Några meningar om meningen med skiten

Alltså, jag är nog inte sämst i världen på att läsa böcker. I perioder av mitt liv har det varit den bästa, dagliga sysselsättningen. Och egentligen tycker jag nog fortfarande att det är få ”konsumera-aktiviteter” som kan mäta sig mot att låta sig slukas av en bok. Men (klart det skulle komma ett men), numer kommer de där perioderna alltmer jättesällan. Blame it on the Internet. Eller jobb. Eller jag vet inte. Men beställa böcker till mig själv, det typ gör jag inte, kommer liksom inte ens på tanken.

Tills för nån vecka sen. När jag upptäckte att en av mina favoritbloggare (blame it on the Internet….), som jag också ganska nyligen bloggade om, var klar med sin bok nu och att Meningen med hela skiten gick att förbeställa. Så det gjorde jag.

Och efter att ha jobbat till tonerna av MP-podden ”Kaffe och bulle med Gustav Fridolin” och det avsnitt som just gästas av Nina Åkestam (för er som inte orkat klicka länkar – det är alltså hon som är bloggaren som skrivit boken), är jag inte desto mindre sugen på att vidga pupillerna till den här skönheten som fyllde dagens brevinkast:

Signerad och hela skiten också.

Jag funderar ganska mycket över det där med balans. Över svårigheterna att hitta något slags lagomtillstånd. Över att inte tänka ”hundratusen procent eller inte alls”. Över avunden över alla som verkar tyckas fixa det där. Och samtidigt förälskelsen i just obalansen – i hängivelsen, i hundratusen-satsandet, i nästan-botten-skrapet och sedan vändningen och vägen upp igen.

För mig gäller det balans, eller obalans om man så vill, i det mesta. Men ganska mycket funderar jag förstås på det i samband med mitt jobb  i synnerhet (tidigare var det plugg) och prestation i allmänhet.

Meningen med hela skiten handlar om en person och en generation som inte riktigt får ihop sina arbetsliv. En generation som hastar fram utan att ha en chans att hinna tänka på de viktiga frågorna [...]. Det är en berättelse för dig som känner att livet bara spinner på [...]”.

Inte för att jag inte oftast får ihop mitt arbetsliv. Eller aldrig tar mig tid att reflektera över sådant jag tycker spelar roll. Eller är fast i tanken att livet springer ifrån mig.

Men det drabbar mig då och då (eller om det är så att jag kanske låter mig drabbas), mer eller mindre, ibland av delar och ibland av allt. Och därför tänker jag att jag kanske är en sån som den här boken är för.

Och om inte så kommer jag i alla fall få plöja 220 sidor riktigt välskrivna ord. För att välja sina ord, det kan hon ju, Nina.

Och så ett PS. Det här med #Blogg100, kan väl efter lite velande och (igen) några dagars icke-bloggande konstatera att jag droppat ur. Och att apropå det här med lite ”lagomtillstånd” är det kanske inte världens ände ändå. Får se det som att det var en ruskigt bra kickstarter. Och att jag ska försöka fortsätta blogga ofta, om än inte varje dag. På Bloggbyrån däremot håller vi fortfarande dagligen igång bloggen. Nu senast med tips för twittrarn00bs, för den det intresserar.

Helgens poddplanering

Först bara: Nej, har inte hunnit med det där med tema, knappt alls kunnat fundera på’t. Så nu kör jag så här superbasic och fult tills jag hinner med nåt finare och mer funktionellt. Tänker att jag kan få ut text i alla fall och att det väl får vara det viktigaste.

Sen bara: Som kanske gissat är det ”möcket i huvvet”och på agendan nu, men hinns det planerar jag plöja lite podd i helgen. På min lista, inte helt oväntat med förtecken i det digitala:

  • Doge-kortet är nördarnas revansch” – avsnittet som av Internetworld beskrivs som följer: ”Vad innebär Alibabas amerikanska börsnotering, och är Tinitell en smart innovation eller ett utslag av föräldraparanoia? I veckans avsnitt pratar Internetworlds Julia Skott och Ada Fredelius med den digitala strategen Beata Wickbom, nyss hemkommen från Webbdagarna i Luleå”.
  • Beroendecharlataner och w00t” – avsnitt 14 av .SE-podden Ping! där studion gästas av ”nätkramaren, nätdebattören och nätestradören Marcin de Kaminski som berättar om sitt nya jobb, pratar om charlataner som säljer internetberoende och fildelning och desstom  lär förklara vad w00t egentligen står för?”.

Både Beata och Marcin är två smartskallar jag ser upp till, så tänker att lyssna på dem aldrig kan vara förspilld tid, hur lite av den man än må ha.

Det här är dag 70, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

 

På jakt efter WP-tema, tar gärna emot tips!

Om någon råkat läsa min blogg en längre tid, och verkligen gjort det via min blogg (typ alltså inte via en RSS-läsare), har den eller dem kanske ett hum om att såsom bloggen ser ut nu har den inte sett ut tidigare.

