Sevärt om världens mest ambitiösa webbprojekt

Det sena lördagstipset för seriösa hemmasittare (that’s me) är att vika 52 minuter till att kolla på gårdagens K special, om Google och det litterära världsarvet.

K Special beskrivs av SVT som ”kvalitativa, spännande och kunskapsspäckade kulturdokumentärer med kända kulturpersonligheter” – och det sammanfattar också väldigt bra den här dokumentären av Ben Lewis, en berättelse om ”det mest ambitiösa projekt som genomförts på Internet”. Det vill säga, Googles ambition att genom systematisk skanning skapa ett monsterbibliotek innehållande varenda bok i hela världen som någonsin existerat, av förklarliga skäl en inte helt okomplicerad sak.

Det här är bloggpost 81 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

 

Bloggen – det demokratiska vapnet? #olalindholm

Jag tänker inte kommentera hela det pågående dramat kring (och traumat för…) den kända SVT-profilen, Kamratposten-redaktören och BRIS-engagerade Ola Lindholm. Känns varken rätt eller relevant att försöka ta någon slags ställning för eller emot personer och ageranden här (även om jag har mina åsikter kring det och säkerligen kommer dela dem på annat håll och annat sätt).

Däremot vill jag bara kort uppmärksamma ett tidens tecken mitt i allt detta.

I Ola Lindholms enda offentligt privata kommentar kring polisens ingripande på Råsunda, kokaintestet, mediernas (Expressens) sätt att hantera nyheten, rättssäkerhet (eller inte?), sina påstådda problem, sina jobbåtaganden med mera, inleder han med att skriva:

”Hej på er. Detta är min första blogg. Den kommer bara innehålla ett inlägg. Och det är det som följer. Detta är min enda offentliga kommentar. Tycker du att den är läsvärd får du gärna sprida den vidare”.

Hur får man bäst, snabbast och förmodligen mest demokratiskt spridning av ett budskap 2011?
Genom en blogg.


Läs mer: Niclas @deeped Strandh har reflekterat (och länkat!) betydligt mer på djupet i sitt inlägg ”Knarkande KP-redaktör? Tänk om det inte är så…”. Joakim @jocke Jardenberg tar ytterligare ett annat grepp och skriver (i min mening) klokt om ”Ola Lindholm och FRA-lagen”.

Psyktv och ”bara bra tack” – sjukt bra initiativ från UR

- Tja, hur är läget?!

- Jodå, bara bra tack.

Känns den igen, konversationen? I sig är den knappast anmärkningsvärd, men – det är inte alla som får frågan och ger svaret som verkligen har det ”bara bra”.

Psykisk ohälsa är till antalet drabbade sett en av våra största folksjukdomar (1 av 4 beräknas någon gång under sitt liv drabbas), och ändå är ämnet otroligt tabu (med de egna erfarenheter jag har, bland annat med min pappa, vågar jag säga att jag mer än väl vet vad det handlar om). Det här är något som UR bestämt sig för att vilja ändra på, och de gör det med ett antal riktigt bra satsningar som jag tycker är viktiga att uppmärksamma.

ur.se/barabratack försöker UR ”vidga bilden om psykisk ohälsa” genom att lyfta upp video- och radioklipp liksom blogginlägg och artiklar som på olika sätt tar upp olika former och grader av psykiska sjukdomar och där materialet är indelat i kategorierna ”Psykisk ohälsa”, ”Förebyggande”, ”Behandling” samt ”Barn och unga”. Härifrån kan man enkelt hitta vidare till de olika programsatsningar som SVT/SR gjort och gör på temat, som till exempel Livfet, Radio Totalnormal och inte minst Inferno.

Inferno är UR:s nya programserie om ämnet psykisk ohälsa som under åtta hösthalvtimmar med start ikväll kommer att sändas på Kunskapskanalen (torsdagar 21.00), SVT 1 (söndagar 22.00) och även läggas ut på SVT Play. Och utan att ha sett programmen har jag en känsla av att det kan vara riktigt bra – i alla fall är det något som den tillhörande bloggen på psyktv.wordpress.com vittnar om.

Här skriver en oerhört engagerad redaktion om ämnen relaterade till tv-serien (”för dig som, med eller utan diagnos, är intresserad av psykisk ohälsa och vill prata med oss om en ny tv-serie i ämnet”) och tydligen har gjort så sedan i februari 2010 (själv upptäckte jag den tyvärr först igår…).

