Språkgodis på Youtube – lite lättsamt lördagstugg

Det är inte bara klädsamma kyssar som eldlöper över nätet nu. Ett annat klipp som rullar hett är finskbloggande Sara-Maria Forsbergs språkgeniala rappakalja som illustrerar hur olika språk låter för dem som inte pratar dem. Eller som titeln lyder: ”What Languages Sound Like To Foreigners”.

Not so much chockerande att klippet hunnit ses av ett Youtube-gäng typ motsvarande Sveriges totalantal invånare. Och nu läser jag dessutom i DN att den här finsksvenska talangen har ”uppmärksammats av medier som brittiska BBC, amerikanska Huffington Post, franska L’Express och schweiziska 20 Minuten” samt blivit inbjuden av delta i Selfie-Ellens populära tv-show.

Underbart var Youtube kan ta en. Men inte utan talang förstås. Det visar sig nämligen att det här finsksvenska språkgeniet även är en stjärna på att sjunga. Och råkar klottra typ skitsnyggt när hon har tråkigt. Lite skillnad i estetiken på hennes Insta-#bored och min, så att säga.

Men tillbaka till Youtube och språket och vidare till den underbara Catherine Tate-sketch, som Sara-Marias klipp får mig att tänka på, och som får avsluta denna 15:e bloggpost i #Blogg100:

 Ja, det här är som sagt inlägg 15 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ mig även på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

Skönhetsskisser som gör skillnad – Dove gör det igen

Det är ganska sällan en pre-roll på Youtube fångar mig, säkert 9 av 10 gånger väljer jag att klicka bort annonsklippet så fort jag ges chansen, eftersom det allt som oftast står i vägen för det jag verkligen vill se. Men så finns det undantag.

Den här fick mig alltså att frivilligt (nåja, mer eller mindre) vänta dryga 3 minuter extra på att se det jag egentligen skulle se (en betydligt mycket mer nonsens-sägande historia…) – en ganska stor bedrift i min värld.

Jag har hyllat Dove förut, och jag gör det gärna igen. Vet få som är så duktiga på att kommunicera ut budskap som fastnar. Sunda dessutom. Och uppenbarligen tycker fler som jag.

Det här är bloggpost 89  i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Easter eggs, Harlem style (och ett halvhysteriskt påskminne)

Det är ju den där tiden på året nu när man som webbnörd gärna passar på att tipsa om easter eggs. Det vill inte säga påskägg (eller menar vi påskskägg?) i klassisk mening, utan som i den här sorten, det vill säga gömda meddelanden, funktioner eller skämt, som till exempel finns att finna på webben, så länge man vet hur och var man ska leta.

Jag har tipsat om ”webbägg” förr, så i år nöjer jag mig med ett enda, som – även om det redan är nästintill uttjatat – i alla fall ligger i tiden. Det enda du behöver göra för att hitta det är att öppna en tabb i Chrome, klicka dig in på Youtube, skriva in ”do the harlem shake” i tubens sökfält och sen…ja, låta ägget göra sitt.

På samma tema, äggjakt och shake, passar jag också på att bjuda på ett annat klipp. Redan när jag var barn i Naperville – långt innan Youtube, och än mindre webbmems av dagens kaliber fanns på kartan – var det här halvt hysteriska äggjakts-racet en årlig påsktradition som jag i alla fall vill tro att jag älskade… Hur som kul att via vårt älskade internet kunna konstatera att traditionen lever kvar.

Det här är bloggpost 65 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

Starka, modiga, viktiga hemligheter

Fick en intervjufråga häromdagen, om jag har någon dold talang som jag är lite stolt över, men har faktiskt fortfarande inte lyckats komma på något bra svar. Visst, jag kan väl sträcka mig bortom Jante och våga påstå att jag besitter en och annan talang. Däremot tror jag inte att någon är särskilt dold. Hemligheter har jag förstås ett par, men göra hemlighet av talanger tycker jag mest verkar dumt.

Hemligheter av andra slag kan förstås också vara dumt. Kanske inte om man själv mår bra av att hålla något för sig själv (tvärtom tror jag det kan vara väldigt viktigt), men om man gör det för att man inte vågar berätta. För att man är rädd för reaktionerna, för att man skäms, för att det inte känns allmänt okej eller accepterat att prata om det.

