Utan min iPhone – reflektioner kring behovet av dokumentation

Det största beviset på precis hur mycket plats ens smartphone tar i ens liv, brukar yttra sig när den ofrivilligt inte får ta någon plats allt. Med andra ord, när man jag glömt den hemma. Det händer extremt sällan (herregud, den ligger ju bredvid huvudkudden när jag sover), men idag är en sådan sällan-dag.

Visst, det är stereotypen av ett i-landsproblem, men (som i-landsbo) ändå lite intressant att reflektera kring. Och då menar jag inte bara det uppenbara, det vill säga den nästan löjliga känslan av att mer eller mindre ha gått hemifrån utan en kroppsdel…

Smartphone-samhälletPrecis som när man försöker sluta med någonting (typ rökning, och som en konsekvens av det ser cigaretter överallt) lägger man verkligen märke till hur precis alla, överallt, är sysselsatta med sina smartphones eller läsplattor på bussar, tåg och hållplatser. Det är ju inga konstigheter, det blir bara så mycket mer tydligt precis hur utbrett och hur aktivt användandet är, när man inte själv sitter nergjuten med blick och fingertoppar i skärmen.

Men utöver det, och saknaden av att inte kunna göra allt det som nu nästintill blivit standard i min vardag när jag rör mig mellan platser – att läsa och svara på mail; scrolla genom bloggflödet i readern; kolla Twitter och Facebook och kanske Instagram; kommentera, lajka, dela; ha koll på klockan(!); spela senaste rundan i något spel; lyssna på Spotify och så vidare – är det en annan saknad, vi kan nästan kalla det rädsla, som dyker upp hos mig. Det är förlusten av min möjlighet att kunna dokumentera. 

Me and ma' phone!Blir nästan lite fascinerad över det här, för det är inte något jag aktivt reflekterat över. Men någonstans har jag självklart vant mig vid tanken att alltid kunna fånga upp, dokumentera och dela det som händer runt omkring mig. Om så bara med genom en bild av en halvkul bil att posta på Instagram, eller ett tweet för att återge en situation på bussen, men ändå. Nu är det verkligen inte så att jag alltid delar allt jag snappar upp i min omvärld, men just den där möjligheten att kunna göra det – den har blivit så självklar att den känns nästan skrämmande att vara utan.

Är det bara jag och är jag bara löjlig eller är det någon, rentav många, som känner igen sig? Och i så fall –  är det här något slags bevis på att ”alla är journalister”-mottot ändå rotat sig djupt hos allmänheten? Och, om det nu också är så, är det någon slags vinst för mänskligheten, den här möjligheten till och (för vissa) behovet av att alltid kunna dokumentera allt?

(Jo, en sån här dag känns det rätt nära till hands att faktiskt beställa den där Memoto-kameran).

Det här är bloggpost 30  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Ps. Jo, det nya temat jag bloggade om igår, bytte tillfälligt tillbaka. Men det kommer igen, behöver bara som sagt få trolla lite med det bakom kulisserna först.

Uppdaterat: Läs också vad Evelina redan skrivit om Ofrivillig digital detox. Tydligen är jag inte ensam i mina funderingar. :)

 

Teknik vs social förmåga – ett litet webbfilosofiskt deviceresonemang

Krävs det bra teknik och rätt devices för ”att vara social”?

Jag ställer frågan eftersom den denna sommar vara högst aktuell för mig (btw precis återkommen från den längsta och bästa av semestrar, så nu borde det åter börja hända mer konstanta saker här på bloggen. Borde….).

Miste ju min iPhone sent i våras, lyckades ganska länge hanka mig fram på testlurar (Sony Ericsson Xperia Mini, Xperia Mini Pro och senast underbara Samsung Galaxy S), men har mellan varven och sista tiden försökt socialisera med en Sony Ericsson w595 (jo precis, den som för 1,5 år sedan gav mig en känsla av teknikbefrielse när den införskaffades!).

Och nej. Jag har varken varit eller är asocial – har tvärtom aldrig tillbringat så många av dygnets vakna sommartimmar (de har i sig varit både många och långa…) med så många olika fantastiska människor. Men. På den webbsociala fronten har det varit/är tuffare. När det kostar tid och viss besvärlighet att twittra, Facebooka, ladda upp bilder och följa flöden – då vill det till att man också har mycket tid, uthållighet, vilja och rätt många stunder av stillasittande för att göra allt det (värt att tänka på när man försöker sälja in sociala medier med ”du integrerar det så lätt i din vardag” och ”det behöver inte alls ta så mycket tid” till kunder…). Och i mitt (något sommarlata) fall har det blivit betydligt mindre av allt.

Var jag vill ta resonemanget? Ingen vidare vart alls egentligen, förutom att egentligen bara väcka frågan: Går det människor förlorade i ”den nya kommunikationen” om de inte har tillgång till den nyaste tekniken?

Och (en mer filosofisk fråga kanske…), är det teknikutveckling som driver människans kommunikationsförmåga och utveckling framåt, eller är det vårt behov av att ständigt finna nya och förbättrade kommunikationsvägar som bäddar för utvecklingen av (inom det området) ny och förbättrad teknik?

För egen del kan jag bara svara att ju mobilare tekniska hjälpmedel jag fått (eh, ”fått”), och ju bättre de varit, ju mer har jag kommunicerat, ju fler människor har jag lyckats träffa IRL (faktiskt) och ju roligare har jag upplevt själva kommunikationsprocessen. Samtidigt får man förstås inte förglömma att det är mitt eget ständigt ökade behov av effektivare kommunikationsmöjligheter som just fått mig att uppgradera mitt ”deviceinnehav”. Med andra ord – det är ingen som har tryckt en iPhone i handen på mig…

Givetvis är svaret inte svart eller vitt. Men när jag också läser Joakim Jardenbergs fina inlägg om och jämförelse av #SSWC och de gamla grekerna, och om hur viktigt det är att vi stannar upp, reflekterar och faktiskt funderar över hur vi får fler att förstå mer av till exempel tjusningen med den sociala webben, tycker jag att frågan känns än mer aktuell.

Kan det rentav uppstå webbsociala klyftor på grund av skillnader i vilka tekniska devices vi bär med oss? Eller är frågan i det stora sammanhanget irrelevant? Handlar det snarare bara om kunskap och intresse kring hur och var man bäst och smidigast delar, snappar upp, kommenterar och diskuterar på webben och har en ”smartphone eller inte smartphone” inget med det stora hela att göra?

Oavsett hur det ligger till väntar jag nu på 1. en iPhone 4 (må den snälla anlända inom 8 dagar!) och 2. en (förhoppningsvis – om @annika lyckas ragga rätt på en i London) iPad. Och jag vet att det inte bara kommer att göra mig pratsammare och framförallt aktivare i fler dialoger på webben (en bieffekt av den tekniska besvärligheten har också varit att de få gånger jag utanför hemmet äntligen lyckats ”ta mig in”, har kommunikationen allt för ofta blivit av monologklassiskt egoistråkig ”hej, här är jag, det här gör jag just nu”-karaktär, just den som många ”anti-socialmedister” föraktar och håller som argument mot den där tjusningen med sociala medier). Min uppgradering kommer också att göra mig lyckligare på ett plan som jag (ping @jocke) oftare ska försöka stanna upp på och reflektera över hur jag bäst ska förmedla och bjuda in andra till.

Och fastän jag längtar och kommer bli så exalterad/på utandning att jag skulle kunna bry mig #inteettjota när dessa devices nått min hand, kvarstår ändå frågan: kan jag få någon med en w595:a att riktigt förstå?