Bloggpepp och minnen – vad var ditt allra första blogginlägg?

Har blivit lite nostalgisk mitt i hela den här #blogg100-hypen. Människor kan ju göra sigoch gör sig, putslustiga över hela initiativet och engagemanget – tycka att det är ett desperat försök att få mer trafik och göra sig viktig(are) i sociala medier. Det kan man få tycka om man vill. Men för mig, och de flesta andra som hakat på #blogg100, handlar det om mer än så, och framför allt något helt annat (vilket framgår rätt väl om man orkar läsa in sig på tankarna bakom hela initiativet, som Fredrik berättar fint om idag både på Bloggvärldsbloggen och i Internetworld).

För mig, och det har jag sagt förut, har bloggen varit en stor inkörsport till hela min förkärlek för sociala medier, och faktiskt en rejäl språngbräda in i den bransch jag jobbar hårt och trivs så bra i idag. Jag skrev mitt allra första blogginlägg i början av 2007, och sedan dess har det blivit en hel radda poster, såväl åt mig själv på en rad olika plattformar och i olika genrer, som åt andra i vitt skilda sammanhang. I perioder har jag tokbloggat, i perioder knappast alls, allt beroende på olika omständigheter. Men oavsett omständighet eller intensitet har jag aldrig ruttnat på bloggen som plattform och fenomen (hej, jag driver ju ändå en Bloggbyrå…). Och därför känner jag mig, för att använda en gammal Petter-term, naturligt bunden att älska den här sortens initiativ.

Och den där nostalgin jag inledde med handlar i mångt och mycket för mig om att nu återuppleva den där första fascinationen för och förälskelsen i, inte bara bloggandet i sig, utan hela det engagemang som bloggosfären i mångt och mycket bestått och bevisligen fortfarande består i.

Det här har också fått mig att gå tillbaka till mina egna tidigare inlägg – alltid kul att se vad man skrivit om och på vilket sätt, vilka man länkat till och interagerat med, men framförallt hur man utvecklats. Mitt allra, allra första blogginlägg var på en helt annan blogg och plattform, och om jag ens minns var och har möjlighet att hitta tillbaka det, lovar jag att någon gång återposta det.

På just den här bloggen var i alla fall mitt första inlägg (mars 2009, jag själv i betydligt blondare version) det här - ett inlägg som avslutas med ord som för övrigt fortfarande gäller:

”…hälsar jag alla välkomna till mitt nya webbhem. Hemmet där man förövrigt alltid bör klaga på maten, berömma kockan, gå in med skorna och gärna lämna mycket spår.”

Hur såg ditt första blogginlägg ut?

 

Det här är inlägg 007 (med rätt att länka) i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Digitala söndagstankar – om webbsocial storstädning, bloggnostalgi och oväntad backup

Har haft en märkligt webbnostalgisk dag, fastän det inte alls var tänkt så. Det som började i storstädning AFK, fortsatte i en impuls att rensa upp i mitt Twitterflöde; dels uppdatera mig på vilka jag faktiskt följer, dels avfölja konton som inte längre känns relevanta eller helt enkelt inte har uppdaterats på länge – en välbehövlig avdammning som skjutis under mattan under alltför lång tid.

Sen fortsatte det med Facebook: gick igenom alla mina vänner och plockade bort dels de som jag upptäckte blivit tomma skal, det vill säga de som raderat sina profiler (till min förvåning var det betydligt fler än jag kunnat tro), dels hittepå-profiler (till exempel ‘Mållgan Åberg’, en karaktär jag ett tag tyckte var lite kul att kunna vara vän med och tagga, men som jag nu kände att jag faktiskt inte vet ett skit om vem som ligger bakom och därför känns märklig att vara vän med), liksom de få företag som fortfarande lyckats ha kvar en personprofil (det är inte det att jag inte gillar dessa företag jag varit vän med, men de kan gott och väl få nöja sig med att jag gillar deras sida, om de lärt sig att det är en sida de behöver skaffa, och om de inte lärt sig det får ‘vänskapen’ vara; man är inte vän med varumärken, man är vän med människor, instämmer i Facebooks logik fullt ut här).

Fortsatte med att gå igenom alla sidor jag gillat, och plockade faktiskt bort en del tummar. Tror att de flesta av dessa är företag jag tummat antingen för att det krävts i en tävling (säger också en hel del om ‘äktheten’ i människors vurm för varumärket, när man tvingar dem att gilla ens sida….), eller för att jag av olika skäl velat hålla koll på en viss sida under en viss period.. Önskar faktiskt att det, liksom det går med personer, bara gick att följa vissa företagssidor – alltså få upp deras uppdateringar  i sin feed – utan att nödvändigtvis behöva gilla dem.

Nåja. Efter Facebook blev det upprensning i bloggrullen här på TheJennie, följt av en tokbehövlig städning i min Google Reader -  RSS-läsaren jag huvudsakligen använder för att hänga med i de delar av bloggosfären jag är mest intresserad av. Och det är här nostalgin kommer in.

