I lördags hade min kära morbror 50-årskalas. Det blev ett alldeles strålande trevligt party, trots, eller kanske just tack vare att jag där fick träffa människor jag troligen aldrig annars hade pratat med. En av dem var en 40+någonting flygplanstekniker – tänk flygets motsvarighet till rulltrappereparatören (om han nu finns, tack @deeped för tipset). Fast flygplansreparatören skulle nog aldrig blogga om det. Faktum är att han inte ens äger en dator och inte heller förstår vad han skulle ha en till. Han har ju “tillgång till dator på jobbet ibland”, och framförallt har han ju “internet i fickan” vid de tillfällen han känner att behöver kolla upp något (vilket jag sen fick förstå, inte var ofta).

Nej, flygplansreparatören och jag delade inte samma beroende och kärlek till webben. Men det hindrade oss inte från att skratta gott tillsammans åt ett flertal saker. Och framförallt gjorde det mig än en gång påmind om mobiltelefonens otroliga genomslag. Här träffade jag någon som förvisso verkade klara sig rätt bra utan ständig tillgång till nätet, men som motiverade sitt icke-dator-ägande med att han ju ändå kom åt nätet via sin telefon. Hade han inte haft den möjligheten hade kanske icke-datandet sett annorlunda ut. Lite coolt, kan jag tycka.

I förra veckan gjorde jag ett antal intervjuer kring mobilmarknadsföring åt Mobil:Business (publiceras i nästa vecka). De bekräftar vilket otroligt genomslag mobiltelefonen fått också i den kommersiella världen och vad den, ihop med sociala medier och geopositionering, kan göra för ett företag, dess kunder och kampanjer.

Något annat som gjort otroligt mycket för många är Youtube och de människor som fyller kanalen med innehåll. En av dem är Eskild Fors, en 22-årig “gutt” från Norge som den 17 februari laddade upp filmen “iPad 2 review – hands on”. Den har  i skrivande stund haft 1 606 604 views (and counting…) och vill du, liksom jag ville, veta mer om filmen och dess fantastiska skapare, kan du idag läsa min intervju med honom på Bineros blogg.

Någon gång måste väl också jag få göra det? Sälla mig till blänkarna alltså.

Här är vad jag idag skulle läsa om jag vore du. Eller snarare, vad du skulle läsa om du vore jag…:

>>Kwasblogg | Öppet brev til Kissies annonsörer<<
Jag säger som Jörgen Bröms, det här hade jag inte kunnat skriva bättre själv ens om jag försökte och jag håller med @kwasbeb till etthundra procent. När du läst det här inlägget läser du reaktionerna. Sedan läser du allt om Jack. Sedan läser du resten av hans blogg. Så. skön. kille. Hoppas lista.se ska ha fest snart igen

>>Studio Total | Quanta Quantazala <<
Det finns egentligen inte ett enda inlägg som är värt att hoppa över på den här bloggen, om du frågar mig. Älskar den från början till slut, utan att riktigt kunna motivera varför. Men ska du börja någonstans kan du ju börja med det senaste blogginlägget. Inte minst för att det innehåller tidernas kanske snyggaste bild på Ola Rapace. Bara en sån sak liksom.

>>Johanna Hildebrandt, Aftonbladet | Gillar man inte olika är undergången nära<<
Tidningen Journalisten håller effektivt på att gräva sin egen grav. Eller i alla fall gör dess chefredaktör Helena Giertta det. Härligt att se journalister själva så briljant reagera, såsom Aftonbladets Johanna Hildebrandt och Expressens Emanuel Karlsten (vars bokstäver, som Joakim Jardenberg uttrycker det, “riktigt snubblar över varandra”). Vad Helena Giertta själv anser om Paul Frigyes kulturdebattartikel i DN kan du läsa här. Döm själv…

>>DN Bostad | Färgglädje<<
Mamma berättade att hon fick lite utav en chock när DN Bostad ramlade in på hallmattan i fredags. Nog för att min familj visste att reportaget skulle publiceras någon gång, men inte just nu, och inte med deras kök på förstasidan. Lite kul, tycker jag. Och tillägger gärna att skulle det handla om min lilla lya skulle hela lägenheten rymmas på förstasidan. Kan ju vara bra för DN att känna till den dag de vill gräva djupare i Barks bostadsvanor.

Nja, rubriken är kanske en överdrift, men stämmer troligen bättre med ordet “USA” än “Sverige” i alla fall. Jag ska berätta varför.

