Om internet och barnen och vad som (inte) är problemet

Word wide web, härligt härligt men farligt, farligt. Eller hur var det nu?

Ja, internet en mångfacetterad arena. Givetvis, den består ju av människor. Och tekniken som hjälper oss att prata om och dela allt, med alla, överallt, när som helst och – i de flesta länder – relativt ocensurerat och och okontrollerat… Ja, det säger ju sig självt. Klart det finns anledning att oroa sig.

Men debatten om internet och säkerhet, inte minst den om hur vi ”skyddar barnen”, är i mina ögon oftast snedvriden. Framförallt när man pratar om webben som en plats liksom avskild från verkligheten, vilket fortfarande 2013 inte är ovanligt. Bara ovanligt konstigt – speciellt som internet är alltmer sömlöst integrerat i våra fysiska aktiviteter och prylar.

Barn av idag.

Senaste dagarna har jag snappat upp två väldigt bra skrivna poster i det här ämnet.

Den ena en debattartikel i lördags av Tobias Brandel, reporter på SvD med ”fokus på sociala medier och den vardag vi kallar nätet”. Han skriver sunt och klokt om vikten av att inte skuldbelägga barnens surfande och hur den digitala revolutionen gjort det lättare att upptäcka problem, som visserligen finns på nätet men inte uppstått där.

”Föräldrars funderingar kring sociala medier fastnar ofta i konkreta spörsmål som om de ska vara vän med sina barn på Facebook eller låta dem ha egen dator på rummet. Istället behöver vi lyfta blicken och inse att problemen inte är nya och att lösningarna redan finns. Och framförallt inte blunda och påstå att ”det där med internet förstår jag mig inte på”.

Den andra är en bloggpost av Christina Stielli, skribent och entreprenör som bland annat ligger bakom unginspiration.se och jourvuxen.se och allt som oftast för insiktsfulla resonemang, om unga och internet inte minst.

Även Christina hade lördagstankar om barn och webb och ansvarsfrågor, apropå en helt annan SvD-artikel hon läst, och hon resonerar bra som vanligt. Inlägget ”Hej mamma och pappa, du är viktigast!” berör inte exakt samma saker som Tobias Brandels artikel, men styckvis säger de nästan precis samma sak:

”…Det andra är att det inte finns några larmklockor på nätet, att vi inte kan ”lära” dem allt för att inte bli utsatta för grooming utan att vi måste se våra barn i ögonen, föra samtal, kolla hur de mår, fråga vad de gjort under dagen, samtala, intressera oss, vara delaktiga i det liv de lever. Inte begränsa deras liv på nätet för att det blir så jobbigt annars. Eller farligt.”

Jag tror, som jag uppfattar att både Tobias och Christina tycker, att det bästa sättet att ”skydda våra barn på nätet”, är att bli en del av hela deras real life. Alltså ett liv där webb, uppkopplade devices, sociala platser och människor av alla de slag, är en naturlig del. Härlig såväl som farlig, likt the real life i stort.

Det här är bloggpost 56 i #blogg100 – en utmaning att skriva minst ett inlägg om dagen, hundra dagar i rad.

 

Har intervjuat @bjornjeffery om @tocaboca och appar för barn – in och läs!

Ja, det är en rapp appmarknad som börjar breda ut sig. Eller i alla fall börjar intresset för apputveckling äntligen rejält ha kommit på fötter. Den ”traditionella mediebranschen” (vännerna av tryckta publikationer) börjar förstå värdet av ”digitalt mervärde” och fler och fler publicister börjar inse att ett tryckt magasin snart måste skaka hand med en läsplatta för att inte sluta med besviken målgrupp och sviken köpvilja.

En intressant nisch inom apputveckling är (iphone- och iPad)appar som riktar sig till barn. För en liten tid sedan hade jag nöjet att, åt tidningen Mobil:Business, intervjua Björn Jeffery och Johan Ronnestam som båda, på varsitt håll, är engagerade i detta. Den första av dessa intervjuer, den med Björn och Toca Boca som lanserat sina två första spel idag, finner du nu publicerad på Mobil:Business sajt. Talar ju lite ur egen sak här (…), men tycker absolut ni ska läsa. Muy interesante! :)