"My secrets"För ganska länge sen snubblade jag över först ett Youtubeklipp, som jag snart förstod var del av en hel serie klipp under samma tema, och som känns ganska naturliga att tipsa om nu när jag ändå reflekterar över begreppet ”hemlighet”.

Söker du efter  ”My secrets” på Youtube får du nog rätt snabbt ett grepp om vad det handlar om. Personer (i huvudsak unga) med olika bakgrund och erfarenhet, har lagt upp klipp där de, framför sin webbkamera – ofta till musik men i övrigt helt stumt – håller upp lappar där de delar sina nedskrivna hemligheter. En del handlar om hemliga förälskelser, förhoppningar och drömmar. Stoltheter och fnissiga omständigheter. Men också om saker av betydligt djupare och svårare karaktär. Sjukdomar, förluster, rädslor, sår. Utanförskap. Utnyttjanden. Ensamhet och tveksamhet. Jobbigheter och skamsenhet. Men, trots och kanske tack vare det, förmedlar alla framförallt styrka, mod och pepp. Helt enkelt hoppfullhet.

Det här är kanske ingenting du sätter dig och tittar igenom en fredagkväll. Men någon kväll eller dag tycker jag att du kan vika några minuter och göra det. Det finns en enorm styrka i den här kampanjen (om det nu är en kampanj eller ”bara”, vilket ju inte är helt ovanligt på Youtube, ett enskilt initiativ som lyckats sprida sig vidare – har tyvärr inte lyckats googla mig till ursprunget). Att våga prata om det, oavsett vad ‘det’ nu är och i vilket forum eller vilken form det nu sker, och att våga lyssna och titta på ‘det’, är något jag tror de flesta av oss generellt behöver göra mer av. För vår egen skull, och för varandras.

Här en av alla ”My Secrets”-filmer:

Ha en fin fredag och var snäll mot dig själv.

Det här är bloggpost 38 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Här hittar du ungefär vartenda filmklipp med Steve Jobs (som jag tänker på lite extra idag)

Det är inte bara jag som är februaribarn. Hade Steve Jobs fortfarande levt hade han fyllt 58 idag, något som uppenbarligen fler än jag kommit ihåg. En av dem, enligt Mashable en riktig ”Apple fanboy” vars passion bland annat varit att samla på sig filmklipp med Apples grundare, tog det dock lite längre än att bara minnas. Dagen till ära publicerade han ungefär vartenda filmklipp som finns med Steve Jobs, på Youtube-kanalen han passande nog valt att döpa till ”Every Steve Jobs video”.

Steve Jobs

Till dags dato finns 159 klipp (en del endast med ljud), uppladdade i kronologisk ordning, och det är verkligen en guldgruva. Inte bara för oss som råkar vara fascinerade av Jobs och Apple, utan för alla som tror sig ha något att lära inom områden som entreprenörskap, visionärt tänkande, designfilosofi eller helt enkelt konsten att förföra sin publik. Inte sällan med humor:

Det här är bloggpost 33 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

THNKR – kanalen som vill vidga ditt sinne

Hej och god söndag. Tänkte följa upp gårdagens klipptips med mer på temat Youtube.

Jag är verkligen ingen hardcore-tittare när det kommer till Youtube, men någon gång per dag är jag oftast inne (alltså inne på själva tjänsten – embeddade klipp på andra platser ser jag säkert flera per dag). Och, i likhet med många andra ”intelligenta” tjänster, har Youtube blivit bättre och bättre på att föreslå relevant intressant och underhållande material. Det vill säga, ju fler klipp du som inloggad användare ser, och ju fler kanaler du prenumererar på, ju fler förslag som känns rätt för just dig bör du få.

Ändå händer det att jag tubar in och inte orkar scrolla och sålla mellan förslagen, men ändå inte har en klar idé om vad jag vill se. Ungefär som när man sätter på tv:n med den enda ambitionen att bli underhållen eller kanske undervisad, men utan koll på och ork för att kolla tablån. I sådana lägen – förutsatt  att man åtminstone vet vilket humör man är på, eller vilket typ av innehåll man är ute efter - är kanaler en ganska strålande uppfinning. Åtminstone om de har en nisch och visar innehåll som drar åt samma håll. Och det gäller för Youtube lika mycket som för tv:n, om du frågar mig.