För ganska precis en vecka sedan satt jag på en bar med Peter “mr HTML5″ Lubbers som var på tillfälligt besök i Stockholm. Undantaget det faktum att många Hiltonpoäng lätt resulterar i en lite för frikostig bar, hade vi jämte livets vatten många intressanta samtal.

Bland annat pratade vi om sociala medier (nyhetsbomb, jag vet…) och jag fastnade lite vid Peters påstående att bloggandet och bloggläsandet ordentligt börjat tappa mark i USA, till förmån för framförallt Twitter och Facebook.

Så häromdagen var jag inne på Journalisten.se, egentligen av en komplett annan anledning, och snubblade då över rubriken “Bloggandet försvagas i USA”. Med tanke på veckan-innan-samtalet var jag förstås tvungen att läsa.

Journalistnotisen är kort, men refererar till en betydligt längre och mer beskrivande artikel i New York Times. Den bekräftar det Peter Lubbers berättat, åtminstone när det gäller den yngre generationen som, enligt undersökningar, i allt högre utsträckning väljer bort bloggandet till förmån för snabbare och kortare realtidsformat.

Artikeln inleds med ett citat från high school-studerande Michael MacDonald som inriktat sig på att göra film:  “I don’t use my blog anymore, all the people I’m trying to reach are on Facebook.”

Makes sense. Samtidigt får man längre ner i artikeln förstå att de olika arenorna fortfarande fyller olika syften, åtminstone när de äldre och klokare(?) “experterna” får uttala sig…

“Indeed, small talk shifted in large part to social networking, but still, blogs remain a home of more meaty discussions, said Elisa Camahort Page, co-founder of BlogHer, a women’s blog network.

“If you’re looking for substantive conversation, you turn to blogs. You aren’t going to find it on Facebook, and you aren’t going to find it in 140 characters on Twitter.”

Och visst tror jag att hon har en poäng (men så är jag ju numer också nästan-gammal. Och kanske, kanske klok). Olika konversationsplattformar fyller olika syften – på olika sätt för olika individer och organisationer - även om de med de mest virala förutsättningarna, som går snabbast att producera på och konversera i,  också är de som drar flest användare.

För mig personligen fyller alla plattformar var för sig ett eget syfte och även om jag överlever utan dem (hej, det finns ibland viktigare saker i livet), finns det ingen kanal jag helt skulle vilja vara utan. De tjänar så att säga alla sin existens, om än på olika sätt.

Twitter är för mig nästan uteslutande ett realtidsflöde av nyheter där jag, när jag har tid, kan snappa upp konversationer, tips, länkar, funderingar och frågor som troligen är någorlunda relevanta för mig eftersom jag själv valt ut de personer jag vill följa där. Själv hör jag inte på långa vägar till de mest aktiva twittrarna och jag är ofta bara inne och “scannar av” snarare än bidrar till den stora, konstanta vågen tror jag. Å andra sidan hoppar jag gärna in med replies och retweets när något eller någon berör, och då jag har tiden. Och jag använder regelbundet Twitter som en kanal för att “marknadsföra” både mina egna och andras externa produktionsflöden (typ bloggar).

Jag vet att när jag för några år sedan reggade mig på Twitter, hade ambitionen att det skulle vara “som på Jaiku” (och senare Bloggy) – att jag skulle kunna gå tillbaka och följa långa trådade konversationer som kunde pågå i dagar och till och med veckor och ha full koll på vem som sagt vad när och i vilken ordning. Det var något som på Twitter till att börja med framförallt var tekniskt svårt, men i takt med att jag började följa fler och fler personer (idag nästan 1100),  på grund av kvantiteten också var något som sekundvis försvårades.

Nu har jag sedan en tid tillbaka helt och hållet lagt ner ambitionen på att veta allt som alla har sagt över en längre period, och har i och med det också mycket större glädje av Twitter. Jag konsumerar i princip bara det som händer där just nu utan krupp för att inte alltid hänga med i det stora, långa sammanhanget (även om regeln givetvis rymmer ett par undantag) och litar på att tillräckligt viktiga/riktigt relevanta saker, tack vara retweets, hashtags och återkommande diskussionsämnen, kommer passera mig i flödet ändå. Twitter är helt enkelt min “instant news”, som ett sociala mediernas motsvarighet till snabbkaffe (och då vill jag poängtera att jag hör till dem som tycker att rätt sorts snabbkaffe kan vara rysligt gott).

