Hej, här har du en erfaren skribent och konsult inom kommunikation och sociala medier!

Homecoming.

Hej (igen)!

Roligt att du hittat hit.

Jag är en driven och engagerad skribent, strateg och projektledare som lever mitt liv i sociala medier – både på jobbet och privat. Är utbildad journalist och copywriter med hjärna och hjärta på rätt ställe när det gäller människor, internet och kommunikation. Var bland annat grundare av Bloggbyrån och nominerades både 2013 och 2014  till Cision PR Influencer Award som ges till den person inom PR och kommunikation som under året haft störst inflytande.

Kommer senast (2015-2016) från News55 där jag arbetade som redaktör och projektledare med ansvar för PR och spridning av innehåll i sociala medier. 2016 kom jag tillsammans med David Stark ut med boken Sveriges roligaste tabbar (Lind & Co). Och sedan januari 2017 är jag stolt partner i Pug Förlag, som ger ut humor- och faktaböcker med koppling till personer och ämnen som engagerar i sociala medier.

Vill du veta mer om mig gör du nog bäst i att googla mig.

Jag hjälper ditt företag att bli sitt bästa i sociala medier! Och jag skriver förbannat bra. (Dessutom är jag ödmjuk, true story).

Behöver du hjälp med att bygga relationer, vara relevant och förvalta engagemang hos de människor som betyder mest för just ditt företag? Söker du någon med lång och bred erfarenhet av internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet?

Jag finns tillgänglig på frilansbasis och hjälper dig mer än gärna med bland annat:

  • Analys och strategi 
  • Bemötande och bevakning
  • Idéer, innehåll och koncept
  • Rådgivning, utbildning och inspiration (workshops, föreläsningar).
  • Copy/textproduktion (såväl redaktionell som kommersiell.)

Hör gärna av dig till mig för att se hur vi tillsammans kan hjälpa just dig, ditt företag eller din organisation och komma igång eller komma vidare på den sociala webben. Eller för att ”bara” få ihop en riktigt bra text.

 

 

Odlar orden på annan plats i dag

Jo, har typ förbrukat mitt ordförråd annorstädes i dag. Är du intresserad av mitt ganska långt formulerade perspektiv på aktualiteter som sociala medier, mobila enheter, asocialisering och teknikstress hänvisar jag därför till Bloggbyråbloggen.

Det här är dag 67, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Så blir du glad, stolt och bildbäst på Facebook, och sen lite gladare ändå

Mittemellan jobb och tvätt och after guldägssvernissage (en tyvärr väldigt tråkig sådan – inte så mycket på grund av bidrag som på grund av hur riktigt, förlåt, pissigt de presenterades) passar jag på att berätta om fyra grejer som idag gjort mig 1.glad 2.till en potentiellt bättre Facebookare 3. stolt och 4. hahaha-glad.

Så då rullar vi:

1. Den fantastiska nyhetsappen Omni har betalanserat sin webbversion.

2. Sajten InsideFacebook har släppt en guide för olika bildstorlekar i det nydesignade Facebookflödet (som jag utöver uppdaterade typsnitt för övrigt är långt ifrån vän med). Stjärnmärker tills jag lärt mig utantill (yeah, right). Och tackar Annika för tipset.

3. Mona har skrivit den apbra bloggposten ”Fyra enkla YAY för krishantering i sociala medier”. Bra skit hälsningar stolt kollega. Som för övrogt tycker och tänker cirka precis likadant kring det här.

4. Hahaha. Hahahahahahaha:

Det här är inlägg 27 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig som sagt även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

Viralgranskaren – based on a true story

Igår skrev teknikbloggaren Tommy K Johansson om hur vi, bland annat enligt en artikel hos Bufferapp, har en större benägenhet att vilja dela länkar som gör oss glada. Glad fakta i tid då jag tror att många kanske upplever att det är mycket ”neggande” i sociala medier (ungefär som att det är lätt att uppleva att medier som dagstidningar och andra nyhetsredaktioner bara lyfter allt det tråkiga och negativa som sker i världen).

