Förälskad i det kollektiva medvetandet

Vi är många som älskar internet. De senaste veckorna har det haglat kärleksförklaringar i bloggosfären och idag kom en till som nästan rör mig till tårar. Christian Rudolfs inlägg på Disruptive är en bloggpost väl värd att läsa från a till ö, men hans avslutande rader förpackar så väl det som också jag  känner att internet är:

”Internet är inte Googles index, CSS, HTML PHP kod, PPC eller banners. Internet är Tillsammans. Internet är vårt kollektiva medvetande som sträcker sig mellan människorna och mellan generationerna. För mig är detta sant även om jag är en outlier på normalfördelningskurvan. Därför älskar jag internet.”

Sanna, vackra ord. Och jag ha inget mer än lite länkkärlek att tillägga där.

Den sociala jakten på nytt begrepp

Per och per definition…

Idag hittar jag tack vare Jardenberg* till Pers Värld – en blogg ”om kommunikation, helt enkelt”.  I dagarna har Per skrivit ett briljant inlägg om hur man bäst marknadsför sig via sociala medier.

Inlägget inleds med en diskussion kring själva begreppet ”sociala medier” och varför det inte är en klockren definition.

screenshot_persvarld

Word on!

Själv håller jag på att kräkas på just ordet sociala medier, så jag tycker diskussionen kommer lägligt. Inte för att jag inte älskar vad begreppet innebär (det gör jag), men precis som Per också påpekar, börjar det i många lägen kännas otroligt omgärdat av klyschor.

Frågan är dock hur man lyckas döpa om ett så djupt rotat begrepp… Men samtidigt, ju viktigare ”sociala medier” blir och ju djupare fäste fenomenet får, ju viktigare är det förstås att använda en term som gör innebörden rättvisa. Missa inte Pers kommentarsfält för att läsa mer om vad andra tycker!

Under tiden undrar jag: vem blir den första att uppdatera Wikipedia med ett ”riktigare ord” och vad kommer det ordet i så fall att  vara?

Själv klurar jag på det. Kanske är ”mötesplatser” (vilket dyker upp i Pers kommentarsfält), i all sin enkelhet inte så dumt?

* Joakim Jardenberg: enligt mitt tycke bloggosfärens mest mångsidigt uppdaterade man. Herregud, ge människan omvärldsbevaknings- och analyspris flera gånger om!!

Ska man låsa in sina ord ibland?

Om vad som kanske går förlorat i transparensens tillvaro

Medan Lilla Gumman duktigt vårstädar burken, håller jag mig till att rensa i små kartonger. Imorse hittade jag bland semiskrotet det här:

keys_to_my_heart

…ett litet hänglås jag en gång i tiden var tänkt att säkra dagboken (den jag andaktsfullt nyårslovade att dagligen fylla, men konsekvent lämnade mer-än-halvtom) med.

Kartongfyndet fick mig först att fånle, sedan till att fundera på ett djupare plan.

Det där med att låsa in sina tankar och funderingar är inte särskilt på modet längre. Nu är det öppenhet som ligger i luften. Det var temat för Open Breakfast , det är het fråga i mikrosfären, det är ett vapen i kampen mot Ipred, också vidare. Man pratar transparens på alla plan, både hos företag och på individnivå. Det handlar om allt från att öppna upp sina trådlösa nätverk,  creative commons-licensera och släppa källkod fri till att twittra (eller inte twittra), bemöta kritik och stå för sina åsikter, också vidare.

Jag gillar det. Både öppenhet som sådan, men också  just det faktum att det är en fråga man diskuterar, att det är ämne som människor tycks brinna för. Det inger hopp i en värld som annars år 2009 (för i helvete) globalt sett fortfarande tenderar brista rätt rejält när det kommer till frihet och demokrati.

Och jag tror fullt ut att den digitala öppenheten smittar av sig på den fysiska och att den på det stora hela gör människor mer ödmjuka.

Men däremot kan jag inte, med dagbokslåset dinglandes i en fortfarande vintertorr hand, låta bli att fundera över vad det är vi går miste om i en allt mer pro-transparent tillvaro. Själv var det väldigt länge sedan jag bara satte mig och skrev någonting för mig själv – någonting fullkomligt personligt ocensurerat, aldrig tänkt för någon annan att läsa, döma, risa eller rosa.