På grund av ett i WordPressvärlden lastgammalt tema (som jag dock gillade väldigt mycket) var det en mängd funktioner som plötsligt inte längre ville hänga med, så jag blev igår ganska akut mer eller mindre tvungen att byta tema för att kunna få ut något alls här på bloggen.

Frågan är nu vilket WP-tema jag väljer? Rådande tema är okej, men inget jag älskar (därav inget jag lagt särskild energi på att anpassa). Däremot får det gärna vara simpelt. Tänk: bloggflöde i fokus, sidomeny med arkiv, kategorier, ett par widgets och bloggroll, toppmeny med listning av max fyra undersidor. (Teman som Twenty Fourteen, som jag egentligen diggar, går bort på grund av är inte alltid så bildfokuserad här).

Kan och ska förstås också göra min egen research, men tar gärna emot tips om du besitter något!

Det här är dag 68, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Odlar orden på annan plats i dag

Jo, har typ förbrukat mitt ordförråd annorstädes i dag. Är du intresserad av mitt ganska långt formulerade perspektiv på aktualiteter som sociala medier, mobila enheter, asocialisering och teknikstress hänvisar jag därför till Bloggbyråbloggen.

Det här är dag 67, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Tummen upp för Upworthy som fattar värdet av ett första mejlhej!

Alltså, glädjeinjektion. Tänk om alla välkomstmail såg ut så här!

Bara inledningen: ”Vill du säga hej tillbaka? Svara på det här mailet”.

Det_här_mailet. Ingen no-reply och hänvisning till nån annan dödlig infoadress. Bara en sån sak.

Diggade man inte Upworthy innan (det gjorde man, man kom bara inte på att prenumerera på dem), så fick man ju (ännu en) anledning nu.

2.Upworthy

Det här är dag 66, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

Från produktplacering till hacktivism – tips för dokumentärsugna

Mellan griljant middag och…ja, grillrester, har den här helgen mest gått ut på arbete. Arbete-arbete och trädgårdsarbete, så både knopp och kropp har fått sitt så det heter duga.

Lite nöjesduglig tid har det dock också blivit, i dokumentär-soffan bland annat. Bränt av både Morgan Spurlocks The Greatest Movie Ever Sold (inte hans senaste och inte heller, om du frågar mig, hans bästa, men likväl sevärd film som lyfter intressanta frågor kring varumärkesbyggande, reklam och produktplacering och litegranna företags villighet till transparens) och den prisbelönta We are legion, av dokumentärfilmaren Brian Knappenberger.

Den senare en film jag verkligen varmt kan rekommendera alla som vill lära sig mer om hacktivism och den digitala kampen för yttrandefrihet i allmänhet och organisationer och fenomen som Anonymous, Lulzsec och 4chan i synnerhet.

Själv såg jag bägge filmerna via Netflix, men de går förstås att hitta på fler ställen. Nedan trailers för dem båda.

Det här är dag 65, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

Ät, lev, bo – ett storytellingobjekt värt att berätta om

Det var inte så länge sen som jag uppmärksammade Elizabeth Gilbert på Bloggbyråbloggen – då i egenskap av hennes skaparglöd, vilja att alltid förtsätta och reflektioner över att det mentala tillstånden mitt i misslyckande och framgång, motpolerna till trots kan te sig ganska lika.

Och nu poppar hon upp på min nyhetsradar igen. Den här gången är det Sanna (åh, blogga mer Sanna, gillar så din blogg!) som uppmärksammar att den kända författaren till ”Eat Pray Love” ska sälja sitt vackra hus. Givetvis(?) gör hon det genom storytelling. Sagolikt.

Skulle nog gärna tänka mig fler som sålde sina bostäder så här. Kanske inte tvunget med en helt egen sajt, men hur fint vore det inte om alla ofta klyschigt mäklarförfattade Hemnetobjekt kompletterades med en ägarberättelse om kanske vad bostaden betytt just för hen. Det är en tradition jag länge önskat mig fanns etablerad – att varje hem kom med en bok som varje person som bor i det hemmet obligatoriskt måste skriva några rader i någon gång innan hen flyttar därifrån. En ”hembok” helt enkelt, en typ av dag- eller gästbok som ger bostaden en historia. För det är i alla fall något jag ofta brytt min hjärna med på den +20 någonting platser jag bott på, som inte varit nyproducerade – vilka liv har dessa väggar skådat innan mitt?

Nu finns det ju mäklarfimor som försöker sälja sina objekt på mer innovativa vis. Stockholmsbaserade Fantastic Frank tillhör mina favoriter, som har något så anmärkningsvärt som en kreativ rådgivare bland medarbetarna, vilket också märks på det sätt bostäderna presenteras. Och på exempelvis uthyrarcommunityt Airbnb kan man hitta riktigt personliga beskrivningar av de objekt som finns till utlåning.

Men ändå, få kommer i närheten av Eat, Pray, Crib, det är ju bara att konstatera.

Det här är dag 64, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

Om vikten av innehåll (och en riktigt lättviktig burrito)

I dag sitter jag och klämmer på min kammare. Ingen klämdag i egentlig betydelse, jobbar som aldrig (nåja) förr, men vi har i alla fall valt att distansera oss från kontoret i dag. Skönt ibland, särskilt med projekt som kräver rejäl och sammanhållen nedgrottning (läs: analys), även om jag nästan alltid tycker bäst om att ha kollegorna runt mig att bolla med.