Det jag funderar mest över är dock inte i huvudsak om det som delas är positivt eller negativt, utan oavsett – om det är sant. En sak är att sprida något där man inte kunnat veta bättre. Än annan är att inte kolla källan och dela vidare bara för att någon annan gjort det. Men som programmet Kobra lyfte häromdagen, och som jag också bloggade om, är det inte alltid så lätt att veta vad som är sant och inte. Även om man råkar ha för vana att försöka ta reda på bakgrunden.

Därför tror jag att Metros senaste social-mediesatsning Viralgranskaren med redaktörerna Jack Werner (heja Jack! och ja, jag är ”partisk” här: stolt över att känna och ha jobbat med), Linnea Jonjons och Åsa Larsson i spetsen, kommer i helt rätt tid och verkligen fyller sin plats som källkritisk kompis för alla som känner sig vilse i vad vi ska ”gå på” och ej.

Den korta beskrivningen av Viralgranskaren lyder att ”vi hjälper dig reda ut om storyn som sprids på sociala medier är sann. Låt oss granska innan du delar”.

Den ganska mycket längre men mycket välskrivna och tänkvärda varianten, säger så här:

”Antagligen tänker du inte på det, men varje gång du delar en länk, skriver en status eller instagrammar en bild berättar du en liten historia. Om dig själv, om din samtid, om Sverige. Tack vare nätet berättar vi i dag fler historier än någonsin förut. Vi berättar om vår omvärld, och därigenom formar vi den.

Inte sällan får dessa historier stor spridning. En Facebookstatus som börjar delas kan plötsligt ha nått tusentals människor, och leda till löpsedlar och heta debatter. Men eftersom över 4,7 miljoner svenskar har Facebook kan texter delas tiotusentals gånger utan att någonsin passera en journalists flöde. Och det är ett problem. För när en berättelse om något känsligt eller viktigt, något som placerar sig mitt i samtidens strömningar, läses av många människor formar de inte sällan sin verklighetsbild efter den. Oavsett om det är sant.

Detta har hänt många gånger, och några gånger har vi lyckats upptäcka det. Den helt påhittade historien om Marcia Karlsson som skulle ha mördats av sin expojkvän till exempel, ett fall som påstods ha blivit nedtystat eftersom han bodde på en flyktingförläggning. En annan efterlysning på Facebook visade sig leda till att en kvinna med skyddad identitet fick sin nya hemort röjd. Ett tredje rykte om en pojke som hade flytt hemifrån visade sig vara taget helt ur luften, i själva verket satt han hemma och pluggade.

Hur många missade att storyn Marcia Karlsson var påhittad, och tror nu att media inte får rapportera om brott, bara för att de begåtts av flyktingar? Hur många vet att en delning kan leda till att en hemlig identitet röjs? Hur många tror att Simon fortfarande är borta? Ingen vet.

Men vi vet att journalisters uppdrag är att ta reda på sanningen och berätta den. 2014 är ett valår, och det är många som vill övertyga svenskarna om att just deras agenda är den bästa. Vi i media vet att det är hos folket vår lojalitet ligger, och i en tid då era berättelser så tydligt formar samtiden är det vår plikt att granska dem. Att hitta felen, och kunna berätta vad som gäller. Att i stort och smått ge en så sanningsenlig bild av Sverige som det bara går.

Därför lanserar Metro nu Viralgranskaren, en ny fast punkt i tidningen och på Metro.se, och ett löfte om att vi kommer hålla ögonen på detta. Men det är också en utsträckt hand till er läsare. För att detta ska fungera måste vi nämligen ha er hjälp. Vi vill kunna granska de historier som passerar era flöden, gå igenom dem och berätta vad som är sant, så därför ber vi er läsare att tipsa oss om dem.