När jag vill ha en överskådligare historik, och – tack vare forumets mer “privata” och “tillåtande” karaktär – mer personliga och oftast lättsammare nyheter, konversationer och interaktioner, använder och älskar jag Facebook (jo, jag har trots många synpunkter på arenan och dess utveckling, lärt mig att faktiskt älska denna plattform och dess sociala/virala möjligheter).

Och när jag vill ha de längre, mer grävande, reflekterande, spetsade, subjektiva, politiska eller-vad-det-nu-kan-vara- tankarna och texterna och bilderna och filmerna, vänder jag mig till mina utvalda guldkorn i bloggosfären och, inte att förglömma, kommentarsfälten där. Fortfarande finner jag värden här som realtidskvicka one-linerflöden i mina ögon (i alla fall hittills) sällan lever upp till. Framförallt rymmer bloggosfären (möjligtvis undantaget Metrobloggen*…) en longtaileffekt som framförallt inte Twitter men hittills inte heller Facebook lika smidigt och effektivt lyckas erbjuda.

Möjligheten att gå tillbaka och via exempelvis länkar och kommentarer snabbt få ett sammanhang, även om det var längesedan blogginlägget skrevs, är bara ett exempel på varför jag ännu tror det kommer dröja länge tills bloggen (eventuellt) dör ut. I alla fall så hoppas jag det.

Ja, där har vi min ytterst personliga åsikt kring på vilket sätt de olika kanalerna är viktiga för just mig. Vilka funktioner fyller de olika kanalerna för dig? Och vad tror du på sikt om bloggens vara eller icke vara?

*Angående Metrobloggen och dess nerstängning som jag ilskbloggade om häromdagen: Hjälten Ted Valentin skapade över natten en tjänst som Metro själva inte lyckades få till på flera år, mänligen den som gör det möjligt att automatiskt exportera sin blogg som XML-fil och smidigt ladda upp den på WordPress eller Blogger.  FlyttaMetroblogg.se heter den, och har du eller någon du känner en utrotningshotad Metroblogg föreslår jag att du lägger url:en på minnet och sprider den vidare. Efter den 25:e april är det för sent!

Har själv testat tjänsten på min egen Metroblogg och efter bara ett par minuter hade jag automatiskt lyckats flytta två års innehåll till en Bloggerblogg som sin sin tur tog ungefär 2 sekunder att skapa: thejennieblog.blogspot.com

Av någon anledning hade vidden av det här lyckats gå mig förbi i nyhetsflödet (vilket med tanke på vad som just nu pågår i omvärlden kanske inte är det märkligaste…). Men så sprang jag imorse av en händelse in i Ted Valentin på laptopstinna Anglais, och när vi pratade om det ena ledde det till det andra och slutligen till att Metrobloggen skulle läggas ner.

WTF?! Jag vet, jag är sen med att uppmärksamma detta. Men  - WTF??

Det förtroende man byggt upp hos över 10 000 bloggare som valt att dela sina liv där, somliga dagligen med både text och bild de senaste fyra åren, raserar man i ett 247 ord långt inlägg som inleds så här:

“Metro:s ledning har beslutat att avveckla plattformen bakom Metrobloggen.se. Plattformen stängs ner helt den 25:e april 2011. Skälen till beslutet är svårigheten att få ekonomisk hållbarhet såväl som tekniska problem med nuvarande lösning”.

Bad enough, men det fortsätter:

“Du kan fortsätta att blogga på Metrobloggen som vanligt fram till 25:e april. Därefter kommer sajten i sin nuvarande form inte längre gå att nå och inget material kommer längre finnas tillgängligt eller sparat. Fram till den 25:e april har du möjlighet att själv manuellt kopiera eller på annat sätt spara ditt material. Metrobloggen kan tyvärr inte tillhandahålla särskilda hjälpmedel eller verktyg för automatisk kopiering av ditt material.”

Som användare (hej, jag är en – bloggade aktivt här mellan september 2007 och maj 2009!) ombeds man alltså nu att på raska två månader hinna copy-paste:a ner allt sitt material och tacka globalaktören för den tid de upplåtit en att samsas bland reklambanners på deras halvkassa plattform.

Skön Metrokrati där: “Går saker inte på räls så väljer vi inte att bygga om fundamenten. Vi stänger istället ner en station och låter tåget köra över de stackars trogna dårar som inte fattar att flytta på sig”.