Förutom att vara duktiga på att lyfta upp aktuella ämnen på ett i mitt tycke mycket bra, skönt frispråkigt, opretentiöst och pekpinnebefriat sätt (vilket behövs för att luckra upp tabuklistret!), är de även otroligt bra på att svara på kommentarer och föra dialog med engagerade läsare. Dessutom har redaktionen fått till en mycket relevant och användbar blogroll med andra bloggare som öppenhjärtat delar med sig av hur det är att gå igenom sina respektive vardagar med psykiska problem – och som säkerligen kan hjälpa många att känna sig mindre ensamma.

Utöver (wohoo, WordPress-)bloggen har Inferno även en Facebooksida och för twittrare  är det UR:s ”vanliga profil” @ursamtiden som gäller för uppdateringar och dialog.

Vi behöver prata om det här, och att UR gör det i flera kanaler värmer min själ.

Uppdaterat: Fick via Twitter ett uppskattat tips av @bjornlilja om sajten hjarnkoll.se”för ett psykiskt friskare Sverige”. Ännu ett sunt och samtidigt sjukt bra initiativ och väl värt att läsa mer om.

Fettisdagswebbiga OS-tips från en äkta Vancouvrare

Okej, dags att sälla sig till mängden och blogga lite mainstreammaterial. Nej, jag pratar inte Melodifestivalen, att modebloggerskorna intagit Twitter (somliga bättre än andra), att Google dykt upp med ännu en cool men integritetsutmanande feature (okej, termen ”mainstream” är relativ…) eller att det är Semlans dag.

Men. Jag tänkte mig ett inte fullt så banalt inlägg kring vinter-OS 2010 (vem vet, kanske kan det intressera game-spammaren Erik Svensson att vilja byta länkar igen?).

Jag har ju ändå bott i Vancouver en gång i tiden – en väldigt långt tillbaka gång i tiden, men dock – är fortfarande kanadensisk medborgare och någonstans bultar hjärtat ännu för denna otroligt vackra stad. Och som gammal alpintävlerska bultar även hjärtat för den snösport som står i fokus…

#VinterOS 2010 på TwitterTänkte dock inte prata så mycket om vare sig staden eller tävlingarna i sig (har med egna ögon bara följt några enstaka backhopp via webben), utan bara återigen konstatera vilken superb nyhetsförmedlare Twitter kan vara för sådana här typer av events (det är inte bra för allt, alls, men för personlig mainstreamförmedling – me lööve!).

Genom mitt nätverks tweets har jag fått de flesta tävlingsresultat och OS-happenings värda att lägga på minnet (åtminstone för den sociala bekvämlighetens skull, typ för att kunna säga, ”joo, det har jag hört” utan att ljuga) levererade till mig. Och då följer jag inte ens @SVTsport (som är en del av SVT:s fokuserade sociala medier-satsning), @expressenOS eller någon annan stor nyhetsrapportör som tagit samma vinterspår.

Att deltagarna själva dock inte får lov att Twittra på grund av ”riktiga” nyhetsrapportörers ensamrättigheter (som @annika och @mymlan pratade om i söndagens Sweet Sunday Web Crunch) är något som känns mycket märkligt i det nyhetsförmedlarklimat åtminstone jag detta decennium börjat ta för givet… Samtidigt trycker detta ännu en gång på det faktum att journalistens roll, publicisters ansvar, rättigheter och lagliga nutidsadapteringar är långt ifrån självklara och slutdiskuterade

Nåväl. Vill du följa OS bortom Twitter är du förmodligen redan tillräckligt intresserad för att veta var du gör det bäst. Meeeen – har ändå ett par schyssta, delvis osvenska tips om du nu råkar vara ute efter dem:

Olympic Mascots - Winter Olympics 2010Delar du förövrigt mitt barnasinne och har fastnat särskilt för årets maskotar Sumi, Quatchi och Miga kanske det är kul att veta att detta sötgäng blev inbokade redan i slutet av 2007. Och vill du ha koll på alla OS-maskotar från 1968 och framåt -spana in denna fulroliga sida.

Min största sport just nu blir att ta sig hem från #Blustret och som antisemlerska värva folk till kardemummaklubben (OSar dåliga odds med tanke på datumet…).

