#SOPA inte internet under någon frihetsberövande lag!

Vad man kanske kan kalla bloggkramp och definitivt influensa till trots, måste det till ett inlägg här nu (det är långt, jag vet, men det är viktigt).

Och visst vore det enkelt att inleda med ett gäng ordvitsar. Med förkastliga lagförslag som ”SOPA” (Stop Online Piracy Act) och ”PIPA” (Preventing Real Online Threats to Economic Creativity and Theft of Intellectual Property Act of 2011….?!?) är det svårt att låta bli. Eller så läser man på, tänker efter en sekund, och inser att det är väldigt, väldigt enkelt – dessa lagar lämnar inte mycket utrymme för humor.

Var du vaken igår så kan det nästan omöjligt ha gått dig förbi. I medier såväl på som utanför internet pratades det ivrigt om Sopan och Pipan och tack vare att engelska Wikipedia stängt ner sig själv i 24 timmar för att få människor att förstå vad lagförslag som dessa kan leda till. Att neutrala Wikipedia för första gången tog något som kan liknas vid politisk ställning var i sig en stor nyhet, och något som potentiellt skulle kunnat skapa debatt och opinion. Samtidigt föll och faller allt sådant rätt lätt platt när man läser Wikipedias grunder för sin aktion:

But although Wikipedia’s articles are neutral, its existence is not. As Wikimedia Foundation board member Kat Walsh wrote on one of our mailing lists recently:

‘We depend on a legal infrastructure that makes it possible for us to operate. And we depend on a legal infrastructure that also allows other sites to host user-contributed material, both information and expression. For the most part, Wikimedia projects are organizing and summarizing and collecting the world’s knowledge. We’re putting it in context, and showing people how to make to sense of it.

But that knowledge has to be published somewhere for anyone to find and use it. Where it can be censored without due process, it hurts the speaker, the public, and Wikimedia. Where you can only speak if you have sufficient resources to fight legal challenges, or if your views are pre-approved by someone who does, the same narrow set of ideas already popular will continue to be all anyone has meaningful access to’.

Själv blev jag rörd (nej, jag överdriver inte) av folkrörelsen och protesterna på den sociala webben igår. Bloggare och sajter, till och med smått obskyra sådana, gjorde sina egna blackouts, inflytelserika människor och gigantiska påverkare tog öppet ställning, och mitt flöde på såväl Facebook som Twitter dominerades av länkar och kommentarer kring varför vi måste strida för ett fritt internet.

Och jag tänkte, mitt uppe i allt det här, att just det här, just det här jag bevittnar och tar del av just nu – hur mängder av människor från olika kulturer och sammanhang delar med sig och blir en del av någonting (även om det inte är något de själva kreerat), och låter mig bli del av och dela vidare någonting, är på sätt och vis precis det som just nu är hotat.

Nja, tänker kanske någon. Lite mer komplicerat är det ju. Och det stämmer ju, förstås. Men jättelångt från sanningen är det inte. Den dag då allt innehåll vi skapar och/eller delar över internet ska granskas och i någons ögon kanske vara något att fälla och fängsla oss för, den dagen kommer min kärlek för internet att dö. Och jag tror inte att jag är ensam där. Och det gör mig inte bara heligt förbannad och aningen rädd utan också uppriktigt tårögd. För är det någonting jag verkligen älskar med den tid vi lever i just nu, så är det just friheten och enkelheten att kunna dela upplevelser, upptäckter och innehåll. Någonting jag tror vi alltid gjort och velat göra och som är något av en förutsättning för vår evolution. I alla fall är det definitivt en förutsättning för ett internet så som vi känner det idag.

Men jag är inte bäst på att prata om SOPA och PIPA och de risker de för med sig och jag vet att jag lätt snöar in och iväg på de mer filosofiska resonemangen. Däremot finns det andra som håller sig till ämnet och som gör det riktigt bra (länkar längre ner).

Och ju mer jag läser, ju fler jag hör prata om det, ju mer övertygad blir jag – det är, som jag sa på Twitter igår, verkligen Kill Bill som gäller. Och trots att gårdagens protester redan verkar ha givit resultat (må så vara att det mer handlar om rädsla för att inte bli återvald i kommande grand election än en helhjärtad senatorförståelse för problematiken, men det är ändå handlingen som någonstans räknas) – trots det är det viktigt att hålla frågan levande och lagar av dessa slag nerslagna. Även idag, när Wikipedia ”vaknat”, vilket de också själva understryker.

Ett sätt att göra det på är att skriva under här, och sedan dela länken.