Nog för att det är gratistidningar ni producerar Metro, men nog f*n har i väl i alla fall haft råd att anställa människor med fungerande hjärnceller? Samtidigt hoppas man ju någonstans att det faktiskt är ett gäng tvättäkta idioter som tagit detta beslut och knåpat ihop den fantastiskt taktiklösa kommunikationen. För är det smartskallar som står bakom betyder det rätt och slätt bara att ni är onda och ger blanka f*n i era användare. Ett rätt oskönt drag 2011, kan jag tycka.

Jag hade förvisso ingen plan att nånsin börja blogga hos Metro igen (på vissa punkter verkar de ändå ha kommit till insikt – tekniskt sett är plattformen en smärre katastrof i jämförelse med många andra). Men att två år av mitt bloggaktiva liv ska gå upp i rök utan att jag får en rimlig chans att ta vara på innehållet hör inte till vad jag planerat. Fasen, till och med på Facebook, som ständigt kritiseras för att “äga för mycket av ens material”, kan jag ju i en grisblink backa upp varenda bild, ord och bekantskap jag någonsin beblandat mig med där.

Har nu ägnat stor del av kvällen till att läsa igenom vad bloggare kommenterat i anslutning till Metros blogginlägg och i sina egna bloggar, och jag hoppas innerligt att Metro gjort och gör detsamma. Vore så förtvivlat tråkigt om de inte förstår vilket gigantiskt misstag de håller på att begå, och på vilken förtvivlad skara dess bekostnad i så fall kommer att ske.

Jag säger som Febers Wille Wilhelmsson: “Gör om, gör rätt.”

Den sista uppdatering jag läser från Metro ikväll (22/3) lyder: “Vi diskuterar just nu med 4 bloggcommunities om flytt av era bloggar”. Lustigt nog gör jag samma observation som Niclas Strandh – man kan fortfarande starta en ny blogg på sajten(??)…

Metro? Visst. Men Tilltro? Knappast.

UPPDATERAT 23/2: Som @TedValentin kommenterat här nedan finns det nu, tack vare honom, en tjänst som hjälper dig att automatiskt flytta över allt ditt innehåll från Metrobloggen till Blogger eller WordPress: http://flyttametroblogg.se/. Sprid ordet!

Foto av Jennifer Bark på thejennie.se

Bilden ovan hör till ovanligheterna här (och en av de få egentagna jag faktiskt känner mig yttepytte stolt över – åtminstone ur ett motivperspektiv). Undantaget en och en annan mingelbild är jag ju som ni säkert märkt inte särskilt mycket för fotografi, åtminstone inte på den här bloggen. Bilderna hamnar i regel här och inte ens då är de tagna med särskild stor omsorg (med en iPhone4, alltid i all hast och alltid helt utan retuschering – vilken fotograf som helst skulle dränka mig i sina tårar).

Men. Tro’t eller ej så uppskattar jag verkligen, verkligen snygga, originella och omsorgsfullt tagna fotografier. Och idag tänkte jag bjuda på en kort men koncis lista med ett urval av egna favvisar i kategorin fotobloggar/fotosajter.

Lite utav en ryggdunkarlista är det förstås eftersom jag känner var och en av dessa (somliga mer, somliga mindre). Fast hur det skulle vara en dålig sak har jag svårt att se…

FYI: listar i bokstavsordning, ingenting annat.

Agnes Bataclan – Photoplasticon – cool tjej med egen stil, avspeglas om inte annat i hennes modefotografier.

Andreas Suojanen – fullframe photography – @ficklampa vet verkligen hur man hanterar en bländare… Har en proffsig sida för sitt “hobbyfotografi” , fotar flitigt på Twitterminglen och har i sin tur bloggat om “10 fotobloggar man måste följa“.

Christel Eldrim - Estethia – proffsiga foton och härliga retuscher!

Joakim Trolle Fotograf – learning by doing ger verkligen resultat. Har själv följt @joakimtrolle från amatör till riktig proffsnivå. Kul!

Sanape/fotograferat - Sanna @sanapes Stefansson verkar ha det i fingerspetsarna, den där naturliga känslan som utmärker och skiljer vissa fotografer från andra. Jag diggar verkligen Sannas bilder och hoppas att hon ska fota mycket mycket mer med sin nya, dyra kamera!

Stefan Holm Photography – ny bekantskap men mångårigt erfaren fotograf. Och, nej,  ”words are not enough”. Här säger garanterat en bild mer än tusen ord (och de riktiga fullträffarna finnes här på stefanholm.com).