Just på grund av fokuset på egen bubbla har jag i dag inte så mycket att delge omvärlden. Men det har som tur är andra. Till exempel David – som jag råkar tycka löjligt mycket om för en massa mer saker än bara (”bara”)  det faktum att han skriver och driver sajter lika självklart som en annan borstar tänderna – som idag bloggat om den nya sortens nyhetssajter. Intressant läsning för alla ”vanliga dödliga svenska innehållsproducenter” som fortfarande har något att lära av sajter som Buzzfeed. Och säkert de flesta andra också.

Den bästa Buzzfeed-nyheten just nu tycker jag för örvigt är den här, som du sannolikt redan sett passera valfritt socialt flöde, via valfri lolifierad nyhetssajt. Någon i mitt nätverk skrev att det är sådant här som får internet att gå runt. Jag är beredd att hålla med.

Det här är dag 63, och ett av flera inlägg i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014.

Varje markering gör skillnad

Jag är ingen kyrkovän i själ och hjärta. Eller så här: jag har ingen religiös tro och jag är inte konfirmerad, men jag är döpt och jag har inte gått ur Svenska Kyrkan, även om jag allvarligt funderat på det flera gånger.

Oavsett min religiösa inställning finns det ändå få platser som så direkt skänker sådan ro och sådan eftertanke som de kyrkor jag stundvis klivit in i. Och av de människor jag mött, som genom samtal hjälpt några av mina närmsta allra mest när nöden varit som störst, har det ”råkat” vara präster som varit de där samtalande personerna. Så jag har väl anledning att inte förkasta det kyrkliga helt.

Och så gör ju faktiskt Svenska Kyrkan ibland ganska bra saker. Som det här i dag, när Sofiakyrkan i Jönköping lät sina klockor ringa i vad som kan tyckas det oändliga för att varna för fara – en signal som uppenbarligen inte använts sen andra världskriget, men som i dag kändes adekvat då nazistiska Svenskarnas parti demonstrerade några hundra meter ifrån den plats där Sofiakyrkan ligger.

Det var många som delade den här i mitt Facebookflöde i dag, men jag väljer att citera Ulrika Goods delningskommentar (hon väljer ju som så ofta de bästa orden):

”Det här ger mig ståpäls av flera anledningar. Symboliskt, givetvis, men även verkshöjden i att komma på idén. Äntligen något vettigt från Svenska Kyrkan-håll! Potential att bli en världsnyhet”.

Sen var det ju inte bara Jönköpings kyrka som tog ställning i dag. Hela kommunen gjorde sitt för att markera sitt motstånd mot rasism, bland annat genom att skylta om på E4:an. Och invånare blockerade gatan i protest, som till exempel Stiftelsen Expo rapporterar om. Djup lajk på det, varje markering gör skillnad tror jag.

Mer första maj-relaterat (men off topic anti-rasism) finns annars att läsa bland annat på Bloggbyråbloggen, där jag i dag skriver om digitala demonstranter.

Det här är typ inlägg nr 62 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. 

 

 

Att inte gå i mål – #Blogg79

Jag gick inte i mål. Kom inte ens halvvägs. Och det är skit för jag hatar att inte gå i mål, inte slutföra. Men så är det ju ”bara” Blogg100 det handlar om, det jag pratar om. ”Bara” för att när livet blir kritiskt måste man se det så: fokusera på bara det allra viktigaste just då. Som när det kommer till kritan oftast kokar ner till väldigt få saker.

Och det är det jag har gjort de senaste sisådär 21 dagarna. Det enda jag faktiskt kunnat göra. Vi har en enda riktigt obligatorisk regel på byrån jag är med och driver, och det är att hälsa och familj, oavsett allt, alltid ska gå först. Och det är den regeln jag helgat.

Nu är det lite mindre kritiskt det som var. Hunnit jobba ikapp det som ”helgetiden” kostade. Så nu hoppas jag kunna vidga det där som är viktigt, vilket innebär att åter göra sånt som, när det just kokar krita, är lite oviktigt (det gör jag ju redan). Som att blogga mer igen, även här. Inte oviktigt på det stora hela, inte alls, och det vet ni att jag tycker ni som känner mig, men allt är ju som det så vackert heter relativt.

Blogg100-loppet är ju lite kört, åtminstone enligt de reglerna. Men jag hoppar på här och nu igen. Och så hoppas jag att jag håller takten fram till allmän målgång. Blogg79 får jag väl kalla det – om jag räknar rätt – det jag härefter deltar i. Hoppas alltså fortsätta som vanligt, fastän mycket inte alls är som vanligt, i morgon igen.

Det här är inlägg *60 i #Blogg100 – en numer årlig utmaning i att publicera minst ett blogginlägg om dagen, hundra dagar i rad. Följ även mig och mina fina kollegor på Bloggbyråbloggen, som också är en del av Blogg100 2014, och där vi fortfarande inte missat en enda inlägg. 

*typ.