Människor, mat och maskiner – är 3D-printern ett vapen mot matens misär?

Du kanske läste vad jag skrev under Webbdagarna, när jag reflekterade över Måns Adlers konstaterande att film är ett betydligt långsammare medium än text, och att text just därför ofta är mer effektivt. Den tesen håller än. Men även om ett tweet kan säga mer än en Vine-film, finns det trots allt bilder och filmer med förmågan att fånga upp och förfära på ett plan som få texter gör. Den här delades av flera i mitt flöde i veckan, och jag kan liksom inte värja mig. (Ja, det är varning för starka bilder):

La surconsommation from Lasurconsommation on Vimeo.

Jag vet egentligen inte om jag har ‘mandat’ att diskutera den här sortens frågor. Jag menar, jag varken lever eller lär som andra, som jag vet är engagerade inom det här området, lever och lär.

Visst, jag avstår konsekvent, och naturligtvis, jätteräkan. Jag äter nästintill aldrig snabbmat och undviker gärna halvfabrikat. När jag köper exempelvis kött och mejeriprodukter är jag numer alltmer noga med att välja närodlat (nära som i Sverige-lokalt), och i den mån det går ekologiskt.

Men jag är verkligen ingen Guds konsument, jag vet att jag, på grund av att jag är lat, snål och vad nu mer som finns att skylla på, dagligen gör val som kunde göras annorlunda och bättre. Och går jag på restaurang (hej, äter ju lunchen ute ungefär varje dag), händer det väl cirka aldrig att jag frågar varifrån kycklingen i salladen kommer, eller om äggen i omeletten värpts av en lösgående höna.

Men den här sortens filmer – även om jag inte sett hela – får mig verkligen att än en gång tänka till. Över vad vi gör med djuren, hur vi ser på maten och hur vi på vägen förlorar både respekten för andra, oss själva och vår hälsa. Och över allt vi gör bara för att vi kan och har tekniken, för att det fungerar; för att det är lönsamt och för att ingen säger ifrån. Vem kommer liksom ens på att konstruera en sån där maskin som drar in, har ihjäl och matar ut fåglar på löpande band? Och hur liten lön är ändå stor nog för att en människa ska kunna stänga av och behöva sköta den?

Maskiner och mat – vapen och ammunition?För att göra en kanske långsökt koppling, är det litegranna åt det hållet mina tankar ibland vandrar när man pratar 3D-printers. Å ena sidan är det en enormt häftig uppfinning som förmodligen kommer att göra såväl den enskilda människan som hela mänskligheten gott på fler plan än vi idag ens kan förutspå. Å andra sidan, vilket till exempel senaste programmet av Kobra (som jag bloggade om igår) visar, finns det förstås också risker med att inte bara sätta maskiner, utan även förmågan och möjligheten att ta fram all sorts maskiner, i händerna på vem som helst.

Tydligen är det också något som lyfts nere på South by Southwest Interactive, som just nu pågår i Texas, där 3D-print uppenbarligen är ett hett tema i år. Drivna vapenprintare, som också lär ha tagit plats på scen, är till exempel något som denna Computerworld-artikel återger. Och visst finns det skäl till oro. Av vår historia att döma gör ju människan ofta det hon kan för att hon kan, vilket ibland är till världens förmån, ibland till dess katastrof. Och jag kan inte låta bli att undra hur mycket 3D-printern kan komma bidra till det sistnämnda.

Pratar vi 3D-printers och mat, för att återknyta till min inledning här, har jag som lekman svårt att säga bu (mu?) eller bä i frågan. Kommer den tekniska utvecklingen här hjälpa oss i jakten på globalt hållbar mat, som inte sker på bekostnad av miljö och glada djur, och som kan hjälpa svältande nationer på fötter igen? Frågan började diskuteras av experter redan under förra året, och det är fascinerande om än även där lite läskig läsning. Medan Mashable, sin publik trogen, tryckt på ”cool- och konstighetsfaktorn” när de ackompanjerat av en biffig bild skrivit att ”3D Printed Meats May Soon Be on the Menu”, finner man betydligt djupare perspektiv i Guardians årsgamla men ändå aktuella artikel ”Will 3D printers make food sustainable? Jag tycker förstås du ska läsa hela artikeln, men bjussar så länge på ett tänkvärt utdrag:

”For Dan Crossley, an expert on sustainable food systems at Forum for the Future, the risk is that some technologies erode the value of food and make people even more disconnected from their dinner. ”We shouldn’t underestimate the power of vibrant food cultures”, he says. ”I’m very open to the idea that some of our ingredients might come from Petri dishes or printers in the future, but I’d shy away from believing these sorts of technologies will solve our global food crisis on their own. That’s why I’d like to see technology used toreconnect people with what they eat.”