Skillnaden på Youtube och TV (i alla fall om vi ser till hur stort ett ”kanalpaket” till TV:n, även om det är stort,  generellt brukar vara) är att utbudet av Youtubekanaler är gigantiskt. Med andra ord, att hitta en intressant, relevant och underhållande Youtubekanal för att sedan hitta klipp som är detsamma, kan vara inte så lite av en utmaning.

Blev därför så strålande glad när jag inatt dök på THNKR, kanalen som enligt egen beskrivning ”gives you extraordinary access to the people, stories, ideas that will change your mind”. Att döma av vad jag hunnit kolla på hittills lever de upp till sin devis.

THNKR är uppdelad i fyra olika kategorier med otaliga klipp inom varje; BOOKD (om revolutionerande böcker) EPIPHANY (epifani, det vill säga ”gudauppenbarelse” – ja, jag var tvungen att slå upp det - som här handlar om att samla ”impassioned thought leaders across all disciplines”), PODIUM  (hyllningar till ordets, språkets och konversationens konst och makt – riktigt kul!) och så min absoluta favorit PRODIGIES (underbarn).

Behöver du ett smakprov? Varsågod att bli fascinerad:

En lite lustig parantes är att det var via just detta klipp jag hittade in till THNKR. Via det här klippet publicerat hos Foki (ja, jag försöker följa allt och alla, så även modebloggosfärens populärklubb). Ibland är det de mest oanade vägarna som leder allra mest rätt…

Detta är inlägg 005 av #Blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i följd. 

 

You tube, therefor you are? (ett Youtubeantropologiskt tips så här på lördagen)

Inte helt PK kanske (där PK vore att kommentera en allvarlig sak snarare än att bara spinoff-referera till den…), men i dessa minst sagt bryska zoo-tider kom jag plötsligt imorse att tänka på Me at the zoo (yes, my mind works in hilarious ways). Alltså det allra första klippet som lades upp på Youtube 2005 av Jawed Karim, en av medgrundarna till Youtube.

Det i sin tur fick mig att minnas en av mina favoritfilmer på temat vi kan kalla ”den älskvärda webben”, nämligen An anthropological introduction to YouTube. Producerad och upplagd av Mike @mwesch Wesch 2008 men lika underbar och intressant 2012. Tycker att du ska ta 55 minuter av den här hösthelgen och se den. Sen kan du joina mig i kommentarsfältet och diskutera reflektioner som ‘seems like everybody’s watching and yet nobody is there’, och annat filosofiskt som tas upp i den här Youtubeklenoden:

Hoppfullhet på webben!

Där det finns webbfolk finns det hopp? Tja, det tycker i alla fall jag är vad Twinglys VD Martin Källström lyckligt lyckas illustrera med sin ”Jumping-video” från community-eventet Reboot 11 (som Martin själv också bloggar om  här):

Jo, hopp är lycka och vice versa! Det var Stina, när det begav sig, klok nog att ta fasta på och ännu finns det (tack o lov) fler med henne som gör detsamma.

Facebook får Martin Källströms klipp många tummar upp. Och i kommentarsfältet passar Bloggy-grundaren tillika webbentreprenören Jonas Lejon på att tipsa om freedomjumping.com – sajten som samlar sina medlemmar kring ”the important quest to jump all famous landmarks, sites, people or events all over the world”. Värd att spana in av flera anledningar – om inte för sköna bilder och ivrigt medlemssug så för sättet på vilket de hanterar sin ”dislike of the Google Ads selected for the website”…

Förövrigt men helt apropå allt ovan vill jag understryka att ordet ”hoppa” kan ha flera betydelser, vilket  Urban Dictionary snabbt får dig att förstå. Och jo, detsamma gäller för ”jump” och ”Reboot” (somliga förklaringar bör kittla skrattnerven).

Själv har jag börjat följa Urban Dictionary på Twitter för en daglig dos märkliga orddefintioner. Inte alltid användbart, men ofta stört kul. Och ibland får det räcka. Hopp och skratt – sånt som förlänger livet ni vet.