Det är egentligen först nu jag börjat reflektera över det, men med tanke på att jag brukade egoklottra rätt ofta förr (vi snackar om lappar och urrivna kollegieblocksblad, sällan välstrukna dagbokssidor) kan jag undra om det inte är något som gått mig smått förlorat, någonting som fattas mig?

Kanske är det nu i öppenhetens tidevarv viktigare än någonsin att faktiskt skaffa sig den där dagboken (eller dylikt), införliva ett barnsligt nyårslöfte och bara vara sig själv transparent då och då. Kanske behöver man något eget att hänga ett stort jävla låsa på (eller okej, ett petit), säkra och gömma nycklarna till för att också orka vara den ständigt publika uppdateringen och öppenheten utåt trogen?

Kanske är jag bara sentimental och i stunden bakåtsträvande. Kanske kräver öppenheten inga motvikter. Kanske har världen redan sett för många dagbokslås. Eller så är det helt enkelt så enkelt att det ena inte behöver utesluta det andra, men att det kan vara sunt att påminna sig om att just göra både det ena och det andra då och då.

Mitt lilla lås fick dimpa ner i kartongen igen. Men nu när jag har bloggat (och Facebookat och bloggyat och copy:at) ska jag ta och leta upp en lapp. En alldeles egen analog som inte en käft ska få läsa. Kanske inte för att det påverkar min öppenhet, men åtminstone för att det borde vårstäda lite hos mig själv.

YOU HAS BAD TRANLASHUN?

Igår störde sig Mymlan på vissa ord. Jag identifierar mig fullt ut. Utfyllnadsord är ett aber, och jag har själv en drös med ord-tics som jag vet att jag använder alldeles för konsekvent.

Något som däremot fascinerar mig är utfyllnadsspråk, det vill säga hitte-på-konstellationer av hitte-på-ord som inte fyller någon större funktion än att bara finnas till och vara förbannat roliga.

ingen_lolcat_direkt

Det närmsta man kommer "lolcat" på SAOL...

Ur Lolcat-rörelsen (läs på här) har fötts ett eget litet språk som är just det – förbannat roligt, och egentligen helt meningslöst*. Men som också är som språk i allmänhet är, fascinerande på sitt sätt och (förmodligen) bra att ha kläm på då och då. Och som – om inte annat – är bra att fylla ut en SAOL-tung vardag med.

Är du en newbie och behöver hjälp på traven kan du  titta förbi hos ”lolcat translator” – tjänsten som helt enkelt gör det den heter -  översätter meningar så att du enkelt snackar  lolcat. Speaklolspeak är en annan sida som hjälper dig lolla till vokabuläret och på icanhascheezburger (”I can has”, förövrigt alla lolkatters missbruksaber) kan du även ladda upp egna bilder och göra egna lolcats. Som ju inte behöver vara katter, men i alla fall helst bör skapa lite lol.

Varken tjänsterna eller fenomenet hör till färskt nyhetsstoff (blog fail?) men å andra sidan verkar det rätt okej att ge gamla grejer en rewival nu (passerade nyligen teknikmagasinet som i dagarna har kampanjpris på…Tamagotchi!! Vänta, ska bara faxa ut nyheten…).

lolcow

Lolcow

* Så här beskriver man lolcat-språket på speaklolcat.com: ”lolcat is a made up language that is said to be spoken by fluffy animals such as pets. Your vet won’t have heard of it, because it’s not real – animals can’t talk. But if they could, wouldn’t you love to know how to communicate with them? Or maybe you just want to speak lolcat because it’s funny. Give it a try! U mite liek it?”

Bli språksamt berikad i mailen

Ett nyhetsbrev värt sitt namn

Bland många andra privatfenomen är jag smått fanatisk när det kommer till nyhetsbrev.  Jag prenumererar på en kort sagt hälsovådlig uppsjö, men är rätt duktig på att skumma igenom de flesta (inga Bacn* här inte).

