What happens on #SSWC stays in heart and mind

Är för tredje året i rad hemma från ett Sweden Social Web Camp. Och för tredje året i rad har jag lite svårt att hitta de rätta orden för att sammanfatta det hela. Det är lite som Emanuel Karlsten skrev på sin blogg igår :

”ett slags blandning av sommarkollo, festival och konferens som är svårjämförd”.

Svårjämförd och svårsammanfattad men långt ifrån det jag annars vill likställa med något eller någon som är ”svår”.

Tvärtom är det så otroligt mycket som känns så otroligt lätt de där dagarna och nätterna i Blekinge skärgård. Lätt att skapa nya kontakter, lätt att ta till sig nya kunskaper, lätt att delta i eller bara lyssna på en diskussion, lätt att dra sig undan på en klipphäll och insupa människoglädje och vin, lätt att hitta något gott att äta eller något mjukt att klappa eller…en iPhoneladdare. Inte minst är det lätt att tro på det där som Norges statsminister Jens Stoltenberg sa på minnesstunden för offrena på Utøya, när han citerade flickan som intervjuats av CNN: ”Om en människa kan visa så mycket hat, tänk då vad mycket kärlek vi kan bygga tillsammans”.

Jag vet, det låter så lätt så stort och pretentiöst och nästan löjligt att prata om en ”nördkonferens” som äger rum på en ö ett par dagar om året, som en plats där tron på mänskligheten och vår kollektiva kärleksbyggarkraft föds. Men för mig är det verkligen så. För faktiskt, det är få platser och tillfällen – förutom den massiva och intensiva delarviljan som jag dagligen upplever på webben och som är en av de främsta anledningarna till att jag också älskar webben – det är få platser där jag så starkt upplevt att så många människor så helt frivilligt ställt upp med så mycket saker. Allt från att dela med sig av kunskaper och erfarenheter och tips och trix till att praktiskt fixa med allt från internetaccess till tävlingar och lekar och nattkorv och specialbyggda appar som bara ska roa eller vara besökarna till nytta där och då eller göra det ännu enklare att ytterligare bygga ut sina kontaktnät och…ja, ni förstår, jag skulle kunna hålla på i en ungefärlig oändlighet.

Men för att sammanfatta det som jag nog tycker är det allra underbaraste och häftigaste med SSWC: på få platser träffar du så många som är så öppna för att säga ”hej, och vad kul att ses och slå dig ner och ska vi prata?” och som bjuder på uppriktig nyfikenhet och engagemang och intresse för andra personer, som på den där ön i Blekinges skärgård några augustidygn om året.

Och det är intressant att fundera på vad som gör att alla som är där lyckas bidra till den här stämningen. Jesper Bylund höll en otroligt intressant (och engagerad!!) session och Gamification och pratade då mycket om just mänskliga drivkrafter – vad som triggar oss till att vilja göra och fullfölja vissa saker. Och jag kan inte riktigt svara på vad som driver Kristin Heinonen och Tomas Wennström till att orka rodda ihop det här kalaset år efter år (det är ett fantastiskt jävla jobb de gör), men jag tror jag vet vad som driver mig att åka dit och vilja komma tillbaka. Och det är, förutom allt ovan nämnt, just den här gemensamma jävla obeskrivliga drivkraften och ”vi vill-andan” som alla SSWC-deltagarna i mina ögon representerar och bidrar till.

Sen ska jag väl erkänna att jag inte är tillräckligt pretto för att inte också säga att nästan precis lika värdefulla som jag tycker kunskapssessionerna och de mer seriösa diskussionerna med nya och redan bekanta personer är, lika mycket värde lägger jag vid ”#vinsessionerna” och de svettiga ladudanserna och de banala och hysteriskt roliga upptågen som lätt uppstår mellan sista sessionen klockan 16 och den gemensamma middagen runt 20. Som till exempel det här – en Åländsk uppvisning i Åländsk tyngdlyftning, och ett tappert Svenneförsök att efterapa (kudos till min kollega Mats dock – trots att han påstår att det här är en talang han besuttit men förlorat – prova själv, det är inte lätt).