Det är en fascinerande tid vi lever i, och att alla kan berätta sin historia är av godo. Men när falska uppgifter sprids och formar andras uppfattning av verkligheten är det viktigt att någon kliver in och granskar. Någon som har betalt för att göra det, någon vars plikt det är att göra det. Med Viralgranskaren fokuserar vi på Metro på att göra journalistik där ni läsare faktiskt finns. Låt oss granska innan ni delar”.

Vid sidan om Viralgranskaren passar jag avslutningsvis också på att pusha för socialanyheter.se som hjälper dig hålla koll på vilka nyheter – sanningsenliga eller ej – som delas mest i sociala medier. Schysst tjänst att få ett dagligt mail från, om du frågar mig.

Det här är inlägg 16 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

 

Tjärö i mitt hjärta – det blir ett #SSWC12 också!

Mycket kort bara: nu är det klart! Har för fjärde året i rad lyckats kirra biljetter till det nästan mytomspunna Tjärö-eventet Sweden Social Web Camp som eldsjälarna Kristin Heinonen och Tomas Wennström roddat sedan 2009.

Yeah!

Förhoppningsvis sker det för andra året i rad med sängplats (för er som inte erfarit det själva eller lyckats plocka upp hetsen i Twitterflödet – platsbokningen och jakten på sängplatser är högst jämförbar med biljettsläppet till en världshypad rockkonsert!). Men det är garanterat första gången jag (förhoppningsvis) tar mig dit i ett ”PR Newswire-tåg”.

Uppdaterat: Sängplats, check!

Precis som i fjol kommer jag, i sällskap av mina fina kollegor @matslindborg och @jnystromdesign, åka dit bland annat i egenskap av Bloggbyråerska. Men som alla som tidigare varit med på ön vet (och som jag själv poängterat tidigare), handlar SSWC om så mycket mer än jobb. För mig primärt: häng med sköna människor, inspiration, diskussion och mängder med idéer, ladudans, får, vatten och gröngräs, stövlar, brillor, sång och mycket högljutt skratt. Och, ironiskt nog (i alla fall för min del) mindre Facebookande och twittrande än typ några andra tre dagar av året. Och ja, det sammanfattar nog ganska väl mina förväntningar även inför årets camp.

Eftersom årets camplogga ännu inte är framröstad (var med här och påverka vilken det blir!)
embeddar jag istället ett klipp på fascinerande får. Jag lovar, fåret kommer inom kort bli den nya katten. Kom ihåg var ni läste det först bara!

;)

Ses vi i augusti?

Out and about – nu är jag frilans #nyttjobb

Somliga visste det redan, somliga fick veta det häromdagen. Somliga förstår det först här och nu:

Efter ett fantastiskt roligt, lärorikt och utvecklande (dryga) år på Disruptive Media lämnar jag nu företaget för att stå på egna ben och satsa mer på framförallt skriftlig kommunikation.

Jag kommer fortfarande behålla fötterna (och förhoppningsvis huvudet) i molnet,  det vill säga fortsätta jobba aktivt med det jag utöver skrivandet också brinner för: webb och sociala medier.
Och jag har redan ett par spännande frilansprojekt på g :).

Värt att komma ihåg: Kaffe dricker jag gärna och mycket. Så vill du ses över en kopp någonstans i huvudstaden (en Twitter-, Skype- eller Facebookjava går annars precis lika bra!) är du mer än välkommen att höra av dig till mig.

Och vill du se vad jag gjort tidigare kan du kika här.

Ses och hörs bland bokstäver och moln! ♥

”Är det så farligt?” (social media spinnoff)

"Är det så farligt?"I onsdags var det säsongspremiär av Makthavaröl på Pressklubben (en tillställning jag under ”förra säsongen” konstant haft ambitionen att delta i, men aldrig lyckats klämma in i kalendern).

Nåja, i förrgår blev det av och trevligt (/trångt/varmt…) var det – inte minst för att makthavarna lämnat plats för Johanna Nylander och releasen av hennes nya bok  ”Är det så farligt? Folkbildning, förmynderi och riskabla små njutningar.