Men köper du inte mina ord eller känner att du inte riktigt greppat grejen, ta en titt på bland annat dessa artiklar och klipp:

* Mashables Chris Heald pinpointar lagförslagens faror konkret, samt listar tio stora ”blackouts” i ett bildspel i botten av artikeln: http://mashable.com/2012/01/17/sopa-dangerous-opinion/

The Guardian ”förklarar” SOPA. Se den bara, de ”förklarar” bra!

Clay Shirky (en av mina husgudar) sätter SOPA i sammanhang jag tror alla kan relatera till. Han gör det i vanlig ordning briljant, och till och med med….tada, humor!


Så. Det var bara det jag ville säga. Avslutar med ett par fritt översatta tackord från Wikipedia:

Tack.

Wikipedias blackout är över – och ni har talat.

Över 162 miljoner människor såg vårt meddelande där vi frågade om ni kunde föreställa er en värld utan fri kunskap. Ni sade nej. Ni stängde ner kongressens telefonväxlar. Ni smälte deras servrar. Från all världens hörn dominerade era meddelanden de sociala medierna och nyheterna. Miljontals människor har talat och försvarat ett fritt och öppet internet.

För oss handlar detta inte om pengar. Det handlar om kunskap. Som community bestående av författare, redaktörer, fotografer och programmerare, bjuder vi in alla att dela och bygga vidare på vårt arbete.

Vårt uppdrag är att stärka och engagera människor att dokumentera summan av all mänsklig kunskap och göra den tillgänglig för hela mänskligheten, för all framtid. Vi bryr oss starkt om upphovsmännens rättigheter, eftersom vi är författare.

Sopa och PIPA är inte döda, de väntar i skuggorna. Det som har hänt under de senaste 24 timmarna är dock extremt ovanligt. Internet har gjort det möjligt för kreativitet, kunskap och innovation att lysa och när Wikipedia blev mörkt, använde ni er energi för att skydda den.

Nu tänder vi ljusen igen. Hjälp oss att hålla dem brinnande.

 

I USA är bloggen död! (och ett fritt resonemang kring vikten av olika kanaler)

Nja, rubriken är kanske en överdrift, men stämmer troligen bättre med ordet ”USA” än ”Sverige” i alla fall. Jag ska berätta varför.

För ganska precis en vecka sedan satt jag på en bar med Peter ”mr HTML5″ Lubbers som var på tillfälligt besök i Stockholm. Undantaget det faktum att många Hiltonpoäng lätt resulterar i en lite för frikostig bar, hade vi jämte livets vatten många intressanta samtal.

Bland annat pratade vi om sociala medier (nyhetsbomb, jag vet…) och jag fastnade lite vid Peters påstående att bloggandet och bloggläsandet ordentligt börjat tappa mark i USA, till förmån för framförallt Twitter och Facebook.

Så häromdagen var jag inne på Journalisten.se, egentligen av en komplett annan anledning, och snubblade då över rubriken ”Bloggandet försvagas i USA”. Med tanke på veckan-innan-samtalet var jag förstås tvungen att läsa.

Journalistnotisen är kort, men refererar till en betydligt längre och mer beskrivande artikel i New York Times. Den bekräftar det Peter Lubbers berättat, åtminstone när det gäller den yngre generationen som, enligt undersökningar, i allt högre utsträckning väljer bort bloggandet till förmån för snabbare och kortare realtidsformat.

Artikeln inleds med ett citat från high school-studerande Michael MacDonald som inriktat sig på att göra film:  “I don’t use my blog anymore, all the people I’m trying to reach are on Facebook.”

Makes sense. Samtidigt får man längre ner i artikeln förstå att de olika arenorna fortfarande fyller olika syften, åtminstone när de äldre och klokare(?) ”experterna” får uttala sig…

Indeed, small talk shifted in large part to social networking, but still, blogs remain a home of more meaty discussions, said Elisa Camahort Page, co-founder of BlogHer, a women’s blog network.

If you’re looking for substantive conversation, you turn to blogs. You aren’t going to find it on Facebook, and you aren’t going to find it in 140 characters on Twitter.”

Och visst tror jag att hon har en poäng (men så är jag ju numer också nästan-gammal. Och kanske, kanske klok). Olika konversationsplattformar fyller olika syften – på olika sätt för olika individer och organisationer - även om de med de mest virala förutsättningarna, som går snabbast att producera på och konversera i,  också är de som drar flest användare.