Ett par saker som jag missade/inte blev av och som gör att jag (som om inte alla skäl ovan skulle räcka till..) hoppas få lov att delta på ett fjärde SSW nästa år igen – var och hur och i hur många dagar det än hålls:

  • Min och Sannas off topic, after hours session: ”Kast med liten Android”.
  • Morris numer traditionsbundna spökhistorietimme (som i år tog ganska oväntade och för många, inklusive mig själv, något oförståliga vändningar när både @morpac och Facebookmorris raderade sina konton på plats…).
  • Frukosten dag 3 (…).
  • Alla ni som ville och borde varit där men som av olika anledningar fick förhinder och som jag hoppas får en rainsolcheck nästa år.

Vill du läsa och se mer av vad andra skrivit och fotat och filmat och sagt om SSWC 2011 (allt från TV4 och Sveriges Radio och riksmedia och lokalmedia till förstagångsbesökare och veteraner) hittar du många länkar här på SSWC-bloggen och i numer ”vanlig ordning” hos den fantastiska Jan Viderén.

Vill du veta vad jag själv postat kring SSWC de senaste åren tror jag du hittar det mesta här.

Och vill du vad somliga som inte var på ickekonferensen roade sig med finns det mycket att skratta åt i det här Not on SSWC-initiativet.

Avslutningsvis har jag egentligen bara ett enda ord till att bidra med här och nu, och det är ett stort och rungande och versalt TACK!

Packad och klar (ehm, typ, snart) och peppad som fan! #SSWC

Woop woop! Nu drar jag snart på Kunskapsknytis! Eller Mingelmaraton. Eller FixJoxfestival. Eller vad man nu väljer att kalla den fantastiska okonferensen Sweden Social Web Camp. Liksom för andra Tjäröveteraner, är det för min del tredje gången gillt (men första gången med sängplats!). Fyra dagar, typ 380 deltagare, massor av får och en triljon (nja, inte riktigt, men tillräckligt många för att man i vanlig ordning ska ha svårt att välja) sessioner om allt som på något sätt har anknytning till webben (öppenhet, teknik, spel, musik, betalvilja, personer och relationer och you name it!).

Precis som åren innan så vet jag inte exakt vad jag har att att vänta mig. Men precis som åren innan är jag ganska övertygad om att jag kommer åka hem helt trött, hes, informationsspäckad, bakis och skakis med rufsigt hår och skitiga skor och dans-i-ladan-träningsvärk och ångest över hur man ska lyckas sammanfatta alla klokheter och galenskaper i ett blogginlägg och…. mer eller mindre överlycklig. Förhoppningsvis med ett helt gäng nya bekantskaper.

Jag menar, se bara så stövlad och glad och omgiven av finfolk man var på båten på väg hem förra året (vilket ”Bjorn Stockholm” lyckades fånga):

Happy a la SSWC

Kommer verkligen (bland andra som av olika anledningar inte ska med) sakna mina SSWC-vapendragare @johannacelion och @monawallin, men är å andra sidan sjukt glad över att få första gången få med mina bästisar @SophieS och @mariofrost och inte minst mina Bloggbyråkollegor @MatsLindborg och @kwasbeb. Liksom alla andra som jag ännu inte känner men som jag hoppas kunna namedroppa på vägen hem.
;)

Imorrnbitti rullar det iväg (pepp, pepp!) – men innan dess en liten reminder till alla er som ska dit. Ni har väl inte glömt att till exempel…

Regn eller inte, SSWC Får The Win!

PS. Jobbar du som journalist eller känner någon som vill publicera något om det här och behöver ‘le facts’ – missa inte pressmeddelandet om årets SSWC.