Boken tar, som Johanna skriver på sin blogg, upp myter om bland annat solarier, energidrycker, snus, alkohol, godis och spel. Och i debattpanelen på scen – en panel bestående av  Anne Brynolf, Svend Dahl, Eric Erfors, redan nämnda Johanna Nylander och moderatorn Magnus Ljungkvist,  diskuterade man bland annat hälsolarm, folkhälsopolitik och i vilken omattning stat och myndighet egentligen bör lägga sig i och försöka ta ansvar för individers mer eller mindre sunda livsstilar.

Åsikterna gick, som det i en debatt sig bör, isär och jag tror väl inte att någon part lyckades övertyga den andra (vilket väl heller aldrig var meningen). Själv tog jag efter debatten en bok, ett glas vin och därefter en cigarett, och kan väl därmed bara konstatera att jag sällade mig rätt bra till den grupp av individer man diskuterade…

Nåja. Tänkte inte prata så mycket mer om varken folkhälsa eller makthavaröl, men däremot spinna vidare på Johanna Nylanders boktitel – är det så farligt? Den är nämligen en fråga jag ganska ofta även skulle vilja applicera på sociala medier, eller snarare lyckas få in i tänket hos de organisationer och företag som ska börja arbeta med sociala medier (och nej, jag vet att jag knappast är först om att adressera den frågan långt ifrån, men tror den tåls att påminnas om då och då).

För även om många företag (nu fler än någonsin) har både vilja och ambition att komma ut och kommunicera på dessa ”nya arenor” ,  finns det samtidigt inom alltför många organisationer enorma barriärer och trösklar att ta sig över. Inte sällan är de byggda av rädsla. Rädsla för att anställda ska säga fel saker på fel platser, rädsla för att insatsen ska ta tid (jo, visserligen, det gör den, men inte nödvändigtvis —>), rädsla för att den inte ska löna sig (nyckelord: våga tänka långsiktigt…) och framför allt – rädsla för att mötas av kritik.

Att dessa rädslor uppstår är inte konstigt. Tvärtom. Förändring är ofta en blandning av skräck och förtjusning och att beträda nya marker känns sällan tryggt. Dessutom kan det bli ödesdigert för ett företag att kommunicera fel saker.

Men. Att hålla tyst av rädsla för vad folk ska svara är aldrig en vettig väg att gå, och knappast trygg i längden heller. Folk pratar om företag, varumärken, produkter och tjänster, oavsett vem som väljer att lyssna. Finns det en blogg att kommentera är sannolikheten hög att någon förr eller senare lämnar en kommentar där. Är det en företagsblogg är också sannolikheten hög att den kommentaren kan vara negativ. Men – är det så farligt?

Under Sweden Social Webcamp var det en kort session som handlade om e-handel och sociala medier. En startup och blivande e-handel ville ha tips på hur de skulle jobba socialt. Med i ”publiken” fanns en kille från vitvarushoppen tretti.se som berättade att bland det värdefullaste de har på sin sajt just är betygen och kommentarerna. Det vill säga – de har gång på gång sett att en produkt som fått ett betyg, oavsett det betyget är positivt eller negativt, alltid säljer bättre än de produkter som inte fått något betyg eller kommentar alls. Det säger ganska mycket.

Och jag skulle kunna spalta upp rader av liknande exempel och prata om företag som ser klagomål som en unik möjlighet att utvecklas och tjäna pengar.  Men, har själv ett företag att kommunicera åt,  människor att lyssna till och tid att vårda, så ska hålla mig kort och bara ta tillfället i akt att säga:

Jobbar du på ett företag på väg att anta utmaningen (jo, en utmaning är det förstås fortfarande) och ”ta klivet ut” i sociala medier, så go easy on the policy och glöm inte att längs vägen då och då lyfta frågan – är det så farligt?