För mig personligen fyller alla plattformar var för sig ett eget syfte och även om jag överlever utan dem (hej, det finns ibland viktigare saker i livet), finns det ingen kanal jag helt skulle vilja vara utan. De tjänar så att säga alla sin existens, om än på olika sätt.

Twitter är för mig nästan uteslutande ett realtidsflöde av nyheter där jag, när jag har tid, kan snappa upp konversationer, tips, länkar, funderingar och frågor som troligen är någorlunda relevanta för mig eftersom jag själv valt ut de personer jag vill följa där. Själv hör jag inte på långa vägar till de mest aktiva twittrarna och jag är ofta bara inne och ”scannar av” snarare än bidrar till den stora, konstanta vågen tror jag. Å andra sidan hoppar jag gärna in med replies och retweets när något eller någon berör, och då jag har tiden. Och jag använder regelbundet Twitter som en kanal för att ”marknadsföra” både mina egna och andras externa produktionsflöden (typ bloggar).

Jag vet att när jag för några år sedan reggade mig på Twitter, hade ambitionen att det skulle vara ”som på Jaiku” (och senare Bloggy) – att jag skulle kunna gå tillbaka och följa långa trådade konversationer som kunde pågå i dagar och till och med veckor och ha full koll på vem som sagt vad när och i vilken ordning. Det var något som på Twitter till att börja med framförallt var tekniskt svårt, men i takt med att jag började följa fler och fler personer (idag nästan 1100),  på grund av kvantiteten också var något som sekundvis försvårades.

Nu har jag sedan en tid tillbaka helt och hållet lagt ner ambitionen på att veta allt som alla har sagt över en längre period, och har i och med det också mycket större glädje av Twitter. Jag konsumerar i princip bara det som händer där just nu utan krupp för att inte alltid hänga med i det stora, långa sammanhanget (även om regeln givetvis rymmer ett par undantag) och litar på att tillräckligt viktiga/riktigt relevanta saker, tack vara retweets, hashtags och återkommande diskussionsämnen, kommer passera mig i flödet ändå. Twitter är helt enkelt min ”instant news”, som ett sociala mediernas motsvarighet till snabbkaffe (och då vill jag poängtera att jag hör till dem som tycker att rätt sorts snabbkaffe kan vara rysligt gott).

När jag vill ha en överskådligare historik, och – tack vare forumets mer ”privata” och ”tillåtande” karaktär – mer personliga och oftast lättsammare nyheter, konversationer och interaktioner, använder och älskar jag Facebook (jo, jag har trots många synpunkter på arenan och dess utveckling, lärt mig att faktiskt älska denna plattform och dess sociala/virala möjligheter).

Och när jag vill ha de längre, mer grävande, reflekterande, spetsade, subjektiva, politiska eller-vad-det-nu-kan-vara- tankarna och texterna och bilderna och filmerna, vänder jag mig till mina utvalda guldkorn i bloggosfären och, inte att förglömma, kommentarsfälten där. Fortfarande finner jag värden här som realtidskvicka one-linerflöden i mina ögon (i alla fall hittills) sällan lever upp till. Framförallt rymmer bloggosfären (möjligtvis undantaget Metrobloggen*…) en longtaileffekt som framförallt inte Twitter men hittills inte heller Facebook lika smidigt och effektivt lyckas erbjuda.

Möjligheten att gå tillbaka och via exempelvis länkar och kommentarer snabbt få ett sammanhang, även om det var längesedan blogginlägget skrevs, är bara ett exempel på varför jag ännu tror det kommer dröja länge tills bloggen (eventuellt) dör ut. I alla fall så hoppas jag det.

Ja, där har vi min ytterst personliga åsikt kring på vilket sätt de olika kanalerna är viktiga för just mig. Vilka funktioner fyller de olika kanalerna för dig? Och vad tror du på sikt om bloggens vara eller icke vara?

*Angående Metrobloggen och dess nerstängning som jag ilskbloggade om häromdagen: Hjälten Ted Valentin skapade över natten en tjänst som Metro själva inte lyckades få till på flera år, mänligen den som gör det möjligt att automatiskt exportera sin blogg som XML-fil och smidigt ladda upp den på WordPress eller Blogger.  FlyttaMetroblogg.se heter den, och har du eller någon du känner en utrotningshotad Metroblogg föreslår jag att du lägger url:en på minnet och sprider den vidare. Efter den 25:e april är det för sent!

Har själv testat tjänsten på min egen Metroblogg och efter bara ett par minuter hade jag automatiskt lyckats flytta två års innehåll till en Bloggerblogg som sin sin tur tog ungefär 2 sekunder att skapa: thejennieblog.blogspot.com