Enligt andra experter, såsom Dave Evans som nämns i den här artikeln, kommer vi inom 15 år kunna printa ut riktig mat. Och här är en film från innovationsfokuserade TNO research, som beskriver processen:

Blir du hungrig, rädd eller ser du potentialen i ett skifte från fabriksmiljöerna beskrivna i det första filmklippet ovan till något som mer liknar det här? Själv håller jag ganska mycket med Dan Crossley – jag tror knappast att teknik som ännu mer distanserar oss från det vi lägger på tallriken, i långa loppet hjälper oss (min mamma som är lärare, berättade nyligen om en ung elev som nästan kräkts för att hen hittat ett ben i kycklingen på skollunchen – alltså ett vanligt kycklingben – och inte fattat vad det var. No joke.). Och jag skulle personligen aldrig vilja byta ut en måltid mot ett piller, vilket ändå inte känns långt ifrån att skriva ut sin egen middag. Däremot är det spännande att fundera över hur tekniken kan hjälpa oss att lösa delar av de globala mat– och andra problem, vi i mångt och mycket tyvärr själva skapat oss.

Tills vidare lovar jag mig själv att försöka bli en lite mer medveten och agerande konsument. Våga fråga och välja bort i lite större skala. Och läsa på mer i den mån jag kan. Och så klart fortsätta följa den tekniska utvecklingen, 3D-printers inkluderat, och hur den kan hjälpa – eller stjälpa? – globala, fundamentala frågor. Såsom mat och hur vi producerar, konsumerar och får den att räcka till. (Sen att tekniken allena varken är lösning eller bov i de komplexa problem som omger mat och hållbarhet globalt, det förstår jag).

Har du något att addera – tankar, kunskap, åsikter, länkar – ta gärna plats i kommentarsfältet.

 

Det här är bloggpost 54 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Dagens klipptips: 3D-print och safarifetma

I veckan hade Kobra, ett av mina favoritprogram på SVT (som btw lägger ut alla grymma låter från sina program på Spotify!), nysäsongspremiär. Missade du avsnittet som handlade om 3D-skrivare, tycker jag att du ska vika 28 minuter av den här dagen åt att se det. Beskrivs nog bäst som SVT förpackar det:

”3D-skrivare kommer nu stort – inom konsten, vapenindustrin och i våra hem. Idag kan man skriva ut kläder. Kristofer Lundström träffade modedesignern Iris van som skrivit ut sin haute couture-kollektion. På Kungliga Konsthögskolan i Stockholm har man sen 14 år ett nära samarbete mellan konst, design och 3D-industriföretag där teknik och estetik korsbefruktar varandra. Den amerikanske juridikstudenten och kryptoanarkisten Cody Wilson strävar efter att vi fritt själva ska kunna skriva ut vapen i 3D”.

”På grund av rättighetsskäl” går inte själva Kobra-avsnittet att embedda. Men en webb-exklusiv fem-minutrare med mer på temat 3D-print, och specifikt kring dess utveckling och användning i Sverige, låter i alla fall SVT mig bjussa på:

Jag tycker det här med print-on-demand och 3D-teknik är hur coolt som helst. Möjligheterna det öppnar går nästan inte att greppa, men är av samma anledning också skrämmande. Jag kommer att återkomma till det i en långpost imorgon (för du vet väl att man aldrig ska posta viktigheter på lördagar?), så se det här litegranna som en teaser.

Morgondagens post, som jag redan börjat fnula på, kommer dock ha ett ”crossover-tema” som gör att även Rollin’ Wild-klippet nedan, ett du kanske sett (men kanske inte läst bakgrunden till?), kan vara värt att kolla in.

Glad lördag, och kom ihåg:

Den som inte rör sig dör.

 

Det här är bloggpost 53 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.