ände ändå. Får se det som att det var en ruskigt bra kickstarter. Och att jag ska försöka fortsätta blogga ofta, om än inte varje dag. På Bloggbyrån däremot håller vi fortfarande dagligen igång bloggen. Nu senast med tips för twittrarn00bs, för den det intresserar.