Therésia Erneborg – Söta Saker – ingen fotoblogg i egentlig betydelse, men @sotasaker bara måste få vara med. Somliga har allt och här är en tjej som både kan skriva, fota och baka (och dessutom är väldigt trevlig)! Sötsaks-extas är bara förnamnet och underbara kakbilder är en underdrift.

Tobias Björkgren Media – @TBjorkgren har blivit med ny, fabulös studio och jag har inga tvivel om att han och kollegan kommer att porträttera underverk där!

Självklart finns det många många fler, både proffs- och amatörfotografer, både vänner och icke-bekanta, jag på webben följer och beundrar. Inte minst finns många som väljer att dela sin alster på till exempel Flickr och Facebook snarare än bloggar, eller på bloggar också i en mix av annat. Dit hör bland andra (av de jag känner) Björn Falkevik, Fredrik Wass, Helen Alvegren, Johan Lange och Robin Danehav.

Via Facebook (tack Fredrik Lyreskog!) hittade jag för ett par dagar sedan även till spanska fotografen Irina Wernings f a n t a s t i s k a fotoprojektet “Back to the future” (<– måste ses, om du skulle råkat missa!).

Och när vi ändå pratar Facebook – vill du ha koll på statistiken kring Facebookfoton, bjuder Fredrik Stenbeck i vanlig ordning på en lättolkad infographic. Och vill du läsa mer om hur Facebook tänkte och gick till väga i utvecklingen av sin nya “photoviewer” gör du det bland annat här på FB:s egen utvecklingsblogg.

Men mest intresserad är jag nu av att veta – vilka är dina favoriter? Vilka föden bör jag lägga till i min Reader? Fyll gärna på med tips i kommentarsfältet!

I lördags var jag, som tidigare påannonserat, på Vinterminglet (aka #ssmx) – ett fantastiskt kul event anordnat av supertrion @arneby, @glimra och @ingemarsdotter (<—-TACK!)

För ovanlighetens skull var jag utrustad med kamera (tro mig, en sällsynt företeelse för en bokstavsnörd som jag), vilket resulterade i det här exklusiva mingelreportaget* som jag tillsammans med Joakim überdesigner Nyström (aka @jnystromdesign…) satte ihop igår.*

Är du intresserad av vad som faktiskt sades (av dem som var där för att faktiskt säga något på scen) kan du läsa bra sammanfattningar och reflektioner hos bland annat Sundhult, Hallvarsson & Halvarsson, Erik Lindahl, Mattias Östmar, People, Pontus hörna och Dinwebb.nu.

*och ja…tar någon illa upp tror jag att ni i det här fallet får skjuta the messenger…

Imorgon hägrar Vintermingel på flådiga Waterfront.
Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, men utifrån deltagarlista och program tror jag det kommer bli ett grymt fint sätt att tillbringa lördagen på. Inte minst ser jag fram emot Hampus Brynolf presentation av sin Twitterundersökning som jag hittills bara på omvägar hört mycket om.

Själv kommer jag närvara både i eget och vänliga webbhotellet Bineros namn – är nämligen morgondagen till ära inlånad som deras mingelreporter för att bevaka och bevara det som händer på fronten, både för vinterminglare och inte-minglare. Kul!

Vill du själv hålla koll på ssmx:arna gör du det enklast via deras sajt, Facebook-sida eller Twitter. Och om jag inte är alldeles ute och cyklar tror jag dessutom att det fortfarande finns åtminstone kvällsbiljetter kvar!

Can U? Hoppas! Och fralla på det

Som jag sa till någon senast i helgen – trots perioder av materiell ångest (de brukar om inte annars drabba mig när jag flyttar – “vad behöööver jag egentligen alla grejer till?!”) måste jag erkänna mig vara en prylnissa. Särskilt när det kommer till teknik. Så när Sony erbjuder mig att testa grejer mot en recension är jag inte den som tackar nej. “Because there’s No thing like a Sony thing….”?

Hur det än är med den egenkomponerade frasen så var det i alla fall så att sistens det skulle testas Sonyprylar så skedde det i Prylkollande mobilsammanhang. Den här gången fick jag i egenskap av TheJennie-bloggare en Sony X50iP iPod Dock och en Walkman S750 video- och mp3-spelare att prova på. Eller som man skulle säga på ren svenska: en högtalare och walkman kom efter många om och men och timmar/dagar av obestämd väntan fram med (norra halvklotets sämsta budfirma?) UPS.

Nåja. Efter ett par veckor med poddande och dockande har jag kommit fram till vad jag tycker.

