What happens on #SSWC stays in heart and mind

Är för tredje året i rad hemma från ett Sweden Social Web Camp. Och för tredje året i rad har jag lite svårt att hitta de rätta orden för att sammanfatta det hela. Det är lite som Emanuel Karlsten skrev på sin blogg igår :

”ett slags blandning av sommarkollo, festival och konferens som är svårjämförd”.

Svårjämförd och svårsammanfattad men långt ifrån det jag annars vill likställa med något eller någon som är ”svår”.

Tvärtom är det så otroligt mycket som känns så otroligt lätt de där dagarna och nätterna i Blekinge skärgård. Lätt att skapa nya kontakter, lätt att ta till sig nya kunskaper, lätt att delta i eller bara lyssna på en diskussion, lätt att dra sig undan på en klipphäll och insupa människoglädje och vin, lätt att hitta något gott att äta eller något mjukt att klappa eller…en iPhoneladdare. Inte minst är det lätt att tro på det där som Norges statsminister Jens Stoltenberg sa på minnesstunden för offrena på Utøya, när han citerade flickan som intervjuats av CNN: ”Om en människa kan visa så mycket hat, tänk då vad mycket kärlek vi kan bygga tillsammans”.

Jag vet, det låter så lätt så stort och pretentiöst och nästan löjligt att prata om en ”nördkonferens” som äger rum på en ö ett par dagar om året, som en plats där tron på mänskligheten och vår kollektiva kärleksbyggarkraft föds. Men för mig är det verkligen så. För faktiskt, det är få platser och tillfällen – förutom den massiva och intensiva delarviljan som jag dagligen upplever på webben och som är en av de främsta anledningarna till att jag också älskar webben – det är få platser där jag så starkt upplevt att så många människor så helt frivilligt ställt upp med så mycket saker. Allt från att dela med sig av kunskaper och erfarenheter och tips och trix till att praktiskt fixa med allt från internetaccess till tävlingar och lekar och nattkorv och specialbyggda appar som bara ska roa eller vara besökarna till nytta där och då eller göra det ännu enklare att ytterligare bygga ut sina kontaktnät och…ja, ni förstår, jag skulle kunna hålla på i en ungefärlig oändlighet.

Men för att sammanfatta det som jag nog tycker är det allra underbaraste och häftigaste med SSWC: på få platser träffar du så många som är så öppna för att säga ”hej, och vad kul att ses och slå dig ner och ska vi prata?” och som bjuder på uppriktig nyfikenhet och engagemang och intresse för andra personer, som på den där ön i Blekinges skärgård några augustidygn om året.

Och det är intressant att fundera på vad som gör att alla som är där lyckas bidra till den här stämningen. Jesper Bylund höll en otroligt intressant (och engagerad!!) session och Gamification och pratade då mycket om just mänskliga drivkrafter – vad som triggar oss till att vilja göra och fullfölja vissa saker. Och jag kan inte riktigt svara på vad som driver Kristin Heinonen och Tomas Wennström till att orka rodda ihop det här kalaset år efter år (det är ett fantastiskt jävla jobb de gör), men jag tror jag vet vad som driver mig att åka dit och vilja komma tillbaka. Och det är, förutom allt ovan nämnt, just den här gemensamma jävla obeskrivliga drivkraften och ”vi vill-andan” som alla SSWC-deltagarna i mina ögon representerar och bidrar till.

Sen ska jag väl erkänna att jag inte är tillräckligt pretto för att inte också säga att nästan precis lika värdefulla som jag tycker kunskapssessionerna och de mer seriösa diskussionerna med nya och redan bekanta personer är, lika mycket värde lägger jag vid ”#vinsessionerna” och de svettiga ladudanserna och de banala och hysteriskt roliga upptågen som lätt uppstår mellan sista sessionen klockan 16 och den gemensamma middagen runt 20. Som till exempel det här – en Åländsk uppvisning i Åländsk tyngdlyftning, och ett tappert Svenneförsök att efterapa (kudos till min kollega Mats dock – trots att han påstår att det här är en talang han besuttit men förlorat – prova själv, det är inte lätt).

Ett par saker som jag missade/inte blev av och som gör att jag (som om inte alla skäl ovan skulle räcka till..) hoppas få lov att delta på ett fjärde SSW nästa år igen – var och hur och i hur många dagar det än hålls:

  • Min och Sannas off topic, after hours session: ”Kast med liten Android”.
  • Morris numer traditionsbundna spökhistorietimme (som i år tog ganska oväntade och för många, inklusive mig själv, något oförståliga vändningar när både @morpac och Facebookmorris raderade sina konton på plats…).
  • Frukosten dag 3 (…).
  • Alla ni som ville och borde varit där men som av olika anledningar fick förhinder och som jag hoppas får en rainsolcheck nästa år.

Vill du läsa och se mer av vad andra skrivit och fotat och filmat och sagt om SSWC 2011 (allt från TV4 och Sveriges Radio och riksmedia och lokalmedia till förstagångsbesökare och veteraner) hittar du många länkar här på SSWC-bloggen och i numer ”vanlig ordning” hos den fantastiska Jan Viderén.

Vill du veta vad jag själv postat kring SSWC de senaste åren tror jag du hittar det mesta här.

Och vill du vad somliga som inte var på ickekonferensen roade sig med finns det mycket att skratta åt i det här Not on SSWC-initiativet.

Avslutningsvis har jag egentligen bara ett enda ord till att bidra med här och nu, och det är ett stort och rungande och versalt TACK!

7 thoughts on “What happens on #SSWC stays in heart and mind

  1. Pingback: Dagens VITala (och en banal jävla sommarresumé) « Banalt

  2. Love this post, Julie. It gets straight to the heart of it. In Australia we have longer resumes than in the states. But we do need to hit people in the eye and make it easy for people to read a resume. I read somewhere that tweeters make better job seekers as they knew how to be concise. Not sure if th8a&#t217;s true, but it’s good discipline anyway..-= Karalyn Brown´s last blog .. =-.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>