I’m flattrd!

Igår damp det ner en osedvanligt trevlig invite i inboxen, signerad Peter Sunde (@brokep) och kompanjon Linus Olsson (@bonq). Tjänsten jag blivit beta-inviterad till stavas Flattr (Flatrate + Flatter) och beskrivs (som oftast) bäst med tjänstens egen introvideo:

Flattr.com – How Flattr Works from Flattr on Vimeo.

I korthet går alltså smickertjänsten Flattr ut på att du som ”Flattrare” betalar en summa (minimum 2 euro) varje månad , för saker du känner dig ”intresserad att ekonomiskt bidra till” , och genom detta bidrar till att de personer (kan vara allt från bloggare till fotografer, låtskrivare etc) som publicerar saker på webben faktiskt får betalt för sitt innehåll.

Rent praktiskt funkar det ungefär som Digg eller Pusha – det vill säga att när du väl fått bli lycklig flattrare (prata med mig, jag har en invite till övers ;)) är du ”automatiskt alltid inloggad på tjänsten och behöver bara klicka på det innehåll – blogginlägg/bild/låt etc – du vill flattra för att det ska flattras :) (kräver förstås dock att ”innehållet” utrustats med en Flattr-knapp – något som bara kan göras av dem som själva är medlemmar…).

Genom att Flattra något visar du inte bara att du diggar texten/bilden/låten eller vad det nu handlar om, utan även att personen  bakom ditt favoriserade innehåll faktiskt får betalt i form av en del av din egen Flattr-månadspeng”.  Hur stor den pengen är avgörs enligt Flattr-gänget av två faktorer:

  1. Hur många saker du som Flattrklickare faktiskt flattrat  under månaden, samt…
  2. …hur mycket du valt att sätta in på Flattr-kontot varje månad.

Den som får ditt Flattrklick (eller kan ju lika gärna vara du som får någon annans…)  hamnar även på en topplista över ”de mest intressanta sakerna för dagen (liksom veckan, månaden, året, all time etc)” och driver därigenom förhoppningsvis även mer trafik till sin blogg eller sajt.

Flattr kan alltså sägas vara en sorts ”Digg Deluxe” där du som flattrare inte bara visar att ”man, I dig this!”, utan att du tycker att det är så pass bra att du faktiskt frivilligt vill betala för det!

Tanken med Flattr-systemet är enligt Peter och Linus att ”fler kan få ta del av pengar som få eller inga har fått förut”. De menar att med dagens system, där merparten av all donation sker genom en direkt paypal eller bank-överföring, är det många som avstår att donera ”uppskattningskapital” eftersom insatsen för att donera mindre belopp (vi snackar typ 2 kronor, eller vad man nu kan tycka att ett blogginlägg är värt) helt enkelt inte är ”värt det” (ehm…känner mig smått träffad….).

”Ni får uppskattning som är högre kvalitet än på Digg eftersom folk vet att de faktiskt delar med sig av en peng till er” skriver Peter och Linus, och där har de förstås en rejäl poäng. Särskilt när de fortsätter med att  ”Ni får dessutom just den pengen som kanske sporrar er att göra än mer. Vi ser hellre att 200 personer får en tusenlapp extra i månaden än att Blondinbella får 200.000 i månaden.”

Personligen är jag beredd att i sig flattra hela idén med Flattr. Det jag dock lite cyniskt funderar över är vilket ”mainstream-potential” tjänsten egentligen har. Är det vi i allmänhet kallar just ”allmänheten” så pass engagerad och införstådd i privilegierna med allt fantastisk gratismaterial som drivna och generöst kunskapsdelande individer dagligen föreser oss med?

Där är jag inte odelat övertygad. Men det hindrar mig inte från att skarpt gilla och hoppas på Flattr som idé (inom kort med en knapp nära dig?!).

Läs även andra bloggares åsikter om .

PS (icke-relaterat). I vanlig ordning har det i övrigt hänt mer än jag hunnit blogga om – allt från Buzz till nya Facebookstartsidor till herreguuud min position i YABA (tack, tack, tack ni som röstat). Men idag vill jag ändå hinna påminna om att ladda ner SVT Plays iPhone app som alla vi som stöttade initiativet Dear Steve Jobs äntligen kan hoppa jämfota in i app store och hämta hem! :)