Sony RDP X50iP iPod Dock

Vad är grejen?

Well, det speciella och bästa med den här högtalardockan är enligt Sony att den:

• (kan) spela upp ditt iTunes-bibliotek i suverän ljudkvalitet
• (har) snygg design som passar in i alla rum
• (låter dig) kontrollera musiken trådlöst via fjärrkontroll

Vad tycker testartjejen…

…om “suverän ljudkvalitet”?
Såhär: jag är ingen ljudfascist. Det vill säga – jag överlever att lyssna på monobrusiga radiofrekvenser och brukar känna mig tillfreds med MacBook Airens hyfsat klena högtalare när jag poppar Spotify. Mitt omdöme vad gäller ljudkvalitet är kanske därför inte det första som någon annan, mer ljudkänslig individ, skulle välja att lita på. Men. Att jag accepterar dålig ljudkvalitet betyder inte att jag inte kan höra skillnaden på något som ljuder riktigt, riktigt bra. Och är det något Sonys iPod Dock ska ha credd för så är det just ljudkvalitén. Dockan levererar skarpa toner som fungerar utomordentligt bra även på hög volym och med “mega bass”-läget intryckt blir ljudupplevelsen i mina mått mätt total. Senast jag hyrde Headweb-film kopplade jag Airen till Dockan (med medföljande, lite i-kortaste-laget-kabel) och jag måste nog erkänna att filmupplevelsen fick en ny dimension.

…om “snygg design som passar in i alla rum”?
Jag kan förstå dem som tycker att Sony-dockan är snygg. Svart med raka, rena linjer, diskreta knappar på toppen och överlag absolut symmetri – hur kan det bli fel? Nej, teoretiskt sett är den väl heller inte det. Men ju längre den fått stå på min vita köksö (det enda stället på mina 24 kvadrat där det just nu finns en ledig 35,6 x 15,81 x 15,19 centimetersyta), ju svårare har jag i praktiken haft att tycka att en svart, plastig tegelsten utan vare sig spännande former eller utmanande design är annat än just ganska tråkig, tegelstensliknande och faktiskt nästan ful. Men smaken är ju bekant som baken och ska jag vara objektivt generaliserande kan jag förstå om Sony-dockan faller många andra bakar i smaken.

…att kunna “kontrollera musiken trådlöst”?
Ja, till att börja med bör jag väl nämna att Sony X50iP iPod Dock är en mångkompatibel pryl. Den funkar för iPod Nanos, iPhones, iPod Touches och, som jag förstår det, i stort sett alla andra devices som har en inbyggd “iPod dock connector”. Som ägare av iPhone4, där jag brassar all musik genom Spotify, blev det tekniska giftermålet mellan docka och device dock ingen sensationell vigselakt. Av någon anledning ville inte telefonen ladda samtidigt som den satt i dockan (något som den enligt specifikationen borde göra). Tvärtom resulterade iPhone + docka bara i en massa slukad batteritid och en iPhoneägare på surt humör.

Inte heller tyckte jag att den medföljande fjärrkontrollen var någon hit tillsammans med iPhone4 och Spotify. Det enda jag lyckats göra med fjärrisen är att höja och sänka volymen, slå på och av “megabasen” och (ibland) få till paus/play. Byta låt fungerade inte alls. Trist!

Kör man däremot via iTunes fungerar det bättre och jag förstår att det snarare (och naturligtvis) är iTuneslyssnare än Spotifydiggare man haft i åtanke när man utvecklat denna produkt (trist…).

I min enfald tänkte jag att Sonys egna Walkman kopplad till dockan borde göra det tekniska samspelet till närmast en grekisk bröllopsfest, men inte heller där lyckades allting komma till sin rätt. Endast vissa av fjärrkontrollensfunktioner kunde utnyttjas.

Prisvärd?
Alltså. 2500 SEK ink. moms och frakt  (i Sonys shop) – tillåt mig att tvivla en sekund eller två. Nog för att ljudupplevelsen är utomordentlig, men det krävs nog lite mindre tegelsten (och gärna i lite andra eller åtminstone en annan färg) samt lite mer finess för att jag ska hosta upp den summan för ett högtalarsystem till min iPhone. Gör prislappen lite rödare och vi kan ta diskussionen igen!