Ps. Är smärtsamt medveten om att det här tankespretande inlägget inte fick den rödaste av trådar. Men, som sagt, det är nog inte så farligt….

Några (ganska många) ord om #elitism och #sswc

Jag tänkte i det här inlägget beröra ett sommarcamp – men måste ironiskt nog börja med att prata om snöbollseffekter.

Kort bakgrund: Det är fredagkväll i det enorma Veidekketältet på SSWC. Jag och @sanapes har druckit ”ett par glas vin” och kommer av någon anledning in på ämnet ”bubblan” i sociala medier och den (inte alltid så positiva) antydan till en existerande ”elit” därinom som vi tyckt oss känna av. En antydan till att somliga känner sig exkluderade och osäkra på om deras sociala mediebeteenden är de ”rätta”. En antydan till att det bara är vissa som får tycka och det bara är vissa saker som får tyckas… Och så råkar vi stå framför gridtavlan, råkar se att det ju finns sessionsplatser lediga, och vips har vi med hårnålar (tejpen var slut) satt upp en av de sista lapparna på tavlan:

”Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”.

Sessionen blev av (Mona Wallin hoppade också uppskattat in som ”sessionsledarpartner”) och trots att diskussionen, som Miriam Olsson påpekar, blev något spretig, blev den ändå både givande och intressant.

Jag ska återvända till vad som sades där. Men först några ord om snöbollen. Vad som började med ett litet över-glas-vin-samtal och två hårnålar, har bara ett par dagar senare vuxit till ett ämne som diskuteras/omnämns både på bloggar, Twitter (kolla bara #elit!), Facebook och i krönikor (vill inte slå mig för bröstet här, men tror att vår lapp/session delvis kan ha dragit igång den?). Det måste, i alla fall som jag ser det, betyda att det är ett ämne som många velat lufta. Och det har helt klart varit riktigt intressant att följa olika människors åsikter och inlägg i debatten. Några av dem som berört ämnet (blir delvis en upprepning av länkar från mitt tidigare inlägg):

Under själva sessionsdiskussionen varierade åsikterna både kring bland annat…

  1. Huruvida det alls existerar någon ”bubbla” och ”elit”.
  2. Om detta, utifrån att svaret på frågan ovan är ”ja”, är en negativ, positiv eller bara helt enkelt ofrånkomlig sak.
  3. Huruvida den påstådda ”eliten” är inkluderande eller exkluderande och…
  4. …om den egentligen alls fyller någon funktion utöver internt ryggdunkande.

Som tidigare nämnt spretade diskussionen och åsikterna med den, men tänker delge ett ax av min egen syn på saken:

  1. Visst kan man tala om en ”elit” (eller bubbla, om man så vill) – den uppstår naturligt när flera människor brinner för, jobbar med, är duktiga på och extremt aktiva inom ett visst gemensamt och nischat område – något som verkligen gäller för alla oss som var nere på campet (men även dem som inte var där men dagligen jobbar med och/eller är extremt engagerade i sociala medier).
  2. Är denna elitistiska grupp ”av ondo”? Well…elitistiska samhällsgrupper utgör ju alltid en riskfaktor för demokratin. Hög kollektiv kompetens, utmärkt kommunikationsförmåga, extremt hög kreativitet och en sjujävlars do:er-mentalitet (allt det jag upplever inom min yrkeskår och bland dem som var nere på SSWC) har ofta hög maktpotential, och har du makt kan du förstås alltid missbruka den. Men gör vi det, vi ”eliten”?