Ska erkänna att jag inte rensat min Reader ordentligt på flera år. Därför låg det kvar en uppsjö med bloggar där som inte uppdaterats på länge, en del så långt tillbaka i tiden som 2008 (en eon i webbtid mätt!).  En del visste jag förstås redan hade slutat blogga, eller helt enkelt tagit en extremt lång paus, och har medvetet saknat. Ett liv i exil, en av de första bloggarna jag verkligen seriöst följde, är ett sådant exempel; den ligger dock fortsatt kvar i readern tillsammans med ett gäng andra souvenirer som dels, hur töntigt det än kan låta, känns för jäkla sorgligt att bara radera, men dels också av annan anledning jag snart återvänder till.

Oops! Not on web, but still in Reader :)

En del bloggar hade jag helt enkelt hunnit glömma bort att jag följt, men blev påmind om nu när jag såg deras namn i nån gammal mapp i readern. Att folk slutar blogga är inte så konstigt (jag har själv under perioder tagit längre pauser på alla mina bloggar). Och det kommer ju dessutom hela tiden nya att följa. Men det lämnar tomrum när folk slutar skriva, i alla fall hos mig, särskilt hos dem man fått följa länge, som uppdaterat ofta och som man – även om man inte på riktigt ‘känner dem’ – känns som att man känner innan och utan just för att man fått följa med i deras blogg under så lång tid. Då är det fint att bli påmind så här.

Men nostalgin bestod inte bara i att se namnen på gamla bloggar där i readern, utan av att faktiskt läsa igenom gamla blogginlägg av de bloggare som lagt ned (jag lovar, har säkert läst motsvarande en hel roman idag). Det jag ‘upptäckte’ (eller snarare, det jag plötsligt insåg var en cool feature jag inte funderat över förut) var nämligen att blogginlägg som jag tidigare läst i min reader, som tillhör en bloggfeed jag alltså inte raderat, ligger kvar där – oavsett den faktiska bloggen finns kvar eller ej.  Med andra ord, även om någon bokstavligt talat plockat ned sin blogg från nätet och skrotat domänen, ligger inläggen kvar i readern, som plötsligt får funktionen av en ‘backup’-databas för andras inlägg. En bra påminnelse om att allt som händer på internet (om så bara en sekund), alltid stannar någonstans… Inget nytt förstås, men ändå. Alltid bra att ha i åtanke.

Har egentligen ingen större poäng med det här inlägget, mer än att gud vad många bloggar jag saknar och gud vad många nya bloggar jag längtar efter att stoppa in i mitt flöde. Rensade idag ner till cirka 200 i min Reader, en bråkdel av hur många som fanns där innan, men då tog jag förvisso också bort många som fortfarande är aktiva men som av olika skäl inte längre känns intressanta/relevanta för mig att följa.

Och sist men inte minst – det där med digital storstädning är inte så dumt, borde man göra oftare. Jag har en hel del kvar på min to do-lista här (som att se över vilka triljoner tjänster jag egentligen är reggad på, om min profilbeskrivning verkligen är up to date i de kanaler jag är aktiv i, byta lösenord här och var, uppdatera bloggar, rensa i utkast och så vidare, och så vidare…), men är ändå nöjd med dagens bedrift. Sen tycker jag alltid det känns märkligt att ‘städa’ i sina sociala nätverk. Att städa bland människor liksom, säger man det högt låter det smått absurt. Men nya sätt att umgås kräver väl kanske nya sätt att ‘sluta umgås’ också? En digital relation kan ju liksom aldrig bara rinna ut i sanden på samma sätt som en relation AFK, om du förstår hur jag tänker?  Får nog hur som bli ett eget inlägg om det någon gång, nu kallar andra digitala nöjen.
:)

 

Nostalgitrippa med Misstag och Floppar på Internet! #indpres

mrfloppKommer med ett sent tips så här på torsdagskvällen – har du inte redan gjort det, så spana in bambusningen av eftermiddagens mikroevent ”Misstag och Floppar” som anordnades av .se|Internetdagarna med @copylinda i spetsen (stort tack förövrigt – kul idé och skönt med folk som fattar vilken glass som går hem när man ändå ska bjuda!).

Fick mig ju redan under Internetdagarna-09 en skön liten återresa i webbtiden via sidospåret ”15 år med Internet i Sverige” (som jag bloggat om här), och dagens event var en klar nostalgifavorit i repris!

Under två timmar fick Johan Roth, Beata Wickbom, Jörgen Eriksson och Nicklas Lundblad dela med sig av vad de, utifrån olika personliga perspektiv, klassar som internets hittills värsta floppar och misstag, och låt mig bara säga – det blev många nickningar och många skratt.

Ska inte stjäla showen från er, utan bara säga se! Precis på samma underhållningsnivå som det här.

Här nedan Beata Wickboms föredrag, som jag tyckte var lite eeextra bra. Beata är skön. Och hennes floppar helt underbara.