Sony Walkman S754 video-mp3-spelare

Vad är grejen?
Det coola med den här iPod-liknande Walkmannen är enligt Sony bland annat att den:

• (är) ultraslimmad, passar i fickan
• (kan) matcha musik efter humör
• (ger) skarpare, ljusare videouppspelning

Fast det man pushade mest för på Sonys Londonbaserade PR-byrå var att “det i Walkman S750 finns en inbyggd ’Karaoke Mode’ samt Lyric Sync, det vill säga att sångtexterna syns på skärmen så att man kan sjunga med“.

Vad tycker testartjejen…

…om att den är “ultraslimmad, passar i fickan”?
Jo absolut, att säga annat vore ljug. Den här lilla spelaren mäter endast 42,5 (B) x 94 (H) x 7,2 (D) mm och väger ynka 55 gram. En fågelunge är en sumobrottare i jämförelse. Dessutom finns den i olika, “matt aluminium-färger” – blå, svart, vit och, den som jag fick testa, rosa (förövrigt exakt samma nyans som den Sonymobil som en gång för länge sedan, långt innan iPhonen vände upp och ner på min världsbild, kom in och förgyllde en fredag i mitt liv). Snyggt och kul att man själv får välja!

Ultraslimningen ger förstås inte utrymme för någon gigantisk skärm. Den är bara 5,08 cm (2 tum), men känns förvånande nog fullt tillräcklig, och mer därtill, för vad man kan förvänta sig av en sådan här mager spelare. Men det återkommer jag till längre ner.

…om att den “matchar musik efter humör”?
Den här Sonytypiska “SensMe-funktionen” känns inte revolutionerande. Har man varit ihop med en Sonyprodukt tidigare vet man förmodligen redan vad det handlar om (och liknande funktioner finns ju på liknande devices av andra fabrikat). Men gammal skåpmat är inte nödvändigtvis dålig skåpmat. I grund och botten gillar jag “SensMe-idén” – särskilt som jag själv utgör arketypen för en humörslyssnare. Ändå glömmer jag av att använda den och går hellre direkt på en viss låt eller artist. Det må säga mer om mig än tekniken och behovet av den, men är likväl något jag publikt vill konstatera.

…om att den ger “skarpare, ljusare videouppspelning”?
Först och främst måste man fråga sig – vill man titta på film på en 2-tumsskärm? Frågan ställs av någon som är så långt ifrån en 42-tums-TV man kan komma, men som samtidigt väljer att titta på film och videoklipp på sin iPad framför sin iPhone och på sin MacBook Air framför sin iPad…. Men. Om man tycker att skärpa går framför skärmstorlek och inte bryr sig så mycket om antalet tum är nog Sonys S754-spelare en riktig charmör. Bilden är häpnadsväckande skarp och “TruBlack-visningsfunktionen” ger verkligen en otroligt ljus och klar uppspelning utan störande ljusreflektioner. MVG på det!

När det gäller de andra tech-specarna har jag inte så mycket att addera. Ljudkvalitén är oklanderlig och den “digitala brusreduceringen” säkert ett guldkorn för den som orkar pyssla med inställningarna. Menyn är tydlig och snabb-begriplig och knapparna sköna att trycka på. Men (alltid ett men…). Jag kan ju fortfarande inte komma över att jag hade grava problem att få spelaren att dansa tango med min Mac (eller snarare, de dansade aldrig), alltmedan det tog knappa minuten att installera den på en Windowsbaserad Sony(…) Vaio. Stilla frågar jag mig själv: lade man så mycket kompabilitetsenergi på dockan att spelaren glömdes bort eller är det jag som fått ett sting av teknisk IQ-befrielse? Den som köper, lever och får se eller redan har erfarenhet får gärna svara….

…om “inbyggd ’Karaoke Mode’ samt Lyric Sync”?
Och här har vi ytterligare en sak som låter helt fantastiskt. I teorin. Säg bara “karaoke” och jag tror det är fler än jag som av någon oförklarlig anledning tänder till. Sjunga med, sjunga falskt(?), leka stjärna(?) – wohoo! Saken är bara den att nu står du inte på en barscen med bästa polarna runtomkring, tequila i kroppen och en peppande karaokevärd som sträcker dig en kåtvänlig mikrofån. Utan nu sitter du där (hemma?) med hörlurar i öronen, en 2-tumsskärm med text som (i bästa fall) rullar på en pryl som väger bråkdelen av en fågelunge. Och du ska sjunga med till musik där originalsångaren hörs på låg volym.