    Mitt svar är förstås knappast objektivt grundat, men nej, överlag tror jag att det finns få ”elitistiska sällskap” som har en sådan inkluderande attityd som den grupp som tältade ihop på Tjärö (förtydligande dock – SSWC-gänget var långt ifrån en homogen grupp av ”sociala medieexperter”, vilket
    Niclas så fint demonstrerar). Bara det att vilja och våga ifrågasätta sin egen elitställning och diskutera hur fler kan känna sig respekterade, accepterade och välkomna att ta plats säger en hel del… Därmed inte sagt att det inte finns personer och åsikter som i diskussioner, exempelvis på bloggar och Twitter, väger tyngre än andras – det gör det. Definitivt. Och jag kan förstå hur det är lätt att inte våga hoppa in i en debatt utav osäkerhet att man inte har kunskaper nog eller tillräckligt hög personlig status för att bli tagen på allvar. Få riskerar gärna att ”ha fel”, särskilt på en arena där åsikter har en benägenhet att eka både snabbt, högt och i många olika riktningar.

    Å andra sidan är detta inget fenomen som är unikt för den sociala webben. Och precis som i alla andra åsiktsfria sammanhang (vilket den sociala webben trots allt de facto är) kan du inte hindra någon från att uttrycka sin åsikt – även om den råkar vara stark, välformulerad och ur ett hierarkiskt perspektiv svår att bemöta. Lika lite som du kan hindra människor från att ha förebilder, eller höja sina likar – dem man kanske jobbar eller är kompis med – till skyarna. Det man kan göra är att prata om det (hey, that’s what we’re doing!) och hjälpas åt att uppmärksamma de sammanhang där åsiktsfriheten spiller över i kränkning eller förtryck. Samt att tidvis våga frångå jantelagen, den i min mening kanske egentligen största boven i exkluderingsdramat. Om vi nu i överhuvudtaget ska prata om bovar och draman, vilket jag inte är helt säker på att vi ska…
  3. Inkluderande eller exkluderande? Tror att jag svarat på det ovan. Vill du ta plats så får du plats – även om det inte alltid kommer ske dörrknackar- och välkommen-in-vägen (men när och var gör det egentligen det?). Och ja, du kan hamna i debatter, diskussioner och sammanhang där du väldigt snabbt kan få väldigt många emot dig – en effekt av webbens fantastiska spridningsförmåga, självklart på gott och på ont…

    Men den sociala webben består trots allt av människor – elitistiska eller ej – och så länge vi inte glömmer det tror jag också vi har potential att stävja mänskliga beteenden som inte är okej, oavsett vem det är som står bakom dem. Framförallt har vi förmågan att diskutera, självrannsaka och förhoppningsvis utvecklas.
  4. Vi som var på SSWC, vi som jobbar med sociala medier, vi som i sociala medier pratar om sociala medier med andra som också pratar om sociala medier i sociala medier – tillför vi någonstans någon nytta utöver att credda oss själva och varann? Det första givna svaret på den frågan tycker jag är ganska enkelt: Ja. De flesta av oss har ju uppenbarligen fortfarande jobb. Och ganska mycket att göra på jobbet dessutom. Och, kanske värt att poängtera – det är en ganska liten andel av världens alla bloggare, twittrare och facebookare som har ”sociala medier/webb-någonting” inskrivet i sin titel (med andra ord – det område vi diskuterar är rätt poppis bland rätt många, och det är sällan som folk låter bli att snacka om och försöka utveckla sådant som är populärt…).

    Att vårt (<— vi som har sociala medier/webb-någonting inskrivet i vår titel) interna ”skvallerforum” – ett sådant som brukar finnas på de flesta företag och i de flesta branscher – råkar vara publikt och hyfsat transparent är en annan sak. Men internet är stort och vi tvingar ingen att lyssna (vi äger ju knappast arenan heller, utan är bara ett rätt stort gäng som bestämt oss för att ta rätt stor plats här). Däremot får vem som helst lyssna, och vem som helst kan hoppa in och kommentera ryggdunkar eller delta i djupare resonemang
    . Och det tror jag inte att du, oavsett vem ”du” är, lika lätt gör inom andra branscher som du inte per definition tillhör.