Somliga läser jag dock med stört stor glädje från ”pärm till pärm” (förslag på en webbterm som kan motsvara det begreppet – alltså när man läser något, exempelvis ett mail eller en blogg, från början till slut – välkomnas förövrigt varmt).

Ett sådant pupillfix till nyhetsbrev är Computer Swedens ”Språksamt – för dig som jobbar med ord”**. Det utkommer cirka en gång i veckan och behandlar i snyggt språknördiga formuleringar områden som lingvistik, terminologi, trender, framtidsspån, aktuella seminarier  med mera. Kärnan är i vilket fall alltid språk och har oftast en stark anknytning till webben.

Språksamt is da shit

Så, ska du endast fylla mailboxen med ett enda nyhetsbrev till, kittla textnerverna och välj ”Språksamt”.
Skynda till CS hemsida och signa upp er här!

*Jo, jag är pro-IDG idag. Och ja, jag är aningen partisk.

** Som nyhetsbrevsprenumerant får man även CS i PDF-format. Kan betraktas som en feature. Obeservera ordet kan.

Anagramoholic

Pirate Bay – den som får betala för betet

För ett par dagar sedan blev jag tipsad om en sida som utan underdrifter är pornografi för en textfetischist av min rang. Ordmeckat heter Internet Anagram Server och erbjuder förutom en skön anagramgenerator ett underbart ”anagram hall of fame”. Gör ett besök, scrolla ner en bit, och du förstår snart att det finns folk som lagt ner både mer själ och tid än vad som förmodligen är mentalt försvarbart på att skapa anagram utom denna värld.

Anagram är ord eller meningar vars bokstäver kan kastas om så att de bildar ett annat ord (för latin-grek-historiken, spana in Wikipedia). När det är snyggt gjort knyter anagrammet an till det ursprungliga ordet på något vis. Till exempel ”Clint Eastwood” = ”Old West Action”, eller min favorit ”Mother-in-law” = ”Woman Hitler”.

Av TheJennie går det inte att göra vidare värst mycket alls.
Däremot fick jag fram fantastiska saker av att stoppa in aktuella Pirate Bay i generatorn (det fina är  inte att just generera anagrammen, utan att sålla ut de bästa och  lyckas klura ut en röd tråd som gör dem relevanta till sitt ursprungsord).

Bait Payer
Mitt bästa fynd är Pirate Bay – Bait Payer, vilket på svenska blir ungefär ”den som får betala för betet”. Anagrammet får otrolig relevans med tanke på att

  1. Pirate Bay lägger ut beten (och, för att ta ställning, är det väl just det enda de faktiskt gör) och…
  2. …Pirate Bay har precis varit inför rätta för att potentiellt tvingas betala för punkt 1.

Att Pirate Bay också kan förvandlas till anagrammet Yap Tribe, fritt översatt ”snack-klan” får rätt bra komikvärde med tanke på killarnas ömsom älskade, ömsom hatade rättsretorik (om  nu ”retorik” är rätt ord i sammanhanget).

Men nog med yappande för min del. Ta nu och ge mig ditt favanagram!

Nördig nätcopy

Underskatta aldrig en dålig ordvits

Jag kan bli fullkomligt begeistrad över klyschiga uttryck och riktigt ”cheezy copy”. Det är ungefär som vilket avsnitt som helst av ”våra värsta år” – när det är tillräckligt dåligt (vilket är ofta nog för att kallas alltid) är det så sjukt underhållande att det nästan kan betraktas riktigt, riktigt bra.
Det här får mig till exempel att smila stort varje gång jag kommer till sidan:

logged in

(och jo, jag loggar in på Brightkite* rätt ofta…).

Cheezy copy della grande, me löööve!

Vilken är din fulsnygga ordfavorit?

*Har du inte bekantat dig med Brightkite än? Gör’t idag! Tjänsten har rätt många fler fördelar än nördigt bra login-copy. Brightkite är ett ett geobaserat socialt nätverk där du kan se var dina vänner håller hus geografiskt och vad de har för sig. Kör du med ”transparenta inställningar” (the way to go!) kan du också se vilka andra Brightkitare som är i närheten av dig och knyta nya kontakter. Min profil hittar du här.