Vad kan jag säga? It just ain’t the same thing…

Dock ska jag inte såga den helt. Det är en kul funktion som får en stjärna i kanten för möjligheten man som “sångare” har att höja och sänka tonarten i alla låtar man vill karaoka till (äntligen Whitney Houston – here I come!). Och i brist på Singstar och karaokebarer, eller kanske just i övningsfasen inför de tillfällena, får väl ändå Sonys tunna Walkman ett skapligt betyg.

Prisvärd?
1600 SEK ink. moms och fri leverans (i Sonys shop). Nej, jag vet, något hutlöst pris är det inte med tanke på den kvalitet man faktiskt får. Samtidigt ramlar man inte av stolen av motsatt anledning heller. Som Mac-junkie skulle jag hellre investera pengarna i en produkt jag vet synkar fullt ut med mina övriga Apple-prylar (och inser i och med den meningen hur brutalt “köpt” jag är…). Men bortser man från den aspekten vågar jag nog säga att denna Sony Walkman är en prisvärd liten mp3- och videospelare. Alltså – så länge du diggar högupplöst film på en miniliten skärm. Och framför allt inte köper den för karaokens skull.

♥ – bara för att

Skinka till frukostmackan. Inga konstigheter?

Nej, faktiskt inte. Ridderheims Fjällrökta Lapplandsskinka är fri från tillsatser och en av anledningarna till att jag köpte den. Men, det är givetvis inte poängen i det här inlägget (vet fortfarande skillnaden på mina bloggar…). Nej, men se vad jag imorse upptäckte när skinkan skulle invigas på frukostbordet:

En QR-kod! Inte världens mest omtumlande upptäckt 2011, men ändå så pass ovanlig och lite använd här i Sverige att jag fortfarande kan bli förvånad när jag ser den. Särskilt på ett paket fjällrökt skinka. Från Lappland (hej hej fördomar, hej på er fördomar…).

Med QR-koden (eller genom att sms:a) länkas man till en norrländsk, okonstlad Youtubefilm om just hur okonstlad skinkan är. Helst skulle jag förstås sett och fotat koden redan i affären, för att redan där och då kunna stärka mitt köpbeslut. Men jag kan i alla fall säga att den promillehaltiga tvivel jag möjligtvis kände på Konsum definitivt är väck efter att ha sett Ridderheims film. Som om det inte vore nog bjuder Lilla Saluhallen på ännu mer. Och jag kan inte låta bli att älska det. Gillar dem som vill och vågar ta ett koncept hela vägen. Från kyldisk till hårddisk, från farm till film .

Eller. Nästan hela vägen ska det vara. Tyvärr verkar inte den som klistrat på QR-koden ha kommunicerat men den som skapat den. Koden sitter nämligen precis mitt för det ställe man måste riva upp för att “veckla ut” förpackningen, vilket resulterar i en kod som ser ut så här:

En tudelad QR-kod gör ingen med film. Trist om man upptäcker den först när skinkan är öppnad.

Hur som. Vill du lära dig mer om QR-koder, både hur man läser in dem och hyfsat enkelt tillverkar egna, kan jag rekommendera den här svenska instruktionsfilmen. Den är aningen torr, men riktigt pedagogisk. För att läsa in skinkans QR-kod, och andra, använder jag själv iPhone-appen  Quickmark QR Code Reader 4 som rankade högst i CNET:s test av QR-appar för iPhone.

Och behöver du ytterligare bevis på att Ridderheims gillar innovativ marknadsföring, kan du till exempel läsa längst ner i Resumés “kampanjer på g”, nr 9 och nr 11 från 2007. Personligen dör jag en smula av “fula skinkungen”. Briljant.

Somliga visste det redan, somliga fick veta det häromdagen. Somliga förstår det först här och nu:

Efter ett fantastiskt roligt, lärorikt och utvecklande (dryga) år på Disruptive Media lämnar jag nu företaget för att stå på egna ben och satsa mer på framförallt skriftlig kommunikation.

Jag kommer fortfarande behålla fötterna (och förhoppningsvis huvudet) i molnet,  det vill säga fortsätta jobba aktivt med det jag utöver skrivandet också brinner för: webb och sociala medier.
Och jag har redan ett par spännande frilansprojekt på g .

Värt att komma ihåg: Kaffe dricker jag gärna och mycket. Så vill du ses över en kopp någonstans i huvudstaden (en Twitter-, Skype- eller Facebookjava går annars precis lika bra!) är du mer än välkommen att höra av dig till mig.

Och vill du se vad jag gjort tidigare kan du kika här.

Ses och hörs bland bokstäver och moln! ♥