Min avslutande åsikt i elitismfrågan, för den här gången i alla fall (och för dig som orkat tugga bokstäver ända hit…) blir denna:

Jo, visst tycker jag att man inom sociala medier kan tala om en ”elit”. Men jag säger nog hellre som jag redan sagt, att vi ”e leet” – enligt min definition ett duktigt gäng som gärna nördar ner oss, och som litar både på vår kompetens och på vår förmåga att dela den med andra.

Håller du inte med, säg till. Jag tänker i alla fall lyssna.

Jennifer Bark, Sweden Social Web Camp 2010 #SSWC

(foto: Paula Marttila)

Hämtar andan efter #sswc2010 (#elit eller bara #leet?)

SSWC 2010 - hela gänget!
(Hela SSWC2010-gänget, fångat av Anders Frick. Klicka för större bild :) )

Är tillbaka i Stockholm och på jobbet efter vad som möjligtvis kan kallas årets bästa helg.

Precis som jag kände efter förra årets Sweden Social Web Camp är tankarna, känslorna, intrycken och lärdomarna i skrivande stund nästan överväldiganden. Och precis som efter förra året, är det framförallt människorna som var där som etsar sig fast.

Niclas Strandh kunde inte formulerat det bättre: ”#sswc handlar om möten” – något som jag även tycker att morgonens Tv4-inslag på nyheterna delvis lyckas förmedla. För att inte tala om alla fantastiska fotografier. Och alla bidrag i SSWC-boken. Och alla blogginlägg och filmklipp. Och alla #SSWC-tweet. Och…

…finns så mycket mer att säga, belysa och länka till. Och jag kommer givetvis att återkomma med en längre post, där jag bland annat berättar mer om de session som jag och @sanapes höll i på lördagskvällen (och som verkar bäddat för en fortsatt engagerad diskussion både i bloggar, på Twitter och i andra medier). Vi rubbade den ”Elitism i sociala medier – tillhör ‘alla’ bubblan?”, och även om jag på plats sammanfattade sessionen oerhört skämtsamt, lättsamt och kort, finns det nu i efterhand egentligen mycket kring den självrannsakande bransch- och bubbeldiskussionen att reflektera kring. Någon som redan gjort det bra är Brit Stakston.  Läs hennes inlägg på jmw.se – där finns det gott om kloka tankar och tänkvärda åsikter att ta del av! Även Miriam Olsson har uppmärksammat elitismsessionen (liksom många andra campinslag) i en som vanligt Miriam-Olsson-välskriven artikel på Internetworld.

Men så länge och i väntan på de längre (och skarpare?) formuleringarna här, vill jag bara än en gång rikta mitt allra största tack till Kristin Heinonen och Tomas Wennström för ett obeskrivligt bra ”nördkollo”! Liksom en riktigt fet ”like” till alla er andra som var där och gjorde helgen fantastisk!

TV4:s inslag med efterföljande debatt (utifall att du lyckats missa bland de i runda svängar 400 personer som pushat det på webben…) hittar du här:

Uppdaterat: Även Fredrik Wass kommenterar diskussionen kring elitism i sitt inlägg ”Snäll elit eller punkterat luftslott”. Gillar och tror det ligger en hel del i Fredriks avslutande mening: ”Bara genom att bestämma vad som är värde och framgång kan vi avgöra om det vi gör är luftslott. Och kommersiell framgång kan ställas mot ideologisk utveckling, men måste inte nödvändigtvis göra det”.

Teknik vs social förmåga – ett litet webbfilosofiskt deviceresonemang

Krävs det bra teknik och rätt devices för ”att vara social”?

Jag ställer frågan eftersom den denna sommar vara högst aktuell för mig (btw precis återkommen från den längsta och bästa av semestrar, så nu borde det åter börja hända mer konstanta saker här på bloggen. Borde….).

Miste ju min iPhone sent i våras, lyckades ganska länge hanka mig fram på testlurar (Sony Ericsson Xperia Mini, Xperia Mini Pro och senast underbara Samsung Galaxy S), men har mellan varven och sista tiden försökt socialisera med en Sony Ericsson w595 (jo precis, den som för 1,5 år sedan gav mig en känsla av teknikbefrielse när den införskaffades!).

Och nej. Jag har varken varit eller är asocial – har tvärtom aldrig tillbringat så många av dygnets vakna sommartimmar (de har i sig varit både många och långa…) med så många olika fantastiska människor. Men. På den webbsociala fronten har det varit/är tuffare. När det kostar tid och viss besvärlighet att twittra, Facebooka, ladda upp bilder och följa flöden – då vill det till att man också har mycket tid, uthållighet, vilja och rätt många stunder av stillasittande för att göra allt det (värt att tänka på när man försöker sälja in sociala medier med ”du integrerar det så lätt i din vardag” och ”det behöver inte alls ta så mycket tid” till kunder…). Och i mitt (något sommarlata) fall har det blivit betydligt mindre av allt.

Var jag vill ta resonemanget? Ingen vidare vart alls egentligen, förutom att egentligen bara väcka frågan: Går det människor förlorade i ”den nya kommunikationen” om de inte har tillgång till den nyaste tekniken?

Och (en mer filosofisk fråga kanske…), är det teknikutveckling som driver människans kommunikationsförmåga och utveckling framåt, eller är det vårt behov av att ständigt finna nya och förbättrade kommunikationsvägar som bäddar för utvecklingen av (inom det området) ny och förbättrad teknik?

För egen del kan jag bara svara att ju mobilare tekniska hjälpmedel jag fått (eh, ”fått”), och ju bättre de varit, ju mer har jag kommunicerat, ju fler människor har jag lyckats träffa IRL (faktiskt) och ju roligare har jag upplevt själva kommunikationsprocessen. Samtidigt får man förstås inte förglömma att det är mitt eget ständigt ökade behov av effektivare kommunikationsmöjligheter som just fått mig att uppgradera mitt ”deviceinnehav”. Med andra ord – det är ingen som har tryckt en iPhone i handen på mig…

Givetvis är svaret inte svart eller vitt. Men när jag också läser Joakim Jardenbergs fina inlägg om och jämförelse av #SSWC och de gamla grekerna, och om hur viktigt det är att vi stannar upp, reflekterar och faktiskt funderar över hur vi får fler att förstå mer av till exempel tjusningen med den sociala webben, tycker jag att frågan känns än mer aktuell.

Kan det rentav uppstå webbsociala klyftor på grund av skillnader i vilka tekniska devices vi bär med oss? Eller är frågan i det stora sammanhanget irrelevant? Handlar det snarare bara om kunskap och intresse kring hur och var man bäst och smidigast delar, snappar upp, kommenterar och diskuterar på webben och har en ”smartphone eller inte smartphone” inget med det stora hela att göra?

Oavsett hur det ligger till väntar jag nu på 1. en iPhone 4 (må den snälla anlända inom 8 dagar!) och 2. en (förhoppningsvis – om @annika lyckas ragga rätt på en i London) iPad. Och jag vet att det inte bara kommer att göra mig pratsammare och framförallt aktivare i fler dialoger på webben (en bieffekt av den tekniska besvärligheten har också varit att de få gånger jag utanför hemmet äntligen lyckats ”ta mig in”, har kommunikationen allt för ofta blivit av monologklassiskt egoistråkig ”hej, här är jag, det här gör jag just nu”-karaktär, just den som många ”anti-socialmedister” föraktar och håller som argument mot den där tjusningen med sociala medier). Min uppgradering kommer också att göra mig lyckligare på ett plan som jag (ping @jocke) oftare ska försöka stanna upp på och reflektera över hur jag bäst ska förmedla och bjuda in andra till.

Och fastän jag längtar och kommer bli så exalterad/på utandning att jag skulle kunna bry mig #inteettjota när dessa devices nått min hand, kvarstår ändå frågan: kan jag få någon med en w595:a att riktigt förstå?